johannalainen

Vad gör man egentligen kl 04.40 på morgonen när man inte har något att göra? Jag såg fel på busstiden så den går 10 minuter senare än jag trodde, så nu behöver jag fördriva tiden med något. Allt är packat, jag har passet i en påse på magen, pengar så det räcker till en taxi om jag missar bussen och min reservationskod på lappar lite överallt i packningen. Nu även uppskriven med bläck på handen - den ska jag väl ändå inte kunna tappa bort.

Efter lite planslöst lallade gick nu 5 minuter och det är dags att börja bege sig. Tar svängen förbi soprummet på vägen så jag slipper känna lukten av ruttet bananskal när jag kommer hem om en vecka. Dags att fara till "Schwedenland" som en med lite knackiga geografikunskaper sa på bussen häromdagen.

Vi hörs!

...om posten i Sverige har tagit extra långt påsklov eftersom de bara försökt leverera mitt rekommenderade brev en gång hittills och denna enda gång var för en vecka sen. Slank förbi ett postkontor här idag för att fråga om det gick att skynda på eller om det, om jag behöver skicka igen, finns något som går fortare. Det gick inte att påskynda men det fanns ett snabbare sätt till nästa gång - men skickar man utomlands kostar det 40 euro. Inte så troligt att jag tänker betala det.

Jag undrar varför mina skor inte går att laga och varför jag i så fall inte kunde fått reda på det tidigare utan att behöva gå till butiken och fråga efter dem när de egentligen skulle ringa. Båda hade spruckit uppifrån och ner i en söm och klackarna var det sämsta någon nånsin producerat för 139 euro (och det var ändå reapriset). Jag sa att jag struntade i sömmen och bad att de bara skulle fixa klackarna så jag kunde få tillbaks dem, men det gick tydligen inte, inte ens efter påtryckningar. Jag skulle bara inte få tillbaka skorna. Jag fick välja mellan att få nya eller få pengarna tillbaka. Jag ville ha mina gamla skor men eftersom det var omöjligt och jag vägrade lida i två veckor till genom att gå in ett par nya som troligen också skulle gå sönder lika fort, så blev det pengarna. Har man "fel" typ av kontokort som jag tydligen har kan de inte föra över pengarna direkt utan behöver kontonumret. Jag fick gå till banken för att tigga till mig det.

Jag undrar när jag får pengarna och vad jag ska köpa för skor istället. Jag undrar hur många månader det kommer ta att hitta nya den här gången.

Jag undrar hur det kommer kännas att åka till Schweiz imorrn med läckande gympaskor som jag borde slängt för över ett halvår sen.

Jag undrar varför de nya flygreglerna är skrivna så att jag inte kan ta med min linsvätska när jag åker utomlands.

Jag undrar om jag kommer kunna åka till Tallinn utan mitt pass som jag måste skicka till ryska konsulatet, när jag är tillbaks igen, för att få ett visum.

Jag undrar varför företaget som tillverkar våra prototyper till traktorkursen förstör vårt jobb genom att hitta på egna "lösningar" som gör att våran prototyptestning inte går att genomföra. Enligt mig gäller i det här fallet "har vi inte beställt ska vi inte betala".

Jag undrar vad de där prototyperna kostar styck.

Jag undrar om jag ska ringa till mamma och fråga om rekommenderade brev ska ta så här lång tid.



Jag undrar om jag ska strunta i allt, packa mina grejer och bara dra.

---

Flertalet timmar senare:
Jag undrar varför jag tänker med näsborren. Jag behöver ju inte lägga linsvätskan i handbagaget.

Vissa länder har olja,
andra har gas.
Några har diktator,
andra säljer glas.

Somliga har myror,
andra höga hyror.
Några odlar nötter,
andra äter rötter.

En del säljer knark,
andra knaprar bark.
Många har hav,
några även miljömärkning och KRAV.

Somliga har djur och sand,
andra vida fält.
Det finns en jäkla massa land
och alltid något speciellt.

Alla har nåt eget,
alla har nåt kul,
men är det bara Finland
som tror att det är jul?

Just när som vi trodde
vintern börjat dö,
ramla' det från himlen
15 cm snö.


...och vad ska vi göra med den nu då?

Äntligen lördag med affärerna öppna!

Vi inledde med att gå till ett fik så Micke skulle få sitt morgonkaffe. Där gjorde han något som jag inte vågat göra en enda gång sen jag kom hit, han beställde på svenska. Jag trodde jag skulle ramla i backen när jag hörde det. Förvånansvärt nog blev vi inte utkastade utan tjejen i kassan log tvärtom ganska brett och när vi gick och sa till och med hej då på svenska.

Målet för dagen var att visa upp de stora galleriorna och varuhusen så vi började med Stockmann. Precis utanför stötte vi på en tomte som spelade gitarr och undrade om folk visste vad det var för skillnad på jul och påsk. Tänkvärt. Vi såg även ett gäng hare krishna-folk som sjöng och hade sig samt en clown på styltor som knöt ballongdjur till barnen för en liten slant. Jag undrade vad han skulle göra om något barn inte betalade, det var ju inte som att han kunde springa efter med de där käpparna under fötterna.


Som alltid när man effektivt vill gå igenom ett varuhus så börjar man längst upp och tröttnar efter halva. Jag som sprungit vilse på Stockmann många gånger upptäckte dock till min förvåning att jag nog missat hela översta våningen (ja eller nästöversta, men den översta är ändå bara för bröllopstjänster och biljettförsäljning). Vi hittade djuravdelningen med akvarier och hundkorgar och det ena med det andra med det fjärde. Jag blev lite fascinerad av en blå räka och ett stim fiskar som simmade uppochner. Drog slutsatsen att eftersom de var i samma akvarium allihopa så hade de nog fått fel foder den morgonen.

Vi ägnade säkert en kvart åt att beundra Alvar Aalto-vaserna samt beklaga oss över hur otroligt fula vi tyckte att Iittala-Marimekkoskålarna var. Jag vet att halva Finland (och min släkt) har minst 15 såna här skålar i olika färger där hemma men det hjälps inte. Finsk design kan man vänja sig vid, men när det gäller de här skålarna så kommer jag aldrig kunna tycka att de är snygga, än mindre tillåta någon i mitt eget hem. Jag skulle inte ens förvara toaborsten i en av dem.

Vi åt lunch i säkert två timmar på den nepalesiska restaurangen med bröd som ser ut som cykelsadlar och därefter gick vi till tempelkyrkan och stirrade upp på kopparn i taket en lång stund och kikade sen lite på borrhålen i väggarna. Vi gick igen när gudstjänsten började för att inte störa.

Vi hann med en lite runda inne på Kamppi också men de stängde kl 18 så då åkte vi hem. Micke tyckte busschauffören körde som en busstjuv och efterlyste en sån G-dräkt som astronauterna har. Jag tyckte det var en helt vanlig och dessutom ganska lugn busstur, vilket visar hur fördärvad jag har blivit här borta.

Vi var proppmätta efter nepalmaten men lyckades ändå klämma i oss det sista av godiset från dagen innan. Eftersom vi efter det inte var särskilt hungriga och jag dessutom inte orkade laga någon ordentlig påskmat fick det bli pastagratäng och till det ett kokt ägg (bara för att). Vi målade dock våra nougatfyllda Fazer mignonägg och åt hela respektive halva av dem, vilket gjorde oss ännu mer proppmätta och sockeröverdoserade.





Jag råkade tappa mitt ägg i bordet när jag skulle visa haren till Micke så jag fick laga det med en medföljande klisterlapp. Smidigt som bara den.


Färdigmålat, dags att smaka!

Ett kompakt nougatägg tar lite tid att gröpa ur och få i sig. Jag hade tack o lov lite självdiciplin och åt bara halva. Resterna mumsade jag i mig idag. Ett per år är nog ganska lagom.

Så var det då dags. Sist på menyn stod "memma", eller "mämmi" som det heter på finska.
Min mamma är i likhet med de flesta finnar helt galen i den här underliga efterrätten. Den görs på huvudsakligen rågmjöl, rågmalt och sirap och ser lite ut som halvfrusen plommonkräm (eller diarré om man nu ska vara frigjord och ärlig). Man kokar hela baletten så långsamt att det blir sött och det äts vanligen med socker och ovispad grädde - eller med vaniljsås fick jag höra nu i veckan (tror dock att det är något modernt påhitt och nåt sånt tänker inte jag hålla på med inte).

Jag har inte ätit memma sen jag var rätt liten av den enkla anledningen att jag inte gillade det. Har för mig att jag smakade lite snabbt för några år sen igen, men gillade det inte då heller. Erfarenheten säger dock att smaklökarna inte är helt omöjliga att bearbeta så i år var det alltså dags att försöka igen. Vi slevade upp lite gegg, strödde på rejält med socker och hällde över grädden. Min första reaktion var att jag satt och åt rågbröd. Rågbröd med mannagrynsgrötskonsistens. (Troligen var den här reaktionen bättre än en av utbytesstudenterna som hade tyckt att det smakade torkat öl.) Micke och jag tittade lite fundersamt på varandra, hällde på lite mer socker och gjorde ett nytt försök.

Jag vill inte påstå att det var äckligt, men det var inte heller någon delikatess. Det som var godast var egentligen grädden och då tyckte jag att det lika gärna kunde va. Idag gick jag upp med det som blev över i paketet till Thekla. Hon och vaniljsåsen kommer ha några trevliga memmakvällar ihop den här veckan. Själv laddar jag upp inför den schweiziska chokladen.

Lite efter klockan ett på natten blev jag väckt ur min medvetslöshet av Micke som ringde och talade om att han precis fått tag i en taxi ute på flygplatsen och var på väg hem till mig. Jag skulle få sällskap i påsk.

Eftersom helgdagar har en viss benägenhet att orsaka totalstängda affärer och långfredagen var just en sådan, fick vi försöka roa oss på annat sätt. Givna turistmål var domkyrkan och Usbenskijkatedralen. Endast den första var öppen men utsikten var fin från båda och var extra värd klättringen uppför alla trappor en dag som denna då solen sken som bara solen kan.

Dagen till ära var även domkyrkan inte bara kritvit innuti utan även försedd med lite färg. Tråkigt nog var den färgen svart.

Det slog mig när vi var där inne och kikade att just den här helgen faktiskt handlar om det som altartavlan visade. Även om jag faktiskt vet varför vi firar påsk måste jag säga att fokus, precis som under julen, är mer på mat och socialt umgänge. Det här året hade jag siktet inställt på memman.

Vi travade ner till salutorget då tanken slog mig att vi skulle kunna åka ut till Suomenlinna och vandra runt lite där när det ändå var så fint väder. Båten skulle dock inte gå förrän om en halvtimme och det blåste så dant att jag började bli lite tveksam. Blåser det ordentligt inne i stan kan man räkna med att det är stormstyrka där ute på ön. Vi var i vilket fall tvungna att äta lite och en kinarestaurangslunch (där jag lyckades översätta allt utom "sötsur sås" från den finska menyn) senare var varken jag, Micke eller våra matsmältningssystem så sugna på att röra oss några längre sträckor. Förvånande nog tog vi direkt efter lunchen en promenad på några timmar i södra delen av stan, vilket inte i och för sig var trevligt, men inte ett alltigenom nöjsamt bestyr då jag, nyfiken som man är, hade smakat lite sambal oelek och varit tvungen att dricka sjukliga mängder vatten för att tungan inte skulle trilla av, vilket resulterade i mer eller mindre kronisk kissnödighet. Mina två offentliga toaletter Stockmann och Sokos hade ju stängt så det vara bara att knipa igen.

Är den inte ljuvlig? Vem skulle inte vilja ha en sån här påsktupp att pynta med? (Förmodligen jag själv om sisådär en 5 år.)

Vi gjorde ett försök till att turista lite i Johanneskyrkan, men den var stängd. Hur man kan hålla en kyrka stängd under påsken övergår mitt förstånd, men så var det alltså. P.g.a. tvångstankar provade jag alla fyra dörrar men sen gav vi upp, tittade lite på kartan och funderade på vart vi skulle traska vidare. Det blev rätt mycket kartläsande under promenaden för jag har inte varit i södra delen mer än med bil och då har jag ändå inte vetat var jag var. Mitt lokalsinne är som ni kanske vet inte det bästa.

Södra delen av stan är värd att gå till av två anledningar. För det första finns det där en massa små, spännande butiker och för det andra finns det en massa stora, spännande hus. Eftersom butikerna var stängda fick vi fokusera på husen. Micke visade sig vara en riktig industriromantiker så medan jag tittade på svulstiga fasader spanade han in gamla fabriksbyggnader i tegel.

Av någon anledning verkade det vara poppis att anlägga fotbollsplaner precis vid kyrkorna. Fanns både vid Johanneskyrkan och här vid Mikael Agricola-kyrkan.

Är det förresten bara jag som får rysningar av det här tornet?

Minipåskliljor har sålts runt vartenda hörn i stan de senaste veckorna. Hade det inte varit för min schweizresa nästa vecka och det faktum att de brukar vissna på några dar hur bra man än sköter dem, hade jag kanske köpt en kruka med dem. Som det är nu får man passa på att njuta varje gång man får förbi en blomsterkiosk eller -affär.

Tänk om man kunde bo i ett sånt här hus en bit ut på landet eller iaf med en trädgård utanför. Kolla förresten på det röda och gröna huset till höger. När såg ni senast en sådan färgprakt på ett hus? Jag avskyr de äckelbruna eller grå snabbyggena man hittar överallt i förorterna. Inte lustigt att ingen vill bo där. Mer färg åt folket!

Lite rolig graffiti vi hittade på en av tegelfabrikerna nere vid varvet.

När jag väl insåg var vi var någonstans och att jag faktiskt åkt förbi med bil där ett flertal gånger var det ju givet att jag skulle visa den nya Viking Line-båten de håller på att bygga. Vi gick och gick och letade och letade men allt vi såg var den där grotekst stora, nya Tallink (de som köpt upp Silja Line) -båten som låg där och fullkomligt jäste i solen. Efter kanske en halvtimme gav vi upp, konstaterade att vi iaf hade sett en båt hålla på att byggas och bestämde oss för att gå. Jag tror jag ändrade planer sju gånger från det att vi bestämde oss för att gå, tills dess att jag av någon anledning ville gå in på en tvärgata och kika lite. När vi lutade oss ut över räcket i änden av den upptäckte vi varför vikingbåten hade varit så svår att hitta. Den låg precis bakom den andra. Det värsta var nog att den såg rätt liten ut i jämförelse men ändå är det Viking Lines största och ska bli en riktigt svulstig lyxkryssare.


Efter att ha velat tio gånger om vi skulle ta spårvagnen eller inte bestämde vi oss för att gå in mot centrum istället och ta den därifrån eftersom vi skulle slippa byta då. Bra som jag inte var på att läsa spårvagnskartan hoppade vi på den som gick åt fel håll. Den går dock runt, runt så det var ingen större fara och vi fick åka lite på spårvagnssightseeing.

Vi kikade lite på stadiontornet, i vilket jag vägrade att ens tänka på att klättra upp (av orsaker som jag ska berätta om en annan dag) och hoppade istället av på vad vi hoppades var en hållplats nära sibeliusmonunentet. Den här gången lyckades jag iaf med kartläsandet.

Solen gnistrade i monumentet lika mycket som turisternas blixtar i mina ögon. Vi stannade tillräckligt länge för att kunna konstatera att det fortfarande är ett jäkligt snyggt konstverk och sen tog vi spårvagnen in till centrum igen.

Fazers café vet hur man gör ordentliga skyltfönster.

Mitt favoritguldsmedsskyltfönster. Lite kitschigt nu men vanligtvis är det väldigt enkelt och stilrent. Samma gäller smyckena.

Vi tog en kopp te/kaffe på Kapellcaféet nästan nere vid salutorget, där jag även var med stickningsgruppen dagen innan. Den här gången fick vi dock lyssna på livemusik från pianot vilket verkligen förhöjde stämningen (och resulterade i att både jag och Micke gick och nynnade på filmmusiken från Gudfadern resten av helgen). Tydligen spelades det pianomusik varje fredag från kl 17.00 och alla var välkomna att lyssna. Det slog mig att jag precis hade översatt en skylt enbart skriven på finska och jag blev mäkta förvånad. Ibland känns det som att finskan bara överföll mig i sömnen och att alla skyltar runtomkring en dag bara plötsligt började betyda något istället för att vara ett myller av underliga bokstavskombinationer. Jag kan inte påstå att jag har varit den flitigaste finskastudenten så något måste ha hänt. Kanske var det någon som hällde ett läs-och-förstå-pulver i mina ögon.

Påsk eller inte, något som skulle upplevas var karelska piroger. Jag har efter överkonsumtion i början av vistelsen inte ätit såna på flera månader nu så när det väl var dags igen slog jag på stort (eller rättare sagt så hittade jag inga andra i affären) och jag köpte frysta, ogräddade piroger som skulle lagas i ugnen i 15-20 min. Jag hånade finlandssvenskans ordval "pirogerna behöver inte smältas innan de stoppas i ugnen /.../ om de är smälta behöver de inte vara inne lika länge" tills jag öppnade påsen som legat i kylen i två dygn. Hade pirogerna varit tinade hade jag varit glad, nu var smälta det enda ordet som passade in.
Vi pratar obakad rågdeg fylld med risgrynsgröt. Det är svårt att förstå hur något som blir krispigt i ugnen så totalt kan sakna substans i ogräddat tillstånd. Men skam dem som ger sig! Jag försökte få ut gegget ur påsen och lyckades forma något som mest likade sex högar av färdigtuggad mat.

Micke som aldrig sett en karelsk pirog i hela sitt liv var dock ganska positiv och peppande. De åkte in i ugnen, ut ur ugnen och penslades med lite smör och trots att de fortfarande såg ut som rena katastrofen så hade de den där krämiga, lena smaken som gör dem till min absoluta favorit av finsk mat.


Lätt att jag köper den här sorten igen, men nästa gång ska jag ta finlandssvenskan på allvar och låta de vara frysta tills dess att ugnen blivit varm. Smälta piroger är inget man imponerar på sina gäster med (även om smaken gick hem).

Det sägs att västerlänningar mår psykiskt dåligt inte bara för att de jobbar för mycket och för ofta, utan även för att det finns så många val att göra varje dag att hjärnan nästan kokar över. Jag vet precis vad de menar!

Idag var jag och handlade. Jag var trött för jag hade legat uppe halva natten och läst ut en jättespännande bok, precis varit på gymmet och släpade därför på en gigantisk gymväska samt var rätt irriterad eftersom klacken just hade pajat på det, för tillfället, enda paret skor jag har som inte är flip-flop-sandaler (de andra paret är på lagning). Jag blev inte mindre irriterad över att jag inte tog en kundvagn utan en liten sketen kundkorg som jag fick släpa fram och tillbaka genom en monstruöst stor mataffär som jag fortfarande inte hittar riktigt bra i. Jag blev ännu mer irriterad över att duschen jag tagit efter gymmet nu var totalt ogjord och att jag skulle stinka värre än en alkis på bussen innan jag var klar med handlandet.

Jag hade släpat mig till övervåningen för att köpa duschkräm. Givetvis fanns den i helt andra änden av den oändliga lokalen och jag började svära för mig själv. Tack och lov inte högt för mig själv, eftersom folk då hade hört att jag var svensk och man vill ju inte göra ett dåligt intryck sämre nu när fördomarna om svenskar redan hör till den mindre smickrande kategorin sådana.

I vilket fall. När jag irrat färdigt bland schampo- och duschkrämshyllorna, torkat av näsan som jag råkade spruta ner med lite Dove som jag skulle lukta på (min näsduk är fortfarande grön efter det, och det beror inte på att jag var snorig) råkade jag få syn på tandborstarna. Dags att byta snart, tänkte jag. Jag ögnade igenom hylla efter hylla för att se om de hade de utbytbara huvudena som miljövännen inom mig tvingar mig att köpa, men de fanns inte. Nähä, vad skulle man ta istället då?

Jag tittade på en, på två, på tre olika sorter. Jag tittade på fyra, fem, sex sorter till. Varje sort hade minst tre olika färger och tre olika förpackningar med en, två eller hundra tandborstar i. Jag behövde bara en, men de som såg trevligast ut fanns bara i två-pack. Vilken skulle jag ta? Den med snurrborst, den med plastborst, den med grön nylonborst, den med ekorrskinn, den med en Byggare Bob-bild, den med....? AAAAAAAAAAHHH! Hjärnan kokade över.

Det här hade inte varit ett problem om det inte vore för att 1a. den sorten jag brukar köpa inte fanns eller 1b. att jag inte har en tv. Det sista kan låta lite långsökt men jag skulle i det läget ha gjort vad som helst för att ha blivit hjärntvättad av någon käck pepsodenttandläkare med överexponerat vitt leende som under en månads tid i en 30-sekunders reklamsnutt, 5 gånger om dagen, berättade för mig varför just den nya superduper-whitening-deluxe-tandborsten med nya flimmerhår var så bra. Situationen i affären hade inte längre varit ett problem, beslutsångesten hade inte behövt infinna sig, frustrationen hade kunnat dö i en papperskorg i närheten. Jag hade bara scannat hyllorna efter den sorten jag kände igen, lagt den i min korg och nöjt och glatt (nåja, jag hade fortfarande en överfull kundkorg och en överhettad kropp) traskat iväg bort mot kassan.

Nu har jag ingen tv och den där käcka pepsodenttandläkaren har jag inte sett sen jag slutade titta på tv för kanske 10 år sen. Så klaga inte när barnen sitter för mycket framför tv:n och klaga inte när det visas mer reklam än film i rutan. Du slipper iaf göra som jag gjorde idag, du får iaf med dig en tandborste hem.

Ibland undrar jag om jag bor i Helsingfors eller om jag bor i halva Europa. Det har varit ett fasligt flängande och aldrig kommer man riktigt till ro. Jag var i Milano för ungefär en månad sen, åkte till Sverige över helgen för att fira min systers födelsedag, åker till Schweiz och hämtar hem kexet nästa fredag och blir borta en vecka. Som om inte mitt pass hade fått nog av resande så bokade jag idag gruppresan till Ryssland i början av maj och dessutom måste jag hem till promoveringen plus att jag någongång i krokarna där måste flytta hem mina saker från den här lägenheten.

Jag har knappt läst några kurser här och på sista tiden har det varit så mycket helger och lov att jag knappt kommer ihåg hur man tar sig till universitetet. Trots detta tar tänkandet på allt jag borde göra, allt jag måste göra och allt jag ska göra nästan all min energi och det känns som jag skulle behöva lite semester.

Jag kanske borde resa någonstans.

Sista dagen i Milano. Det var dags att kolla in stadens flashigaste shoppinggator och göra ytterligare ett försök att ta sig upp på domkyrkans tak.

Vi sa hej då till hotellet med den trevliga interiören men den inte fullt så magnifika utsikten.

Sa hej då till kassaköpet vi ängat 15 minuter åt att försöka ställa in och därefter gav upp.

Köpte frimärken och postade kort till nära och kära och begav oss sedan av in mot stan.

Praktiskt taget alla övergångsställen såg ut så här med den lilla solfjädern ner mot gatan. Otroligt praktiskt när man kom där med sin bråkande rullväska. Vi hade dock fått lämna bagaget på hotellet och skulle plocka upp det på väg till järnvägsstationen.

Så här såg det ut mer eller mindre överallt. Lägg märke till diset, det är inte fett på linsen, det är avgaser.

Kul att ha kontor här. Får jobbet att kännas ännu mer som ett fängelse.

Vi slank in på Via de la Spiga, en av de dyraste och lyxigaste shoppinggatorna i hela Milano. För första gången i hela mitt liv la jag märke till - och var tacksam över -att jag hade Dolce&Gabana-glasögon på mig. Det fick mig på något sätt att inte känna mig helt bondlurkig. Jag kände mig dock lite gravid med plånbok och kontokort i brösfickan som fick hela jackan att puta ut. Fast det måste sägas, det är väldigt smidigt när man inte vill bli uppkörd från sitt säte i bussen, bara att puta ordentligt så får man vara ifred.

Hjärtan överallt. Jag är inte så förtjust i hjärtan annars men jag kunde inte låta blir att bli lite kär i fåtöljerna en bit in som bestod av ihopsydda, små fluffiga sådana.

Här kunde det bli dyrt igen om man hade haft barn. En liten klänning med "pinsessa" på italienska, skrivet med paljetter längst ner på fållen.

Ett glas av varje sort hade definitivt piffat till dukningen. Vi drev runt lite planlöst i det dyra kvarteret och tittade på smaklösa och smakfulla utstyrslar.

En elegant klänning...

...till skillnad från änglatrumpetrabatten vi hittade i ett annat fönster.

Vem vill inte ha en aladdin- eller rödluvanväska?

Eller kanske en fjäril? Men varför nöja sig med en när man kan ta tre och matcha till aftonklänningarna där hemma.

Nu var vi nästan framme och det var dags igen! Vi skulle göra ett nytt försök att ta oss upp på taket av kyrkan och om inte vandra bland de vita molnen, så iaf bland den vita marmorn.

Inledningen gick inte så bra. Vi blev utslängda av en aggressiv gubbe som sålde trappbiljetter med hänvisning att trappan öppnade först kl 14. Egentligen var det en snäll turist som översatte för oss, han behagade själv inte prata ett ord engelska. (Jag tror dessutom att han hittade på.) Eftersom min buss och Mikaels tåg skulle gå vid fyratiden kändes det iaf inte som att vi ville vänta så vi fick släpa oss iväg till hissen. 7 euro per person kostade det att ta sig upp där. 7 euro för att åka i en liten stålburk som gick upp och ner mellan våningarna! Det var lätt värt det.

Det var en underlig känsla att gå runt på taket och dessutom på taket till en kyrka. Min enda erfarenhet av tak dittills var lekstugan hemhemma innan vi la på metalltak (vilket torde varit när jag var sådär en 4-5 år) och taket på Flamman inne i stan. Vi gick runt en sväng men sen tog det stopp. Hade det inte varit för att jag hade sett folk gå omkring en bit högre upp hade vi nog gått ner igen och muttrat över priset, men nu gick vi upp några trapport till och såg det mest magnifika jag sett i hela mitt liv.







Om det inte varit för att jag är så brutalt höjdrädd hade jag fått en nästan ohejdbar lust att åka rutchkana nerför här. Jag kan bara tänka mig hur det ser ut när det reknar och vattnet forsar ut genom munnarna på de lustiga djuren och figurerna på utsidan.


Äntligen allra högst upp!



Efter att ha njutit bra länge av solen var det dags att gå ner igen. Vi träffade två finnar i hisskön. Jag fattade inte ett ljud.

Vi hade köpt godsaker i ett bageri/café/underligt-ställe-med-underliga-regler. Först ville vi ha stora, men de fick man inte köpa om man inte åt upp dem på stället. Sen var det dessutom olika priser beroende på om man satte sig vid cafédelen eller stod vid kakbaren. De som jobbade där verkade tycka att vi var korkade som inte fattade det från början. Jag blev sur över deras attityd. Vi fick iaf det vi ville ha till slut (förhoppningsvis till rätt pris) och det var nästan som julafton (bortsett från att det var varmt och solen sken som aldrig förr) att öppna paketet.




Tadaaa! Minipajer med färska bär. De var väldigt stolta över sina smultron och marknadsförde dem speciellt och kallade dem "forest strawberries", något som de hoppades på skulle låta exotiskt. Vi var inte så imponerade av namnet men däremot väldigt förtjusta i smultron så det slank ner en sådan med.

Efter det här var det dags att ta sig tillbaka till hotellet och hämta packningen innan vi begav oss till lustigkurrarnas favorittillhåll - järnvägsstationen. Jag hittade till bussen utan problem, tog rätt flygplan hem och var inte ens nära att missa det (som vid ett visst annat tillfälle förra året när jag reste själv och fick bli upphämtad av specialpersonal) och kunde efter några timmars resande konstatera att jag var tillbaks i det gamla trygga Helsingfors igen. Hur förtjusta folk än är i sydligare breddgrader där solen skiner mer än 6 timmar under hela januari så vill jag gärna utsättas för en eller två köldknäppar varje vinter, men främst av allt föredrar jag att kunna gå lugnt och avslappnat på gatan utan att behöva oroa mig för att varenda kotte försöker sno min mobil och plånbok. Dessutom tycker jag inte om allt oväsen i stora städer eller när det är folk precis överallt hela tiden. I själ och hjärta är jag ändå en sann nordbo.

Den bästa hotellfrukost jag någonsin ätit. Det fanns frallor, frukt, youghurt, ost, ost, ost, prosciutto och en massa goda kakor. Det tog en timme att äta varje morgon och efter det var man så slut i matsmältningssystemet att man behövde vila ytterligare en timme.

Det här var förresten en av tröjorna jag köpte dagen innan, fast inte den riktigt knallturkosa.


Mitt största nöje under frukosten var nog juicemaskinen där det trillade ner blodapelsiner som skars itu på mitten och pressades ur i ett och samma drag.

Det var söndag, det var skitkallt och allt var stängt, men vi skulle ut och titta på stan ändå. Om gårdagen hade varit fylld av shopping så blev den här dagen tvingad till att fokusera mer på fönstershopping.

Så här lortigt var det i stan. Jag ville springa iväg och köpa en gasmask med renande filter på direkten men allt var ju stängt.


Pratar han med hunden eller med duvorna på brunnen?


Om det här är ett försök till att sy en egen prideflagga så är det modigt att hänga ut den så den verkligen syns nerifrån gatan. Särskilt när man bor i Italien.


Vi hittade en gigantisk balettsko mitt på gatan. Tog ett bra tag innan vi faktiskt såg var det var.


Hade varit kul att kika in i den här inredningsaffären men den var stängd som allt annat.


På väg till slottet hittade vi en gammal, antik idrottsarena som fortfarande var i bruk. Fast det var nog snarare den som hittade oss med allt tjoande i högtalarna som dånade ut över stan. Jag var inte säger på att den var från romartiden (fick fråga grannen när jag kom hem) men utifall att så var jag bara tvungen att gå fram och känna på den för att få veta hur något så gammalt skulle kännas.


Det var som att musklerna bara svällde fram av blotta närvaron av arenan.


Tror ni jag hade haft en chans som gladiator?


Efter lite letande hittade vi till slut slottet Sforzesco. Det var ett massivt tegelbygge från 1360-talet. Vi klurade en del på alla hålen i väggarna och konstaterade att det vore dumt att bygga så många kanonhål in på sin egen borggård, så de var nog där av en annan anledning.





Det enda roliga med den här bilden var att när vi hade tagit den och gick iväg en bit för att få bättre vinkel på slottet som låg mitt emot fontänen, så såg vi ett par japaner som ställdes sig exakt likadant och fotade. Troligen trodde de att det här var en jättekänd plats och att man skulle ha ett sånt kort därifrån, precis som man ska ha ett "jag håller upp det lutande tornet i Pisa"-kort.


Observera den gula gubben på stoppljuset.


Jag tyckte att det här namnet var helt otroligt roligt. Troligen var jag den enda.


En dos arkitektur igen.


Santa Maria delle Grazie, en klosterkyrka med på UNESCO:s världsarvslista som är mest känd för Leonardo da Vincis tavla "Nattvarden".


Kyrkan var förvisso fin inuti men enda anledningen att vi ens var i den delen av stan var för att vi ville se just målningen. Jag undrade en hel del över varför den höll till i en liten skruttekyrka som denna tills jag läste (idag) att det är en muralmålning, d.v.s. den är antingen målad direkt på väggen eller så sitter den helt enkelt fast. Vilket av dem det är vet jag inte för när vi kom fram till kassan och skulle köpa biljetter till visningen fick vi ett snorkigt svar om att man fick ringa och boka platser en vecka i förväg - minst - och att det var fullt nu. Med hakan nere vid knäna och mer än bara lite besvikna gick vi därifrån. Vi funderade ett tag på att smita med en grupp japaner men insåg att vi inte skulle smälta in i gruppen så bra.


Det var långt efter matdags och vi var nu fokuserade på att hitta någonstans att äta. Eftersom Italien verkar vara Landet utan mataffärer där t.o.m. restaurangerna var stängda på söndagar blev det en knivig uppgift. Blev heller inte bättre av att man gick förbi skyltfönster med de mest dekorativa chokladförpackningar jag någonsin sett.


Lite da Vinci ville vi iaf ha så vi gick till det tekniska muséet eftersom de hade en utställning om da Vincis uppfinningar. Det var rätt kul att se sådant som han hade ritat och modellerna av det och att många av sakerna faktiskt hade byggts och fungerat, även om det i vissa fall var flera hundra år senare. Kan dock inte säga att muséet i sig var särskilt imponerande för det fanns knappt några beskrivningar eller bakgrundshistoria om sakerna och fanns det något så var det enbart på italienska.


Jag har alltid undar hur man tog sig upp på en sån här cykel. Fick man med sig en stege på köpet? Och hur allvarliga skallfrakturer fick man om man ramlade ner?


VI kikade på klockor och musikinstrument. Jag har alltid velat spela fiol, men när jag såg den här och sen läste namnet så visste jag vad jag egentligen borde ha ägnat mina nio år av pianospelande på musikskolan åt - jag borde ha spelat hurdy gurdy! (Det heter vevlira på svenska men det låter inte lika kul på något sätt.)


Precis innan vi skulle gå ramlade vi in på en interaktiv utställning om människokroppen och sjukdomar. Man fick klämma på bröst med tumörer i...


...och prova hur tungt det var att vara gravid. Med tanke på att jag inte ens fick på mig magen och mest tyckte att det var enormt obehagligt för ryggen så får nog det här med barn vänta ett tag. Mikael hade inga problem med att få på sig den och såg dessutom rätt nöjd ut så det kan hända att det är han som får stå för graviditeten istället.

Till slut lyckades vi slita oss från bebismagarna, djurbajset och bröstklämmandet och hittade en mataffär. Det mest fascinerande var enligt mig att apelsinerna hade bladen kvar när de låg i fruktdisken. Hade det inte varit för våra kökstapeter hemhemma så hade jag nog inte ens vetat att apelsiner har blad.

Det kluriga var nu att hitta färdigmat man kunde äta kall och utan bestick eftersom vi var en bra bit från hotellet. Vi köpte juice, bananer och varsin burk straciatellajoghurt. Tyvärr glömde vi i vår hungriga iver att leta efter plastskedar så vi fick äta joghurten med bananerna istället. Vi hittade ett elskåp vi använde som bord och jag kände mig något besvärad av att stå och slicka på i mig joghurt från en banan samtidigt som jag höll på att frysa ihjäl, medan folk gick förbi och tittade konstigt på oss. Man slickar inte på bananer.

Jag hade hittills vägrat att ens tänka tanken på att åka metro p.g.a. alla ficktjuvar, men nu var det så kallt och långt till hotellet att vi struntade i det och letade oss ner i Milanos underjord. Det var förvånansvärt lätta att använda biljettmaskinen och att ställa om den till rätt språk. Trots detta goda första intryck vi fick av tunnelbanan höll jag stenhårt i alla fickor och blev jättenervös när det kom på ett gäng musiker och spelade så taket i vagnen nästan lyfte.

Jag var glad när vi väl var uppe igen tills det kom en man och försökte sälja rosor på ett mycket hotfullt, desperat sätt. Efter det var jag skiträdd för alla vi mötte tills vi kom till hotellet igen - min trygghetsbas i en underlig stad.


Vi hittade en bil utanför hotellet. Som vanligt vet jag inte vad det var för någon, men det såg snabb ut och den var gul. Troligen blev Mikaels kompisar gröna av avund igen.


På kvällen gick vi på restaurang. Vi gick till en precis runt knuten, beställde förrätt, huvudrätt och husets vin. Vi hann inte till efterrätten för efter jag blev så dålig av vinet att vi fick gå hem. Efter knappt ett halvt glas blev jag jätteyr i huvudet och började må illa. Det var som en dunderfylla fast utan det roliga och orsakad av en minimal dos alkohol. Mikael mådde också illa ett tag men det gick över. Jag vet inte om det var vinet eller vad det var i det, men det var sista gången jag drack husets vin serverat ur öppen karaff.

Dag två i Milano tillbringades med att gå en gata upp, titta i affärer, gå samma gata ner och titta i andra affären och sedan upptäcka att det redan var kväll och att det här var det enda vi hann med den här dagen. Tipset om gatan hade vi fått av min Milano-granne som sa att det var en av det två (bara två?!) gatorna i Milano där man kunde shoppa för hanterbara priser.

Shoppingsmöjligheterna i Milano skilde sig markant från det man skulle kunna krama ur Linköping eller någon annan, med sverigemått mätt, stor stad. Det fanns mer, det fanns konstigare och det fanns dyrare saker. Saker man aldrig hade trott att folk skulle ha ett behov av. Jag ville ha allt!

Jag är egentligen allergisk mot "Hello Kitty"-prylar men man var ju tvungen att bilda sig en uppfattning om vad för hemskheter de hade därinne. Det var helt överöst med puttenuttiga hjärtprylar från Alla hjärtans dag så den delen av hjärnar som reagerar på rosa fick ta semester resten av veckan p.g.a. överstimulans.

Jag vet inte om de är söta eller om de är det hemskaste jag har sett. I vilket fall så fick man tycka-synd-om-ångestkänslor av bara en av dem så när det var flera hyllor blev det för mycket. Sniglarna är värst, de har verkligen fått till de ledsna hundögonen. Får ni mördarsniglar i er trädgård, släpp för tusan inte ut S:t bernhardshunden! Ni vill inte ha såna där blickar på er från vartenda salladsblad i hela grönsakslandet.

Det ska börjas i tid. Jag vet inte jag men den erfarenheten jag har av barn är att 1. De tycker inte om skor. 2. De tycker om ler- och vattenpölar. 3. Om de ändå tycker om skor (oberoende av ler- och vattenpölar) så växer de så fort att man måste köpa nya efter en vecka, så varför ska man då köpa Armanis bebisskor för en halv månadslön? Och varför kostar de ens så mycket när det knappt är någon materialåtgång? Är det bebisar i Asien som har suttit och sytt dem?

Vi ramlade in på en bakgård och hittade det här huset. Kan ni tänka er att det är målat och inte riktiga stenar. Mitt emot stod en halvriven ruin med en palm bredvid och på gatan utanför hördes lyxbilarna dundra förbi. Kontraster, kontraster.

Det var svårt att komma på vad man skulle äta men till slut, under vapenhot från den helt tomma magsäcken, hittade vi ett ställe där de serverade någon typ av toastpizza. Givetvis tog jag en med mozarella i. Det var lite lite mat det där så Mikael köpte en korv i någon typ av degrulle också. Jag gjorde dock en ganska aktiv insats att försöka stjäla till mig hela. Jag hade aldrig i hela mitt liv ätit en så god korv. Jag vill inte veta vad det var i den, men den nästan smälte bort i munnen och jag har, på fullaste allvar, drömt regelbundet om den och pizzan från dagen innan, ända sedan dess.

Vi gick på café. Mikael beställde cappucino som jag, för sakens skull, var tvungen att smaka på.


Han fick tillbaks den och jag drack mitt te med citron istället.

Det var allt ett underligt ställde det där. Vi gick in, såg oss lite förvirrat omkring och hittade en skåp med kakor och pajer i. Vi valde ut de vi ville ha, såg oss än en gång förvirrat omkring tills det kom en servitris som tydligen inte pratade engelska. Vi pekade, viftade och hon ledde oss till ett bord och kom sedan tillbaka med det vi hade beställt. Efter kanske två minuter till kom hon tillbaks med ett kvitto. Vi tänkte inte så mycket på det tills hon kom tillbaka ytterligare en halvminut senare och sa "Pay now". Tydligen kunde hon några viktiga fraser på engelska ändå. Vi undrade vad det var för ett underligt sätt, men betalade och åt...och åt och åt. Nutellapajer med mycket deg tar ett tag att sätta i sig. Mikael blev klar först och inte mer än en halvminut efter att hans tallrik blivit tom så kom servitrisen igen och plockade bort den och koppen. Vi tittade förvånat på varandra och undrade vad det var för ett sätt. Så fullt var det inte att de behövde köra ut oss direkt, tyckte vi. Ett gäng män en bit bort hade suttit ända sen vi kom och pratat på italienskt vis (d.v.s. massor med viftande) och jag hade inte sett några tallrikar där på länge, så vi anade att det nog var ok att sitta kvar ändå men för säkerhets skull åt jag långsammare än jag gjort i hela mitt liv.

När jag kom hem igen frågade jag min granne varför vi inte hade fått äta ifred och hon berättade att när hon själv jobbade som servitris så blev de tillsagda att ta bort disken så fort som möjligt så att gästerna inte skulle känna sig besvärade av den. Det var dock helt ok att sitta kvar så länge man ville och prata och betala direkt fick vi göra för att servitrisen inte skulle glömma bort oss. Kulturkrock igen alltså.

---

När jag kom till Helsingfors väntade jag mig att jag skulle bränna massor med pengar på att köpa kläder i alla nya affärer som vi inte har där hemma. Det blev det motsatta; jag köpte nästan inga kläder alls eftersom jag inte hittade något jag gillade och vad gällde skor visste jag inte ens var jag skulle börja leta. När jag till slut hittade två tröjor blev det H&M och Lindex jag sponsrade med mitt studiestöd. Det motsatta hände i Milano. Jag är inte särskilt förtjust i att shoppa eftersom jag ändå aldrig hittar något som passar, så att det skulle vara modets Mecka brydde jag mig inte särskilt mycket om - jag skulle inte dit för att handla kläder. Vi gick in i en affär och kom ut med tre tröjor och ett par byxor. Allihop till mig.

Bara det faktum att jag fick med mig ett par byxor ut är värt att omnämnas i dagspressen. Finns det något jag avskyr så är det att handla byxor. Jag har tre par jeans varav ett par är "ärvda" från Maria i min klass och ett annat köptes till mig av samma Maria när hon var i Thailand.

Vi upptäckte världens underligaste provningsregler i affären. Först fick jag skäll av en av tjejerna som jobbade där för att jag tänkte prova bortåt 11 plagg när maxgränsen låg på 5. Instruktionerna satt på en nästintill osynlig plats och var bara på italienska. Hon tog hälften av kläderna och hängde dem på ett ställe där jag aldrig hittade dem igen. Det var dessutom bara kvinnor som fick röra sig i området kring provhytterna så när jag ville visa något till Mikael fick jag först hojta som en galning och sen strutta ut på golvet så han skulle kunna se mig från där han stod. Inte hörde jag vad han tjoade tillbaka heller så vi fick köra "tummen upp" eller "tummen ner". Vi anammade dock lite av den italienska kulturen efter ett tag och sket i några av reglerna och när jag var inne för tredje gången och provade, för att jag hade hittat byxorna på vägen ut, såg vi till att ställa oss i det yttersta provrummet där man kunde tumma på reglerna ännu mer.

Provhyttstjejen visade sig dock vara en riktig pärla. Hon fick nästan slag när jag provade en svart tröja och hetsade en massa om att jag inte skulle ha mörka kläder när jag var så ljus utan att jag skulle satsa på färg. Tydligen blev jag påverkad för efter det tyckte jag inte att jag passade så bra i svart längre och Mikael övertalade mig att köpa en knallturkos tröja som nästan gjorde mig sjösjuk i provhyttsbelysningen och som tjejen tyckte var "bella bella". Dock kunde hon inte stoppa mig från att köpa en mörkbrun (och skitkall upptäckte jag när jag kom tillbaks till Finland) tröja eftersom brunt är något av en favoritfärg när det gäller kläder.

Efter den här svängen var jag helt galet peppad och ville bara shoppa mer, mer, MER! Men förutom kläderna och lite klistermärken till syskonbarnen blev det inget mer den dagen.

På väg hem till hotellet hittade vi det här skyltfönstret. Jag vill inte veta vad det var innanför eller varför det marknadsfördes med Snövits små dvärgar men jag får en hel del underliga associationer.

Väl hemma på hotellet kunde vi konstatera att det fanns ett piano på våningen en trappa upp.

När vi sen gick upp en trappa till och såg att det fanns två pianon där började det surra uppe i hjärnkontoret. "Piano" betydde tydligen "våning" på italienska. Det påminde lite om mina "ofrivilliga" finskastudier. Jag såg ordet "ravintola" så ofta att det till sluta bara klickade till och jag insåg att det betydde "restaurang" utan att någon hade sagt det eller att jag hade slagit upp det. Det är lite så här det funkar när man åker utomlands för att lära sig ett visst språk, man snappar upp ord bara genom att se dem lite överallt i omgivningen, ord som man kanske inte hade lärt sig annars. Det är inte vidare effektivt att bara förlita sig på den här metoden men det är ändå kul när det fungerar och på något sätt känns det lite mer som att det var värt hela resan och flytten.

Jag har gjort mycket roligt och konstigt här i Helsingfors men det jag gjorde idag var så underbart att det lätt hamnar som nummer ett på topplistan. Jag och en grupp utbytesstudenter var på bakom-kulisserna-visning av operahuset.

Guiden var bra på att berätta, det var spännande att se alla saker man inte får se annars när man går på opera och ibland var jag så exhalterad att jag bara ville ta på allt, klämma på allt, prova att sätta på mig allt, att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Själva operabyggnaden är väldigt funktionalistisk utan en massa pynt. Den är byggd för att underlätta för de som jobbar där och för att fokus ska vara på pjäsen som framförs och inte på eventuella takmålningar (som jag vet att jag skulle ha distraherats väldigt mycket av) och därför är det här repkonstverket i princip det enda med färg man hittar i hela foaljén.

Nedre foajén

Första balkong. Rött från träet är den klassiska operafärgen, de svarta sätena är för att damernas klänningar ska komma till sin rätta och inte behöva tävla med brokadmönster i grälla färger och det blåa på stolsryggarna är för att finnarna, enligt guiden, inte klarar sig utan den färgen.

Syns en skymt av en skärm på utsidan av balkongen vi står på. Den är till för att skicka instruktioner från dirigenten. Jag fick dock inte riktigt kläm på hur det hela exakt fungerade. Har ett luddigt minne av färdigskrivna kommentarer från honom som sedan skrevs ner av andra på datorn och som sedan sändes via skärmen.

Beroende på sångarnas sinnesstämning kan ett stycke ibland variera 20 minuter i längd. Är sångaren uppåt kanske det går fortare, men är han eller hon deprimerad kan det gå långsammare. Dirigenten kan justera det till en viss grad, men inte för mycket för då kan det märkas p.g.a. otakt.

Vår guide visar konstverk som kan ses från utsidan av huset.

Amforan med barnansikten är gjord av en av de som jobbar på operan. Tror det var en av dansarna men jag är inte helt hundra. Totalt med alla tillfälliga arbetare och studenter som kommer för att lära sig något typ av handverk, jobbar det ca 1500 personer på operan. Det är svårt att förstå hur mycket folk det går åt till en enda pjäs när man bara är där och tittar.

Lite beroende på vilken pjäs det är så tar det 2-5 år från det att någon får en idé om att sätta upp den, till det att premiären är. Först tillsätts en grupp som undersöker varifrån man kan få tag på allt - musik, dirigent, dansare osv - vilka man måste betala för rättigheterna för pjäsen, vilka tolkningar man kan göra beroende på vad man får göra och hur det skulle passa publiken. Kläderna har de 6 månader på sig att göra från att de börjar skissa till att de ska vara helt klara. Alla skräddarsys efter personen som ska ha dem på sig och vissa måste göras i flera upplagor för att personen som har dem på sig svettas så mycket. Sångarna övar för det mesta hemma. Har de inte ett framförande på kvällen jobbar de åtta timmar som vanliga människor med att öva. Baletten däremot har dagliga repetitioner på operan.

Allting tillverkas på operan, kläder, belysning, peruker, skor, kulisser, allt. Vi fick se några av verkstäderna där de gjorde sakerna och jag blev helt till mig över att se alla kostymer. Operan har totalt ca 10000 dräkter på lager från tidigare pjäser vilket kräver en hel del underhåll bara det.

Ser ni hur stort det är?

Det var så mycket och så stort att jag inte ens vet om det här var samma rum eller om det var ytterligare ett. Är impad över arbetsytan de har iaf, det där bordet är troligen större än min lägenhet.

Vid det här laget kom det mest överförtjusta små pipljud från min mun men inga vettiga ord. En svart ballerinaklänning betyder vad jag vet Svansjön.

Glitter! Paljetter! Vilken dröm. Jag ville ta på allt, men det var se men inte röra.


Tänk er att få såna här teckningar och sedan omvandla dem till kläder. Kläderna får heller inte vara för tunga, de ska andas eftersom det är så varmt på scenen och allting måste vara välgjort så det inte börjar ramla av pärlor mitt i en pjäs. Inte sparas det på detaljerna heller trots att hälften inte ens syns när man sitter som publik.

Det sliter på både leder och skor att dansa balett. Vi fick gå och titta på dansarna när de hade dansrepetition. De hade haft uppvärmning i två timmar men rörde sig som om ingenting. Studsade som på fluffiga moln - vissa med och andra utan skor. Jag slogs av vilka underliga träningskläder de hade på sig. Alla möjliga konstellationer, färger och fromer. Hade det inte varit för att de rörde sig så graciöst hade det sett jättetöntigt ut.

Här målas det kulisser. Till vänster fanns en dörr som var lika hög som kulisserna och därigenom kunde man ta dem till scenen, hissa ner den nio meter och föra dem vidare till vart det nu var de skulle efter det. Allt utformat för att det ska vara så smidigt som möjligt för de som jobbar där.

Bakom scenen är det fullt med teknikprylar.

Vanligtvis får man inte gå ut på scenen men de gjorde ett undantag för vår grupp. Vi fick iofs inte gå ut på den riktigt stora men väl på sidoscenen precis bredvid. I taket hängde tusentals lampor och varje stång där man hänger dessa och kulisserna på kunde bära ett ton. För tillfället hände det kvar saker från Törnrosa eftersom de inte behövde utrymmet tills den skulle framföras igen, men annars måste man både plocka fram och sätta tillbaka allting före och efter varje föreställning. De har aldrig samma föreställning två kvällar i rad så ni kan ju tänka er att det blir en del plockande.

Mannen som var ansvarig för allt scenarebete berättade att det vanligtvis är runt 26-27 grader på scenen, vilket är bra för balettdansarna som ska hålla sig varma. Vad gällde sångarna som inte rörde sig lika mycket så var det deras problem enligt honom. Man förstod nu varför folk behövde byta kläder mitt under föreställningarna p.g.a. all svett.

Han berättade även att det är viktigt att hålla koll på temperaturen på scenen så att det inte blir för varmt. Vid 60-70 grader kan nämligen kläderna antingen börja gå sönder eller avges farliga gaser. Jag hade ingen aning om det tidigare men det är tydligen därför man inte får torka kläder i en bastu.

Vi fick även veta att golvet på scenen sviktar lite. Det är inte för att balettdansarna ska kunna hoppa högre utan för att det ska dämpa när de kommer ner. Känner på mig att det annars inte skulle vara många fungerande knän i den gruppen.

Sista stoppet var ett av greenroomen. Det här användes mellan scenerna när folk behövde byta kläder. Fyra pers i varje så enligt guiden var man tvungen att ha någon form av social förmåga.

Efter varje föreställning var det spurt till greenroomen. Varför? För att det bara finns en dusch och den som kommer först får gå hem först. Även och jag, och säkert många andra, tyckte att det här var det mest fantastiska vi varit med om, så är det vardag för de som jobbar där och de har ett liv även utanför operan.

Guiden lämnade av oss där turen hade börjat och fick sin applåd och jag började fundera på vilket datum som skulle lämpa sig bäst för att gå på opera på.

Det här med att plugga ska ju någon gång inom en (förhoppningsvis inte alltför avlägsen) framtid resultera i att man får ett jobb som är (åtminstone i någon molekyl) relaterat till ens studier. Jag kommer till det studierelaterade snart, först vill jag bara diskutera det här med att "få jobb". Enligt mig kvalar det lätt in på topp-10-listan över svenskans mest missvisande uttryck. Man "får" inte jobb, man sliter ihjäl sig på att skriva personliga, jag-är-bäst-eftersom-jag-med-min-bakgrund-kan-lösa-alla-era-problem-ansökningar som inte nog med att de tar minst tre dagar att skriva, de är dessutom så precist formulerade för just det företaget man skickar till, att man måste skriva en helt ny till nästa för att ens ha en chans.

Sen har vi de här jobbdatabaserna som man "enkelt och bra" kan skriva upp sig på. Bara att registrera ditt CV, fylla i lite personuppgifter och sen är det klart! Tror du ja. Har man inget färdigt CV med precis allt man gjort i hela sitt liv att utgå ifrån kan man lägga ner direkt, det finns inte en chans att du får jobb på flummet som du just matade in på raderna under "Tidigare arbetslivserfarenhet". Det gäller alltså att börja med att skriva ett CV. Eftersom man blir klokare med åren (och hittar snyggare formatmallar) brukar jag behöva skriva ett nytt varje år. Det tar i snitt två veckor per gång.

Så, börja mata in uppgifter. Givetvis kan man inte bara ladda upp sitt CV eftersom det är just en databas, och databaser ska vara sökbara, vilket innebär en hutlös mängd rutor som ska fyllas och klickas i. Det här med datum är en kategori för sig. Givetvis vill de veta hur länge du har jobbat på de olika platserna så rullistor ska det finnas. Ibland fungerar de, ibland inte. Det jag vill veta är hur de tror att man ska hålla koll på exakta datum för när man började och slutade alla sina jobb. Ingen normal människa skriver annat är månad och år i sitt CV. Det dumma är att de säkert inte ens bryr sig heller. Jag burkar därför välja 1:e som startdatum och 30/31:a som slutdatum. Vill de bråka kan de betala min tur-och-returbiljett hem så jag kan skaffa fram alla exakta uppgifter och kopior på dessa.

Ytterligare en knepighet ligger i det "personliga brevet" som vissa vill att man skriver. Här gäller det att vara så generell som möjligt utan att tappa det personliga samtidigt som man måste lyfta fram sina positiva sidor och kunskaper. Lös den ekvationen den som kan!

Om det sen råkar finnas ett jobb i den där databasen som faktiskt skulle passa så är det ju inte så att man blir uppringd av någon som säger "Hej, vi har ett jobb till dig, vill du ha det?" utan man måste läsa igenom alla annonser varje dag och skicka intresseanmälningar till samtliga för att få det där samtalet. Det vore väl ok om man var totalt sysslolös, men pluggar man samtidigt så tillbringar man redan 80% av sin vakna tid framför datorn (och 10% på bussen) och då vill man inte gärna sitta två timmar till varje kväll och bli helt fyrkantig i ögonen.

Eftersom det nu är så här krångligt att skaffa jobb om man inte känner nån som känner nån som har en firma som vattnar blommor hemma hos pensionärer där du möjligen - om du är skötsam - kan få jobba en sommar för 40kr/h före skatt, så kan ni ju gissa hur många erbjudanden jag har fått hittills.

När man sen är färdigutbildad och vill ha det där jobbet som man slitit för i fyra år, får man säkert fler än en gång höra "Nä, du har ingen erfarenhet av såna här jobb, vi kan tyvärr inte anställa dig". Målet är alltså att innan man vet vad man sysslar riktigt med, skaffa sig den där erfarenheten som man kommer behöva när man efter ytterligare några år i tentasalen förhoppningsvis faktiskt vet vad man sysslar med. Det hela låter kanske hopplöst men om det finns något som är bra på att se till att man får den så hett eftertraktade erfarneheten så är det tekniska högskolor.

Både LiTH hemma och TKK i Espoo har enorma mängder projekt, både kurser och "sommarlärlingsplatser" där man kommer i kontakt med företag så att man ska vara så bra förberedd som möjligt när man väl sparkas ut i arbetslivet. Oturligt nog pluggar jag inte på någon av dessa men eftersom jag ändå har lyckats mygla mig in på TKK genom traktorkursen så får man ju passa på att utnyttja möjligheterna när de ges. Följaktligen anmälde jag mig till ett sommarprojekt där, där man först fick skriva en öppen ansökan och sen blev man utifrån denna tilldelad ett företag där man skulle sälja in sig själv för att få själva jobbet.

Jag var för en gångs skull väldigt nöjd med mitt ansökningsbrev och visste att det fanns företag som uttryckligen sökte kogvetare så jag kände att det fanns hopp. Ni förstår därför att jag blev enormt exhalterad när jag blev tilldelad ett företag som håller på med servicedesign - precis det som jag har varit intresserad av att jobba med efter studierna sen vi läste den kursen. Det var bara att spionera på deras hemsida och försöka få ur så mycket info som möjligt om företaget innan upptaktsdagen. Det här spionerandet krävde minst 2-3 timmars översättningsarbete av det stackars kexet nere i Schweiz för hela sidan var helt på finska och jag förstod inte ett ljud.

Upptaktsdagen kom och jag var nervös som få. Fick inget gjort på morgonen och en halvtimme innan jag skulle åka insåg jag att jag nog skulle ta med ett CV också eftersom det bara fick plats tre jobbeskrivningar på ansökningsblanketten. Sistaminutenändringar är inte min grej, jag blir bara stressad och så skriver jag fel. Det var dock inget jag behövde oroa mig för, för skrivaren skrev ut grådassig text, vilket hade gjort sämre intryck än ett stavfel, att jag aldrig lämnade fram papprena.

Vi fick lyssna på välkomsttal och presentationer av tre av de femton(?) företagen som var med i projektet (varav mitt höll en av dem) och alla utom en var på finska. Underbart! Tack och lov var powerpointpresentationerna på engelska så det gick att hänga med lite. Efteråt var det smörgås och te och lite "avslappnat" pratande med ens företagsrepresentant. Eftersom jag bara har två händer och en var upptagen av jackan tappade jag mackan på golvet och hällde te över halva mig i samma veva. Typiskt! Tack och lov hade vårat företag inte dykt upp än så jag han torka mig själv och golvet innan han kom. Därefter följden den bisarraste händelsen under hela vistelsen här i Finland. Det var krig. Folk tävlade med varandra på alla nivåer och den som sa flest klyschor och ställde de smartaste frågorna på minsta möjliga tid vann. Det hela påminde mer om en flock vargar som tryckte upp den stackars företagsrepresentanten mot väggen och försökte hota honom till att ge dem jobb än en grupp studenter som var sugna på ett intressant sommarjobb.

Efter en stund av passivitet (jag kände mig själv lite hotad av vargflocken) insåg jag att jag var tvungen att marknadsföra mig själv för även om jag visste att det här var mitt jobb - det var uppenbart, resten av folket var kulturvetare och mediamuppar och de hade inte där att göra tyckte jag - så visste inte företaget det (än). Det var bara att sätta igång. Jag frågade alla vad de pluggade för att få någon uppfattning om konkurrensen och började sen berätta vad jag läst tidigare som var relaterat till jobbet, men när jag började låta som ett automatgenererat ansökningsbrev fick jag lägga av. Han tyckte iaf att det lät väldigt lovande och jag tyckte att jobbet i princip var mitt. Det här var allt vad jag kunde drömma om som sommarjobb och det skulle dessutom ge mig en ordentlig skjuts när studierna väl var avslutade.

I förrgår fick jag svar från dem. Jag hade en väldigt intressant bakgrund men eftersom jag inte pratar finska kunde jag inte få jobbet. *fet smocka i nyllet*

Det är tydligen så här det fungerar. Förmodligen är det här en ännu bättre erfaranhet än att plugga utomlands ett år - att få känna på hur det är för invandrare (för det är precis vad jag är här) att försöka komma in i samhället, men hur svårt det är för att en enda liten del fattas - språket. Officiellt är Finland ett tvåspråkigt land där jag behärskar ett av de språken bättre än de flesta andra här gör - i verkligheten är man, när det kommer till annat än basöverlevnad, helt körd om man inte kan finska. Av någon anledning tycker jag inte att det är konstigt att det är så här men det hjälper inte mot den bitterhet jag just nu känner över att jag är på fel sida om den osynliga linjen. Nåväl, bitterhet har aldrig varit min grej så jag får göra det enda jag kan i den här situationen: fortsätta skriva ansökningar och fortsätta plugga finska. Kan fem miljoner finnar, kan jag!

Äntligen!

Jag har slitit - både hår, på nervceller och på tangetbord. 14506 ord eller 70109 tecken (utan blanksteg). Obligatoriskt var att skriva 20000 tecken. Om någon är sämst på att kortfattat sammanfatta saker så är det jag.

Läraren kommer troligen somna redan innan han laddat ner dokumentet, men det skiter jag i, för nu är det äntligen skrivet! Det faktum att jag har ca 3 timmars korrekturläsande av 11st 1½-timmeslektioner bryr jag mig mindre om i nuläget. Det tog en vecka att skriva rent 7 lektioner så 3 timmar är rena sekunden i jämförelse.

Jag inser nu (och hela tiden förut också iofs) att det var dumt att hamna efter med semiotikdagboken. I förra kursen skrev jag rent allt direkt efter lektionerna. Det tog 4 timmar varje gång, men det var lätt värt det om man jämför med hur det var att försöka tyda halvluddiga meningar på klottrigt papper nästan en månad i efterskott.

Det som dämpar mitt humör lite är jag nu måste läsa ut en hel bok med det töntiga namnet "Usability engineering" och svara på frågor om den. Om jag inte hade haft några andra kurser hade det tagit kanske en veckas intensivt hårslitande och juicedrickande (att tröstdricka juice är iaf inte hälften så dåligt som att tröstäta kladdkaka och brunbergstryfflar) att få klart det, men så var det ju inte. Tack o lov har jag en deadline i och med att jag måste lämna tillbaka boken till biblioteket.

(Man märker att man har använt Word för mycket när man efter varannan mening trycker ctrl + s för att spara - särskilt när det kommandot inte ens används till bloggen.)

Jag har iaf inte bara suttit och tragglat med semiotiken, jag har varit och tränat också. Lite måste man ju utnyttja sportlovet (ja, jag vet, det är jättekonstigt. T.o.m. universitetet har sportlov). Just nu sitter jag med en sån monsterträningsvärk att jag inte vet om det skulle vara bättre med musarm. (ctrl +s igen)

Meningen var att jag skulle leta lite nya kurser inför period 4 som börjar imorgon men det var mer kurserna som letade upp mig. Fick mejl om en intensivkurs i semiotik (vad annars?) där man fick 2 poäng bara av att gå på lektionerna. 3 till fick man av att skriva en uppsats på minst 20000 ord men efter den här veckan känns inte det så lockande. Sen damp det ner ett till mejl om vad som har chansen att erövra titeln "Bisarraste kursen någonsin".

För alla er som läst någon form av språk är det säkert bekant att ordens uttal skrivs med fonetiska tecken. När jag läste ren fonetik i ettan på kogvet fick vi även lära oss att någon (galning) har varit flitig och skrivit ner alla språkljud som finns och sammaställt dem i det så kallade International Phonetic Alphabet, även känt som IPA. Målet med den här kursen är nu att lära sig om inte alla, så åtminstone de vanligaste, av dessa tecken så att man både kan känna igen och uttala dem. Mitt mål med kursen är dels att lära mig uttala finskans Ä och E ordentligt samt att (iaf i teorin) kunna framföra den afrikanska klickljudssången vi hörde på fonetiken i ettan.

Öns*klick*a mig ly*klick*a till!

Innan jag flyttade hit hade jag, som några av er känner till, en lista med tre mål som skulle uppfyllas:

1. Lära mig finska
2. Lära mig dansa finsk tango
3. Lära mig kasta kniv

Vem kunde ha anat då att jag redan visste grunderna för en av punkterna? (Kanske t.o.m. två. Hur svårt kan det egentligen vara att kasta en kniv?).

ESN (gruppen som ordnar aktiviteter för utbytesstudenterna) har en del riktigt bra saker för sig. En av dessa är buddy-projektet, ett projekt där man får registrera sig som intresserad, välja tre intressen från en lista och tre saker man inte tycker om från en annan lista och sen hamnar man i en s.k. buddygroup där man förhoppningsvis träffar likasinnade. Meningen är att man ska träffa finnar såväl som andra utbytesstudenter och sen får man välja hur ofta man ska träffas och när. Min grupp håller fortfarande ihop sen i höstas och i den gruppen ingår bl. a. Säde.

Tydligen hade jag berättat om den här listan på någon av våra träffar för sist vi träffades för ett barquiz (och faktiskt vann!) så berättade Säde att det skulle hållas en tangokväll i Ravintola Kaisaniemi där de först skulle ha lektion och sen liveband som spelade tangomusik. Hon och hennes pojkvän John skulle dit och hon frågade om jag ville följa med. Om jag ville följa med?! Det måste vara århundradets underdrift, jag praktiskt taget räknade sekunderna tills att jag skulle få gå dit och drömde om tango på nätterna (nåja, kanske inte).


Igår var det så slutligen Dagen T, som i Tango. Stället visade sig vara ett sånt där riktigt gammalt danshak där hela byggnaden var byggd utifrån dansgolvet och följaktigen rund (dock stod det inte två bord mitt på dansgolvet som på bilden ovan). Mysigt, men det verkade som om byggnaden fortfarande levde i det förflutna för vi märkte inte av det minsta spår av luftkonditionering där och jag lovar att det blev varmt när minst 25 par klämdes på ett minimalt dansgolv och borden runtom var fullsmockade.


Lektionerna med någon gammal tangokändis vid namn Aira Samulin, var inte riktigt vad jag väntat mig. Jag hade hoppats på en timmes genomgång och sen lite dansande men så blev det inte. Det faktum att jag inte hade någon partner heller gjorde ju inte saken lättare men en kvinna på kanske 60 år förbarmade sig över mig. Jag kände mig dock lite associal för det här med att prata samtidigt som man försökte klura ut steg samtidigt var inte riktigt min grej.

Lektionen började iaf med att de bara satte igång att spela och så fick vi röra oss till musiken på valfritt sätt. Hade det varit wienervals harde jag ägt sönder dansgolvet men det är svårt att dansa tretakt när musiken inte vill. Jag som dessutom var en stjärna på foxtrot i somras hade totalt glömt bort stegen och utövade därför något som mer likande snubblande. Att det sen bara var kanske 7 par på golvet som faktiskt kunde dansa gjorde ju inte saken lättare. Det hela påminde mer om ett flipperspel än ett dansgolv.

Steg två var sen att lära oss den korrekta fattningen, vilken vi redan kunde så det blev en till runda flipperspel eftersom jag fortfarande inte kom ihåg foxtrotstegen. Något i min hjärna började dock vakna till liv vid slutet av låten och helt plötsligt sa det "pling!" och jag kom ihåg dem. Eftersom min partner (som dansade kavaljer) var ca 20 kg lättare än mig och kändes väldigt spröd var det lite svårt att få till någon ordentlig dans. Jag är van att dansa med Lars från doktorspromoveringarna och han är väldigt mycket stabilare, vilket gör att jag kan snubbla några steg (t.o.m. ganska många ibland) utan att det stör rytmen.

Trots att jag var glad över att foxtroten började komma tillbaka så var det ändå inte tango. Därför blev jag lycklig när låt tre på lektionen äntligen skulle ta itu med stegen. Först fick killarna ställa sig i en ring och tjejerna hålla sig ur vägen på sidorna ("männen och kvinnorna" var kanske mer korrekt för medelåldern låg väl på en 50-60). Det blev kaos och förvirring och enligt mig var det sjukt opedagogiskt att gå så fort fram med snurrar och allt på en gång - särskilt i det temopt hon hade. Sen var det våran tur. Jag sprang bort till Säde för simultantolkning av de finska instruktionerna, vilket medförde att jag tappade bort min "kavaljer".

Det magiska stegmantrat följde och trots oredan med folk som snurrade in i varandra och gick åt fel håll med fel fot så insåg jag: Det var foxtrotstegen hon lärde ut.

Total förvirring. Foxtrot = Finsk tango. Finsk tango = Foxtrot.

Vad var det här? Jag trodde att finsk tango var den övertempererade dansen man lekte som barn där man gick fram och tillbaka över golvet med armarna utsträckta framför sig som en plog. Tydligen inte. Visst visste jag att det fanns olika typer, den argentinska och den något lugnare, men i mitt stilla sinne (och med en temperamentsfull mamma som färgade håret knallrött i 15 år) så trodde jag ändå att finnarna skulle ha föredragit den argentinska varianten.

Efter att ha hört Annikki Tähti (ytterligare en tangokändis) framföra några gamla godingar på scen var det var bara att inse, den finska tangon var lika melankolisk som det sista, bruna höstlövet som faller från trädet. Men inte var jag ledsen för det (och inte var det heller begravningsstämning som man kunde tro efter den här beskrivningen), för nu visste jag att det här med att lära sig tango inte skulle bli så oöverkomligt som jag hade väntat mig.

Det var svårt att hitta kavaljerer men jag och Säde turades om lite att dansa, både det ena och det andra, med hennes pojkvän och varandra och en gång blev jag faktiskt uppbjuden och fick dansa tango med en som kunde på riktigt. Trots att stegen var desamma som i foxtrot så var det knepigt att komma in i rytmen. Tyvärr fick jag inte en andra dans på mig att riktigt få kläm på det hela för de bytte till någon studsig, livsfarlig dans där armbågar och fötter flög genom rummet och ingendera av oss visste vad det var för någon.

Vi stannade kvar till lite före elva, mest för att John hade köpt lotter och vi ville se resultaten. Trots att det inte blev så överdrivet mycket dansande för mig så var det kul att titta på de som verkligen kunde. Man märkte dock att de flesta av dem bara hade en uppsättning specialare som de körde om och om igen och då var det inte lika kul att titta längre. Något som var kul att se under hela kvällen var iaf gamlingarna på bortåt 80 år som körde på så att håret nästan flög av (det lilla som var kvar sen innan) och verkade ha bättre kondis än elitidrottare. Kvällens höjdpunkt var dock när de spelade jenka och hela salen nästan lyfte. Alla skulle ut på dansgolvet och det var skutt och snurrar så gardinerna virvlade och golvet sviktade. Jag blev förvirrad igen. Dansen på golvet påminde inte alls om den långdans som alla förknippar med namnet, utan det såg på pricken ut som det som jag alltid kallat för schottis. Tydligen var det också samma dans.

Ibland blir jag inte klok på världen.

Mycket kan man stå ut med. Man kan stå ut med lite smygåksjuka av att sitta framför datorn för många timmar. Man kan stå ut med lite dålig luft i salen. Man kan till och med stå ut med att tiden går sjukligt långsamt och att man inte får gå förrän jag har skrivit rent en lektions anteckningar.

Vad man däremot inte kan stå ut med är att någon som uppenbarligen har grava koncentrationssvårigheter ger utlopp för dessa genom att spela mongomusik på datorn precis bakom mig. Jag skiter i om han har tentaångest eller inte, ska han titta på videor kan han gå hem istället. Youtube gör inte dina läxor!

Killen bredvid mig vände också på huvudet, suckade och bytte en blick av samförstånd med mig. Tydligen hörde han också det enerverande "jag har en geting precis bakom örat"-ljudet som på något underligt, högfrekvent vis borrade sig in genom ryggraden. En sekund trodde jag nästan att han skulle säga till, men sen avbröts den hektiska rörelsen och han började sträcka på sig istället. Nära, nära men inte nära nog.

Frågan är nu bara varför inte jag säger till om det nu är så otroligt irriterande. Kanske för att han bara spelar låten (som i vanliga fall faktiskt är bra) en gång och sen blir det tyst ett tag. Eller för att jag är för feg. Nästa gång blir dock sista gången, sen sparkar jag ut honom. Eller skickar iväg honom med en tjuga så han kan köpa hörlurar till sig själv eller öronproppar till mig. Ibland saknar jag LiU:s ljudbefriade datorer där man var tvungen att ta med egna lurar för att kunna höra något. Fast iofs, då satt ju hälften av Asiens utbytesstudenter där och försökte ringa hem via skype. Efter 30:e hallået hade iaf jag gett upp.

Igår när jag satt och skrev semiotik kom jag (kogvetare som man är) in på ämnet "hjärnor hos olika djur". Jag fick för mig att jag skulle ta krabbor som exempel och ett fasligt googlande inleddes för att jag skulle kunna kolla att det jag skrev faktiskt stämde. Jag kom fram till att krabbor inte hör till ryggrads- eller ryggsträngsdjuren och helt plötsligt slog det slint i min egen hjärna. Om nu krabbor inte har någon ryggmärg, hur i hela friden rör de sig? Och alla andra djur som inte är ryggsträngsdjur, vad är det som får dem att flytta sig? Jag var särskilt fundersam över sniglar, jag menar någon form av hjärna måste de väl ha...eller? I så fall måste du ju ha nerver, men de har ju ingen ryggmärg...

Till min stora lycka ramlade jag in på Naturhistoriska riksmuseets hemsida där de hade en underbar tjänst där man kunde ställa frågor till "jourhavande biolog". Underbart! Jag rafsade ner lite frågor om ämnet och väntade på svar. Svaret kom idag.

Jag har av outgrundliga (låt oss säga eufemiska) anledningar kortat ner lite och ändrat namnen, observera dock att det inte var han som står på hemsidan som svarade.

Nåväl, min fråga löd:

Rubrik
Hur rör sig krabbor?

Fråga: Hej! Jag undrar hur kräftdjur (eller ryggradslösa djur i allmänhet) rör sig då de saknar ryggrad/ryggsträng. Vad är det som får kroppsdelarena att röra sig? Har de fortfarande nerver kopplade till en hjärna som styr, bara det att nerverna inte är samlade i till en ryggmärg som hos bl.a. människan?

*mina kontaktuppgifter*

... och detta är svaret jag fick:

"Den 2008-03-04 skrev Per Persson:

Bästa Johanna Larsson!

Tack för dina frågor om kräftdjurens rörelseförmåga och nervsystem. Jourhavande biolog kan dessvärre inte hjälpa till med större frågor av omfattande och redogörande natur. Istället får ni själva söka information på ert lokala bibliotek eller på internet. Det är heller inte alltid rent av möjligt eller meningsfullt att ge ett svar på en sådan fråga. Detta beroende på att svaret sig ligger i att sammanställa olika fakta och väga dessa för och emot. Vidare beroende på den kunskaspnivå man själv befinner sig på är det lämpligast att själv inhämta fakta som man förstår.

Med vänliga hälsningar,
Per Persson
*titel*

Nu råkar jag vara lite hetsig till min natur så jag blev lite irriterad över svaret. Har de en sån tjänst tycker jag att de kan försöka svara iaf och inte dissa mig för att jag kanske inte skulle förstå svaret bara för att jag uppenbarligen inte läser biologi. Efter att ha lugnat ner mig lite insåg jag att han faktiskt inte hade den minsta aning om ifall jag var 5 eller 55 år gammal eller ens hade hört talas om nervceller och vilopotentialer. Jag hade under natten även nästan lyckats övertyga mig själv om att krabbor visst hade hjärnor (iaf ville jag minnas att kräftorna vi dissekerade vid kräftskivans barnbord hade såna) och då med största sannolikhet även nerver, bara att en viss del av dem inte satt inkapslad i en ryggrad - men det behöver ju inte betyda att man är totalförlamad. Egentligen var jag nu mer intresserad av att veta hur i hela friden det stod till med sniglarna, men jag kunde inte gärna byta fråga sådär mitt i så jag fick hålla mig till krabborna och eftersom jag fortfarande var lite förbannad tyckte jag att något skulle jag ha svar på iaf.

Jag skickade därför:

Från: *mig*
Skickat: den 4 mars 2008 10:04
Till: Per Persson
Ämne: Re: SVAR: Hur rör sig krabbor? [nervsystemet]

Hej Per!

Tack för ditt svar. Jag inser nu att det var en lite väl omfattande fråga, men jag är inte riktigt beredd att ge upp än (befinner mig dessutom utomlands så biblioteken kan inte hjälpa mig och Internet har inte gett några bra svar hittills) så jag frågar istället "Har krabbor hjärna och har krabbor nerver?". Det var nog mest det jag ville ha reda på, resten får klura ut resten själv på något vis.

Mvh
*mitt namn*

Jag tror att det var ungefär här jag fick stämpeln som "jobbig jävel". Jag tyckte dock att den där Per var den jobbiga jäveln då han inte bara svarade "Krabbor har både hjärna och nerver som styr musklerna och därmed får djuret att röra sig" direkt. Eventuallt även en kommentar om sniglar inflikad. Jag tyckte dock att han skulle få en chans till och även lite mer förståelse för stackars lilla mig som inte hade någon möjlighet att slå upp detta på svenska bibliotek (läs: var för lat att gå till de tvåspråkiga biblioteken här) och inte var utbildad biolog och därför inte visste var i hela friden jag skulle leta eller vad jag skulle söka på. (Jag testade faktiskt att söka igen innan jag svarade, men fick inte upp något vettigt alls.)

Svaret kom efter några timmar:

Hej!

Visst har krabbor både hjärna och nerver, och det finns ganska många hemsidor på nätet som berör dessa båda ämnen. Lättast hittar du bra sidor om du använder engelska

Vänligen

Anders Andresson
*titel*
*fler titlar*
*alla möjliga kontaktuppgifter*

Det fina här var att Anders hade glömt sudda Pers mejl och jag fick därför den här lilla bonusen:

From: Per Persson
Sent: den 4 mars 2008 12:17
To: Anders Andresson
Subject: VB: SVAR: Hur rör sig krabbor? [nervsystemet]

*Anders titelförkortning*! Orkar du hitta på ett svar såsom vänta tills du är hemma och besök biblioteket...?
M.v.h., *Pers titelförkortning*

*Kopia av min och Pers konversation*

Jag tyckte detta var så komiskt att jag i mitt svar till Anders skrev:

Tack så mycket för svaret! Nu är jag nöjd. Trevlig tjänst det här, jag ska tipsa mina bekanta.

(Hälsa gärna Per att hans kommentar förgyllde min dag.)

Mvh
*mitt namn*


Är inte hela det här typiskt människor? Jag behöver få veta något av någon och det finns en tjänst där det sitter en expert som kan hjälpa mig. Enligt mig så är då experten där för att just hjälpa mig och inget annat. Experten tycker dock inte att han har tid att hjälpa mig och undrar varför jag inte letar på Internet istället. Enligt min åsikt är han lat, förstår inte hela meningen med tjänsten och har totalt noll förmåga att sätta sig in i min situation. Han å andra sidan undrar varför jag inte kan sätta mig in i hans situation när jag ställer dumma eller för omfattande frågor när tjänsten inte är till för det (det här är givetvis underförstått för det finns ingen info om det på hemsidan) och stör honom i hans mycket viktigare arbetsuppgifter. Han undrar dessutom varför jag inte kan ge upp när han nu tydligt sagt vilka medier jag ska använda för att hitta svaret. Helt enkelt "varför stör folk mig med frågor när de kan leta själva?".

Det som är ännu mer typiskt människor är att man blir arg över såna här småsaker och ägnar timmar åt att ge igen eller få sista ordet för att ens stolthet kräver det, eller blir frustrerad över att folk inte kan sätta sig in i ens egen situation trots att man inte ens försöker göra detsamma med deras. Jag har funderat mycket på det här på sistone och har kommit fram till att folk lägger mer tid på att hetsa upp sig över folks beteenden än på att försöka förstå varför de gör som de gör och bli lite lugnare av att bara acceptera att det är så. Det är lätt att bli förbannad på busschaufförer som inte öppnar dörren för en sen passagerare trots att bussen ändå står still vid stoppljuset, men det måste ju finnas en anledning till det här beteendet.

Busschaufförer har, vad jag tror är, något av de mest otacksamma jobben som finns. Folk som går på är ofta stressade, ser sura ut (eller bara helt hjärndöda), säger inte ett ljud och tittar knappt på en. Säger de något är det vanligen för att klaga över att man är sen. Lönen är säkert inte den bästa och dessutom får man köra samma väg, fram och tillbaka, flera gånger varje dag. Jag tycker det är tråkigt att åka samma väg varje morgon redan nu, tänk er då om man gjort det i flera år. Säkert har man ett pressat tidsschema också och inte helt omöjligt är det så att de där extra fem minutrarna man kan köra in på en tur i sin tur gör att man kan gå hem fem minuter tidigare. Vem skulle inte gasa på då?

Nä, ha lite förståelse för folk som gör dig irriterad eller arg, du kanske skulle handla likadant i samma situation, och när du går på bussen, le. Le som att du är glad att just den busschauffören kör idag. Kanske muntrar det upp någon.

Vinter har äntligen kommit! Snö och minusgrader. Det var länge sen. Lite försenat också för februari ska tydligen vara kallast egentligen. Ljust som attans utomhus också; det är så man bara vill springa ut och rulla sig i snön. Det vill dock inte mitt planerande prefrontalcortex utan det vill skriva klart semiotiken istället. Får väl lyssna på det då.

Ringde och bokade om en tid idag. Förvånansvärt kort kö. Tur för mig för jag fick ringa upp igen efter tre minuter och boka om tiden en gång till. Hon kom ihåg mig. Namn, datum och allt. Hade jag varit 15 hade känslan av att ha gjort bort sig klubbat mig till golvet och jag hade förmodligen gömt mig för omvärlden i några dagar. Nu var jag mest glad att jag slapp säga fel på mitt personnummer igen. Försök själv lära er ert baklänges och med nya sista fyra siffror (fast med en bokstav istället för kontrollsiffra). Då är det inte så lätt att veta att det bara är 12 och inte 85 månader på ett år.

Ser fram emot Milano-grannens födelsedagsmiddag imorrn kväll. Jag var så ivrig att fira den att jag skrev ett kort och bakade en kladdkaka redan igår och gav henne. Sen fick jag höra att jag skrivit ner fel datum i kalendern. Jag sparade kladdkakan tills imorrn och tänkte dubblera kalorimängden genom att lägga på vit tryffel också nu när jag har tid med det. Fetman - here I come! Nåväl, jag ska ändå till gymmet idag så jag får svulla.

Lite vinterbilder då avslutningsvis. Det är ljusare än var det ser ut på korten.


Den här stod nedanför mitt fönster en dag. En stegpall fastkilad på en träbänk. Misstänksamhet och kallt beräknande sa mig att någon har ställt sig på den för att kika in genom mitt köksfönster. Tyckte det var fint att de hade lämnat kvar den för då kunde ju jag "låna" den i några månader och ha som stol. Har nämligen bara två annars. Tyvärr var den så noggrant fastkilad att den inte gick att rubba och jag kände inte att jag hade något behov av träbänken under, så det fick vara.

Jag får besök i påsk. Jippiee! Gissa vem som ska äta ägg så hon spricker. Får försöka hitta vattenfärg också så vi kan måla dem först. Tradition.

Nåväl, åter till studierna!

Litet livstecken här bara. Jag har en learning diary att skriva till semiotiken och eftersom jag bara hann med (eller kommer att ha hunnit med snarare) halva dagens planerade ordbajseri idag så lär det dörja innan jag kan skriva om mina datorfria upplevelser i Helsingfors och resten av milanoresan.

Har två kusiner (minst) att ringa till också (varav en jag skulle ringt förra året ungefär) men det ser ut som det får vänta några dagar till. Matinhandlandet kan dock inte vänta lika länge. Idag fick jag äta fiskpinnar med makaroner och majonäs. Jag kände mig som en gedigen student.

Finskan går iaf framåt. Vi har börjat med imperfekt (igår-from) och negativ imperfekt (tydligen ansåg urfinnarna att det var nödvändigt med två olika former här) - fast den här veckan är det visst sportlov så då lär vi oss ingenting. Borde passa på att plugga glosor och sånt som jag borde lärt mig för länge sen (typ verbtyperna). Tänkte lära mig kroppsdelarna också för vi fick ett sånt där roligt "lågstadiepapper" med en bild och siffror man skulle fylla i. Lycka! Det bästa med att lära sig språk är att det verkar vara helt och hållet tillåtet att leka lekar och få roliga lappar att fylla i. Att finskan sen är ett så mekaniskt språk gör att det blir lite av en knep-o-knåp-övning av det hela.

Jag har här förresten motbevis till att finskan skulle vara ett så "långt" språk. Jämför nu pappers- och tuschförbrukningen för finskan och engelskan. (Nej det räknas inte att de finskan är skriven med större stil.)

Det fina med finskan är även att när man frågar "är det si eller så?" (inte "varför heter det så?" för det kan vanligtvis ingen svara på när det gäller ens modersmål) så får man alltid svaret "ja, det heter si... eller kanske så... eller kanske ditten datten... tror jag". Sen vänder de sig till grannen och frågar "Vad heter det egentligen?". Finskan måste vara världens mest livberala språk, det funkar med nästan allt (och gärna partitiv)!

Det sägs ju att språket är verktyget vi använder för att kunna tolka världen och allt som finns däri, så att Finland var andra landet i världen (Nya Zeeland var först) med kvinnlig rösträtt och ett av de få länder jag känner till (men jag kanske inte är så bildad) som har en kvinnlig statschef förvånar mig inte särskilt mycket. Finskan är ett så genuint genuslöst ("könlöst" lät lite väl) språk att folk inte ens blir refererade till som "hän" (han/hon) längre, utan i princip alltid som "se" (den/det). Jag blir lite brydd av det här och då särskilt när pojkvännen ibland säger "den förstår inte"  och syftar på mig.

Ibland är finskan bra underlig.

Lite vårtecken från helgen även om det nu har snöat hela dagen och det är helt vitt ute. Videkissarna verkar iaf känna på sig att påsken är tidig iår. Själv åker jag till Schweiz efter den och plockar samtidigt med mig kexet hem. Kommer behöva ta med 5 tomma resväskor ner för att frakta hem allt han har köpt på sig. En annan har ju tur som tar färjan hem med en viktbegränsning på "fullproppad combi med flak" och inte 20 kg.