Nu jädrar!
Igår hände något som kunde fått mig att bli helt stum av häpnad. Dock ingår inte ett sådant beteende i min natur så istället pladdrade jag på värre än vanligt. Mikael hade säkert trillat av stolen av chocken, om det inte varit för att han stod bredvid och det inte fanns någon stol i närheten att trilla ner ifrån.
I vilket fall. Vi var på Stockmann och skulle köpa bambupinnar till våra solrosor som på något magiskt vis hade lyckats växa drygt en decimeter på en dag. Jag kände mig generös och erbjöd mig att betala de 1,60 eller vad det nu kostade. Jag hivar upp plånbok och pengar och langar fram de sistnämnda. Kassörskan frågar om jag har ett bonuskort. Jag rotar lite i väskan och säger sen nej, fast på finska. Det kan jag klara, det är bara ett ord och en stavelse. Ungefär min maximala prestation av finska genom tiderna. Sen vet jag inte riktigt vad som händer. Kanske är det självbevarelsedriften som vaknar och gör mig redo, för jag känner på mig att jag nu kommer att utsättas för en lång harrang på finska om att jag ska skaffa detta bonuskort, en harrang som mina veka finskakunskaper inte skulle klara av. Dock säger istället kassörskan något ursäktande om att "ja, man måste ju fråga varje gång" men jag är så i gasen att jag bara hasplar ur mig "Joo, minulla on, mutta se on kotona" (ungefär "Jo, jag har ett, men det är hemma").
!!!!
!!!!!!!!!
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag sa nåt på finska! Och jag inte bara sa nåt, det var dessutom en fullkomligt grammatiskt korrekt mening. Och jag visste att jag skulle säga den. Jag hade i själ och hjärta förberett mig för just den meningen och så bara flöt den ut som smör på en rostad macka. Ja jädrar! Undrens tid är sannerligen inte förbi.
Jag blev så till mig att jag var tvungen att ringa min moster och berätta om detta stordåd. Var dock lite svårt att hålla i mobilen när jag gjorde segertecken mot Mikael med båda händerna hela tiden. När mamma ringde några timmar senare hade jag dock redan glömt bort det. Jag fullt upptagen med att kravla runt i blåbärsriset.
