johannalainen

Det har blivit ganska många färder fram och tillbaka mellan Sverige och Finland sen Norrköpings flygplats återinförde flyglinjen till Helsingfors. Denna gång är jag här för att vi ska fira två år tillsammans. Hittills har vi firat detta med att vara utanför lägenheten i hela 0 minuter eftersom vi båda har legat däckade av någon form av förkylning (vi har inte tillräckligt mycket feber för att jag ska våga skylla på influensan).

Nu verkar det som att jag har packat alla mina saker. Hittar i alla fall inga fler som jag känner igen som mina. Är otroligt stolt över att jag lyckades med att inte skapa ett totalt packkaos här i lägenheten när jag for runt och letade prylar som skulle med. Blir kanske så när man inte har så mycket grejer med sig (men givetvis fler än när man kom eftersom plånboken är märkbart tunnare nu).

Unnade mig lite broderande efter frukosten innan jag började packa och måste säga att jag är nöjd med hur långt jag kom ändå på broderiet den här sommaren. Blev ju nästan inget mer sytt efter att finskakursen hade börjat men det är nästan klart nu så resten fixar jag lätt hemma på några kvällar.
När jag kom hit hade jag inte ens börjat på det ljusblåa på himlen (det hade jag dock när jag tog kortet).

Lite svart, blått och lite mer vitt kvar och sen är det klart. Någon som ser vad det ska bli nere i "hörnet"?

Såg precis att det är två timmar kvar tills Mikael slutar jobba. Tänkte jag skulle springa till affären en snabbis och köpa present till min moster som fyller år idag. Jag är bäst i världen på att glömma hennes födelsedag och är rätt stolt att jag kom ihåg den idag. Problemet är att hon fyller år en dag före mig och jag glömmer i regel bort min egen födelsedag och blir inte påmind förrän den väl infaller, så i denna periodvisa demens som infaller kring min egen födelsedag så glömmer jag samtidigt bort hennes.

Grattis Liisa!
Jag kommer åka på så mycket stryk för att jag lägger upp den här bilden men jag tycker att den är fantastisk. Hon ser så lurig ut på den. Vete tusan om jag skulle smakat den där godisbiten om jag var ett litet barn. Smakade iofs inte på den ändå eftersom jag inte tycker om lakrits. Förresten kanske man skulle satsa på att köpa lite finsk lakrits i present eftersom hon gillar sånt.

Nåväl, dags att springa! Gick visste en halvtimme utan att jag märkte det. Vi ses i Sverige!

(Min finska mobil slutar förresten att funka ikväll så fort vi lämnar finskt mobilnät så efter det är det den svenska som gäller igen.)

Det blir del 1 som beskrivs här eftersom vi inte fick ihop tillräckligt många små glasburkar för att hälla upp gelén på. Dessutom hade vi tänkt blanda med svarta vinbär också men vi hittade inga buskar och i affären kostade de minst 3,5 euro/litern vilket kändes lite väl dyrt med tanke på hur mycket vi behövde.

1. Spring som av en händelse på en buske full med vinbär och plocka ungefär en halv hink. (Passa på att plocka hallon också när du ändå är igång.)

2. Häll vinbären i den största grytan du kan hitta och tillsätt lite vatten.

3. Vänta på att det ska börja koka.

4. Vänta lite till och fundera på om bubblorna som börjar uppsluka bären räknas tillräckling mycket som kokning.

5. Inse att det kokar och låt göra så i ca 10 minuter. Fundera på om det alls blir någon saft av det här eller om allt bara är vinbärsskal och -kvistar.

6. Bygg - i brist på en riktig - en egen saftsil beståendes av något grovmaskigt tyg ni hittat i tygaffären runt höret, några gummisnoddar och en plasthink som förhoppningsvis tål temperaturer kring 90 grader. Ös upp bären utan att hälla kokande vinbärsgegga över hela köket. Gå sen och kläm oroligt på hinken lite då och då för att se att den inte smält ihop till en liten plastboll. Låt saften rinna av i ungefär en halvtimme och försök sedan att inte spilla alltför mycket gegg på mattan när resterna ska slängas i papperskorgen.

Igår kom det lite folk hit och grillade med oss. Mikael hade samlat ihop sitt gäng och jag bidrog med att bjuda in Anne. Hade ju sagt hej då till Hanna och Astrid i onsdags så det var bara Anne kvar att vinka avsked till innan jag for. Maria från finskakursen åkte tillbaka till Ryssland i söndags så av förståeliga skäl var det lite svårt att bjuda in henne.

Jag hade farit runt som en lämmel hela dagen och gjort sallad, potatissallad, blåbärstryffel, kaka och städat lite här och där så jag var trött som en liten gris när kvällen väl kom. Var rätt glad faktiskt att folk begav sig hem vid niotiden redan för det känns så dumt att sitta och gäspa sina gäster rakt upp i ansiktet. Dessutom var det isande kallt ute så att få gå komma in i huset igen kändes som en befrielse. Tog dock inte steget fullt ut och följde med några till bastun utan stannade uppe och visade ålandsbilder för Anne.

Mikael, Anne, Juho med pinnen och Jaakko som blåser på grillen. Jag kan absolut ingenting om grillning (förutom att det är en dum idé att spruta tändvätska mot elden direkt från flaskan. Jag hällde upp i korken istället och lyckades därmed söla ner både mig och va två kvadratmeter gräs framför grillen, så jag tror att det där med direkt ur flaskan är mindre brandfarligt än korken) så jag lät killarna ta hand om det.

Tydligen hade även de lite problem för veden ville inte brinna alls utan slutade som kantdekoration på grillen.

Ett kilo kött, lite kycklingspett och sen våran lax som tog ett år att bli klar med. Vid det laget hade jag hunnit stoppa i mig en hel del annan mat så jag var egentligen ganska mätt när det väl var dags att äta fisken. Smakade prima dock och var lika god till lunch idag. Potatissalladen såg dock mer ut som puré. Jag fattar verkligen inte det här med potatisar i Finland. Hemma kokar jag dem i 20 minuter och kanske några till för att de inte blir riktigt klara. Här kokar man i 15 minuter och alla ramlar isär. Är det potatisen eller vattnet som är annorlunda?

Rykande varm lax med tomat, basilika och vitlök. Mumselimums!

Kvällen avslutades med halloncheesecaken som gick åt i ett huj. Hade tänkt bjuda på tryfflar också men de blev inte riktigt som jag tänkt mig. Vit choklad är förstås alltid gott men när man har lagt manken till och stuvat ner en massa blåbär i också så kan man inte bli annat än besviken när det inte smakar blåbär alls. Vilket får mig att undra vilka tillsatser de har i blåbärstryfflar man köper från affären. Blåbärsessens är nämligen bland det läskigaste jag vet eftersom det ser precis ut som vatten men smakar och luktar mer blåbär än om du skulle stoppa upp hela bihålesystemet med riktiga. Dessutom får det marsipan att klibba fast mycket bättre under fötterna, något som är livsfarligt när man sen ska cykla hem på en blöt cykel med blöta pedaler. Vatten + marsipangegg = superhalt. (Minnen från min tid som sommarjobbare i ett bageri.)

Färgen kan man dock inte klaga på. Kanske kan användas som dekoration till andra kakor. Tills jag kommer på något får smeten förvaras i frysen. I annat fall blir det väl vanliga tryffelkulor som vi rullar ihop när jag är tillbaka i Finland igen.

Jag fattar inte att en liten sketen ångvält kan föra så mycket oväsen. I två veckors tid har jag trott att det som låter som en jordbävning utanför fönstret (dessutom fr.o.m. kl 7 på morgonen när jag har minst 2 timmar kvar att sova) är minst 3 lastbilar, en lyftkran och ett hel oljefatsorkester som spelar på ostämda fat. Men näe, i morse när jag kikade ut insåg jag att det enda som fanns där var den där lilla ynka ångvälten. Förhoppningsvis är den inte kvar så länge för igår la de asfalt på ena sidan huset och idag hoppas jag att de blir klara med den andra. Typiskt att jag åker hem precis när det börjar bli lugnt och skönt.

Igår var på stan en sväng och träffade Hanna och Astrid. Vi drev mest runt planlöst på stan och kikade i affärer tills vi hamnade på Esplanaden där ett band spelade The Doors-sånger. Insåg att jag inte kände igen mer än en låt. Min allmänbildning sträcker sig inte riktigt in på musikområdet i lika stor utsträckning som hos andra i min ålder har jag märkt. Men men, Winnerbäck och belgisk folkmusik funkar bra för mig.

Idag har jag världens aktivitetsdag framför mig. Måste till affären och köpa mat och ingredienser till kvällens grillning (hoppas vädret håller i sig med sol som det är nu), baka en cheesecake, göra fransk potatissallad (mums!), städa lite och kanske börja packa ihop mina grejer så jag kan vara lite ledig i morgon och eventuellt åka in till stan och kolla på en ryamattsutställning (jag vet, skitnördigt). Men men, vi får se. Dags att ta tag i saker nu i alla fall!

En dag för några veckor sen satt det en ekorre i trädet precis utanför vårat fönster. Tilläggas bör kanske att vi bor på femte våningen så att man ser djur överhuvudtaget är något av en raritet. (Dock har vi sett både fasan, igelkott och hare här på gården så helt djurbefriat verkar det inte vara.)

Vi har pratat i säkert ett år om att vi ska göra plankstek sen jag fick plankor i present förra året men det har, som så mycket annat man pratar om, aldrig blivit av. I förrgår tog vi oss dock i kragen och köpte kött och oljade in plankorna så att vi igår skulle kunna njuta av egengjord plankstek sådär på måndagskvällen. Kanske lite som tröst för att Mikael måste gå till jobbet nu igen.

Eller slut och slut, jag har ju knappt haft annat än semester den här sommaren och inte behöver jag kravla mig upp före sju på morgonen som vissa andra som bor i den här lägenheten. Känns iaf lite som att semestern skulle vara slut nu när Mikael är tillbaka på jobbet och jag borde ta tag i lite saker till Mikaels pappas hemsida. Måste möblera om några länkadresser så man slipper få upp ett meddelande om att sidan inte kan laddas varenda gång man klickar på något. Måste säga att jag är lite imponerad att jag faktiskt vet hur man ska göra, jag som aldrig varit något underverk med datorer och heller inte velat vara det. Men konstiga saker händer när man läser programmeringskurser.

Vi har gjort sjuligt mycket de två senaste veckorna och det kommer ta minst lika lång tid att skriva om det i bloggen. Åker ju hem till Sverige på fredag så jag lär få skriva klart därifrån. Har varit lite dassbygge, lite ormar och varaner och lite bio plus en massa annat smått och gott. Men! Först blir det hemsida och sen blir det disk. Därefter kan jag börja skriva... om jag inte cyklar iväg till skogen och plockar hallon förstås. Med tanke på storleken på dem jag hittade i lördags så är det mer än läge att plocka rent buskagen nu. (Nej, nej, jag är inte beroende av att plocka bär. Vad får er att tro det?)

Idag börjar tydligen NolleP (Fuksit) hemma i Linköping. Varför i hela friden börjar de en vecka för tidigt? Jag ville ju vara där och titta på de nya nollorna. Jaja, de lär ju vara kvar i några år till så man kan titta på dem. Eller i ett år iaf för sen är jag klar.

Nåväl. Var har jag lagt usb-stickan nu igen..?

Efter allt mitt pratande om bärplockning under finskalektionerna (eller jag menar såklart under rasten eftersom jag är 100% fokuserad hela tiden) frågade Maria om inte hon kunde få följa med och plocka någon dag. Sagt och gjort, i onsdags kom hon hit och vi tog min och Mikaels cykel och svischade iväg till skogen. Eller "svisch!" kanske inte var ljudet som kom från cyklarna direkt eftersom jag, som för en gångs skull var längst, fick ta Mikaels tre meter höga och inte kunde åka så fort eftersom det var svårt att nå ner till båda pedalerna samtidigt. Mikael undrade såklart varför vi inte sänkte sadeln och det undrar faktiskt jag med. Är väl van vid att sadlar sänks med en kombination av polygriptång, skiftnyckel, inseksnyckel, bågfil, skruvstäd och minst fem händer som håller i cykeln och inte bara genom att lossa en spak och sen trycka ner sadeln.

Jag hade i ren självbevarelsedrift bara tagit med mig tre små burkar den här gången och inte två som rymmer minst 4 liter tillsammans. Vi hittade ordentligt med hallon i princip direkt när vi kom in i skogen men uppmärksamheten försköts något när vi märkte att marken var full med smultron. Vi förflyttade oss en bit för att leta fler hallon (de en miljon som fanns på det första stället var för små för oss bärsnobbar) men hittade istället ännu mer smultron. Blev en halv burk till slut.

Maria hittade med förtjusta små utrop världens blåbärsställe. Tror faktiskt inte jag har sett så stora icke-odlade blåbär någon gång. Och för omväxlings skull så växte det mer än 5 blåbär per buske. Givetvis blev det en burk såna också.
Mikael hade under tiden fördrivit tiden med Hannu inne i stan men framåt kl 21 började han undra var vi var och om det fanns någon möjlighet att vi var på väg därifrån (eller om vi sålt våra själar till blåbärsmonstret). Eftersom burkarna var slut begav vi oss hem. Där beundrade vi vår skörd, tittade på bilder från Åland och åt blåbärspaj (som av någon magisk anledning fortfarande fanns kvar i kylen) innan Hannu och Maria skulle hem åt varsitt håll.

När man nu har frysen full med blåbär gäller det ju också att man gör av med dem (även om det skär lite i hjärtat på en samlarhamster som jag). Jag hade klickat förbi något blåbärsmuffinsrecept på recepten.se förra veckan och tänkte att det nog inte skulle vara så dumt att prova. Efter lite distraktionssurfande på hemsidan (försök själva att inte gå in på precis allt som skymtar förbi på den sidan) konstaterade jag att receptet verkade vettigt även om jag tyckte att farinsocker var lite väl att ta i. Som tur var köpte vi i alla fall en påse när vi ändå gick och handlade och utan den hade muffinsarna nog inte smakat lika gott eller fått lika fin färg.

Idag är jag ledig eftersom jag inte har någon finskakurs på fredagar. Sjukt skönt eftersom jag var så trött igår att jag ägnade hela rasten åt att sova lutad över bänken. Ingenting slår en liten tupplur mitt på dagen när man är trött.

Hade tänkt skriva sjukliga mängder blogg idag om Tallinn, båtköp, Åland och lite annat smått och gott men datorn har tydligen fått virus och jag är inte hundra på att det är borta (fast den startade snällt idag utan att gå igenom 5000 processer först) så det blir till att backupspara allt på den externa hårddisken allra först. Sen tänkte jag eventuellt smita ut i skogen och plocka bär (jag har blivit mer eller mindre besatt av det känner jag för jag var ute i förrgår igen), hitta blåbärsplockarmaskinerna som ska med till Mikaels föräldrar dit vi ska idag, packa lite grejer inför helgen, ladda upp bilder från kameran, diska, tvätta, låta bli att äta upp alla muffinsar, läsa igenom hemsideöversättningen och cirka tusen grejer till. Mikael sa att jag skulle välja en grej och göra den så att det inte blev för mycket och så att något faktiskt blev klart. Låter väl sunt, men då blir det oftast bara tråkiga grejer gjorda. Tror jag gör allt på en gång istället och sen går jag ut och plockar bär.

Det blev ingen monstruös uppdatering av bloggen idag som jag tänkt mig. Istället blev det storstädning och blåbärspaj. Båda två för att Mikael kommer hem idag efter att ha varit uppe i "norr" och rivit och lagt tak på en stuga. Eventuellt lite också för att jag vaknade i morse med näsan helt igentäppt av allt damm som på något underligt vis smyger sig in hit hela tiden.

Det här är den bästa blåbärspajen jag vet. Fyllning av bl.a. créme fraiche och kvarg (kesella). Mamma brukade alltid göra den och det hände nog mer än en gång att det blev den istället för tårta på födelsedagen när man fick önska.

Lite pannkakor, eller fuskcrepes, med köttfärsfyllning blev det också. Har man bara en stekpanna men inte all tid i världen får man ta hjälp av stora 5-litersgrytan.

Nu måste jag ta tag i finskaläxan. Har några övningar med plural att göra och dessutom borde jag utöka mitt ordförråd rejält, t.ex. med meningar av typen "Många samer bor i Nordkalotten" som boken tycks förespråka denna vecka. Har insett att jag nog är den som fattar minst på våra lektioner. Kan inte skylla allt på att de är rätt ostrukturerade utan måste medge att jag inte kan så många ord. Eller jag kan många ord, det är bara det att det är såna som namn på träd, mat och konstiga djur typ "mårdhund" (supikoira) och inte uttryck av typen "Få uppehållstillstånd", "Var skaffar man ett visum?" och "Hur tar jag mig till magistraten (typ folkbokföringen)?" som alla andra tycks ha intatuerade i ryggmärgen. Ibland är det språkligt försummande att vara administrationsglidarsvensk, men jag slipper i alla fall springa som en skållad flygekorre mellan alla myndigheter. Pjuh!

Igår fick vi äntligen tid (det var nog mest jag som längtat) att leta upp en blåbärsskog och plocka de små läckerheterna tills fingrarna klibbade ihop av blåröd blåbärssaft. Vi smet iväg rätt snart efter att Mikael hade kommit hem från jobbet och vi hade ätit, kanske lite efter fyra. Mikael skulle iväg och wakeboarda sen så han var med ungefär en timme men jag stannade kvar i skogen och kravlade runt bland blåbärsris och spindelnät i flera timmar. Tyvärr fanns det inte alls lika mycket bär i buskarna som på ön där vi var och plockade förra helgen och de började bli övermogna så jag struntade i plockmaskinen (som egentligen är för lingon som är hårdare) och plockade för hand.

Första stället var ingen hit, buskarna var höga men det var nog för torrt för det fanns få bär i varje buske. Andra stället såg inte alls lovande ut men jag blev kvar i säkert en-en och en halv timme ändå för jag hittade mer och mer ju längre jag höll på. Myggmedlet var med den här gången och likaså långbyxorna så jag klarade mig rätt bra tills det började skymma och myggen blev lätt hyperaktiva.

På vägen tillbaka fick jag för mig att kika lite i hallonbuskarna eftersom jag sett några hallon på vägen dit. Hittade en buske som fullkomligt dignade över av hallon, låt vara att alla inte var mogna än. Problemet med skogshallon är att de är rätt små, skitjobbiga att rensa (jag och mamma satt 4 timmar var en gång och rensade när jag hade fått min årliga bärplockarabstinens) och att jag alltid plockar för mycket. Just nu står de på ett fat i kylen för att maskarna ska krypa ut så jag slipper titta i var och ett av dem. Jag hade en idé igår om att inte rensa dem alls men sen hittade jag en minisnäcka (kotilo) i ett av dem och helt plötsligt kändes rensandet vädligt aktuellt. Ett alternativ är ju att frysa ner dem, plocka lite fler och sen koka marmelad på dem. Hallonmaskar har nämligen en osviklig förmåga att "försvinna" när de kokas ihop med hallon.

Precis vid hallonen växte även en massa smultron som var ungefär 2-3 gånger så stora som jag är van vid. Smultron måste vara det godaste som finns och det gick knappt att sluta när jag väl börjat plocka. Jag kom hem vid åtta på kvällen med några liter blåbär, ett antal nävar hallon och ett gäng smultron. Mikael kom hem med två liter jordgubbar från torget. Till efterrätt den kvällen blev det färska bär med vaniljglass. Smarr!

I tisdags var en barndomskompis till Mikael här. Det var lite klurigt att laga mat för han är vegan och varken Mikael eller jag har nånsin lagat vegansk mat. Var svårt att komma på något annat än grönsaker, frukt och bönor att laga. Jag hade tänkt gör en blåbärspaj men den gick bort pga kesellan (rahka) och créme fraichen och istället blev det lins- och grönsaksröra med tofu och lite kompletterande korvar till mig och Mikael. Tofu var en underlig sak, lite smaklöst, men med rolig konsistens. Tror nog jag skulle kunna äta det någon mer gång.

Kompisen, eller Niklas som han heter, fick ett infall i affären att prova en ny frukt som han aldrig hade smakat förut. Den hette grenadilla passion (åtminstone på den finska prislappen) och såg ut som jag vet inte vad. Jag trodde att den skulle vara mjuk och köttig innuti (lite som en apelsin) men det visade sig när vi hade huggit den mitt itu att det var just en passionsfrukt fast större och blekare. Först smakade den ingenting och fröna påminde lite om rostade pumpafrön, men sen började den smaka krusbär. Ganska gott faktiskt men jag föredrar nog vanlig passionsfrukt med sin mer framträdande och intensiva smak.

Nu blir det lite uppehåll i bloggen. Jag och Mikael åker på släktträff i Kurikka imorrn och på söndag bär det av på cykel till Åland. Vi kommer tillbaka igen nästa lördag med förhoppningsvis inte alltför stora skavsår på rumporna. Då väntar både rapportering från Tallinnresan som inte hann bli klar i tid samt bilder och berättelser från min första campingupplevelse någonsin.

Ha det bra tills dess!

I torsdags skulle jag och Mikael kika lite på en båt som hans pappa funderade lite på om familjen skulle köpa. Den gamla läckte som ett såll och nu var alla så trötta på den att det hastigt och lustigt bestämdes att den skulle bort och en ny skulle införskaffas. Lägligt nog i dessa tider av ekonomisk kris för vissa branscher och däribland den för båtar.

Mannen som jobbade där var väl inte superintresserad av att visa oss några båtar direkt och det kan man ju förstå när vi var minst tio år för unga, inte gifta och dessutom kom på cykel. Att vi pratade svenska med varandra hade heller ingen inverkan, något som annars är lite av en statussymbol här i Helsingfors (när folk inte helt öppen föraktar en för att man är svensk förstås). Det är vanligt att finlandssvenskarna här i området inte direkt har några problem med det ekonomiska, något som sätter sina spår i deras barn får man väl lov att säga. Jag har hört en och annan diskussion på bussen som inte direkt handlade om läget i Afrika utan snarare hur många kassar man kom hem med från senaste shoppingrundan. Men nu ska jag inte sitta här och spä på fördomar, det är säkert lika många av finnarna som diskuterar samma sak på bussen, bara att jag inte förstår det då. Dessutom är det ju bra att de shoppar loss så att ekonomin hålls vid liv. Jag känner själv att jag gjort mitt när det gäller det för ett helt år framöver tack vare ålandsresan.

I vilket fall, eftersom utgångsläget var lite dåligt så gällde det att göra bra intryck på försäljaren och visa att vi var seriösa. Det sket sig ordentligt för när Mikael väl hade lyckats övertala honom om att få provköra båten (egentligen en annan än den vi tittat på först, men av samma märke) så jag upptäckte att hela marken var täckt av smultron. Medan han stod där och pratade båtdetaljer så kravlade jag omkring på marken och försökte plocka så många smultron som det bara gick. Förga imponerande och moget beteende för någon som är där för att kolla på en båt.


Jag hann plocka en halv näve innan det var dags att lägga ut och ytterligare en halv efter åkturen. Som vanligt trodde jag att vi skulle sjunka och att jag skulle dö på fläcken när vi var ute på vågorna och som vanligt klarade vi oss.

Det fanns som vanligt en massa spännande saker att titta på. Dock inte båtarna eftersom de, enligt mig, såg precis likadana ut allihopa. Det är väl samma som att ta med Mikael hem till oss och kolla på fåren antar jag. För honom ser alla likadana ut. Det mest spännande jag hittade var den största gaffeltruck jag någonsin sett. Tydligen till för att lyfta båtar med, det var ju inte direkt barkbåtar de sålde där. Tyvärr ser den lite fjuttig ut på bilden.

I det här huset jobbar Mikael. Jag undrar alltid lite över hur arkitekten egentligen tänkte när han/hon designade det. För att det var kul att leka med vinklar? För att framkalla obehagskänslor hos folk som är rädda för knivar? Eller var det helt enkelt för att jävlas med städaren som definitivt inte har en mopp som går in här (för att inte tala om dessa monstruösa städtraktorer som far omkring överallt nuförtiden)?

Förra onsdagen kände Mikael hur det riktigt ryckte i benen när han såg ut över det spegelblanka vattnet. Som tur var fanns det bot. Pekka, innehavaren av en lagom tung båt med en lagom grov stålbalk upptill och ett lagom långt och hållbart rep till denna, hade hört av sig och undrat om någon ville med ut och åka wakeboard. Det vanliga gänget nappade och eftersom jag hade drabbats av akut vara-ute-så-mycket-som-möjligt-hela-sommaren-sjuka så följde jag också med.

Vi lite sena iväg ner till båten för vi smällde i oss maten för fort och var sen tvungna att vila magarna lite så att inte eventuell sjösjuka skulle drabba dem för hårt. Jag, som är lagd åt det lite vingliga hållet, laddade även upp med åksjukepiller (kommer snart börja känna mig som en missbrukare). Det visade sig sen innan vi gick att Hannu och Marko som också skulle med var ca 40 minuter försenade så våra fem kändes helt plötsligt inte lika illa. Dock ville vi inte låta Pekka vänta alltför länge vid båten utan ginade över några gräsmattor. Vi fick sällskap av kanadagässen som gick där och spatserade och betade gräs. Tyvärr brukar ätande ha en lika naturlig som oundviklig konsekvens och följaktligen var hela gräsmattan full med bajs. Och då mejar jag bajs, överallt bara bajs. Jag hade mina nya skor på mig och Mikael sina sandaler. Jag tror att Mikael led mer än jag för jag är ändå rätt van vid att kryssa mellan komockor där jag går. Fast komockor brukar ligga lite mer utspritt så det gällde att få till den rätta hopp- och steppdanstekniken där man gick för att inte behöva sätta ner hela foten. Det hela slutade i alla fall oavgjort med bara en (åtminstone vad man såg) korv fastsatt under varsin av våra fötter.

Eftersom Hannu och Marko ändå var sena och skulle möta upp oss borta vid Otnäs/Otaniemi så började vi med att åka och tanka båten på Drumsö/Lauttasaari, något som fick mig att tacka högre makt för att jag tagit åksjuketabletten samt tidvis fundera på om det skulle vara bättre att hoppa i sjön för då skulle man i alla fall slippa allt gungande och dunsande med båten. Dock höll jag mig kvar eftersom jag inte var helt säker på att jag skulle överleva en dust med motorn om jag hamnade fel. Ihopkrupen där jag satt försökte jag koppla bort mitt medvetande från kroppens balanssystem men avbröts varje gång vi kom till någons svallvågor.
Stora moln var i antågande men vädret höll sig och vi fick t.o.m. en ordentlig dos kvällssol på slutet.

Jag försökte ta kort på Helsingfors med några luftbalonger svävandes över sig men det var svårt när båten gungade så man nästan flög ur och man var tvungen att hålla i sig med både händer, armar och kamera.

Till slut fick jag till det och till slut var vi äntligen framme vid "macken". Jag som har min enda sjövana från finlandsfärjorna tyckte det var hemskt spännande med en pumpstation bara för båtar (som om det var en nyhet att de också drevs av bensin eller disel och måste tankas). Lite av charmen låg nog också i att vi nu var nära land och inte mitt ute på guppande vågor.


Vi tog en lite lugnare väg till bryggan vid Otaniemi där Hannu och Marko redan stod och väntade på oss. Eller det kanske var jag som var lugnare för jag tittade mest på luftballongerna och tyckte nog att båten var en bättre plats att vara på än några 100 meter upp i luften. Ramlar man ur en båt är man inte lika körd som om man ramlar ur en luftballong.

Sen var den vanligt proceduren igång. Ombyte på bryggan för den som skulle åka. På med våtdräkt, släng i brädan, hoppa i själv och sätt fast fötterna i bindningarna samtidigt som någa försöker att inte trassla till repet. Pekka hade införskaffat några enorma plastväskor som han fyllde med vatten (ca 250 liter) för att båten skulle bli tyngre och vågorna högre. Ingen våg - inga coola hopp med brädan. Det luktade bajs när han öppnade luckan och gammalt havsvatten spred sin odör i båten.

Hannu visar hur man spänner fast fötterna i brädan. Han gjorde en start från bryggan, vilken enligt utsago resulterade i smärtande sträckta arm- och ryggmuskler fler dar efteråt.

Man måste vara minst två för att kunna wakeboarda, en som står på brädan och en som kör båten. Min enda slutsats till varför då våtdräkten är försedd med ett långt snöre för att man ska kunna dra upp dragkedjan själv är för att det är lite för omanligt och lite för pinsamt för att be någon annan om hjälp. Smart lösning i vilket fall. Det skulle jag behöva till mina klänningar.

Sen var det igång. Starta, åka, hoppa, åka, tappa snöret/inte orka mer/ramla, vända båten, se till att personen i vattnet får tag i snöret igen, åka, hoppa, hoppa, åka osv tills det fick vara nog och nästa tog över. Förra sommaren var jag med ut en gång och trodde jag skulle dö av tristess när folk bara ramlade hela tiden. Stanna, vända båten, få snöret på plats igen, starta upp, åka, hoppa, ramla och vända igen. För en som lätt blir åksjuk var det en mardröm. Detta eviga stannande, kunde de inte hålla sig upprätt åtminstone ett hopp? (Personligen är jag en stjärna på wakeboard och kan göra både volter till höger och vänster samt åka baklänges med ena foten lossad från brädan, men åker inte bara för att de andra inte ska få mindrevärdeskomplex. Faktum är att det är jag som är tjejen som wakeboardar på McDonald's pappmuggar. Det kan ju vem som helst se.)

En del höga hopp blev det och jag satt med min lilla kompaktkamera och försökte febrilt att ta inte alltför suddiga bilder.




Av någon för mig outgrundlig anledning ska man inte bara ha våtdräkt på sig utan även ett par coola shorts utanpå denna. Både jag och Mikaels mamma är rörande överens om att det bara ser töntigt ut (bara våtdräkt är bra mycket snyggare enligt mig). Själv var jag hollywoodcoolheten personifierad den kvällen där jag satt i båten med mina superschyssta, jättestora solglasögon. D.v.s. jag såg ut som en fluga med fasettögon i storlek XL.

Våtdräkten är förresten en spännande tingest. Man plumsar i vattnet och lite vatten åker in innanför den tajta dräkten (gärna genom öppningen i nacken så att det blir optimalt obehagligt när vattnet är kallt) där det sedan stannar kvar i ett lager runt kroppen och värms upp. Det hela funkar sedan som isolering tillsammans med dräkten och man klarar sig rätt länge utan att frysa. Eftersom dräkten är tajt så håller sig i princip samma vatten kvar hela tiden, något som kan vara till ens nackdel om man gör som en kompis till mig hemma i Sverige gjorde och kissar i dräkten. Det blir varmt och skönt fort som fasen, men att sen få ut det varma och sköna blir något av ett problem. Inget som rekommenderas alltså om ni hade planer på att någon gång testa våtdräkt.

Ja! Äntligen! Det regnar.

Känns lite underligt att bli så glad över det men nu har det varit otroligt fint väder med sol och värme i ungefär två veckor och jag har inte fått något gjort av det jag borde. Mest för att jag tagit mitt förnuft tillfånga och suttit ute istället för inne framför datorn i och för sig. Men, nu är det dags. Jag måste börja översätta Mikaels pappas hemsida till hans företag (från finska till svenska den här gången tack o lov så jag behöver inte ole-dola fram några ändelser) och dessutom ligger jag en vecka efter i bloggen så några inlägg här skulle inte skada att få färdigt.

Fast innerst inne är jag lite bitter över att jag inte ska gå ut idag. Att sitta framför datorn gör mig bara mer närsynt (broderiet och läsandet har redan gjort sitt till) och igår när vi cyklade till stan och tillbaka igen så hittade jag säkert ett ton smultron i skogen. En burk såna hemma i köket skulle inte kännas helt malplacerat. Särskilt inte om man sedan blandade dem med grädde eller mjölk och lite socker och avnjöt i godan ro.

En morgon, okristligt tidigt, förra veckan vaknade jag av en fasligt liv utanför fönstret. När jag väl sen lyckades pallra mig upp visade det sig att några byggjobbare var igång och skulle gjuta husgrund precis nedanför vårt fönster. Eftersom man är något av en kunskapsnarkoman satte jag mig med kameran i högsta hugg för att dokumentera och sedemera kunna sprida denna kunskap vidare. Jag är nu stolt över att kunna presentera "Johannas skola i: husgrundsgjutning".

1. Parkera din cementbil så att den hiskeligt långa armen går att manövrera lätt och smidigt utan att fastna bland alla tallar och ballkonger trots att armen är utfälld till nästan full längd. (Hur de lyckades med detta för för mig fortfarande en gåta.)

2. Vrid, hög och sänk sedan armen i alla tänkbara led tills rätt vinkel är nådd och den når fram till stället som ska gjutas.

3. Sätt fast den stora snabeln längst ut som göra att man kan sprida ut cementen smidigare än om det bara gick längs armens löpande band.

4. Sätt igång snurrandet och testa vilken konsistens cementen har. Fastnar den havvägs ner är det ett typiskt dåligt tecken.

5. Häll i någon okänd vätska i cementblandaren för att få till en bättre konsistens.

6. Ta i med våld och långa skrapor om den gamla, torra cementen ligger i vägen för den nyblötta. Se till att löpande bandet är satt till ca ljusets hastighet så att cementen kommer fram innan den hinner torka.

7. Fatta ett stadigt grepp om snabeln och sprid ut cementen där den ska vara. Se till att några av grabbarna tar i med spade och jämnar till där det behövs.

8. Jämna till marken ytterligare med en lång pinne som dras över cementen. Öppna upp overallerna när det börjar bli för varmt. Se även till att ha några grabbar som står vid sidan av och lutar sig mot sina spadar.

9. Ta lunch.

I onsdags förra veckan var det diplomering för Mikael och han blev då officiellt färdig som civilingenjör. Ceremonin lämnade en del att önska vad gäller den uppmärksamhet som varje person fick då var och en gick fram fort som bara den, tog sitt betyg och skyndade tillbaka igen till platsen bland bänkraderna utan att så mycket som vrida på huvudet. Av alla som var där såg jag bara två som tog sig tid att stanna upp och bocka mot publiken så att släktingarna fick sina foton. Fördelen med detta tillvägagångssätt var dock att man slapp vänta i 1000 år på att det skulle bli klart. När man bara känner en person som ska fram och hälsa på rektorn blir det lätt lite långtråkigt. Jag ägnade t.ex. osunt mycket tid åt att hitta olika geometriska mönster i gångjärnen på bänkarna framför oss (det mest framträdande var pinsamt nog ett hakkors) eller åt att störa mig på kvinnan bredvid mig som alltid klappade lite för tidigt och lite för högt, nästan som i protest mot något.

Efter ceremonin bjöds det på supergod jordgubbstårta som jag hade kunnat äta betydligt mer av om det inte var för att vi hade både paj och kladdkaka med vit chokladtryffel hemma. Vi åkte hem till lägenheten och firade med champange som smakade som champagne brukar (inte nödvändigtvis gott alltså) med Mikaels familj och lovade oss att inte äta upp resterna från kladdkakan själva eller på en gång för att undvika akut sockerkoma. Hittills har vi lyckats. Det är fortfarande en bit kvar i frysen.