johannalainen

Här står man, helt fridfullt, och stryker på lite vliselin på tygbitar när man hör ett ganska så kraftfullt och bestämt knäpp utifrån hallen. Samtidigt blir det mörkt både där och i vardagsrummet. Min första tanke är att strömmen har gått pga åska, vilket visar sig vara delvis rätt. Tvättmaskinen står dock fortfarande och brummar inne på toan och lyset där och i köket verkar inte lida någon brist på el. Åska- nej, strömavbrott - delvis.

Jag lyckas lokalisera knäppets ursprung till elskåpet på väggen bredvid ytterdörren. En baggis att fixa tänker jag och öppnar. Där möts jag av den här synen:


Plus ytterligare två rader knappar med etiketter som hade varit informativa om man bara kunnat finska. "Ole dole..." tänker jag eftersom jag bara förstår ungefär tre av etiketterna. Men skam den som ger sig! Här uppenbarar sig ett utmärkt tillfälle att lära sig lite matnyttiga finska ord och fraser. Om det bara inte varit för att datorn som står i vardagsrummet pga strömavbrottet inte får kontakt med nätverket så att jag kan googla orden. F*n!

Jag ringer Mikael och frågar vilken spak jag ska dra i. Han säger att jag får chansa lite. Jag chansar rätt, men skiten vill inte fastna förrän jag dragit ur strykjärnet. Jag pillar upp spaken, sätter i strykjärnet igen och "knäpp!" så är spaken nere igen. Jag släcker alla lampor, flyttar ut strykjärnet till köket och hinner stryka i en minut innan det säger "knäpp!" igen. "Far åt pipsvängen jäkla elnät!" tänker jag och fortsätter stryka på eftervärmen.

Nu är det misstänkt tyst från toan. Undrar om den dödade tvättmaskinen. Bäst jag går och kollar.

Då var man tillbaks igen! Tillbaks för att tillbringa ännu en sommar i Finland och se vad den har att erbjuda. Fast lite måste man nog bjuda till själv också. Hittills har jag lyckats med bragden att inte ta mig utanför lägenhetsdörren sen jag kom hit i förmiddags så vi kan väl konstatera att det inte riktigt börjat på ett helt optimalt sätt. Men vad gör man när man välkomnas av ett väder som hade passat bättre i oktober än i mitten av juni?

Det som för tillfället tycktes vara mest viktigt för mig i form av värdsliga ting ryms nu på två garderobshyllor och i en stämligen stor låda i en IKEA-möbel ute i hallen (symaskinen får stå under sängen). Jag konstaterar att det är ett framsteg om man jämför med förra gången jag flyttade hit, då jag fyllde en kombi så till den milda grad att hade dom stoppat oss i tullen för att gå igenom allt hade det dröjt fram till jul innan vi kommit därifrån.

Resan gick bra, vi stannade till en bit utanför Stockholm igår och hälsade på Mikaels faster och hennes familj. Efter mammas 60-årsfirande dagen innan med smakprovning av ALLA sorters kakor (i runda slängar bortåt 30 sorter) på kakbuffén hade Mikael och jag svurit evigt (nåja) sötsaksförbudslöfte, något som gick åt skogen på direkten när vi bjöds på jordgubbstårta hos fastern.


Det var lovat storm på överfarten, något som jag inte märkte ett dugg av (förutom när jag blev yr i huvudet i Stockholm skärgård där det var lugnt som i ett avsvalnat badkar). Hade laddat upp med sjösjukepiller och inte bara det, jag hade dessutom lyckats komma ihåg att ta med dem, något som inte alltid är en självklarhet i Johannas liv. Piller i kombination med två veckors dålig sömn pga av resfeber och lite skolavslutningsstress gjorde sitt till och jag sov som en klubbad västkustsäl. Det gjorde jag även på morgonen efter i bilen och när Mikael sen hoppade ur halvvägs till Helsingfors för att samåka med en kollega till något för jobbet, fortsatte jag att sova. I alla fall kändes det så när jag satte mig bakom ratten. Fick stanna vid en bensinmack efter två mil för att det inte skulle ske några allvarliga olyckor. Lutade sätet bakåt, drog en jacka över mig som täcke och fortsatte sedan att sova. Eller "återgick till att ligga i koma" är nog ett mer passande uttryck. Inte ens ett kärnvapenkrig utanför bilen hade kunnat väcka mig. Hade det inte varit för att jag satt i förarsätet på en bil hade nog förbipasserande kunnat ta mig för en björn i ide.

Jag lyckades ta mig till lägenheten utan att köra fel, packade upp alla saker och försökte få någon slags logisk ordning på det hela. Trots att jag var rätt nöjd med att ha tagit med mig så lite så kunde jag inte låta bli att undra vad i hela friden som motiverade att ta med fyra broderier och det för bara två månaders vistelse. "Ombyte förnöjer" eller kände jag på mig att det här kommer bli den regnigaste sommaren i mannaminne?

Efter att ha spenderat dagen sovandes eller läsandes funderar jag nu på att våga mig ut till butikerna här där vi bor bara för att detta innesittande inte ska bli en vana. Dessutom vill jag ha min favorityoghurt till frukost imorrn. Det är tur att basbehoven finns, annars skulle jag nog aldrig gå ut.

Räknar nästan ner timmarna tills vi ska åka, men nu ser jag inte lika mycket fram emot det längre. Sommaren här var fruktansvärd, jobbet tog nästan kål på mig och det enda jag ville var att åka hem, men nu när jobbet är över och jag t.o.m. fick beröm för det jag gjort (fattar inte varför, tyckte mest jag skrev worddokument i det oändliga) känns det helt ok att vara här och riktigt jobbigt att åka ifrån kexet. Nåväl, han följer med till Sverige och är kvar till på söndag och under de dagarna ska vi lite svensk traditionssommar med kräftfiske så det är inte slut på det roliga riktigt än.

Kommer väl ta några dagar att få iordning lägenheten, fylla på skafferiet och komma in i rutinerna igen och sen börjar det bli dags att avsluta rapporteringen från den finska hufvudstaden och ta tag i studierna istället. Det är dock inte riktigt dags för det än utan nu ska vi till banken och meddela att jag tänker fly landet och höra vad de har att säga om mitt kontokorts och internetbanks fortsatta levnad eller eventuella avslutande. Vore ju trevligt att ha dem kvar eftersom lönen börjar ramla in nu, men vi får se.

Jaa, men vi ses i en Rydsskog nära dig.

Imorgon flyttar jag tillbaks till Sverige. Det skulle inte kännas alls om det inte var för att jag nu har alla mina saker utspridda i oordnade högar på golvet och tre resväskor som jag ska försöka mosa ner allt i utan att överskrida den magiska viktgränsen (som jag precis ska googla fram lite mer exakta uppgifter om).

Tillbringade de två senaste dagarna på en ö mitt i skogen i mellersta "Sjöfinland", där det inte bara gick rykten om att det bodde en björn utan det även bevisades med rivmärken två meter upp på trädstammarna sådär en 300 meter från stugan. Gissa vem som inte gick ut till dasset efter att det hade blivit mörkt hur kissnödig hon än var. Eller jo en gång, men då tvingade jag Mikael att följa med som eskort.

Nåväl, jag ska ta tag i packandet nu så jag är hyffsat klart när kexet kommer tillbaks från biltvätten och vi kan åka och hälsa på två av mina kusiner. Vi hörs igen när jag återvänt från Muminland.

Tänkte bara säga att jag lagt upp bilder från kajakpaddlingen nu om ni vill kika.

http://johannalainen.blogg.se/2008/july/kajakpaddling.html

Igår var jag, Mikael och hans familj och paddlade kajak. Det var skitkul! Har bara paddlat kanot och kanadensare för flera år sen förut så det här var något nytt. Var lite nervöst innan och när jag förstod att det var frågan om sånda där "bananbåtar" där man sitter fast i själva båten blev jag rädd på riktigt. Har sett på tv att enda sättet att inte drunkna om man ramlar i är att rotera hela båten ett halvt varv så man kommer upp över ytan igen och kan paddla på som vanligt (fast eventuellt med lite vatten i öronen). Mikaels pappa spädde på min oro med att säga att just precis så var det (han skulle inte paddla själv p.g.a. ryggskott) men då blev Mikael arg och sa att det bara var skitsnack. Visade sig vara så också för killen som jobbade vid uthyrningen sa att man kom loss lätt under vattnet ifall att man skulle tippa.

Hetaste modet sommaren 2008. Dock inte frisyren - den borde göras något åt tämligen omgående.



Sen var det bara att sätta på flytvästen och en presenning, som skulle täcka över hålet man satt i, och så bära ner kajaken till bryggan. Bara att komma i den därifrån var ju en konst i sig men det gick bra. Var lite vingligt i början men det gick förvånansvärt snabbt att lära sig tekniken och jag blev riktigt snabb efter ett tag. Mikael undrade om jag fått en specialvaxad kajak så som den gled i vattnet.

Den som myntade uttrycket "havet låg blankt som en spegel" kan aldrig ha sett en insjö i vindstilla tillstånd. Jag hävdar bestämt att havet kan inte ligga så blankt. Men säg då att havet låg så blankt som det bara kan så är det en nära nog beskrivning av hur vädret var igår. Solen sken som bara den och det var säkert 22 grader i vattnet när vi kände efter. Hur skönt som helst att sitta där, halvvägs under ytan, med sin gula kajak och en paddel och vispa den runt, runt tills man fick upp en sån fart att man var nära att krocka med en motorbåt.

Inga allvarliga skador inträffade men Lassi körde sin kajak rakt in i en bro, jag gjorde nästan detsamma med en brygga (men det var bara för att jag ändrade mig i sista sekund och inte ville köra under den längre) och dessutom körde jag på grund och var på gränsen att fastna. Båt och och paddlare klarade sig dock oskadda men fick lite högre puls.


Vi var ute i ungefär 1½ timme och det var precis lagom. Mer hade varit för jobbigt och mindre hade gjort att vi inte kommit runt hela Bredviken/Laajalahti. Trots att vi var ute såpass länge och jag tog i så mycket så hade jag inte ett spår av träningsvärk i musklerna idag. Jag är lite besviken måste jag säga - betyder det att jag inte tog i tillräckligt? Solbränd på armarna blev jag iaf, jag som annars avskyr att sola. Kändes rätt bra måste jag säga eftersom jag för en gångs skulle kände mig lite trött på att vara lika vit som en värktablett. Benen är dock fortfarande vita så det kanske är läge att gå ut i solen och njuta lite av min Väinö Linna-bok om livet för finska torpare under tiden för ryska styret. (Jag vet, visst är det pretantiöst?)

Jag sitter här hemma i lägenheten och skriver rent intervjuanteckningar från i förmiddags innan de försvinner bort i glömskan. Eller iaf försökte jag skriva tills det blev 30 grader varmt i lägenheten bara sådär. Börjar kännas som en vanlig sommar hemma i Ryd.

Just nu skulle jag inte tacka nej till lite regn för att kyla ner det hela men det lär inte komma något. Mikael sa igår att de hade lovat "indiansommar" ända fram till september. Jag frågade vad i hela friden det innebar och fick till min värmekollapsade kropps stora fasa reda på att det betydde skitvarmt och sol i två månader till. Jag tror jag ska ladda upp med kylklampar och flytta in i duschen.

...eller var det tio?

Nåväl, det finns få saker som går upp mot att komma hem, ta av sig de sunkiga strumporna, knaka lite i nacken, lägga sig på soffan och känna sig jäkligt nöjd över att man just avverkat 20 km på cykel. Det kommer säkert rycka i benen av ofrivilliga spasmer hela natten, rumpan kommer vara röd och svullen i en vecka och träningsvärken kommer vara väl värd att klaga över, men nu känns iaf den där chokladen vi köpte i Iittala i lördags som neutraliserad. Fler saker än den kommer förresten neutraliseras nu när jag ska börja cykla till jobbet. Tragiskt nog var sträckan vi cyklade idag exakt samma som jobbet tur och retur. Just nu känner jag mig nöjd, men det är nog knappast känslan som kommer infinna sig kl 06.15 imorrn när mobilen piper till väckning. Nåja, jag kommer iaf ha sjukt snygga benmuskler att visa upp på bröllopet om några veckor. Borde jag satsa på kortkort?

I princip sen jag klev ur klänningsbutiken där i tisdags har jag haft en ständigt malande obehagskänsla i magregionen. En dryg månadshyra för en klänning som jag sen kanske inte skulle kunna använda igen på flera år kändes helt enkelt inte bra. Särskilt inte när vi skulle få köpa till slipsen för 60 euro. Det hjälpte inte heller att jag ringde mamma och hon sa "Livet är till för att levas. Köp den!". Hur ska man kunna leva om man inte kan betala maten?

Idag dödade jag obehagskänslan genom att ringa och avbeställa klänningen. Lättnaden infann sig direkt. Nu ska jag bara ta mig ner på stan och hämta tillbaka förskottsbetalningen. Sen börjar en ny jakt på en ny, inte lika dyr, men mycket mer användbar klänning. Jag kanske kan presentera den för er på en sittning i höst.

Flygresan gick bra bortsett från att jag fick några näradödenupplevelser vid starten eftersom ett litet plan för 50 passagerare studsar och har sig mer än de stora lite tyngre bjässarna. För att vara lågprisflyg från vad som kändes som världens minsta flygplats måste jag säga att servicen förvånade mig. Vi fick macka, dricka och en stor chokladbit trots att flygningen bara tog en timme. Ryanair, släng er i väggen! Fast ingen slår Finnair när det gäller smakupplevelsen. Deras mat är något alldeles extra. Jag säger bara det: färsch, kall, grillad kyckling med sweetchilisås och dessutom sallad som just är inne i sina bättre dagar. Det ni!

Underhållning verkade också ingå i priset. Jag fick sitta bredvid en jättetrevlig tjej från Norrköping som också skulle till sin pojkvän i Helsingfors. Vi pratade oavbrutet hela vägen tills hon i slutet av resan visade mig en liten bok som jag sträckläste på 10 minuter. Kände mig sjukt associal, men hjärnan var så inställd på läsande efter veckorna i Sverige så det gick av bara farten.

Efter 40 minuter kändes det pinsamt att fortfarande inte veta vad hon hette så då fick jag fråga. Hade dessförinnan fått veta att hon var av samma genuppsättningsmix som jag - finsk mamma, svensk pappa - och pratade därtill finska, vilket jag fortfarande inte med hedern i behåll kan skriva i CV:t att jag gör. Har dock sagt till kexet nu att det är skärpning så jag iaf kan få ur mig nåt annat än "Jag förstår inte. Jag är svensk" på kusinträffen i juli.

Kändes jättekonstigt att komma tillbaks och i taxin hem (Mikael hade varit på resa med företaget så vi delade en med hans kollegor eftersom deras plan landade en halvtimme efter mitt) orsakade jag dödstystnad hos alla och en chockerad blick från kvinnan i framsätet när jag började prata svenska med Mikael. Ingen försökte prata med mig efter det. Inte med varandra heller. Spännande fenomen.

Imorrn är det Juhanni, även känt som midsommar hemma i Sverige. Här i Finland verkar de ha blandat ihop traditionerna lite för det tänds det stora brasor á la Första maj. Som svensk nöjer man sig ju istället med en jättestor, lövklädd snopp som sticks ner i marken på bästa hednavis. Tacka vet jag svenska traditioner.

Vi tänkte dock inte (vad jag vet iaf) försöka elda upp halva finska skogen utan far ut till Mikaels familjs stuga borta vid Lovisa istället. Jag tog med bikinin från Sverige så jag hoppas verkligen att vattnet har blivit varmare än 11 grader den här gången för jag ska minsann i och ta ett dopp! Något som däremot stör mig att jag inte tog med från Sverige är hälften av mina nyinköpta tröjor samt mer eller mindre alla mina underkläder. Tröjorna tror jag har smugglat in sig under mammas tvätthög på bänken i hallen och underkläderskrisen får väl lösas med att tvätta ofta helt enkelt. Vi verkar ju ha gjort det till en grej att tvätta på olämpliga tider (läs: sent på kvällen) men det blir lätt så när maskinhärket tar 2½ timme på sig för en tvätt och centrifugeringen, av kända skäl, kommer sist i proceduren. Hoppas bara grannen har skrikiga smådjur i bur eller vaxpropp i örat. Jag vill gärna bo kvar.

Nu är det ett faktum. Jag är förkyld. Tänker kurera mig med svartvinbärssaft (som för en gångs skull smakar rätt bra) och frukt.

Ikväll ska kexet och jag fira halvårsjubileum med ugnsbakad korv och makaroner. Lyxigt eller hur? Jag måste dock skriva klart en hemtenta först. Har aldrig skrivit hemtenta så fort förut. Kanske för att jag bara bryr mig om att få in den så jag kan få mina poäng och inte vilket betyg jag får.

Jag har laddat upp bilder till inlägget "Norden runt på 80 dagar". Ni kan ju kika in där om ni vill se lite flasklamm och mig i balklänning.

Sådär ja, då var det i princip färdigflyttat för den här gången. Har flyttat till Espoo nu så brev till gamla adressen undanbedes. Vill ni ha den nya vet ni hur ni kan få tag på mig.

Området är nybytt och fräscht bortsett från att det kommer in ca 1 kg byggdamm genom fönstrena per dag p.g.a. att de fortfarande bygger i området. Skönt att ha ett stort shoppingcenter med affärer, post, bank och bio i närheten när plånboken börjar kännas tung. Smidigt med tågförbindelser till stan också men det är en sak som saknas här som gör att det är svårt att trivas riktigt ordentligt. Träd.

Som uppvuxen på landet med skog och åkrar runt knuten och en massa äppelträd vart man än går samt med en hemstad som under sommaren kan tävla med Vinterpalatsets fasad i grönhet, så känns det stora, nybyggda, stenbelagda området alldeles för artificiellt för mig. Kexet saknar havet också så det är nog tur att han som vi hyr av bara ska vara borta till början av september och jag ska hem i augusti så vi måste härifrån. Vi hade nog inte blivit långvariga här ändå.



Värt att nämnas är att jag häromdagen när jag skulle till banken och meddela min nya adress lyckades göra det helt på finska. (Undrens tid är inte förbi.) Jag satt länge och velade om jag skulle klara av det och till slut fegade jag som vanligt ur och bestämde mig för att göra det på engelska istället. När mitt nummer tutade gled jag fram till kvinnan bakom skrivbordet och frågade (av ren artighet) om hon pratade engelska (på finska givetvis). Jag fick ett nej till svar och blev lite paff men eftersom jag under de tio minutrarna av väntan iaf hade övat in början på finska så drog jag den och sen flöt det bara på. En mycket sympatisk kvinna som skippade talspråket och uttalade t.o.m. promoninerna på "skrivfinska". Mitt självförtroende var på topp! Det fick sig dock en rätt redig smocka när jag senare åkte in till stan för att köpa tågbiljetter för ett jobbesök i nordlig riktning och en tjurig finsk man begåvad endast med sitt modersmål satt bakom glaset och skrev högre och högre när jag inte svarade på hans frågor som han ville (och som jag inte förstod. Vem vill egentligen veta när tåget går? Jag ville bara veta när det var framme). Lyckades till slut efter mycket aggressioner köpa mina biljetter varpå jag ringre min kontakt på företaget och fick reda på att besöket där förmodligen inte kunde bli av den dagen han sagt ändå. Jag var inte förvånad med jag ville inte tillbaka till stationen och försöka avbeställa biljetterna igen. Vi sköt lite på beslutet så imorrn får jag reda på om jag måste öva in lite schyssta finska fraser som "jag vill köpa tillbaka de här biljetterna", "nej jag vill inte boka om dem" samt "nästa gång du möter nån som är så ung som jag kan du väl fråga om studentleg så jag slipper betala 98 euro istället för hälften".

Så var då traktorkursen över. Känns underligt, som om det bara var en dröm. Man var så inne i det när det väl pågick och sen vet jag inte vad som hände. Känns som jag missade hela slutet på kursen och så var det helt plötsligt bara Gala-dagen med presentation och utställning.

Där kändes det som jag mest gick runt och lallade och inte riktigt visste vad jag skulle säga till folk. Försökte få några intresserade men tydligen fick jag tag i Finlands mest associala man som verkade bli rädd av att jag pratade engelska. Fungerade rätt bra som avskräckare för mig med så efter det var jag mer rädd att skrämma iväg folk än att få dem intresserade. Lyckades dock få tag i en tjej som hade jobbat på Valtra som jag fick gå igenom produkten med och hon verkade imponerad. Fick även tag i en ålänning som när han kom på att jag var svensk inte ville prata mer om produkten utan mer om skillnader och likheter mellan svensk och finsk kultur. Trevligt i sig men har kan jobbat i 8 månader med användarundersökningar, idégenerering, prototypbyggande och -testande tills man spyr så vill man gärna prata av sig om det. Man vill få ett slags bekräftelse på att det man gjorde inte var i onödan, att man gjorde ett bra jobb och, framför allt, att man fortfarande visste vad tusan man pysslat med.

Måste säga att nästan alla projekt som vi såg på utställningen var sjukt imponerande. Vissa hade uppnått målen med råge och några hade t.o.m. fått patent. Det jag var minst imponerad av var de som jobbat för Nokia eftersom deras användarundersökning var den sämsta jag hört om på länge. De hade helt missat poängen med varför man frågar och testar på användare och körde bara sitt eget race. Kommentaren "användarna verkade inte fatta varför man skulle vicka på handdatorn för att zooma, de verkade inte se någon mening med det eller ha förståelse för begreppet" och därefter få höra att de ändå hade behållit den funktionen fick mig helt att tappa hoppet. Jag ville fråga hur mycket om mental rotation och kognitiv psykologi de hade läst om när de designade sin idé, men lyckades knipa. Svaret hade ändå varit 0 sidor.

Från klockan 9 till 17 var det utställning varvat med tre pass redovisningar, men till slut var det hela över och vi fick åka till Lautasaari och äta mat och dricka öl. Stämningen var god även om den stördes lite av att Linda inte blev utsedd till årets manager utan det blev istället killen som drog sexskämt genom hela deras redovisning. Tror dock han kommer komma långt med sin speciella ledarstil så håll utkik efter namnet Mika Kukkonen i framtiden, gärna i samband med höga chefsposter. Borde jag bett om hans autograf?

Eftersom mitt ölsinne inte är så välutvecklat efter ett antar månader i nästan total nykterhet och Mikael skulle presenteras för mamma som var på besök dagen efter åkte vi hem när folk åkte in till stan för att fortsätta firandet där. Vet dock inte hur många som gjorde som vi eftersom de flesta hade slitit hårt sista veckan. Antar dock de flesta tyckte det var värt det när ingen fick sämre betyg än 4 (1-5 är godkänt, men 5 är bäst).

Vet inte riktigt vad jag är mest nöjd med. Kanske att Valtra blev så nöjda med resultatet att det kanske finns en framtid för vår produkt ändå, kanske att vår rapport fick kommentaren att den var för professionell för en sån här kurs och passade bättre som publikation från ett börsnoterat företag, kanske att jag fick bekräftat för mig själv och för andra att jag faktiskt lärt mig något på min utbildning och att detta något inte är totalt bortkastat utan en viktig del i produktutveckling, eller kanske att jag fick träffa så många trevliga människor och lära mig av dem saker jag aldrig skulle lärt mig annars. Trots alla äckligt tidiga morgnar, heldagsturer till Suolahti och timslånga bussfärder för att ta sig till skolan så är den här kursen, av alla saker jag upplevt i Finland, det jag kommer sakna mest.

Nåra muppar hade ställt upp en gigantisk fläkt på golvet precis där vi höll på att bygga vår utställning och jag gick mest och svor över att det blev så jäkla kallt tills jag kom på att man kunde leka schampooreklam med den. Helt plötsligt blev allting mycket roligare.

Observera sjalen. Vi fick en specialdesignad sidensjal/sidenslips från Marja Kurki (jättekänt, finskt kvalitetsmärke) av Valtra för att ha på oss på utställningsdagen. Jag köpte knallrött läpptstift till för att matcha och fick många kommentarer om att jag såg ut som en flygvärdinna. Positivt eller negativt?

Inte nog med att vi fick lyxiga sidensjalar, vi fick låna en hel traktor också. Gissa vilka som stal all uppmärksamhet.

De där gråa väskliknande grejerna som hänger till vänster är för övrigt två av våra prototyper. Vi hade hoppats lite på att blir "årets projekt" men när man jämförde med de andra projektgrupperna som var mer ingengörsmässigt inriktade och vi hade åstadkommit en produkt gjord av tyg kändes det inte som att vi var med och slogs om den titeln mer. Det är trots allt en teknisk högskola.

Efter en heldag med läppstift ser man ut så här. Lovad vare konturpennan...eller?


Och här har vi då slutligen hela gänget. Visst är det lite flygvärdinnevarning på mig? ...och lite dvärgvarning på Mika H när han står där och böjer på knäna.

Det här med att plugga ska ju någon gång inom en (förhoppningsvis inte alltför avlägsen) framtid resultera i att man får ett jobb som är (åtminstone i någon molekyl) relaterat till ens studier. Jag kommer till det studierelaterade snart, först vill jag bara diskutera det här med att "få jobb". Enligt mig kvalar det lätt in på topp-10-listan över svenskans mest missvisande uttryck. Man "får" inte jobb, man sliter ihjäl sig på att skriva personliga, jag-är-bäst-eftersom-jag-med-min-bakgrund-kan-lösa-alla-era-problem-ansökningar som inte nog med att de tar minst tre dagar att skriva, de är dessutom så precist formulerade för just det företaget man skickar till, att man måste skriva en helt ny till nästa för att ens ha en chans.

Sen har vi de här jobbdatabaserna som man "enkelt och bra" kan skriva upp sig på. Bara att registrera ditt CV, fylla i lite personuppgifter och sen är det klart! Tror du ja. Har man inget färdigt CV med precis allt man gjort i hela sitt liv att utgå ifrån kan man lägga ner direkt, det finns inte en chans att du får jobb på flummet som du just matade in på raderna under "Tidigare arbetslivserfarenhet". Det gäller alltså att börja med att skriva ett CV. Eftersom man blir klokare med åren (och hittar snyggare formatmallar) brukar jag behöva skriva ett nytt varje år. Det tar i snitt två veckor per gång.

Så, börja mata in uppgifter. Givetvis kan man inte bara ladda upp sitt CV eftersom det är just en databas, och databaser ska vara sökbara, vilket innebär en hutlös mängd rutor som ska fyllas och klickas i. Det här med datum är en kategori för sig. Givetvis vill de veta hur länge du har jobbat på de olika platserna så rullistor ska det finnas. Ibland fungerar de, ibland inte. Det jag vill veta är hur de tror att man ska hålla koll på exakta datum för när man började och slutade alla sina jobb. Ingen normal människa skriver annat är månad och år i sitt CV. Det dumma är att de säkert inte ens bryr sig heller. Jag burkar därför välja 1:e som startdatum och 30/31:a som slutdatum. Vill de bråka kan de betala min tur-och-returbiljett hem så jag kan skaffa fram alla exakta uppgifter och kopior på dessa.

Ytterligare en knepighet ligger i det "personliga brevet" som vissa vill att man skriver. Här gäller det att vara så generell som möjligt utan att tappa det personliga samtidigt som man måste lyfta fram sina positiva sidor och kunskaper. Lös den ekvationen den som kan!

Om det sen råkar finnas ett jobb i den där databasen som faktiskt skulle passa så är det ju inte så att man blir uppringd av någon som säger "Hej, vi har ett jobb till dig, vill du ha det?" utan man måste läsa igenom alla annonser varje dag och skicka intresseanmälningar till samtliga för att få det där samtalet. Det vore väl ok om man var totalt sysslolös, men pluggar man samtidigt så tillbringar man redan 80% av sin vakna tid framför datorn (och 10% på bussen) och då vill man inte gärna sitta två timmar till varje kväll och bli helt fyrkantig i ögonen.

Eftersom det nu är så här krångligt att skaffa jobb om man inte känner nån som känner nån som har en firma som vattnar blommor hemma hos pensionärer där du möjligen - om du är skötsam - kan få jobba en sommar för 40kr/h före skatt, så kan ni ju gissa hur många erbjudanden jag har fått hittills.

När man sen är färdigutbildad och vill ha det där jobbet som man slitit för i fyra år, får man säkert fler än en gång höra "Nä, du har ingen erfarenhet av såna här jobb, vi kan tyvärr inte anställa dig". Målet är alltså att innan man vet vad man sysslar riktigt med, skaffa sig den där erfarenheten som man kommer behöva när man efter ytterligare några år i tentasalen förhoppningsvis faktiskt vet vad man sysslar med. Det hela låter kanske hopplöst men om det finns något som är bra på att se till att man får den så hett eftertraktade erfarneheten så är det tekniska högskolor.

Både LiTH hemma och TKK i Espoo har enorma mängder projekt, både kurser och "sommarlärlingsplatser" där man kommer i kontakt med företag så att man ska vara så bra förberedd som möjligt när man väl sparkas ut i arbetslivet. Oturligt nog pluggar jag inte på någon av dessa men eftersom jag ändå har lyckats mygla mig in på TKK genom traktorkursen så får man ju passa på att utnyttja möjligheterna när de ges. Följaktligen anmälde jag mig till ett sommarprojekt där, där man först fick skriva en öppen ansökan och sen blev man utifrån denna tilldelad ett företag där man skulle sälja in sig själv för att få själva jobbet.

Jag var för en gångs skull väldigt nöjd med mitt ansökningsbrev och visste att det fanns företag som uttryckligen sökte kogvetare så jag kände att det fanns hopp. Ni förstår därför att jag blev enormt exhalterad när jag blev tilldelad ett företag som håller på med servicedesign - precis det som jag har varit intresserad av att jobba med efter studierna sen vi läste den kursen. Det var bara att spionera på deras hemsida och försöka få ur så mycket info som möjligt om företaget innan upptaktsdagen. Det här spionerandet krävde minst 2-3 timmars översättningsarbete av det stackars kexet nere i Schweiz för hela sidan var helt på finska och jag förstod inte ett ljud.

Upptaktsdagen kom och jag var nervös som få. Fick inget gjort på morgonen och en halvtimme innan jag skulle åka insåg jag att jag nog skulle ta med ett CV också eftersom det bara fick plats tre jobbeskrivningar på ansökningsblanketten. Sistaminutenändringar är inte min grej, jag blir bara stressad och så skriver jag fel. Det var dock inget jag behövde oroa mig för, för skrivaren skrev ut grådassig text, vilket hade gjort sämre intryck än ett stavfel, att jag aldrig lämnade fram papprena.

Vi fick lyssna på välkomsttal och presentationer av tre av de femton(?) företagen som var med i projektet (varav mitt höll en av dem) och alla utom en var på finska. Underbart! Tack och lov var powerpointpresentationerna på engelska så det gick att hänga med lite. Efteråt var det smörgås och te och lite "avslappnat" pratande med ens företagsrepresentant. Eftersom jag bara har två händer och en var upptagen av jackan tappade jag mackan på golvet och hällde te över halva mig i samma veva. Typiskt! Tack och lov hade vårat företag inte dykt upp än så jag han torka mig själv och golvet innan han kom. Därefter följden den bisarraste händelsen under hela vistelsen här i Finland. Det var krig. Folk tävlade med varandra på alla nivåer och den som sa flest klyschor och ställde de smartaste frågorna på minsta möjliga tid vann. Det hela påminde mer om en flock vargar som tryckte upp den stackars företagsrepresentanten mot väggen och försökte hota honom till att ge dem jobb än en grupp studenter som var sugna på ett intressant sommarjobb.

Efter en stund av passivitet (jag kände mig själv lite hotad av vargflocken) insåg jag att jag var tvungen att marknadsföra mig själv för även om jag visste att det här var mitt jobb - det var uppenbart, resten av folket var kulturvetare och mediamuppar och de hade inte där att göra tyckte jag - så visste inte företaget det (än). Det var bara att sätta igång. Jag frågade alla vad de pluggade för att få någon uppfattning om konkurrensen och började sen berätta vad jag läst tidigare som var relaterat till jobbet, men när jag började låta som ett automatgenererat ansökningsbrev fick jag lägga av. Han tyckte iaf att det lät väldigt lovande och jag tyckte att jobbet i princip var mitt. Det här var allt vad jag kunde drömma om som sommarjobb och det skulle dessutom ge mig en ordentlig skjuts när studierna väl var avslutade.

I förrgår fick jag svar från dem. Jag hade en väldigt intressant bakgrund men eftersom jag inte pratar finska kunde jag inte få jobbet. *fet smocka i nyllet*

Det är tydligen så här det fungerar. Förmodligen är det här en ännu bättre erfaranhet än att plugga utomlands ett år - att få känna på hur det är för invandrare (för det är precis vad jag är här) att försöka komma in i samhället, men hur svårt det är för att en enda liten del fattas - språket. Officiellt är Finland ett tvåspråkigt land där jag behärskar ett av de språken bättre än de flesta andra här gör - i verkligheten är man, när det kommer till annat än basöverlevnad, helt körd om man inte kan finska. Av någon anledning tycker jag inte att det är konstigt att det är så här men det hjälper inte mot den bitterhet jag just nu känner över att jag är på fel sida om den osynliga linjen. Nåväl, bitterhet har aldrig varit min grej så jag får göra det enda jag kan i den här situationen: fortsätta skriva ansökningar och fortsätta plugga finska. Kan fem miljoner finnar, kan jag!

Mycket kan man stå ut med. Man kan stå ut med lite smygåksjuka av att sitta framför datorn för många timmar. Man kan stå ut med lite dålig luft i salen. Man kan till och med stå ut med att tiden går sjukligt långsamt och att man inte får gå förrän jag har skrivit rent en lektions anteckningar.

Vad man däremot inte kan stå ut med är att någon som uppenbarligen har grava koncentrationssvårigheter ger utlopp för dessa genom att spela mongomusik på datorn precis bakom mig. Jag skiter i om han har tentaångest eller inte, ska han titta på videor kan han gå hem istället. Youtube gör inte dina läxor!

Killen bredvid mig vände också på huvudet, suckade och bytte en blick av samförstånd med mig. Tydligen hörde han också det enerverande "jag har en geting precis bakom örat"-ljudet som på något underligt, högfrekvent vis borrade sig in genom ryggraden. En sekund trodde jag nästan att han skulle säga till, men sen avbröts den hektiska rörelsen och han började sträcka på sig istället. Nära, nära men inte nära nog.

Frågan är nu bara varför inte jag säger till om det nu är så otroligt irriterande. Kanske för att han bara spelar låten (som i vanliga fall faktiskt är bra) en gång och sen blir det tyst ett tag. Eller för att jag är för feg. Nästa gång blir dock sista gången, sen sparkar jag ut honom. Eller skickar iväg honom med en tjuga så han kan köpa hörlurar till sig själv eller öronproppar till mig. Ibland saknar jag LiU:s ljudbefriade datorer där man var tvungen att ta med egna lurar för att kunna höra något. Fast iofs, då satt ju hälften av Asiens utbytesstudenter där och försökte ringa hem via skype. Efter 30:e hallået hade iaf jag gett upp.

Jag sitter här och surar för jag fick ett sms förut som sa att kvällens massagetid som jag sett fram emot så mycket var inställd. Massören hade blivit sjuk.

Det är inte bara jag som surar, mina muskler gör också det. Axlarna och nacken protesterar efter för mycket datoranvändande och stress p.g.a jobbansökningarna och annat som måste skrivas (givetvis på datorn). Har börjat må illa av att titta på skärmen så jag funderar starkt på att införa en eller två datorfria dagar i veckan. Frågan är bara när och vad jag ska göra istället. Känns inte som att sticka är en så bra ersättning. Plugga kanske? Tyvärr ingår 50% läsning och 50% datorskrivande här. Träna då? Var ju faktiskt på gymmet igår för att ta en paus från datorn. Passade på att basta lite i en förvånansvårt fräsch bastu (har annars lite dålig erfarenhet av offentliga, svenska sådana). Efter 6 månaders (på dagen imorgon!) hjärntvätt har jag börjat tycka om dessa upphettade små trärum. Det är som med den finska designen, den tar lite tid att smälta.

Tja, men om jag nu inte vill sitta framför datorn så kan det ju inte vara så svårt att hitta på något annat, jag bor ju i huvudstaden så någon typ av aktivitet lär det ju finnas här. Kanske skulle starta ett se-alla-muséer-projekt eller bara åka någonstans och fota. Fast då måste jag ju gå igenom bilderna på datorn. DAAAH! Går det ens att bli fri från den? Vad gjorde folk förr i tiden? Tittade på tv? - Samma effekt. Lyssnade på radio? - Har bara tillgång till den genom datorn. Lagade och sydde kläder? - Jag har redan problem med ökande närsynthet p.g.a. för mycket datoranvändande. Slet på åkern för att få mat? - Jag får köpa några frön och börja odla tagetes. Fast de luktar ju så äckligt.

Varför sitter jag ens här inne och skriver? Jag borde gå ut. Kanske ta spårvagn 3 ett varv runt stan och se hur det ser ut här. Ok, det får bli mitt nästa projekt, att åka en runda med varje spårvagnslinje. Finns bara 10 så det borde jag klara på inom en månad. Förhoppningsvis börjar de köra med barspråvagnen snart också, då ska jag åka med. Men tills dess kanske jag skulle ta och skriva klart den här obligatoriska dagboken till semiotikkursen. Givetvis på datorn.

Idag såg jag för första gången ett CAD-program (såna man ritar 3D-bilder i datorn med).

Idag använde jag för första gången ett CAD-program.

Idag fick jag för första gången känna på total frustration över ett CAD-program.

Jag var sååå dålig. Jag fattade inte hur man skulle rita, jag ritade cirklar istället för raka linjer, jag förstod inte hur man suddade, jag missade helt hur man fick ut en 3D-figur ur den i 2D, jag tappade bort verktygsfönstrena hela tiden. Jag visste inte vilket fönster som hörde till vilken del av programmet, jag virrade bort mig i den oändliga rymden utanför min egen ritning och trodde jag hade raderat den, jag kunde inte göra hål som gick rakt igenom, jag fattade inte hur man ställde in måtten, samt, jag lyckades inaktivera hjälpfunktionen som gjorde att vinklarna höll sig raka. Jag tryckte på allt bara för att se vad som hände.

Läraren pratade om "constraints", "parts" och "product" (som vanligtvis hette något heeelt annat i andra program som jag heller aldrig hört talas om), använde 15 kortkommandon i sekunden och var vad användbarhetsnördar (d.v.s. såna som jag) skulle kalla en "expertanvändare".

Efter att ha försökt radera mina felaktiga cirklar i 10 minuter gav jag upp och försökte hänga med på stora projektorskärmen istället. Jag fattade ingenting och kom ihåg ännu mindre när jag sen ändå försökte mig på min egen bild (lite envis är man ju ändå). Började om från början och ritade en ny.

Mika L från traktorgruppen hade ett tålamod utöver vad man tycker skulle vara nödvändigt med tanke på att jag egentligen inte hade där att göra. Jag tyckte bara det skulle vara lite kul att testa på och se hur det funkade och hur svårt det var, men skulle jag rita det som vi ska göra till traktorn så skulle jag få förlänga min utbytesperiod med ca 3 år och 15 kurser i CAD-teknik. Det enda jag egentligen bidrog med var att läraren var tvungen att instruera på engelska. Snacka om nagel i ögat.

Men! Undrens tid är ännu inte förbi. Efter lite support från Mika och några dumma frågor såsom "var är mina verktygsfönster?", "hur raderar man?" och "varför hatar den här datorn mig?" till läraren, lyckades jag faktiskt rita en sån där skiva med hål i.

Jag har absolut ingen aning om vad de heter på riktigt, men jag googlade "skiva" och fick fram den här bilden som hade i princip samma form som min ritning. Min hade dock inget giganthål i mitten och de små satt på den yttre delen. (Min ritning var även helvit och saknade korrosionsfläckar.)

Därefter lyckades jag klicka, dra och mittenknappsklicka (jag som alltid undrat vad den knappen är till för på Unix-datorer) fram en bult som jag var mycket stolt över. Meningen var att den skulle passats in i ett av hålen i skivan, men så långt kom aldrig jag eftersom jag hade ägnat första timmen åt att leta efter delete-funktionen.

Måste säga att jag var sjukt nöjd med min insats med tanke på att jag började med att skeptiskt småle åt hela grejen, och främst min egen inkompetens, och slutade med att ha lyckats rita hela två delar. Tyvärr var läraren tvungen att gå när det hade börjat bli ordentligt roligt och jag ville inte störa Mika mer eftersom han skulle jobba lite med den riktiga traktorritningen som vi har fått av Valtra. Jag gick iväg, glad i hågen, och åt lunch och funderade på om jag skulle leta efter några CAD-kurser på TKK, alternativt snirkla mig in på LiTH när jag kommer hem. I vilket fall så förstår jag nu hur det kan finnas knasbollar som ägnar timmar åt att rita bara konsoller till en hylla - det är för att det är roligt.

Sen får vi ju tänka på att jag har förmågan att tycka att allt som är kul i början blir tråkigt efter några gånger och vice versa. Nåja, vi får se hur det går, jag behöver ju faktiskt inte rita. Faktum är att vi behöver inte rita något alls till det här projektet. Men men, jag antar att teknologerna vill ha något teknologigt att göra efter all användarundersökning och industriell design och då tycker jag gott de kan få det.

Det har suttit lappar över hela stan i drygt en månad nu om Salvador Dalí-utställningen på Espoos moderna museum (EMMA). Jag har velat gå men har inte vetat eller hunnit ta reda på var stället ligger, men näst sista dagen innan utställningen tog slut gick vi iaf dit.

Dalí verkade vara en kul filur, väldigt begåvad också. Jag har alltid gillat hans teknik (kanske inte motiven så mycket eftersom jag tycker att de är lite läskiga) eftersom hans tavlor verkligen kan kallas konst. Folk hittar ju på de underligaste sakerna nuförtiden och kallar det konst, men att stapla gummidäck på varandra och döpa det till något obegripligt kan ju vem som helst göra. Måla smulor, med hjälp av bara två färger, som är så verklihetstrogna att man måste stå en millimeter från tavelduken och stirra för att kunna avgöra om de inte bara är ditlimmade, är dock inte många som kan åstadkomma.

Det var väl bara sådär en 5 riktiga oljemålningar av honom de hade där, resten var skisser eller ganska små teckningar av olika slag och kvalitet, men det var intressant att se ändå. Hade gärna fått vara lite mer dock. Vi passade på att kika på resten av muséet, eller iaf den moderna konstavdelningen. Den kan beskrivas med ett enda ord: läskig. Någon galen "konstnär" hade stympat gosedjur och hängt upp dem i en snurrande bana i taket och en annan (eller med stor sannolikhet samma) hade trätt på gosedjurshuvuden på uppstoppade djur och hängt upp även dem i taket. Bläk. Men en grej var faktiskt riktigt schysst (trots lite rubbade inslag) och det var ett rum där de hade en öppning i väggen (en dörruppning utan dörr helt enkelt) längst in, där det flöt ett gigantiskt rött tygskynke ut igenom och sedan vidare ut på golvet i det rummet där man själv stod. Så satt det en fläkt bakom tyget i rummet bakom dörröppningen som blåste in under tyget och fick det att bölja som vatten. Var häftigt att sitta där och titta när tyget rörde sig, nästan som på en havsstrand. Sen var det ju som sagt lite underligheter där med stora, lysande, underligt formade, vita grejer som svällde upp under tyget och så någon klocka ovanför fläkten som började lysa lite då och då. En bra bit på väg mot att bli klassat som riktig konst iaf.

På nedervåningen hittade vi lite underliga julgranar.
Det här är ju ett alternativ om du känner att du har alldeles för mycket aluminiumfolie där hemma.

En något mer vettig variant och själva granen är ju helt underbar, tät och fin. Skulle kunna tänka mig att ha den själv, bara jag fick klä om den lite. "Klä om den lite" blir i min familjs fall att hänga den full med diverse julpynt som tillverkats av barn med en maxålder på 6 år samt blanda med lite munblåsta och handmålade julkulor i glas. Affektionsvärden på julpynt har förstört många potentiellt estetiska julgranar skulle jag säga. I min familj är felet främst mitt =)

Istället för biljetter från man såna här spännande klisterlappar. Var man sen fäster dem är valfritt.

---

Hade tänkt ha en följetong där jag fotade framstegen med vantarna med jämna mellanrum så ni fick se hur det arbetet framskred, men jag rationaliserade lite och tog därför bara kort i slutskedet (läs: när de var helt klara). Titta så glad jag ser ut! Nästan lite rödluvan-o-vargen-varning på händerna "Nämen mormor, vilka stora händer du har!". Gav vantarna till Christin i julklapp innan hon åkte hem till Tyskland. Av alla tyskar var hon den jag kom bäst överens med och det kommer nog bli tomt nästa termin när det bara är jag och Thekla kvar. Har iaf lovat åka och hälsa på henne i Berlin och hon ska hälsa på mig i Linköping så vi lär ju ses framöver ändå.

Alla gånger jag har flyttat så har jag haft lite krångel med att få i ordning mina dagliga rutiner, men i det här fallet verkar det som att de fick sig en törn i slutet av vistelsen också. Jag måste säga att jag försummade min kalender å det grövsta vilket resulterade i att jag började uppfinna lite underliga mötestider. Skulle träna på redovisningen till den ökända "Christmas Gala" till traktorkursen i Otaniemi (har jag sagt att det är där tekniska högskolan ligger? Om inte så säger jag det nu så ni vet vad det är jag yrar om. För tydligehetens skull så kan jag ju säga att det är en del av Espoo.) men kommer på när jag sitter på bussen att jag skulle ha varit där då i just det där ögonblicket och inte en halvtimme senare som jag trodde. Nåja, jag blev inte fullt så sen och alla andra var ännu senare så vi hann träna på redovisningen lite innan vi körde den för resten av gruppen också.

Gick väl hyffsat med framförandet, jag hade en del jag behövde få bättre koll på men jag var inte särskilt nervös. Hade väl inte fattat riktigt vad det var frågan om än. Lite ironiskt det hela att en av anledningarna till att jag tvekade att anmäla mig till kursen var att det skulle redovisas inför hela klassen (15 projektgrupper med 8-11 pers i varje) två gånger och då alltid på engelska och sen var jag en av dem som anmälde mig frivilligt till presentationsgruppen. Kan väl konstatera att mitt självförtroende när det gäller engelska har blivit mycket bättre.

På något vis tror jag att det är lättare för mig att prata engelska hela tiden för jag har inget val, medan de som bor där kan prata finska med resten av gruppen och ändå bli förstådda. Blir lite irriterad ibland på vissa som knappt ens försöker, men om jag känner mig rätt så hade jag nog också varit sådan om jag varit i deras situation och det bidrar ju till viss del till att jag blir mer motiverad till att lära mig finska även om det gått väldigt segt hittills.

Efter träningen stannade jag kvar och åt "lunch" (måste verkligen skärpa till mina matvanor) med Linda och det tog ungefär en minut innan hon frågade om mig och Mikael. Haha, jag hade väntat mig det för hon hade inte sagt något om det tidigare.

Åh! Men det roligaste var ändå innan vi gick och åt och hon skulle fixa något med datorn i deras "gillesrum" ("sektionsrum" är mer ordet vi skulle använda på LiU) och det kom fram en hel hord maskinare och undrade vad vi var för några och skulle visa mig deras hemmabygda koskenkorvatimglas och någon automatisk shotmaskin (som jag mer trodde var till för att slå ut framtänderna på folk med). Verkar vara fattigt med tjejer på det där stället, märks inte bara på uppmärksamheten man får utan även på att man får ju gå en mil bara för att komma till damtoan.

---

På onsdagen kravlade jag mig till sista finskaföreläsningen där vi egentligen bara skulle få tillbaka proven, men läraren ändå han gå igenom "finskans viktigaste verb" (tehdä = att göra) samt repetera lite partitiv. På något underligt vänster lyckades jag sätta en 5:a och hade rätt på det mest jag var övertygad om att jag hade skrivit fel på och fel på det som var alldeles för lätt. Favoriten var att jag hade skrivit satayksitoista (111) när det egentligen stod 110. Tja, men det började ju på 11 iaf. Skyller på influenser från tyskan som vänder numrena bak-o-fram. Fick även veta att det finska betygssystemet är lite annorlunda mot det (eller snarare de) jag är van vid. Även om 1 inte är sådär superbra så är alla steg mellan 1-5 fortfarande "godkänt". Helt plötsligt kändes den där 4:an på min andra tenta som ett riktigt lysande resultat.

Efter detta var det dags att bege sig till Otaniemi och lite sista-minutenträning inför Christmasgalan senare den eftermiddagen. Jag började bli något stressad för den men hade fortfarande lyckats förtränga det rätt bra. Lunchade (och för första gången på länge var det riktigt god mat) med Mikael och sen fick han för sig att vi skulle åka och köpa den där vinterkappan som jag hade tittat på söndagen innan. Jag var lite tveksam eftersom jag vill träna på redovisningen och nästan hade gått in i "presentations-mode", d.v.s. alla yttre intryck förträngs och jag går ner i känslomässig dvala, men blev övertygad att det inte skulle ta så lång tid.

Kikade runt i lite andra affärer först och så gick vi till Esprit där de hade fått in en storlekt mindre sen förra gången jag var där. Kunde konstatera att den inte satt särskilt bra så jag bestämde mig för att köpa den andra kappan ändå. Skulle bara ta mig en sväng förbi bankomaten och kontrollera att jag hade tillräckligt med pengar på kortet och det hade jag. Trodde jag. Väl i affären och efter att ha betalat en del kontant så säger mannen i kassan att mitt kort inte funkar. Jag bara "öööh... men det fungerade i bankomaten för 5 minuter sen". Slutade med att Mikael fick betala och jag fick dåligt samvete över att ha lånat så mycket pengar i flera dagar framåt (närmare bestämt tills idag när jag äntligen kunde betala tillbaka).

Jag var iaf sjukt nöjd med kappan och åkte glatt tillbaka till Otaniemi för att träna in det sista av redovisningen. Gick inte direkt felfritt och jag började bli nervös över att jag skulle prata för mycket om en av mina två delar, eftersom vi blivit upplärda på LiU att håller man inte tiden, så stänger de av mikrofonen. Började tycka att det var en dålig idé att gå med på att ta det mesta (tyckte jag då iaf) av redovisningen men det var ju lite sent att göra något åt det då.

Själva galan (det där namnet känns verkligen malplacerat) blev en riktig nagelbitare eftersom vi redovisade som nr 10 av 15 och jag blev bara nervösare och nervösare efter varje eftersom alla andra som presenterade verkade så oberörda. Blev inte bättre av att vi upptäckte att det inte fanns någon dator att kika på från där vi skulle stå heller utan ville man se slidesen fick man vända sig och om stirra upp mot duken på väggen. Folk verkade dessutom ha väldiga problem med fjärrkontrollen för den bläddrade baklänges eller för mycket lite då och då. Jag passade på att kika på den i pausen och man behövde ju inte vara kogvetare för att se vad det var för fel på den. Istället för en framåt och en bakåtknapp så hade de satt ett rullhjul mitt på, ett hjul som tydligen snurrade åt fel håll.

På väg fram till scenen kom den riktiga paniken. Jag hade INGEN ANING om vad i hela friden jag skulle prata om, jag visste inte vilka slides vi hade och jag hade inte den blekaste om vad det var för projekt jag jobbade med. Hoppades på att Linda skulle prata i en evighet så jag kunde hitta något sätt att smita därifrån på, men inte då. Hon lämnade över micken till mig och på något underligt vis tog ryggmärgen över och började styra mun och tal. Rösten svängde, jag stakade mig, jag sa fel, jag sa ingeting på en evighet för jag hade glömt bort ordet på engelska, jag fullkomligt darrade av nervositet.

Jag lämnade över micken till Jaakko.

Jag lyssnade.

Jag undrade varför han stod bakom pelaren där ingen i publiken kunde se honom.

Jag undrade vad jag skulle titta på, hur jag skulle se ut i ansiktet, var jag skulle göra av händerna. Jag funderade allvarligt på att be Linda ta resten av redovisningen eftersom jag inte skulle palla.

Jag fick tillbaka micken. För sent att backa ur. Jag pratade om något som jag för mitt liv inte kan minnas nu. Jag var fullkomligt livrädd för att snurra hjulet på fjärrkontrollen åt fel håll och tog vad som kändes som en timme på mig varje gång jag skulle byta slide. Jag snurrade hjulet åt fel håll. Jag sa "SHIT!". I mikrofonen så alla hörde dessutom. Jag bestämde mig för att göra ett avbrott. Jag tog upp fjärrkontrollen och viftade lite med den i luften och sa "Det här är bland det sämsta jag har sett. Den borde tas med i nästa års projekt så någon kan förbättra den." konstpaus "Ni borde anställa en kogvetare." ytterligare en paus och så något tystare utan att ens dra på munnen "...jag har hört att dom är bra."

Succé.

Resten av redovisningen flöt på hur bra som helst och vi fick mycket beröm från resten av gruppen. Givetvis fick jag skit av en "presentationsexpert" som suttit och besdömt våra framträdanden för att jag sagt "shit" i micken, men det sket jag i. Fick också höra från Linda, som var på bedömningsmötet efteråt, att de andra teammanagerna hade tyckt att experten hade fel så det kändes bra och jag tyckte att jag hade lyckats när professorn i sitt avslutningstal för kvällen tog upp kogvetarna först bland de kompetenser som är viktiga att inte bortse från när det gäller såna här projekt (eftersom resten av studenterna till 90% består av maskintekniker).

Efteråt gick vi till det lokala studenthaket Dipoli för att ta en öl och äta lite. Jag beställde kebab men fick något som liknade falukorv till konsistensen och med en läskig vitlökssås till. Jag som annars är väldigt förtjust i vitlök. Fick höra att huset inte har några parallella väggar alls och att man kan flytta och ta bort innerväggarna på något mycket mystiskt sätt på övervåningen. Var i hela friden förvarar man innerväggar?

Kikade på inspelningen av presentationen som Mikko hade gjort. Till min stora förvåning såg jag inte det minsta nervös ut. Gjorde en enligt mig något irriterande pingvindans med vänsterarmen, men annars inget att störa sig på. Hade tydligt inte märkts alls på min röst att jag var nervös heller och att döma av vad man såg på filmen såg jag ut att trivas där framme på scenen. Skit! Det här betyder att jag kommer få redovisa i vår också.

Borde ju vara förbjudet att inte skriva blogg direkt när saker har hänt. Jag har lyckats radera nästan en hel vecka ur hjärnan. Ska göra mitt bästa för att minnas. Börjar med faddermiddagen hemma hos Timo förra måndagen.

Efter 18 mejl fram och tillbaka och folk från nollegruppen som hade tentor till höger och vänster och därför inte kunde komma på uppgjort datum blev det till slut bara jag, Vera och Thekla som tittade in hos våran fadder Timo på middag. Killen är som han är, dricker minst 3 liter cola light (eftersom han är diabetiker) om dagen och röker säkert 3 liter cigaretter också. Pluggar till psykolog och är rädd för att tappa kontrollen så han dricker inte sprit. Jag vet inte jag men att sänka 3 liter cola om dagen känns inte som något jag skulle sortera in i kategorin "kontrollerat". I vilket fall, trots en del underligheter är han en skön snubbe som det är kul att umgås med.

Han lägenhet var ett kaos av nyrenovering. Jag hade väntat mig en rätt slugglig lya och förmodligen hade den varit det tills för bara någon månad sen när en mögelinvasion i köket tvingade dem att renovera hela altet. Var nästan för flott för att vara sant och hälften av grejerna (mestadels köksassistenter och monstermixrar) i kökslådorna låg kvar i förpackningarna.

Han hade en rätt skön attityd och skrev i mejlet att vi fick köpa och laga maten själva så stod han för platsen. Även om det låter helt rubbat så bara går det inte att bli förolämpad när man har träffat honom och vet hur han är. Dessutom åt jag upp nästan en hel grönmögelost med pepparkakor som han bjöd på, så jag var rätt nöjd.

Så här ser han ut. Jag tog bilden mest för att visa hans hemska askkopp. Egentligen är det en hundmatskål och han berättade att den brukade självantända lite då och då. Ibland är det skönt att inte vara rökare.

Jag vet inte varför men av någon anledning verkar jag äta samma typ av mat i omgångar, även när jag inte själv står för lagandet. Det har varit tortillas, pasta med ost, ärtsoppa, köttfärssås med ris (de två sista är skolrestaurangernas fel) och nu senast wok till höger och vänster och förbannelse. Så även till middagen i måndags. Jag ska iofs inte klaga för jag var i Espoo hela dagen och tränade på traktorredovisningen vi skulle ha på onsdagen så jag lät tyskarna köpa mat eftersom jag tyckte det var onödigt att spendera 2 timmar på buss fram och tillbaka när Timo ändå bodde i Espoo han med.

Maten blev väldigt oväntat lyckad med tanke på att jag för några år sen inte ens skulle ha smakat på den stekta squashen, men det kanske var risgrynsgrötsriset som gjorde det. Så går det när man inte läst kursen "förpackningsfinska 5 p". Jag var dock väldigt nöjd med det och snodde med mig paketet hem för att kunna unna mig lite mer gröt någon annan dag.

Efter middagen var Timo snäll nog att skujtsa hem oss. Han passade på att ta oss på en guidad tur bland miljonvillorna och farthindrena i Westend också. Inledde med en tur upp till vattentornet. Såg ut som ett ufo och hade en restaurang högst upp där man, enligt hörsägen, fick punga ut med en hundring för en liten sketen burgare. Men men, om utsikten är fin, får plånboken lida pin eller hur var det?

Vi tog även en sväng förbi hamnen och sen till en vågbrytare någonstans och spanade in f.d. Marimekko-chefens flotta hus. Kritvitt med plattor och pelare till höger och vänster. Gigantiska glasfönster (eller snarare väggar) också. En arkitektonisk katastrof enligt mig, men läget var det inget fel på. Piren såg ut att ha potential i annat väder men i kolmörker och regn var det inget vidare. Det enda roliga var en svan som simmade omkring, men efter en liten fadäs med en aggressiv svan i Kalmar när jag var 12 så håller jag mig gärna lite på avstånd från dem.