johannalainen

Jag kommer vara borta ett tag. Måste åka hem till Sverige. Om ni vill nåt har jag den svenska mobilen med mig.

Nu jädrar om man inte skulle vara klar med alla kurser! Skickade in hemtentan för två minuter sen och det känns jäkligt fint måste jag säga. Det som inte känns lika fint är att klockan nu är ett på natten och jag borde gå upp imorrn vid sju för att börja jobba. Urk. Kexet ligger redan och sover som en förkyld, däckad sill sen några timmar tillbaka. Utsatte honom lite för ett husmorsknep förut idag. Tydligen inte bara min mamma som hackar gul lök, häller på mjölk och värmer det tills det blir ljummet i micron för att sedan under stor vånda trycka i sig det hela för att bota förkylningar. Jag gjorde samma med Mikael och när han senare pratade med en jobbarkompis på telefon fick han höra att även dennes mamma brukade göra så. Det smakar skit men ska man ha i sig antibiotika så ska man. Jag har testat det hela en gång men det var så vidrigt att jag inte fick i mig allt. Smakade lök i ett dygn efteråt. Urk igen. Med Mikael (som var duktig och åt upp allt) var det lite värre; där kunde man inte vara på en meters avstånd från hans utandningsluft ens utan att ögonen började tåras av lökångorna. Tack och lov gick det över efter lunchen.

Nehej men sängen då. Ska bli skönt att inte sitta vid datorn i några timmar när sömnen nu kallar. Fick tillbaka ryggproblemen på två dagar och idag är nästan uppe i min normala smärtnivå. Käken känns lätt domnad på ett obehagligt bekant vis. Jag tror bestämt det blir jobb med papper och penna imorrn.

Nu är det ett faktum. Jag är förkyld. Tänker kurera mig med svartvinbärssaft (som för en gångs skull smakar rätt bra) och frukt.

Ikväll ska kexet och jag fira halvårsjubileum med ugnsbakad korv och makaroner. Lyxigt eller hur? Jag måste dock skriva klart en hemtenta först. Har aldrig skrivit hemtenta så fort förut. Kanske för att jag bara bryr mig om att få in den så jag kan få mina poäng och inte vilket betyg jag får.

Jag har laddat upp bilder till inlägget "Norden runt på 80 dagar". Ni kan ju kika in där om ni vill se lite flasklamm och mig i balklänning.

Jaha då har man avverkat den första arbetsdagen då. Motivationen var väl inte på högsta nivån med tanke på att jag dels satt hemma och jobbade och egentligen inte kan göra något vettigt än. Morgonen var dock bra eftersom jag hade fullt upp med att förbereda en videokonferens (som bara blev att vanligt telefonsamtal till slut) med chefen, men sen var eftermiddagen mest seg. Jag roade mig med att rensa upp i datorn och kolla igenom vad för dokument jag har samt att läsa på om företaget på deras hemsida, så nu vet jag exakt hur Valtra blev Valtra och vilka företag de ägts av eller jobbat tillsammans med. Ooootroligt viktig information för mig som ska användartesta en prototyp och sen göra slutdesignen för den (nej, det är inte en hel traktor).

Åkte till stationen och bokade om mina tågbiljetter. Var faktiskt bara bra att resan blev senarelagd eftersom förbindelserna var bättre den nya dagen och jag nu visste att jag skulle ha studentrabatt också. 50% lägre pris -ja tack! (Fast företaget betalar så egentligen spelade det ingen roll.) Tack och lov kunda kvinnan jag pratade med engelska så jag slapp öva mig i att skrika finska svordomar åt en surig gubbe.

Tror eventuellt att vi har en förkylning på gång här hemma. Mikaels föräldrar har varit jättesjuka en vecka nu och vi var ju där och hälsade på i helgen. Blir väl min sjunde eller åttonde sen jag flyttade hit. Om det fortsätter så här när jag kommer hem ska jag ta ett ordentligt snack med vårdcentralen om mitt immunförsvar - och då inte med en läkare som mitt i undersökningen börjar prata med banken om ett huslån.

Nåväl, kexet stryker gardiner och jag ska väl ta mig bort från datorn eftersom det blivit lite mycket sånt idag. Har varit skönt att inte ha använt den så mycket eller inte alls på sista tiden. Hoppas jag lyckas komma på arbetsuppgifter till mig själv där jag inte behöver datorn, men med tanke på att jag hade tänkt gå igenom foton till ett eller flera album lär jag komma upp i min dagliga, hälsovådliga dos ändå. Tur att det bara är 7,5 arbetstimmar per dag i Finland.

Sådär ja, då var det i princip färdigflyttat för den här gången. Har flyttat till Espoo nu så brev till gamla adressen undanbedes. Vill ni ha den nya vet ni hur ni kan få tag på mig.

Området är nybytt och fräscht bortsett från att det kommer in ca 1 kg byggdamm genom fönstrena per dag p.g.a. att de fortfarande bygger i området. Skönt att ha ett stort shoppingcenter med affärer, post, bank och bio i närheten när plånboken börjar kännas tung. Smidigt med tågförbindelser till stan också men det är en sak som saknas här som gör att det är svårt att trivas riktigt ordentligt. Träd.

Som uppvuxen på landet med skog och åkrar runt knuten och en massa äppelträd vart man än går samt med en hemstad som under sommaren kan tävla med Vinterpalatsets fasad i grönhet, så känns det stora, nybyggda, stenbelagda området alldeles för artificiellt för mig. Kexet saknar havet också så det är nog tur att han som vi hyr av bara ska vara borta till början av september och jag ska hem i augusti så vi måste härifrån. Vi hade nog inte blivit långvariga här ändå.



Värt att nämnas är att jag häromdagen när jag skulle till banken och meddela min nya adress lyckades göra det helt på finska. (Undrens tid är inte förbi.) Jag satt länge och velade om jag skulle klara av det och till slut fegade jag som vanligt ur och bestämde mig för att göra det på engelska istället. När mitt nummer tutade gled jag fram till kvinnan bakom skrivbordet och frågade (av ren artighet) om hon pratade engelska (på finska givetvis). Jag fick ett nej till svar och blev lite paff men eftersom jag under de tio minutrarna av väntan iaf hade övat in början på finska så drog jag den och sen flöt det bara på. En mycket sympatisk kvinna som skippade talspråket och uttalade t.o.m. promoninerna på "skrivfinska". Mitt självförtroende var på topp! Det fick sig dock en rätt redig smocka när jag senare åkte in till stan för att köpa tågbiljetter för ett jobbesök i nordlig riktning och en tjurig finsk man begåvad endast med sitt modersmål satt bakom glaset och skrev högre och högre när jag inte svarade på hans frågor som han ville (och som jag inte förstod. Vem vill egentligen veta när tåget går? Jag ville bara veta när det var framme). Lyckades till slut efter mycket aggressioner köpa mina biljetter varpå jag ringre min kontakt på företaget och fick reda på att besöket där förmodligen inte kunde bli av den dagen han sagt ändå. Jag var inte förvånad med jag ville inte tillbaka till stationen och försöka avbeställa biljetterna igen. Vi sköt lite på beslutet så imorrn får jag reda på om jag måste öva in lite schyssta finska fraser som "jag vill köpa tillbaka de här biljetterna", "nej jag vill inte boka om dem" samt "nästa gång du möter nån som är så ung som jag kan du väl fråga om studentleg så jag slipper betala 98 euro istället för hälften".

JAAAAAAAAAAA! Greklands sliskiga Britney Spears-kopia vann inte!

Jag hade mina farhågor om att öriket än en gång skulle ta hem segern när vi lämnade storbildstv:n på baren, men tack och lov fick vi se nu när vi kopplade in datorn att den golvslingrade ryssen, med den inte fullt så charmiga brytningen, sopade mattan (scenen) med båda de två storbystade bruttorna i Ukraina och Grekland. Varför Ukraina kom så högt var ju inte svårt att gissa efter att ha sett den dansuppvisningen, men med tanke på att jag inte minns ett enda ord från sången kan den inte ha varit något övervälidgande i musikväg och därför inget som, enligt mig, borde kommit så högt upp på listan.

Jag var lite imponerad över mina skridskokunskaper när jag insåg att jag faktiskt visste vem den ryska killen på skrillorna var och t.o.m. för vilken åkteknik han är så känd. Mammas konståkningsintresse har smittat av sig på mig genom att från början bara varit ett passivt tv-tittande till att jag faktiskt ser fram emot varje gång det visas tävlingar på tv. Kanske är det här med skridskor något för Finland att satsa på. Varför inte slänga upp ett testosteronproppat, brölande hockeylandslag på scenen nästa år? Det är ju inte många musikstilar som finskan passar till, men hårdrock är definitivt en av dem så varför inte fortsätta satsa på det? Efter några månaders hjärntvätt har jag faktiskt börjat tycka att deras bidrag var bra, men frågan som kvarstår är, var i hela friden är det männen rider ("missä miehet ratsastaa") och varför?

På det hela taget tyckte jag det var en förvånansvärt bra tävling i år. Jag hörde knappt några låtar som var urusla (ev Storbritanniens, men den hörde jag egentligen inte för folk förde sånt oväsen just då) utan det flesta var riktigt bra. Sen var det ju som alltid några förstorade tuttar utan sångröst, men uppseendeväckande många länder hade ändå satsat mer på skönsång i år än vad jag är van vid. Det som överraskade mig mest var det höga antal av icke-europeiska länder som var med i år. Israel är ju alltid med på EM i konståkning så det början man ju vänja sig vid, men sen när hör Armenien och Azerbajdzjan till Europa? (Även Georgien kändes lite tveksamt, men inte lika mycket.) Är detta ett försök av Europa att utvidga kartan lite för schysstare semesterorter med möjlighet till taxfree eller är det helt enkelt så att lite pengar bytt ägare? Enligt den mycket subjektiva databasen Wikipedia (orka leta på utrikesdepartementets hemsida) så har två av dessa tre länder landområden i Europa men främst är det "de kulturella likheterna" som styr. Pratar vi gemensam religion nu?

Helt uppenbart finns det en massa länder där ute som man inte vet ett dugg om. Bjud in fler för lite extra krydda och nya influenser och låt dem sedan vinna så man får lite kulturuppdateringar när de presenterar sitt land under finalen. Skit i var de ligger - om det så är på Antarktis -, men istället för att i smyg hålla på och utvidga Europas karta kan man väl inse att det börjar bli dags att byta namn på tävlingen.

Lite så kändes det faktiskt när jag och Mikael gjorde en snabbvisit till mitt kära hemland. Det var dags för doktorspromovering igen och chefen Anders hade smiskhotat om jag inte kom dit. Inföll bra med månaden maj = då-jag-måste-flytta-ut-ur-min-lägenhet-i-Helsingfors, så vi packade bilen full till något som hade varit bristningsgränsen på Skodan, om det inte var för att vi nu hade en annan, större bil. Den blev därför bara "jättefull".

Jag som har en förmåga att leka sinuskurva med gaspedalen fick på den här resan uppleva fördelarna med automatväxlad bil med autopilot. Synnerligen sympatsik funktion, särskilt som någon varit och fifflat med trafikreglerna och ändrat fortkörningsgränsen från "+10% är ok" till "kör du fortare än 3 km/h över hastigheten sätter vi dit dig ditt as!!". Jag vet inte hur det är med resten av världen men hälften av min koncentration går p.g.a. detta åt till att stirra ner på hastighetsmätaren varannan sekund istället för att titta på trafiken. Vilket är farligare - en som kör fort eller en som inte har ögonen på vägen?

Helgen var överfull av aktiviteter och det enda vi hann se av hemmet var frukostbordet och sängen och det var knappt att vi såg dem heller för vi var så trötta hela tiden att ögonen gick på halvvarv. På väg tillbaka när vi var i Åbo (båten gick inte till Helsingfors alls den dagen) gick jag runt med bara ena ögat stängt så att jag kunde sova samtidigt som jag försökte verka som en normal människa ute i världen. Ni kan ju gissa hur det gick.

Hemma hann vi iaf med att träffa fem galna flasklamm, min syster med barn, min f.d. chef samt fyra andra kompisar (bortsett från de som jobbade på promoveringen). På fredagen jobbade jag från 16.30 till 23 och på lördagen var det full rulle från halv tio på morgonen till bortåt två på natten. När man sen inte bor precis runt knuten tog det kanske en timme extra innan man kom hem och i säng efter det. Blev ingen vidare sovmorgon på söndagen heller för då for vi till Stockholm och hälsade på Mikaels faster och hennes familj. God mat bjöds det på, men den där svindyra kaffemaskinen som ingen riktigt tycktes förstå sig på var jag lite skeptisk till. Samma sak med tepåsarna där man fick fylla på med löste själv och sen lägga i koppen som en vanlig påse. Detta för att "metalltesilarna var så osmidiga". Vissa saker borde tas ur NK:s sortiment av både det ena och andra skälet med främst av miljöhänsyn. Jag behöver iaf inte slänga min metallsil efter varje gång.



Promoveringsceremonin och festen efteråt gick prima ballerina och som vanligt överträffade maten sig själv, även om jag var lite missbelåten över att vi marskalker denna gång fick "den estetiskt mindre tilltalande" maten vilket innebar att någon hades glömt fylla på ordentligt med potatis till varmrätten och slabbat ner min ufo-liknande efterrättstallrik med rabarbersoppa. Tack och lov hade någon haft lammet inne i ugnen för länge, vilket passade mig utmärkt eftersom jag tycker att rött kött är bland det läskigaste som finns. Smaken på maten och särskilt hälleflundran i vitvinsmarinad gick inte att klaga på i något avseende och bordsgrannen blev nöjd då hon inte bara fick min utan även svärsonens tillhörande blåmussla. Jag kände att den kvällen inte var rätt kväll till att ta reda på om jag är allergisk mot skaldjur (eller så tycker jag bara det är läskigt med djur som har samma konsistens som en kokt studsboll) så jag lät bli.



Jag hade kunnat fira att jag klarade av mitt uppdrag att under ceremonin läsa upp namnet på varenda doktor (alltså inte några läkare utan de som blivit klara med sin doktorsavhandling) med neutral, jämnt betonad fröken ur-röst utan att hosta, rapa, nysa eller kommentera det som hände på scenen i micken så att alla hörde, med att sänka de 2+2+2 glasen vin vi fick till middagen, men det var bilkörning dagen efter som gällde så jag fick decimera intaget. Eftersom jag bäljt i mig några flaskor manuellt avkolsyrat mineralvatten för att får ur mig annat än smackande läten (och rapar) under namnuppläsningen kändes inte Loka som det mest tilltalande alternativet heller så det blev vin ändå till maten. Blev lite nostalgisk när jag insåg att det mousserande vinet som serverades till efterrätten (kardemummapanacotta med raparbersoppa och marinerade jordgubbar) var samma som jag haft med till champagnefrukosten på min student. Allt mousserande vin borde smaka som Asti, det får iaf inte munnen att dra ihop sig som en krampande muskel av surhetschocken.


Jag fick alltså ta det lugnt med drickandet, men någon som inte gjorde det var musselkvinnan mittemot som vid slutet av middagen skrattade så hon nästan ramlade av stolen, trots att inte en människa som var någorlunda nykter kunde få något vettigt ur landshövdingens (tämligen berusade) tal. På det hela taget tyckte jag dock att talen var enormt underhållande den här gången även om körerna inte var sådär överexhalterande som de brukar vara. Fint, men inget speciellt skulle jag säga, men det berodde kanske mer på att jag just då satt och koncentrerade mig på att inte börja hälla första bästa vätska - vilken som helst hade gått bra- i mina ögon för att blöta upp de förtorkade linserna som satt där och skavde. Det gick dock att stå ut med och sällskapet var så trevligt (hamnade bredvid en kogvetlärare från Skövde) att det här på det hela taget nog var en av de trevligaste middagarna jag varit på. Det enda som förstörde stämningen var att en brett flinande pojkvän dök upp i slutet av middagen och meddelade att Finland hade spöat skiten ur Sverige i bronsmatchen i hockey-VM. Hmpf! Jag hanterade det dock på ett mycket moget och sansat sätt för att visa att jag visste kunde hantera förlusten och sa: "Men jag har ju flyttat till Finland ju!".

Och flyttat i Finland har man också gjort... snart iaf. Idag får vi flytta in i den nya lägenheten. Jag får inte behålla min eftersom min tid som utbytesstudent är över och Mikael fick säga upp sin när han drog till Schweiz och har inte hittat en ny än, så vi hyr hans kompis lägenhet över sommaren när kompisen testar att flytta ihop med sin flickvän. Ett fasligt bärande av kartonger och skåp hitan ditan och jag kan knappt vänta tills jag får ett normalt hem igen. Hoppas dock att bristen på hem gör att datasalen och hemtentan känns mer lockande eftersom frågorna måste bli klara den här veckan. Tvång burkar få fart på maskineriet, får bara hoppas att jag inte känner något "tvång" att skriva mer blogg förrän den är klar.

...på det femte gäller det, på det sjätte smäller det!

Så borde det ha låtit i Loviisas skärgård i lördags iaf, men efter ca 10 års frånvaro av denna "nu hoppar jag i vattnet fastän jag inte är riktigt säker på att jag vill eller ens om det är vidare smart"-ramsa så gick det lite knackigt. Det faktum att kameran dessutom skulle fram för producerande av bevismaterial gjorde att jag stod med Finska viken-vatten upp till rumpan i säkert två minuter innan jag fick till den lilla böjen på knäna för att doppa resten av mig.

Det var inte så att jag var tvungen, men efter det redan doppade kexets kommentar "om du inte hoppar i vattnet nu så kommer jag ta varje tillfälle jag kan få i framtiden att påminna dig om det" så känns ändå ordet "tvång" som ganska passande.

Två minuter i 11-gradigt vatten var kanske inte så skönt men det som förundrar mig mest är inte att jag faktiskt doppade mig, utan att det överhuvudtaget gick att beordra de avdomnade musklerna till någon form av rörelse, och då särskilt en som gjorde att resten av kroppen sänkte medeltemperaturen med drygt 20 grader.

Solen värmde iaf bra men om jag inte börjar komma ihåg det där med solkräm snart så kommer jag se ut ungefär som Micki som varit i krokarna runt Australien nu i fyra månader. Inledde "Solbrännan 2008" i S:t Petersburg med att få en mycket oklädsam v-ringad bränna under halsen. Detta är särdeles oklädsamt om man tänker på att jag på lördag ska strutta runt på promoveringen i balklänning och att ingen av de klänningar jag har att välja mellan har v-ringning. Faktiskt inte ens axelband. Det finns bara en sak som hjälper. Ut i solen och bränna resten!

Tack för ditt brev. Jag hoppas kortet från Ryssland kommer fram snart, men jag har, om jag ska vara helt ärlig, lite fördomar om tidsåtgången där. Resan gick iaf jättebra och Moskva var en underbar stad. Försökte hitta en mockakopp till mamma men allt de hade var skräpiga sovernirer av dålig kvalitet och inte en enda mockakopp. Slutade med att jag bara köpte en docka till mig och en till Christina.

Men till saken. Jag var för flera veckor sen och lekte detektiv i södra delen av stan för att försöka hitta din vas. Gick till Bisarri där jag såg några men antingen stämde inte färgen eller formen eller storleken. Tog ett kort i vilket fall för att visa dig.


Den minsta som jag tror hade rätt storlek och form, men fel färg (blå), kostade 150 eller 160 euro. Signerad var den också. Resten var dyrare.

Jag kikade in i en antikaffär på vägen därifrån för att se om jag kunde spåra upp något annat. Träffade en jättetrevlig man som, när han såg din lapp, undrade varför i hela friden jag inte pratade svenska när jag är svensk. Ibland blir jag inte klok på finnarna. Han hade iaf ingen vas, varken i den affären eller en annan han hade några gathörn bort. Han hänvisade mig istället till en runt knuten dit jag vandrade iväg efter lite diskussioner om huruvida iittalafåglarna är fina eller inte.

Nästa ställe hade inte heller några vaser och hade inte sett några på ett tag mer än på Bisarri. Ägarinnan sa att jag borde satsa på att hitta en i samma storlek men att det förmodligen inte skulle gå att hitta samma färg om den skulle vara signerad. Jag tackade och gick.

Eftersom jag gick förbi så kikade jag in i den första mannens andra butik, trots att jag visste att de inte hade några vaser där. Mannen jag pratade med var vad man kunde kalla en typisk finne och han muttrade lite tyst något om att det var ett skämt att de kostade mer än 100 euro, men att butikerna kunde ta de priser de ville. Skön snubbe.

Inget napp den gången, men man kanske borde kolla in lite internetaktioner. Annars får du lycka till med letandet i Åbo och hoppas att du springer på en liknande vas.

Hälsa alla!
Kramilur

Det känns nästan hemskt att publicera det här inlägget när solen skiner och det är 15 grader ute. På tal om det, varför sitter jag egentligen inne om det är så fint väder ute?

Nåväl, påskdagen tillbringades med lite turistande runt Töölöviken. Micke, som var på besök, hade ännu inte fått se alla sevärdheter. Snö, fuktigt och därför kallt som attans var det så det blev ingen riktig nöjespromenad utan snarare lite speed-sightseeing.

Framför/bakom Finlandiahuset (beroende på hur man ser det). Kiasma - muséet för samtida konst - syns i bakgrunden.

Sjön var frusen och Linnanmäki - nöjesfältet - var jättestängt.

Gatukonst är alltid kul. Den här påminner mig om ormen i Muminfilmen där djuren från djurparken kommer och bor i djungeln som växer upp runt muminhuset en abnormt varm sommar. Micke påminner dock inte så mycket om Mumin mer än att han också är väldigt snäll.

Finlandiahuset igen. Jag hade helt glömt bort att det var lite svarta delar på det och trodde att det var nån ny grej de hade målat dit. Upptäckte sen att det såg nästan likadant ut på andra sidan så det var nog bara jag som hade missat det.

Nationalmuseum.

Vi hittade en pool mitt inne i "skogen". Den såg ut att vara förfärligt djup och jag var rädd att jag skulle ramla i. Trots den turkosa "det här vattnet kommer från Thailand och hör till en sandstrand med palmer"-färgen var det svinkallt precis som luften.



Vi tog oss en titt på skjuthålet i dörren till Nationalmuseum. Mna undrar ju om dom siktade när kulan träffade gubben i huvudet.

Utbytesstudenter posar framför parlamentsbyggnaden.

Efter den lilla promenaden parkerade vi oss på Café Java för lite fika och sen var det dags för Micke att ta bussen till flygfältet. Medans han gjorde det åkte jag hem och åt upp resterna av mitt Fazer mignonägg. Smarr!

Nu har jag suttit i fyra månader och stört mig på att jag inte har skrivit om den här händelsen trots att den legat som utkast lika länge. Dags att ta tag i saker! (...och be om ursäkt för att jag glömde kameran och därför inte har några bilder)

I slutet av januari fick jag följa med mammas två kusiner Tuula och Seija samt Tuulas särbo Lasse till Porvoo/Borgå för att titta på teater. Tuulas son jobbade som ljudtekniker på föreställningen som hade premiär den kvällen. Vi åkte dock inte raka vägen till Porvoo utan landade i sonens och hans sambos lägenhet. Inredningsmässigt var det nog det coolaste jag har sett. Massor med gamla möbler från hennes hemgård och annorlunda prydnader (jag minns en hög med mjukdjur och dockor uppepå ett av skåpen) i kombination med en nyremoverad lägenhet i två etage. Jag var särskilt förtjust i bastun som påminde om ett lusthus och med en lite kristall hängades från mitten av taket. Nästan som en diskobastu med egen diskokula.

Vi åt lite mat och jag blev för första gången introducerad till den läskiga drycken Vana Tallinn, någon form av estnisk örtlikör, och ett pepparkakshus som ändrade min inställning helt till vad man kan göra med kristyr. Därefter blev det skiljsmässobattle där Lasses (icke-närvarande) pappa vann stort.

Väl i Porvoo hade vi lite tid över så vi turistade runt lite och Tuula köpte mig två påsar från Brunbergsaffären, en med tryfflar och en med Alku (svår att beskriva, måste provas. Hemsidan säger "helmjölkskaramell" vilket för mig är samma som att inte ge en beskrivning alls). Jag lovade mig själv att inte öppna dem och äta allt själv men efter en eller två dagar var jag där och slet i plasten. Det hela slutade med att jag tog med det som var kvar till mamma för att hon skulle få portionera ut dem lite som hon ville. Man kan säga att hon ber ett stort ansvar för mitt tryffelberoende, särskilt när det gäller brunbergstryfflar.

En sväng förbi domkyrkan hann vi med också. Minns inte om det var i år eller nästa den skulle bli färdigrenoverad. Kombinationen tonåringar + tändstickor kan ha en förödande effekt på medeltida kyrkor med trätak och det enda som var kvar efter branden 2006 var stenväggarna. Var ett under (och en jäkla tur) att inte hela Gamla stan precis bredvid brann ner samtidigt.

I entréhallen till teaterna pågick en fotoutställning för fullt. Förtjust i naturbilder som man är gick jag runt minst två gånger och tittade på löv, blad och "leende" solrosor. Såg något foto taget från Salutorget i Helsingfors en gryning under vintern och jag blev otroligt sugen på att själv åka dit och ta en liknande. Problemet är att när man väl märker att det är en sån gryning på gång är det redan försent; på den tid det tar att åka med bussen in till stan hinner solen nästan upp till zenit.

Halvdement som man är kommer jag inte ihåg titeln på pjäsen vi såg, eller pjäs och pjäs, det var en monolog. "En monolog för två". Tyckte de två skådespelarna gjorde ett bra jobb och ämnet var intressant. Handlade om fördomar mot araber och hur de alltid betraktas som terrorister. Låter sjukt pretentiöst, men så kändes det faktiskt inte.

Efter blommor, lyckönskningar och en nöjd publik var det dags att gå till restaurangen. När de för tredje gången sa att det var ett ställe specialiserat på "etana" fattade jag att de inte skojade. Jag hade på något sett hoppats att så skulle vara fallet eftersom jag inte hade några som helst planer på att äta ett slajmigt litet djur som bor i ett spiralformat hus. "Äta på snigelrestaurang" stod definitivt inte på listan över saker att göra innan jag dör. Lyckligtvis var de andra inte heller så intresserade av att äta sniglar utan det slutade med en bit kött på alla fyra tallrikarna. Jag tog oxfilé med pumpapaj och rödvinssås. Himmelskt gott!

Tyckte att restaurangen höll snigeltemat på en bra nivå och utnyttjade det till allt möjligt - både som mat och dekoration. Man fick t.o.m. ett litet skal till varje plats som man fick ta med sig hem om man ville. "Johanna 5 år" tyckte det var vansinnigt roligt att köra ner fingrarna så långt det gick i varje skal och sen försöka få till marackasljud med dem. Härtade dock ner mig och tog faktiskt bara med ett enda skal hem som sovernir.

På vägen hem frågade jag om svenska verb av Tuula som undervisar i svenska. Lovad vare finskan som inte har en hel grupp med "oregelbundna verb". Var konstigt att höra om grammatiken i sitt eget språk och man fick lite förståelse för att finnarna i 99 fall av 100 inte kan svara på varför det heter det ena eller det andra. Jag trodde jag hade fått en gedigen genomgång av svensk grammatik i högstadiet men jag inser att jag hade fel. Att kunna pluraländelserna är inte riktigt samma sak som att veta när de används. Eller som mamma sa en gång för många år sen: "De ord som slutar på -a får -or som plural. Förutom 'svan'". Tydligen hjälper det inte med gedigna genomgångar heller...

Jag vill minnas att jag i ett av de första inläggen i den här bloggen uttryckte min frustration och mitt hat över den tumultartade situationen som uppstår när man ska flytta och håller på att packa alla grejer. Saker som hör till är att kartongerna inte räcker till, man packar ner saker i totalt ologiska kombinationer och hittar ingeting när man väl packar upp samt att allt ser ut som ett bombnedslag. Dessutom kan man inte bara packa ner allt utan man måste vänta tills man packat ner ditten för att kunna packa ner datten, men datten är i sin tur beroende av tritten som på något underligt vis måste packas ner före ditten som ska packas nere före sig själv vilket leder till att man inte kan packa alls utan måste gå ut på banankartongsjakt enbart för att lugna ner sig.

Jag har inte ens börjat flyttpacka och ändå är jag redan helt uppe i varv. Kruxet den här gången är att jag måste spara lite grejer inför sommaren då jag och kexet invaderar hans kompis lägenhet i Espoo (jag får inte bo kvar här eftersom det är en studentlägenhet och jag inte pluggar längre), men man får inte spara för mycket och inte för lite heller. Mitt största bryderi nu är om jag ska ta hem datorn eller inte. Hade tänkt be att få låna en laptop från jobbet, men då har man ju också en dator man måste släpa runt på hela tiden och hur svårt det än är att bli bestulen här i Helsingfors (till skillnad från Moskva där någon med lätthet snodde våran ost ur kylen) så vill jag inte gärna lägga datorn på stranden och hoppas att den är kvar när jag kommer tillbaks. Dessutom vet jag ju att jag är ett med min kamera så ännu 1GB bilder kan jag säkert klämma ur mig och de ska ju helst in på datorn och inte sparas i kameran. Eller helst av allt borde jag skriva ut dem och göra ett album, men jag sitter nu på lite drygt 1000 bilder från Ryssland, 120 från Schweiz och 1900 från Finland så ni kan ju gissa vad det skulle kosta att skriva ut.

Johannas önskelista:
- Pengar så jag kan skriva ut mina foton
- Album så jag har nåt att sätta mina foton i
- Några askar självhäftande klisterlappar så jag kan fästa mina foton i albumet
- Ca 20 pennor så jag kan skriva ner vad korten föreställer
- 10 års betald ledighet så jag har tid att göra dessa album

Nä men så här kan vi ju inte ha det. Jag får ta och rensa de där rysslandsbilderna nu så jag inte har så många och sen får jag väl ägna några helger åt att välja ut de bästa från hela året till albumet. Om jag känner mig själv rätt kommer det här bli klart lagom till... julen 2024. Som referens kan jag ju ge det faktum att jag fortfarande inte har gjort mitt studentalbum. Skyller på att jag inte fått bilder från alla (läs: inte fått fingrarna ur).

Nåväl, kanske dags att packa ner sakerna från bokhyllan åtminstone. Thekla vill att jag ska skriva i hennes bok också som alla andra hon träffat här har gjort. Problemet är att alla har skrivit en massa sliskiga grejer om hur mycket de kommer sakna henne och alla roliga minnen de har tillsammans. Det vill inte jag skriva och jag tror inte att hon skulle tro mig om jag skrev nåt sånt heller. Jag får väl hitta på något neutralt helt enkelt.

I vilket fall folk, hemstaden väntar mig hem på torsdag. Nån som vill ses?

Mmm! 74 mejl på ena adressen och bortåt 40 på den andra. När ska man hinna fixa det när man har fonetiktenta imorrn, en hemtenta som ska skrivas klart innan slutet av maj, en halvflytt till Sverige nästa vecka (resor, resor, resor...) och 1,5 GB bilder från Ryssland som ska rensas och laddas upp på lämpligt ställe. För att inte tala om alla de 30 andra i resegruppen vars bilder jag absolut måste ha tag i. Det här blir ett heltidsjobb. Och på tal om det har jag nu lyckats skaffa mig ett sådant här i Helsingfors till sommaren. Det satt fint måste jag säga. Lite planering bara med vad som ska hem och inte nästa vecka, vad som ska sparas över sommaren, hur många man ska lyckas hinna träffa under den korta tid man är i hemstaden, när man ska fixa kexets födelsedagspresent (den blir försenad, så mycket har jag iaf konstaterat), hur mycket glass jag kommer ha råd att köpa (massor!) och hur många blogginlägg jag kommer ha kunna skriva om Ryssland och det här torde bli en mycket lyckad sommar.

Vi kanske ses på en sandstrand nära mig!

Då och då under min uppväxt har jag undrat lite över vad i hela friden det var som fick en av mina kusiner att inte bara läsa en utbytestermin i Moskva, utan att förlägga hela sin grundutbildning på universitetet där. Vad är det egentligen som lockar med Ryssland - ett land där maffian springer runt fritt på gatorna, där alla är fattiga och det är både krig och skitigt överallt? Ett land som finnarna tycker så illa om att det praktiskt taget börjar ryka ur öronen så fort man nämner det. Ett land där befolkningen, om inte ledaren slagit ihjäl halva, själva slagit ihjäl ledaren. Vad kan ett sådan land egentligen erbjuda och kan det överhuvudtaget finnas något civiliserat där?

Imorse kom jag hem till Helsingfors igen efter tre dagar i S:t Petersburg och tre dagar i Moskva. Alla mina fördomar hade vänts uppochner. S:t Petersburg var förvisso en lortig liten håla (förlåt, men det var intrycket jag fick) men Moskva - wow - Moskva! Vilken stad, vilken metropol! Jag är helt betagen. När jag inte sprang runt och fotade eller letade efter min haka som jag tappade gång på gång, så spenderade jag en stor mängd tid med att tycka att jag väl världens coolaste människa som stod mitt på Röda torget, irrade runt i Vasilijkatedralen (den med tak som ser ut som mjukglass med strössel) eller spatserade runt innanför Kremls murar. Det var något med Kreml som fångade mig. Kanske var det de medeltida murarna med alla tornen med de röda stjärnorna på ett ton vardera i toppen, eller så var det mystiken kring själva stället. Så sent som i höstas trodde jag Kreml var ett torg, sedan en kyrka, men nu vet jag bättre. Kreml är bland det coolaste jag besökt; det ska inte ses på tv - det ska upplevas!

I början av resan var det många i gruppen, precis som jag, som sa att det här var en "once-in-a-lifetime"-resa och att ingen trodde att det någonsin skulle (våga) åka till Ryssland igen. När vi var på väg tillbaka hade i princip alla ändrat sig och det var många dystra suckar när vi väl steg på tåget till Finland. De flesta kände sig sugna på att någon gång komma tillbaka och jag var definitivt en av dem. Så kära kusin, om du känner ett stort sug efter att olda lite skägg, känna lukten av 3-eurosvodka och snubbla in i ett stånd matrjosjkadockor och postsovjetiska souvernirer varje gång du vänder dig om - slå en signal till mig, jag är lätt på!

Jag kan knappt fatta att jag ska åka imorrn. Hela våren tycks ha varit ett enda resande men den här har jag på något underligt vis gått och förträngt konstant. Det verkar dock inte resten av världen ha gjort för vart jag än går så får jag höra "men du är väl försiktig där borta?". Har jag nånsin varit annat än försiktig?

Nåväl, jag har tvättat alla kläder, köpt ett nytt och lånat ett minneskort till kameran, skrivit en lista på saker som ska med samt tagit ut pengar att växla. Ska bara läsa igenom infomejlet en gång så jag inte missar nåt. Borde vara klar för avfärd. Det enda som stör mig är fonetiktentan nästa fredag som jag kommer hinna plugga i snitt noll timmar till. Får väl ta med en mp3-spelare och lyssna på lite vokaler i bussen.

Vi hörs om en vecka! Förhoppningsvis kan jag då också svara på om jag fick jobbet eller inte och var jag i så fall ska jobba. I Finland alltså, jag har inte sökt ett enda jobb i Sverige i år.

---

Några små förtydliganden här eftersom folk verkade lite förvirrade ikväll:

1. Jag ska åka till Ryssland
2. Jag bor i Helsingfors

---

Glömde säga att min finska mobil som vanligt inte funkar utomlands så ni får använda den svenska om det är kris med nåt. Är det inte det kan ni skicka till den finska så ser jag det när jag är tillbaks.