johannalainen

Det här med att plugga ska ju någon gång inom en (förhoppningsvis inte alltför avlägsen) framtid resultera i att man får ett jobb som är (åtminstone i någon molekyl) relaterat till ens studier. Jag kommer till det studierelaterade snart, först vill jag bara diskutera det här med att "få jobb". Enligt mig kvalar det lätt in på topp-10-listan över svenskans mest missvisande uttryck. Man "får" inte jobb, man sliter ihjäl sig på att skriva personliga, jag-är-bäst-eftersom-jag-med-min-bakgrund-kan-lösa-alla-era-problem-ansökningar som inte nog med att de tar minst tre dagar att skriva, de är dessutom så precist formulerade för just det företaget man skickar till, att man måste skriva en helt ny till nästa för att ens ha en chans.

Sen har vi de här jobbdatabaserna som man "enkelt och bra" kan skriva upp sig på. Bara att registrera ditt CV, fylla i lite personuppgifter och sen är det klart! Tror du ja. Har man inget färdigt CV med precis allt man gjort i hela sitt liv att utgå ifrån kan man lägga ner direkt, det finns inte en chans att du får jobb på flummet som du just matade in på raderna under "Tidigare arbetslivserfarenhet". Det gäller alltså att börja med att skriva ett CV. Eftersom man blir klokare med åren (och hittar snyggare formatmallar) brukar jag behöva skriva ett nytt varje år. Det tar i snitt två veckor per gång.

Så, börja mata in uppgifter. Givetvis kan man inte bara ladda upp sitt CV eftersom det är just en databas, och databaser ska vara sökbara, vilket innebär en hutlös mängd rutor som ska fyllas och klickas i. Det här med datum är en kategori för sig. Givetvis vill de veta hur länge du har jobbat på de olika platserna så rullistor ska det finnas. Ibland fungerar de, ibland inte. Det jag vill veta är hur de tror att man ska hålla koll på exakta datum för när man började och slutade alla sina jobb. Ingen normal människa skriver annat är månad och år i sitt CV. Det dumma är att de säkert inte ens bryr sig heller. Jag burkar därför välja 1:e som startdatum och 30/31:a som slutdatum. Vill de bråka kan de betala min tur-och-returbiljett hem så jag kan skaffa fram alla exakta uppgifter och kopior på dessa.

Ytterligare en knepighet ligger i det "personliga brevet" som vissa vill att man skriver. Här gäller det att vara så generell som möjligt utan att tappa det personliga samtidigt som man måste lyfta fram sina positiva sidor och kunskaper. Lös den ekvationen den som kan!

Om det sen råkar finnas ett jobb i den där databasen som faktiskt skulle passa så är det ju inte så att man blir uppringd av någon som säger "Hej, vi har ett jobb till dig, vill du ha det?" utan man måste läsa igenom alla annonser varje dag och skicka intresseanmälningar till samtliga för att få det där samtalet. Det vore väl ok om man var totalt sysslolös, men pluggar man samtidigt så tillbringar man redan 80% av sin vakna tid framför datorn (och 10% på bussen) och då vill man inte gärna sitta två timmar till varje kväll och bli helt fyrkantig i ögonen.

Eftersom det nu är så här krångligt att skaffa jobb om man inte känner nån som känner nån som har en firma som vattnar blommor hemma hos pensionärer där du möjligen - om du är skötsam - kan få jobba en sommar för 40kr/h före skatt, så kan ni ju gissa hur många erbjudanden jag har fått hittills.

När man sen är färdigutbildad och vill ha det där jobbet som man slitit för i fyra år, får man säkert fler än en gång höra "Nä, du har ingen erfarenhet av såna här jobb, vi kan tyvärr inte anställa dig". Målet är alltså att innan man vet vad man sysslar riktigt med, skaffa sig den där erfarenheten som man kommer behöva när man efter ytterligare några år i tentasalen förhoppningsvis faktiskt vet vad man sysslar med. Det hela låter kanske hopplöst men om det finns något som är bra på att se till att man får den så hett eftertraktade erfarneheten så är det tekniska högskolor.

Både LiTH hemma och TKK i Espoo har enorma mängder projekt, både kurser och "sommarlärlingsplatser" där man kommer i kontakt med företag så att man ska vara så bra förberedd som möjligt när man väl sparkas ut i arbetslivet. Oturligt nog pluggar jag inte på någon av dessa men eftersom jag ändå har lyckats mygla mig in på TKK genom traktorkursen så får man ju passa på att utnyttja möjligheterna när de ges. Följaktligen anmälde jag mig till ett sommarprojekt där, där man först fick skriva en öppen ansökan och sen blev man utifrån denna tilldelad ett företag där man skulle sälja in sig själv för att få själva jobbet.

Jag var för en gångs skull väldigt nöjd med mitt ansökningsbrev och visste att det fanns företag som uttryckligen sökte kogvetare så jag kände att det fanns hopp. Ni förstår därför att jag blev enormt exhalterad när jag blev tilldelad ett företag som håller på med servicedesign - precis det som jag har varit intresserad av att jobba med efter studierna sen vi läste den kursen. Det var bara att spionera på deras hemsida och försöka få ur så mycket info som möjligt om företaget innan upptaktsdagen. Det här spionerandet krävde minst 2-3 timmars översättningsarbete av det stackars kexet nere i Schweiz för hela sidan var helt på finska och jag förstod inte ett ljud.

Upptaktsdagen kom och jag var nervös som få. Fick inget gjort på morgonen och en halvtimme innan jag skulle åka insåg jag att jag nog skulle ta med ett CV också eftersom det bara fick plats tre jobbeskrivningar på ansökningsblanketten. Sistaminutenändringar är inte min grej, jag blir bara stressad och så skriver jag fel. Det var dock inget jag behövde oroa mig för, för skrivaren skrev ut grådassig text, vilket hade gjort sämre intryck än ett stavfel, att jag aldrig lämnade fram papprena.

Vi fick lyssna på välkomsttal och presentationer av tre av de femton(?) företagen som var med i projektet (varav mitt höll en av dem) och alla utom en var på finska. Underbart! Tack och lov var powerpointpresentationerna på engelska så det gick att hänga med lite. Efteråt var det smörgås och te och lite "avslappnat" pratande med ens företagsrepresentant. Eftersom jag bara har två händer och en var upptagen av jackan tappade jag mackan på golvet och hällde te över halva mig i samma veva. Typiskt! Tack och lov hade vårat företag inte dykt upp än så jag han torka mig själv och golvet innan han kom. Därefter följden den bisarraste händelsen under hela vistelsen här i Finland. Det var krig. Folk tävlade med varandra på alla nivåer och den som sa flest klyschor och ställde de smartaste frågorna på minsta möjliga tid vann. Det hela påminde mer om en flock vargar som tryckte upp den stackars företagsrepresentanten mot väggen och försökte hota honom till att ge dem jobb än en grupp studenter som var sugna på ett intressant sommarjobb.

Efter en stund av passivitet (jag kände mig själv lite hotad av vargflocken) insåg jag att jag var tvungen att marknadsföra mig själv för även om jag visste att det här var mitt jobb - det var uppenbart, resten av folket var kulturvetare och mediamuppar och de hade inte där att göra tyckte jag - så visste inte företaget det (än). Det var bara att sätta igång. Jag frågade alla vad de pluggade för att få någon uppfattning om konkurrensen och började sen berätta vad jag läst tidigare som var relaterat till jobbet, men när jag började låta som ett automatgenererat ansökningsbrev fick jag lägga av. Han tyckte iaf att det lät väldigt lovande och jag tyckte att jobbet i princip var mitt. Det här var allt vad jag kunde drömma om som sommarjobb och det skulle dessutom ge mig en ordentlig skjuts när studierna väl var avslutade.

I förrgår fick jag svar från dem. Jag hade en väldigt intressant bakgrund men eftersom jag inte pratar finska kunde jag inte få jobbet. *fet smocka i nyllet*

Det är tydligen så här det fungerar. Förmodligen är det här en ännu bättre erfaranhet än att plugga utomlands ett år - att få känna på hur det är för invandrare (för det är precis vad jag är här) att försöka komma in i samhället, men hur svårt det är för att en enda liten del fattas - språket. Officiellt är Finland ett tvåspråkigt land där jag behärskar ett av de språken bättre än de flesta andra här gör - i verkligheten är man, när det kommer till annat än basöverlevnad, helt körd om man inte kan finska. Av någon anledning tycker jag inte att det är konstigt att det är så här men det hjälper inte mot den bitterhet jag just nu känner över att jag är på fel sida om den osynliga linjen. Nåväl, bitterhet har aldrig varit min grej så jag får göra det enda jag kan i den här situationen: fortsätta skriva ansökningar och fortsätta plugga finska. Kan fem miljoner finnar, kan jag!