johannalainen

Efter finskakursen igår hade jag egentligen tänkt åka direkt hem. Dels för att jag var dödstrött efter veckan som gått, men också för att jag skulle hinna göra lite grejer här hemma som jag inte hunnit med annars. Det blev varken eller för jag och Maria gick och kikade på Tempelkyrkan istället. Blev några stopp på vägen först bara för jag hade mina sunkiga cykelkläder på mig (cyklar ju ungefär 9+9 km till och från kursen nästan varje dag) och ville byta om till andra som inte stank bäver och sen kurrade det så dant i magen att vi fick nödköpa piroger och juice att stilla hungern med.

Vi hade tur för precis när vi kom upp till kyrkan (ligger på en kulle) så såg vi att det skulle vara konsert där efter en kvart. "Prima!" tänkte vi och slog oss ned i bänkraderna. Visade sig vara en trio på flygel, cello och fiol som spelade lite Haydn och något engelskt stycke. Tyvärr blev det första stycket förstört av att folk kom och gick lite som de ville och även om ingen pratade särskilt högt så blev det rätt mycket surrande. Aja, man man förstå att man måste gå igen för att inte missa bussen som gett en 10 minuters intensiv fotopaus för att man sen ska kunna berätta för släkt och vänner att man minsann även sett den-och-den platsen/kyrkan/byggnaden/statyn/gatstenen. Andra stycket "förstörde" jag själv genom att jag somnade mitt under det. Hade kanske varit en bättre idé att åka hem...

Lite fotande hann jag med också, men inte lika mycket som jag hade velat. Får gå tillbaka dit någon mer dag. Hade tänkt samla ihop några och göra ett minikollage här i bloggen såsom jag tänkte med domkyrkan. Får se om det blir något.





Förresten, en grej som jag glömde berätta om. Häromdagen, kanske i tisdags, när jag var på väg hem från finskakursen så blev jag stoppad av en kille på stan. Jag fattade ingenting först tills jag kom på att jag kände igen honom. Jag lovar att det tog 10 sekunder (som när man för ett samtal är ganska lång tid) innan jag kom på vem han var. Det var mitt "fadderbarn" som var utbytesstudent i Linköping terminen innan jag själv åkte till Finland. Det slog mig inte förrän efteråt att han pratade sjukt bra svenska nu om man jämför med när vi träffades första gången och vi bara pratade engelska. Jag har inte sett honom sen kanske maj 2007 när jag sprang på honom på en cykelväg i Ryd. Visade sig att han jobbade i Stockholm för Nordea nu. Något med ekonomi har jag för mig. (Logiskt eftersom det är en bank.) Jag berättade att jag läser finska här nu över sommaren och lite sånt och sen var han och hans kompis tvungna att gå för de skulle hämta ut ett visum till Ryssland där kompisen jobbar. Kul att se honom men jag trodde faktiskt inte att man kunde springa på folk man känner i Helsingfors. För min del känns staden för stor för det och min lokala vänskapskrets för liten.

Efter allt mitt pratande om bärplockning under finskalektionerna (eller jag menar såklart under rasten eftersom jag är 100% fokuserad hela tiden) frågade Maria om inte hon kunde få följa med och plocka någon dag. Sagt och gjort, i onsdags kom hon hit och vi tog min och Mikaels cykel och svischade iväg till skogen. Eller "svisch!" kanske inte var ljudet som kom från cyklarna direkt eftersom jag, som för en gångs skull var längst, fick ta Mikaels tre meter höga och inte kunde åka så fort eftersom det var svårt att nå ner till båda pedalerna samtidigt. Mikael undrade såklart varför vi inte sänkte sadeln och det undrar faktiskt jag med. Är väl van vid att sadlar sänks med en kombination av polygriptång, skiftnyckel, inseksnyckel, bågfil, skruvstäd och minst fem händer som håller i cykeln och inte bara genom att lossa en spak och sen trycka ner sadeln.

Jag hade i ren självbevarelsedrift bara tagit med mig tre små burkar den här gången och inte två som rymmer minst 4 liter tillsammans. Vi hittade ordentligt med hallon i princip direkt när vi kom in i skogen men uppmärksamheten försköts något när vi märkte att marken var full med smultron. Vi förflyttade oss en bit för att leta fler hallon (de en miljon som fanns på det första stället var för små för oss bärsnobbar) men hittade istället ännu mer smultron. Blev en halv burk till slut.

Maria hittade med förtjusta små utrop världens blåbärsställe. Tror faktiskt inte jag har sett så stora icke-odlade blåbär någon gång. Och för omväxlings skull så växte det mer än 5 blåbär per buske. Givetvis blev det en burk såna också.
Mikael hade under tiden fördrivit tiden med Hannu inne i stan men framåt kl 21 började han undra var vi var och om det fanns någon möjlighet att vi var på väg därifrån (eller om vi sålt våra själar till blåbärsmonstret). Eftersom burkarna var slut begav vi oss hem. Där beundrade vi vår skörd, tittade på bilder från Åland och åt blåbärspaj (som av någon magisk anledning fortfarande fanns kvar i kylen) innan Hannu och Maria skulle hem åt varsitt håll.

När man nu har frysen full med blåbär gäller det ju också att man gör av med dem (även om det skär lite i hjärtat på en samlarhamster som jag). Jag hade klickat förbi något blåbärsmuffinsrecept på recepten.se förra veckan och tänkte att det nog inte skulle vara så dumt att prova. Efter lite distraktionssurfande på hemsidan (försök själva att inte gå in på precis allt som skymtar förbi på den sidan) konstaterade jag att receptet verkade vettigt även om jag tyckte att farinsocker var lite väl att ta i. Som tur var köpte vi i alla fall en påse när vi ändå gick och handlade och utan den hade muffinsarna nog inte smakat lika gott eller fått lika fin färg.

Idag är jag ledig eftersom jag inte har någon finskakurs på fredagar. Sjukt skönt eftersom jag var så trött igår att jag ägnade hela rasten åt att sova lutad över bänken. Ingenting slår en liten tupplur mitt på dagen när man är trött.

Hade tänkt skriva sjukliga mängder blogg idag om Tallinn, båtköp, Åland och lite annat smått och gott men datorn har tydligen fått virus och jag är inte hundra på att det är borta (fast den startade snällt idag utan att gå igenom 5000 processer först) så det blir till att backupspara allt på den externa hårddisken allra först. Sen tänkte jag eventuellt smita ut i skogen och plocka bär (jag har blivit mer eller mindre besatt av det känner jag för jag var ute i förrgår igen), hitta blåbärsplockarmaskinerna som ska med till Mikaels föräldrar dit vi ska idag, packa lite grejer inför helgen, ladda upp bilder från kameran, diska, tvätta, låta bli att äta upp alla muffinsar, läsa igenom hemsideöversättningen och cirka tusen grejer till. Mikael sa att jag skulle välja en grej och göra den så att det inte blev för mycket och så att något faktiskt blev klart. Låter väl sunt, men då blir det oftast bara tråkiga grejer gjorda. Tror jag gör allt på en gång istället och sen går jag ut och plockar bär.

Igår efter finskakursen hanns det med lite fika nere i domkyrkans krypta. Av alla ställen man kan anlägga ett café måste det här vara det underligaste jag varit på. Mysig stämning dock och inte som i Berliner Dom (om jag inte minns fel) där allt var kritvitt, det var lågt i tak och sarkofagerna trängdes om utrymmet. Då var jag inte långt ifrån att börja hyperventilera kan jag säga.



En lagom stor bulle och en kopp varm choklad gick på 2 euro. Ett ganska lagom pris som man jämför med vad en kopp te vanligtvis brukar kosta. Inget man blir mätt på dock vilket märktes när jag kom hem och var så hungrig att jag gick lös på chokladpralinerna med cashewnötsfyllning som jag köpt på Tallinnbåten och egentligen skulle ha sparat. Det hela löste sig när jag kom på att jag glömt äta lunch och att det var därför jag gick och smååt hela tiden. Ibland undrar jag var funktionen som registrerar mina minnen från dagen har tagit vägen.

På kvällen gick vi på nya Harry Potter-filmen. Jag är något av ett fan av hela historien men jag kan inte undgå att känna att filmerna 4-6 mer är som en transportsträcka till sista filmen än som små berättelser i sig. Antar att det är nedkortat en hel del från böckerna. Man kanske skulle ta tag i det och läsa dem, det är bara det att jag har blivit så närsynt att jag försöker undvika att sitta vid datorn eller läsa för mycket. Gick åt skogen i höstas när jag tog tag i mitt pluggande och faktiskt läste hela kurslitteraturen. Får ta och varva lite med att vara ute i naturen istället vilket passar ypperligt nu när det är hallonsäsong.

På tal om hallon så hittade jag den här kanonen mellan husen när jag var ute och rände i området kring där vi bor och kollade in statusen på hallonbuskarna. De jag hittade som var mogna åt jag, i brist på burk, upp så statusen nedgraderades till: en-två veckor kvar till plockardags. Tänkte ta med en burk till kursen imorrn så jag kan plocka på vägen hem när jag kommer med cykeln. Fast eventuellt så skulle jag plocka med Maria på kvällen så vi får se hur det blir. Kanske inte hinner när jag ska träffa Hanna efter lunch. Fullt ös just nu. Kanske borde ta den där tuppluren nu så jag hinner göra klart finskaläxan också innan Mikael kommer hem.

Det blev ingen monstruös uppdatering av bloggen idag som jag tänkt mig. Istället blev det storstädning och blåbärspaj. Båda två för att Mikael kommer hem idag efter att ha varit uppe i "norr" och rivit och lagt tak på en stuga. Eventuellt lite också för att jag vaknade i morse med näsan helt igentäppt av allt damm som på något underligt vis smyger sig in hit hela tiden.

Det här är den bästa blåbärspajen jag vet. Fyllning av bl.a. créme fraiche och kvarg (kesella). Mamma brukade alltid göra den och det hände nog mer än en gång att det blev den istället för tårta på födelsedagen när man fick önska.

Lite pannkakor, eller fuskcrepes, med köttfärsfyllning blev det också. Har man bara en stekpanna men inte all tid i världen får man ta hjälp av stora 5-litersgrytan.

Nu måste jag ta tag i finskaläxan. Har några övningar med plural att göra och dessutom borde jag utöka mitt ordförråd rejält, t.ex. med meningar av typen "Många samer bor i Nordkalotten" som boken tycks förespråka denna vecka. Har insett att jag nog är den som fattar minst på våra lektioner. Kan inte skylla allt på att de är rätt ostrukturerade utan måste medge att jag inte kan så många ord. Eller jag kan många ord, det är bara det att det är såna som namn på träd, mat och konstiga djur typ "mårdhund" (supikoira) och inte uttryck av typen "Få uppehållstillstånd", "Var skaffar man ett visum?" och "Hur tar jag mig till magistraten (typ folkbokföringen)?" som alla andra tycks ha intatuerade i ryggmärgen. Ibland är det språkligt försummande att vara administrationsglidarsvensk, men jag slipper i alla fall springa som en skållad flygekorre mellan alla myndigheter. Pjuh!

Igår fick vi äntligen tid (det var nog mest jag som längtat) att leta upp en blåbärsskog och plocka de små läckerheterna tills fingrarna klibbade ihop av blåröd blåbärssaft. Vi smet iväg rätt snart efter att Mikael hade kommit hem från jobbet och vi hade ätit, kanske lite efter fyra. Mikael skulle iväg och wakeboarda sen så han var med ungefär en timme men jag stannade kvar i skogen och kravlade runt bland blåbärsris och spindelnät i flera timmar. Tyvärr fanns det inte alls lika mycket bär i buskarna som på ön där vi var och plockade förra helgen och de började bli övermogna så jag struntade i plockmaskinen (som egentligen är för lingon som är hårdare) och plockade för hand.

Första stället var ingen hit, buskarna var höga men det var nog för torrt för det fanns få bär i varje buske. Andra stället såg inte alls lovande ut men jag blev kvar i säkert en-en och en halv timme ändå för jag hittade mer och mer ju längre jag höll på. Myggmedlet var med den här gången och likaså långbyxorna så jag klarade mig rätt bra tills det började skymma och myggen blev lätt hyperaktiva.

På vägen tillbaka fick jag för mig att kika lite i hallonbuskarna eftersom jag sett några hallon på vägen dit. Hittade en buske som fullkomligt dignade över av hallon, låt vara att alla inte var mogna än. Problemet med skogshallon är att de är rätt små, skitjobbiga att rensa (jag och mamma satt 4 timmar var en gång och rensade när jag hade fått min årliga bärplockarabstinens) och att jag alltid plockar för mycket. Just nu står de på ett fat i kylen för att maskarna ska krypa ut så jag slipper titta i var och ett av dem. Jag hade en idé igår om att inte rensa dem alls men sen hittade jag en minisnäcka (kotilo) i ett av dem och helt plötsligt kändes rensandet vädligt aktuellt. Ett alternativ är ju att frysa ner dem, plocka lite fler och sen koka marmelad på dem. Hallonmaskar har nämligen en osviklig förmåga att "försvinna" när de kokas ihop med hallon.

Precis vid hallonen växte även en massa smultron som var ungefär 2-3 gånger så stora som jag är van vid. Smultron måste vara det godaste som finns och det gick knappt att sluta när jag väl börjat plocka. Jag kom hem vid åtta på kvällen med några liter blåbär, ett antal nävar hallon och ett gäng smultron. Mikael kom hem med två liter jordgubbar från torget. Till efterrätt den kvällen blev det färska bär med vaniljglass. Smarr!

I tisdags var en barndomskompis till Mikael här. Det var lite klurigt att laga mat för han är vegan och varken Mikael eller jag har nånsin lagat vegansk mat. Var svårt att komma på något annat än grönsaker, frukt och bönor att laga. Jag hade tänkt gör en blåbärspaj men den gick bort pga kesellan (rahka) och créme fraichen och istället blev det lins- och grönsaksröra med tofu och lite kompletterande korvar till mig och Mikael. Tofu var en underlig sak, lite smaklöst, men med rolig konsistens. Tror nog jag skulle kunna äta det någon mer gång.

Kompisen, eller Niklas som han heter, fick ett infall i affären att prova en ny frukt som han aldrig hade smakat förut. Den hette grenadilla passion (åtminstone på den finska prislappen) och såg ut som jag vet inte vad. Jag trodde att den skulle vara mjuk och köttig innuti (lite som en apelsin) men det visade sig när vi hade huggit den mitt itu att det var just en passionsfrukt fast större och blekare. Först smakade den ingenting och fröna påminde lite om rostade pumpafrön, men sen började den smaka krusbär. Ganska gott faktiskt men jag föredrar nog vanlig passionsfrukt med sin mer framträdande och intensiva smak.

Hur störigt är det inte när det fattas 33 öre för att man ska kunna betala hyran? Kanske är lika bra det, känns inte helt hett att ha ett fullkomligt tomt konto. Får ta och ringa banken lite men först måste batteriet till mobilen laddas klart. På tal om mobilen. Jag har gått runt en vecka nu och varit skitirriterad över att det inte går att ladda den med pengar. Var i R-kioski (motsvarande Pressbyrån) kanske i måndags och köpte påfyllningskort. Killen som sålde sa att min operatör hade lite kommunikationsproblem just då så det kunde ta ett tag innan telefonen blev laddad. Hur länge visste han inte. Jag köpte ändå och skickade och skickade sms med laddningskod men fick bara svaret att koden inte var aktiverad. Var skitirriterad och skulle ha gått tillbaka till R-kioski igår och klagat om det inte var för att jag och ryskan (Maria heter hon förresten, jag tjuvkikade i närvarolistan och sen bytte vi nummer så jag hade fått reda på det ändå) lyckades prata en timme efter kursen trots att jag egentligen hade bråttom hem.

Satt sen idag och åt lunch med Mikael på hans jobb och skulle kolla om det funkade. Skickade "Ladda" + min kod men fick samma svar som alla tidigare 10 gånger. Sen fick jag en snilleblixt och tänkte att även om det går att skicka både på finska, svenska och engelska så kanske det svenska ordet "Ladda" faktiskt är fel. Testade med "Load" som det faktiskt stod på kortet. Det surrade till i mobilen och vips så hade jag 10 euro mer på kortet. Det var ju fasen att jag inte testade det lite tidigare.

Ytterligare en snillblixt drabbade mig när jag pratade med min moster i telefon idag. Mikael är inte hemma i helgen utan ska upp till "björnön" (den där man inte vågar gå på dass på nätterna ifall att björnen skulle dyka upp) och byta tak på en kompis stuga, så jag måste underhålla mig själv lite i helgen. Kom på att när mostern med sambo är i Åbo och jag ändå är ledig så kunde jag passa på att åka dit. Tydligen är stan även full av superstora segelbåtar, tror att det var någon tävling där nu, så kameran får väl följa med. Ska bara boka biljett nu. Fast jag kom just på att det finska kontot är tomt också och jag bara har kontanter. Aja, jag får kolla in hemsidan och se om man kan betala biljetten imorrn. Annars måste jag kontakta den andra banken också. Suck.

Jag tror snart att jag spyr på passivum. Av totalt tre dagar som gått av finskakursen har samtliga ägnats till största delen åt negativ passivum i imperfekt, typ "skickades". Själva principen är väl egentligen inte så svårt, det finns fem verbtyper i finskan och för passivum finns det två böjningstyper, en för första verbtypen och en för resterande fyra. Problemet är bara att jag knappt kommer ihåg hur verben ser ut i infinitiv (grundform, t.ex. tehdä = att göra) eller hur man trollar fram en infinitivstam från denna samt att jag aldrig tycks komma ihåg hur många "t" det ska vara med om man ska böja enligt första verbtypen som fullkomligt gödslar med konsonantbyten.

Inte nog med det, passivum verkar vara någon sorts mirakelform av verben eftersom det nästintill överanvänds i finskan. För det första har man det till vanlig passivum (används/blir använd, görs/blir gjord), men sen är det (i alla fall här och i östra Finland) vanligt att man använder formen när man pratar om saker som "vi" gör. Så stället för "me puhumme" så säger man "me puhutaan" och det betyder exakt samma sak ("vi talar") bara att det ena är skriftspråk och det andra talspråk. Inte nog med det, om man vill komma igång med att göra något kan man utropa "Puhutaan suomea!" som bäst översätts till engelskans "Let's speak Finnish!" men det används även i regelrätta befallningar som i t.ex. "Puhutaan suomea!" som betyder "Tala finska!". Nu börjar åtminstone jag tycka att det här borde räcka gott och väl, men inte. Passivum används även på ställen där man på svenska skulle använda det generella "man gör bla bla bla". Just den här konstruktionen används även väldigt ofta när folk inte vill prata om sig själva uttryckligen (eftersom det är lite egoistiskt) som t.ex. i "Jag tränar tre gånger i veckan" utan hellre skulle säga "Man tränar tre gånger i veckan". Påminner mycket om svensk kultur. Finnarna tycks också lida lite av jantelagen.

Det både räcker och blir över med passivum alltså men faktum är att det finns en till användning för det. Lite samma som när man inte vill tala om sig själv i första person, men nu är det istället när man inte vill säga "du/ni" till någon utan istället säger "Mitäs täällä tehdään?" som skulle betyda "Vad görs här?". Låter underligt på svenska, bättre vore "Vad gör vi här då?" eller "Vad händer här?". Ser ni? Svenskan har en sundare inställning till passivum. Inget överdrivet användande.

Men som om det inte vore nog med alla tillämpningar så har vi givetvis böjningarna också. Passivum finns givetvis även som presens (nutid) i finskan och inte nog med det, för varje tempus (tidsböjning, typ igår eller nu) finns det positiv eller negativ böjning (görs/görs inte). Det är inte som i svenskan där man bara klämmer dit ett "inte" och så är saken biff utan här ska man byta ut hela ändelsen och jag har absolut noll koll på vilken ändelse som hör till vilket tempus samt vilken stam av ordet man ska använda i vilket sammanhang. Något säger mig dock att om jag bara tar mig i kragen och läser igenom det i boken som jag redan borde kunna så kommer ett gudomligt tydligt mönster att uppenbara sig för mig. Tills dess så snurrar alla -ttiin, -taan, -tään, -an, -än, -tty, -ttu osv i ett oformligt moln i mitt huvud. Imorgon blir det tack och lov plural. Eller jag vet inte om jag kanske borde få ångest eftersom det eventuellt kan betyda att vi förväntas vara fullärda vad gäller passivum.

En rysk tjej i min grupp berättade idag att man i ryskan har något som kallas för aspekt hos verben (i finskan mosar man in det i objektet och i svenskan tror jag nog att man petar in en preposition eller likande någonstans istället). Beroende på verbform så är handlingen avslutad eller pågående. Ett synnerligen vanligt fenomen var visst att man frågade studenter inför tentan om de hade lärt sig (färdigt) och de svarade med det oavslutade verbet. Jag känner att något sådant mycket väl skulle beskriva mina kunskaper om passivum. Jag har lärt mig, men jag har inte lärt mig allt.

Den här ryska tjejen är förresten väldigt trevlig. (Hon får heta "den ryska tjejen" ett tag till för jag har absolut ingen aning om vad hon heter och att fråga det nu när vi har umgåtts rätt mycket redan känns lite underligt. I och för sig tror jag inte att hon vet vad jag heter heller så det är jämnt. Jag vet, det är egentligen jätteknäppt, borde bara fråga.) Igår pratade vi kanske 1 1/2 timme efter kursens slut och idag gick vi en sväng på stan och kollade först i domkyrkans krypta där de, underligt nog, har ett café. Tänkte gå dit imorgon igen och ta med kameran. Sen tog vi en sväng till en hantverksaffär, eller det är egentligen en stor lokal där många hantverkare samsas om utrymmet, och kikade lite där. Jag hittade fina, men dyra, broderier från "Suomen käsityön ystävät" (ung. Finlands handarbetsvänner) som jag blev lite sugen på. Men eftersom arbetet med de fyra som jag redan har liggandes i garderoben inte har kommit längre än sist jag postade en bild här på bloggen så får det nog vara tills åtminstone ett av dem är färdigt. Plus att jag borde ha lite mer pengar än jag har nu. Känner mig något barskrapad efter ålandsresan. Det blir havregrynsgröt månaden ut helt enkelt.

Det kliar. Fy fasen vad det kliar. Överallt, överallt. Kliar, kliar, kliar.

Det är blåbärssäsong nu och jag skulle envist ut i skogen och plocka. Det slutade 100-10 för myggorna. Jag har över 100 myggbett (tro mig, dom är räknade) men lyckades bara slå ihjäl kanske 10 myggor. Inte hann jag få så mycket blåbär heller för som vanligt när man är några fler så är det bråttom iväg nån annanstans. Dessutom var det bara jag som plockade, Mikael var smart nog att ge upp när myggen anföll och de andra stannade på stranden och badade. Nåja, en eller två pajer borde jag lyckas få ihop i alla fall.

Jag är helt slut nu. Var första dagen på finskakursen idag och jag cyklade till stan och tillbaka för att gå på den. Blev knappt 2 mil. Rena barnleken om man jämför med 19 mil under Ålandssemestern, men lite mer njutbart än de 8 vi avverkade första dagen. Dock gäller det att hålla konditionen uppe nu. Jag har säkert gått upp skitmycket i vikt också. Man tror ju att man ska komma hem som värsta fitnessbejben efter att ha cyklat hela vägen från Åbo till Mariehamn, men när det enda som serveras längs vägarna och till frukost är mackor så blir det helt enkelt inte plus minus noll utan snarare plus.

Min hjärna är full med finska ord som surrar runt. "Minulla on kissa"/Jag har en katt. "Minulla ei ole kissaa"/Jag har inte en katt. Sjukt meningsfulla fraser. Jag tror jag går och lägger mig en stund innan jag börjar med läxan.

Ikväll blir det antingen gym eller blåbärsplockning. Jag hoppas på blåbärsplockning. Mikael och mina kliande ben, rumpa och rygg hoppas på gym. Där finns iaf inga mygg.

Nu blir det lite uppehåll i bloggen. Jag och Mikael åker på släktträff i Kurikka imorrn och på söndag bär det av på cykel till Åland. Vi kommer tillbaka igen nästa lördag med förhoppningsvis inte alltför stora skavsår på rumporna. Då väntar både rapportering från Tallinnresan som inte hann bli klar i tid samt bilder och berättelser från min första campingupplevelse någonsin.

Ha det bra tills dess!

Jag tillbringade fredagsför- och eftermiddagen förra veckan med att börja översätta den omtalade hemsidan. Tack och lov var denna översättning från finska till svenska och inte tvärt om som det har varit med broschyrerna. (Blir inte fullt lika mycket gissande på ändelser eftersom de redan är givna.) Jag satt hemma eftersom en hantverkare skulle komma och titta på vår läckande diskbänk. Han konstaterade efter lite bändande och klämmande att det behövdes silikon runt hela för att täta. Vad jag inte fattar är varför man helt enkelt inte fixar sånt direkt när man installerar bänken eftersom man på något sätt vet att en diskbänk kommer att utsättas för vatten och därmed måste vara tät där den övergår i arbetsbänk. Är det då smidigare att sen få 4 samtal (dels för att man inte gjort jobbet bra och sen för att man inte dyker upp när man har lovat och ett sista för att bänken under har börjat mögla och det inte räcker med silikon)? Man kan ju bli trött för mindre. Det hela slutade iaf med att han kom igår morse igen (trots att han lovat att komma i måndags) och sprutade silikon lite här och där (det såg prydligt och ordentligt ut så man kan inte klaga på det) men något byte av skiva skulle det inte bli. Mikael ringde företagets chef under tiden hantverkaren var här men fick som svar att eftersom han inte ägde lägenheten så skulle de inte prata mer om det där *klick*. Trevligt bemötande.

På kvällen kom vi på att vi hade glömt hämta ut biljetterna till Tallinn dit vi skulle dagen efter. Det var bara att hoppa på bussen och åka ner till terminalen. Mystiskt ställe det där förresten, lite som en flygplanshangar fast med biljettkassor ett växlingskontor och ett café. Caféet kändes lite malplacerat med sitt finputsade krom och tepåsar i trendiga färger.




Här har vi slutligen vinnaren av tävlingen "Världens minsta kiosk" ackompanjerad av Gamla saluhallen som fyller 120 år i år. Inte illa. Förmodligen enda stället i Helsingfors där man kan få tag i rostbiff. Är annars en utrotningshotad rätt här.


Havis Amanda stod och skvalpade så glatt i sin fontän. Dagen till ära med en mås på huvudet. Måhända samma som brukar sitta uppe på Runeberg några hundra meter bort.

Och domkyran stod där den brukar även den. Inte så mycket folk i trappan trots att vädret var fint. Jag var tvungen att (som vanligt) ta en bild på den. Dock den första under min vistelse här den här sommaren.

Vi hade egentligen jättebråttom tillbaka till bussen för att hinna tillbaka innan biljetten gick ut (man blir lite snål när det kostar 3,60 euro att ta sig i ena riktningen), men sen hetsåt vi varsin pirog från saluhallen för att stilla våra magar som bokstavligen skrek av hunger och insåg ganska snart att om vi sprang till bussen "då" så skulle "sen" innebära en kväll med magknip av tredje graden. Följaktligen blev vi kvar i stan en stund längre och fick (hur det nu gick ihop sig med den överhängande faran för magont) den geniala idén att ta en glass. Vi tog en som hette "Sukklainen" och det vill jag lova att den levde upp till. Choklad så det nästan sprutade ut ur näsan och öronen efteråt. Man fick själv välja "strössel" som bestod av olika sorters choklad av typen geisha, twix, marianne, fazer sininen osv. Smarrigt värre! (Och magen klarade sig!)

Efter det blev det en sväng till mataffären där vi hittade underligaste kylen med kött. Strutskött, anka och vildsvin har man väl vant sig vid att det finns, men det räckte inte med det. Här fanns även känguru, bison och antilop.

Allt utom bisonen kostade mindre än vad en oxfilé skulle ha gjort. Om kött är dyrt i Sverige, så är det ännu dyrare i Finland. 400g köttfärs kan utan problem kosta 3,60 euro, vilket innebär något av ett problem för mig eftersom det är min basföda.

Det blev ingen antilop eller känguru för oss den dagen men väl en ugnsbakad HK sininen (som falukorv, fast god). Jag har lärt mig att ta av skinnet på korven innan jag tillagar den nu efter en lite gummismakande fadäs med en Atria-korv förra hösten. Man lär så länge man lever - och särskilt när misstagen innebär att man inte får mat.

I torsdags skulle jag och Mikael kika lite på en båt som hans pappa funderade lite på om familjen skulle köpa. Den gamla läckte som ett såll och nu var alla så trötta på den att det hastigt och lustigt bestämdes att den skulle bort och en ny skulle införskaffas. Lägligt nog i dessa tider av ekonomisk kris för vissa branscher och däribland den för båtar.

Mannen som jobbade där var väl inte superintresserad av att visa oss några båtar direkt och det kan man ju förstå när vi var minst tio år för unga, inte gifta och dessutom kom på cykel. Att vi pratade svenska med varandra hade heller ingen inverkan, något som annars är lite av en statussymbol här i Helsingfors (när folk inte helt öppen föraktar en för att man är svensk förstås). Det är vanligt att finlandssvenskarna här i området inte direkt har några problem med det ekonomiska, något som sätter sina spår i deras barn får man väl lov att säga. Jag har hört en och annan diskussion på bussen som inte direkt handlade om läget i Afrika utan snarare hur många kassar man kom hem med från senaste shoppingrundan. Men nu ska jag inte sitta här och spä på fördomar, det är säkert lika många av finnarna som diskuterar samma sak på bussen, bara att jag inte förstår det då. Dessutom är det ju bra att de shoppar loss så att ekonomin hålls vid liv. Jag känner själv att jag gjort mitt när det gäller det för ett helt år framöver tack vare ålandsresan.

I vilket fall, eftersom utgångsläget var lite dåligt så gällde det att göra bra intryck på försäljaren och visa att vi var seriösa. Det sket sig ordentligt för när Mikael väl hade lyckats övertala honom om att få provköra båten (egentligen en annan än den vi tittat på först, men av samma märke) så jag upptäckte att hela marken var täckt av smultron. Medan han stod där och pratade båtdetaljer så kravlade jag omkring på marken och försökte plocka så många smultron som det bara gick. Förga imponerande och moget beteende för någon som är där för att kolla på en båt.


Jag hann plocka en halv näve innan det var dags att lägga ut och ytterligare en halv efter åkturen. Som vanligt trodde jag att vi skulle sjunka och att jag skulle dö på fläcken när vi var ute på vågorna och som vanligt klarade vi oss.

Det fanns som vanligt en massa spännande saker att titta på. Dock inte båtarna eftersom de, enligt mig, såg precis likadana ut allihopa. Det är väl samma som att ta med Mikael hem till oss och kolla på fåren antar jag. För honom ser alla likadana ut. Det mest spännande jag hittade var den största gaffeltruck jag någonsin sett. Tydligen till för att lyfta båtar med, det var ju inte direkt barkbåtar de sålde där. Tyvärr ser den lite fjuttig ut på bilden.

I det här huset jobbar Mikael. Jag undrar alltid lite över hur arkitekten egentligen tänkte när han/hon designade det. För att det var kul att leka med vinklar? För att framkalla obehagskänslor hos folk som är rädda för knivar? Eller var det helt enkelt för att jävlas med städaren som definitivt inte har en mopp som går in här (för att inte tala om dessa monstruösa städtraktorer som far omkring överallt nuförtiden)?

Det prasslade i tältduken och ljudet av några kvällspigga fåglar hördes mellan träden. Det var en varm sommarkväll, nästan lite för varm men det blåste ändå svalkande om man lät tältsidorna stå öppna. Den övre duken behövdes inte eftersom det inte skulle komma något regn.

Underlaget var rätt hårt, vi hade trots allt inga liggunderlag, men att ta vanliga täcken istället för sovsäck kändes som ett vinnande koncept i värmen.

Lukten av rök spred sig i luften och ljudet av en man som nästan hostar upp sina lungor efter mångårig kedjerökning bröt stämningen och skrämde iväg alla fåglar. "Den där j*******vl* grannen står och röker från sin balkong igen! Det har bara gått en kvart sen har var där sist. Nu går jag och stänger fönstret så vi kan sova!"

Har man köpt ett tält så måste det testas, även om det innebär att det blir på vardagsrumsgolvet i ens lilla 26-kvadratare man delar på två personer. Vi ska på cykelsemester till Åland nästa vecka, något som kändes som en sjukt bra och billig idé tills det började komma skyfall varannan dag som säkert kunde mäta sig med det på Noas tid och jag tittade på mitt senaste kontoutdrag. Stryk billig. Stryk bra om vädret fortsätter så här.

Vi skulle ha lånat ett tält av Mikaels svågers föräldrar men när det visade sig att det vägde ett ton och vi ändå behövde ett till i höst när planerna är att åka till Lappland så tyckte vi att vi lika gärna kunde köpa ett. Det är knalloranget i två nyanser, har dubbla bottnar, dubbelt tak, "dörrar" på båda sidorna, skydd för ens väskor och tar max 5 minuter att sätta upp. Underbart! Hur underbart det sen blir att tälta får vi se, jag har själv aldrig gjort det och när jag ringde hem till mamma och berättade kom hon bara med massa skräckexempel från hennes barn- och ungdom som inkluderade nyfikna kvigor och exkluderade liggunderlag.

Att köpa tält är inte bara att köpa tält. Man måste passa på att springa runt i friluftsaffären och titta och klämma på alla spännande grejer. Cykelväskor behövde vi också - och tydligen även liggunderlag, vattenflaskor, snabbtorkande handdukar, regnkläder, kniv-gaffel-sked i ett och myggmedel. Till mitt försvar kan jag säga att jag inte haft användbara regnkläder på säkert 8 år. Oanvändbara i det avseendet att de var så bjärt gula att jag vägrade visa mig offentligt i dem.

Jag blev överlycklig när jag hittade ett par tåsandaler för jag hade aldrig sett nåt så fult i hela mitt liv. Ville prova alla färger men till slut fick det vara nog.
Jag kunde inte bestämma mig för vilken som var fulast men den silvriga var mest obehaglig för jag fick knappt in min motsvarande ringtå i...tja "fodralet". Fick nästan panik när tån fastnade och bara böjde sig mer och mer i den ena onaturligare vinkeln efter den andra. Till slut fick jag in den med lite våld men det var ju inte som att jag övervägde att köpa "skon" efter det. Inte för att jag hade gjort det tidigare heller. (Förresten såg jag igår att en på Kogvet hade köpt såna här röda. Hoppas att hon inte läser det här, fast om jag känner Kogvet rätt så kommer hon få reda på det innan dagen är slut höhö.)

Många tält fanns det att välja på också. Vi hade kollat i några dagar och klurat fram och tillbaka på vilket som skulle vara bäst. Eller Mikael klurade mest, jag var rätt upptagen med att krypa in i dem och uppleva glada barndomsminnen från när man byggde kojor på balkongen hemma.

Jag minns inte om vi åkte till stan just för att kolla på tält eller om vi åkte dit bara för att gå runt lite och titta men vi inledde egentligen med att prova McDonald's italienska hamburgare som Mikael sa var det godaste han någonsin ätit där. Jag insåg när vi satt där och åt och tittade på folk och den underliga inredningen att vi höjde medelåldern med ett försvarligt antal år.

Förra tisdagen tillbringade jag som så många andra dagar innan dess. Jag satt ute i solen och broderade eller läste, skillnaden den här gången var att jag lyckades bränna mig rätt bra på ryggen. Lustigt eftersom det hade varit lika mycket sol andra dagar utan att jag jag ens blivit lite skär. Jag gjorde rätt bra framsteg med broderiet tills jag började översätta hemsidan åt Mikaels pappa. Nu blev jag precis klar med den så det finns möjlighet att broderiet kommer återupptas igen, det är ändå inte så mycket kvar på det. Sen har jag ju tre broderier till och en kudde på lager. Fortsätter det så här så har den här sommaren chansen att bli "sommaren så saker faktiskt blev klara".


Efter en effektiv dag görandes ingenting hade jag bestämt med Anne, en estnisk tjej jag träffade under NolleP/Fuksit när jag kom till Finland, att vi skulle träffas på stan. Jag skulle möta upp henne i Otaniemi där hon jobbar. Mikael skulle följa med dit för att få lite motion och sen skulle han träffa Hannu. Givetvis kom vi iväg lite sent, eller rättare sagt, det hade varit i god tid om jag bara hade haft lite längre ben, gått lite snabbare och inte tyckt att flipflops var det utlimata att sätta på fötterna denna vackra sommardag. Det hela slutade med att jag fick cykla medan Mikael gick i rask marsch (och joggade mot slutet) bredvid. Vi lyckades ta oss dit bara 3 minuter försenade. Vilken bragd!

Det var jättekul att träffa Anne. Vi gick en sväng ner till turistbyrån vid hamnen (detta "hamnen" är nog lite missvisande eftersom det finns fler än en i Helsingfors. Det här är den där Viking och Silja Line går ifrån och den som man mest troligt besöker om man är turist i stan) eftersom jag behövde lite kartor över Åland. Jag hittade ingen bra men fick tips om att gå till Stockmanns akademibokhandel där jag upptäckte att det var för lite pengar på mitt konto. Så kan det gå. Anne var snäll nog att lägga ut och jag lyckades nog med att inte se alltför generad ut.

Caféet för dagen blev det på Esplanaden som har gigantiskt stora bullar. Jag skämtar inte när jag säger att de är stora som ett ansikte (åt där med mamma förra hösten för dem som minns bilderna). Det fina är att "örfilarna" (kanelbullar som ser ut som Pågens gifflar) kostar knappt 3 euro men skulle näringsmässigt kunna hålla en vid liv i en hel dag.

Där satt vi alltså ute på gatan och mumsade bulle tills solen gick ner bakom husen och det blev lite för kyligt att sitta ute. Då migrerade vi istället in och slog ihjäl ytterligare några timmar. Jag frågade Anne en del om Tallinn eftersom vi skulle dit på lördagen och hon berättade också om sitt föräldrahem där de hade en gigantisk bärodling. Flera hektar hallonbuskar och vinbär och gud vet vad. Jag fick en nästan ohejdbar lust att åka dit och hälsa på under bästa bärsäsong. Hallon är ju något av en favorit, men skogshallon är så jädra jobbigt att rensa och det blir ändå massa maskar kvar (det är därför man gör marmelad för då smälter maskarna bort i kokningen =) ). Södra Estland var dock lite svårt att hinna med på samma dag som Tallinn så det får bli någon annan gång. Anne ska jag dock försöka hinna med att träffa fler gånger under vistelsen här.

Förra söndagen var det fint väder igen så vi tog cyklarna och for till olympiastadion för att bada. Vi var långt ifrån de enda som hade tänkt den tanken, men det var ändå inte överfullt som tur var. Jag hade jobbat ganska många dar på att bli lite solbränd men inte mycket hade hänt trots att jag försökt till och med utan solkräm. Solkräm blev det dock där här dagen vilket resulterade i att jag inte blev det minsta brun. Kanske lite grå. Det blev lite av en grej det här med att lyckas bli brun den här sommaren efter att jag insåg att jag gått runt och sett ut som ett lik i flera år. Vi får se hur det går.

Vi hade bestämt med Hannu att han också skulle komma med och bada, men han är inte direkt känd för att komma i tid så vi hann med att både byta om, ligga och slöa en stund, simma 200 meter och slöa ännu lite mer innan han kom. Han och Mikael fick för sig att de skulle hoppa från tio meter när de öppnade hopptornet. Jag fick för mig att jag skulle stå på marken och titta på. Vissa stylade orentligt när de hoppade, en man på över 50 år ställde sig på händer först innan han gjorde en baklängesvolt ner i bassängen och en annan gång dök han utan att hålla upp händerna - båda från tio meters höjd. Det snyggaste var dock sista hoppet där fyra killar hoppade över, under och vid sidan av varandra samtidigt så att det nästan såg ut som ett fyrverkeri. Applåder från alla som tittade på.

Efteråt gick vi till Chico's där jag beställde samma som jag alltid äter där, quesadillias med kycklingfyllning. Brukar vara hur gott som helst men den här gången var det inte tillagat på samma sätt och menyn var ändrad så jag undrar om det är dags att hitta en ny favorit. Vi gick och tog en glass efter maten (jag vågade testa en ny sort faktiskt) och tittade på en man som verkligen inte kunde fickparkera. Först backade han in i luckan med en vinkel på typ 90 grader vilket bara fick som effekt att bakdelen stod på trottoaren och framdelen på vägen. Sen fick han iaf till sätt vinkel men då ställde han sig så nära bilen bakom att det knappt gick att gå mellan dem. Trångt kan det förstås bli ibland men det känns ju lite dumt att ställa sig så nära bakomvarande bli när det är drygt två meter till bilen framför. Det bästa var att han gick ut och kollade hur nära han stod bilen bakom men missade helt det gigantiska avståndet åt andra hållet. Jag tror stenhårt på att han inte kunde flytta bilen eftersom han hade med sig en tjej och inte kunde erkänna för henne att han var kass på att parkera. Synd för honom att det var just det han gjorde.

Kvällen avslutades med att vi sprang runt på Stockmanns matavdelning här hemma i Tapiola och tittade på alla underliga marmelader, svampar och sockerbitar de hade där. Jag skulle kunna ägna ett helt blogginlägg bara åt maten som finns där men det skulle nog vara lite svårt att förklara för personalen varför jag springer omkring och fotar deras mat. Fast bilder har ju tagits i smyg förr...

Förra lördagen fick vi för oss att vi behövde lite friluftsliv så vi tog bilen bort till Nuuksio/Noux (världens minst svenskklingade översättning genom tiderna) nationalpark som ligger en bit utanför Espoo. Vädret blev lite halvdant när vi väl kom dit men det gjorde inget eftersom det är jobbigt att vandra i gassande sol. Vi hann precis färdigt med vår 4 km-runda när regnet kom (och alla turister också. Stackars dom).

Nationalparken var inte det coolaste jag har sett direkt, såg ut som en normal svensk blandskog, men det var ändå skönt att komma ut och vandra i skogen lite. Jag spanade in allt blåbärsris som på sina ställen fullkomligt ockuperade varenda liten markbit som fanns ledig. Om några veckor är det jag som ligger på knä i risen och plockar bär tills fingrarna blir blåa.

Om blåbärsriset ockuperade markytan så ockuperade myggen allt ovanför denna. Jääädrar vad mygg det var, helt sjukt. Jag kunde knappt stanna och ta kort på vissa ställen innan man halvt led av blodförlust p.g.a. myggattackerna.

Barr i skon efter ca 100 meters vandring.

Vissa delar av leden var lite tuffare än andra. Själv lyckades jag alltid hitta små stup mitt på stigen när jag fick gå först och välja väg.

Vi hittade en nattviol som vi, tro det eller ej, inte plockade eftersom något med växten (innan vi hade kollat upp den) sade oss att den var en orkidé och såna brukar det var ajabaja på att plocka.

Ibland är det sjukt spännande att gå i skogen.

Vi hittade en rätt schysst utsiktsplats där vi stannade och åkt matsäck. Tyvärr var det rätt schysst vind där också så vi frös halvt ihjäl. Ungefär här vände vädret ordentligt och det blev nästan obehagligt kallt. Vi försökte hitta ett ställe i lä där vi kunde vila magarna efter den massiva måltiden men när vi hade hittat ett så blev även vi hittade - av myggen. Det var bara att vandra vidare.

Det här är ingen stig. Det här är en motorväg.
(Observera alla rötter som låg och drällde. Har aldrig sett så mycket rötter i hela mitt liv.)

På vägen hem stannade vi till i en mataffär och såg att priset för de finska jordgubbarna hade börjat sjunka till mer humana (men ändå sjuktligt höga) nivåer. Första gången jag såg någon sälja kostade dom 5 euro för en halvliter. De svenska kostade samma för en hel.

Jag övade lite på finskan i affären eftersom mat ändå är ett område där man lyckats snappa upp orden och därför är lättast att börja prata om. Gick väl sådär, men det är en början. Jag börjar förlika mig med tanken på att jag alltid kommer ha en brutalt ful svensk brytning när jag pratar finska. Det kanske går att leva med. Jag har ju trots allt nästan samma brytning när jag pratar engelska.

Vi tittade på film på kvällen. "The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford". Rätt bra, men vemodig film. Bra att se på om man känner att det inte finns något meningsfullt att göra där man bor. Efter att ha sett folk bo mitt ute i ingenstans och inte ha kontakt med utomstående på flera månader så kommer man tycka det är skitspännande bara att gå till mataffären.

Förra onsdagen kände Mikael hur det riktigt ryckte i benen när han såg ut över det spegelblanka vattnet. Som tur var fanns det bot. Pekka, innehavaren av en lagom tung båt med en lagom grov stålbalk upptill och ett lagom långt och hållbart rep till denna, hade hört av sig och undrat om någon ville med ut och åka wakeboard. Det vanliga gänget nappade och eftersom jag hade drabbats av akut vara-ute-så-mycket-som-möjligt-hela-sommaren-sjuka så följde jag också med.

Vi lite sena iväg ner till båten för vi smällde i oss maten för fort och var sen tvungna att vila magarna lite så att inte eventuell sjösjuka skulle drabba dem för hårt. Jag, som är lagd åt det lite vingliga hållet, laddade även upp med åksjukepiller (kommer snart börja känna mig som en missbrukare). Det visade sig sen innan vi gick att Hannu och Marko som också skulle med var ca 40 minuter försenade så våra fem kändes helt plötsligt inte lika illa. Dock ville vi inte låta Pekka vänta alltför länge vid båten utan ginade över några gräsmattor. Vi fick sällskap av kanadagässen som gick där och spatserade och betade gräs. Tyvärr brukar ätande ha en lika naturlig som oundviklig konsekvens och följaktligen var hela gräsmattan full med bajs. Och då mejar jag bajs, överallt bara bajs. Jag hade mina nya skor på mig och Mikael sina sandaler. Jag tror att Mikael led mer än jag för jag är ändå rätt van vid att kryssa mellan komockor där jag går. Fast komockor brukar ligga lite mer utspritt så det gällde att få till den rätta hopp- och steppdanstekniken där man gick för att inte behöva sätta ner hela foten. Det hela slutade i alla fall oavgjort med bara en (åtminstone vad man såg) korv fastsatt under varsin av våra fötter.

Eftersom Hannu och Marko ändå var sena och skulle möta upp oss borta vid Otnäs/Otaniemi så började vi med att åka och tanka båten på Drumsö/Lauttasaari, något som fick mig att tacka högre makt för att jag tagit åksjuketabletten samt tidvis fundera på om det skulle vara bättre att hoppa i sjön för då skulle man i alla fall slippa allt gungande och dunsande med båten. Dock höll jag mig kvar eftersom jag inte var helt säker på att jag skulle överleva en dust med motorn om jag hamnade fel. Ihopkrupen där jag satt försökte jag koppla bort mitt medvetande från kroppens balanssystem men avbröts varje gång vi kom till någons svallvågor.
Stora moln var i antågande men vädret höll sig och vi fick t.o.m. en ordentlig dos kvällssol på slutet.

Jag försökte ta kort på Helsingfors med några luftbalonger svävandes över sig men det var svårt när båten gungade så man nästan flög ur och man var tvungen att hålla i sig med både händer, armar och kamera.

Till slut fick jag till det och till slut var vi äntligen framme vid "macken". Jag som har min enda sjövana från finlandsfärjorna tyckte det var hemskt spännande med en pumpstation bara för båtar (som om det var en nyhet att de också drevs av bensin eller disel och måste tankas). Lite av charmen låg nog också i att vi nu var nära land och inte mitt ute på guppande vågor.


Vi tog en lite lugnare väg till bryggan vid Otaniemi där Hannu och Marko redan stod och väntade på oss. Eller det kanske var jag som var lugnare för jag tittade mest på luftballongerna och tyckte nog att båten var en bättre plats att vara på än några 100 meter upp i luften. Ramlar man ur en båt är man inte lika körd som om man ramlar ur en luftballong.

Sen var den vanligt proceduren igång. Ombyte på bryggan för den som skulle åka. På med våtdräkt, släng i brädan, hoppa i själv och sätt fast fötterna i bindningarna samtidigt som någa försöker att inte trassla till repet. Pekka hade införskaffat några enorma plastväskor som han fyllde med vatten (ca 250 liter) för att båten skulle bli tyngre och vågorna högre. Ingen våg - inga coola hopp med brädan. Det luktade bajs när han öppnade luckan och gammalt havsvatten spred sin odör i båten.

Hannu visar hur man spänner fast fötterna i brädan. Han gjorde en start från bryggan, vilken enligt utsago resulterade i smärtande sträckta arm- och ryggmuskler fler dar efteråt.

Man måste vara minst två för att kunna wakeboarda, en som står på brädan och en som kör båten. Min enda slutsats till varför då våtdräkten är försedd med ett långt snöre för att man ska kunna dra upp dragkedjan själv är för att det är lite för omanligt och lite för pinsamt för att be någon annan om hjälp. Smart lösning i vilket fall. Det skulle jag behöva till mina klänningar.

Sen var det igång. Starta, åka, hoppa, åka, tappa snöret/inte orka mer/ramla, vända båten, se till att personen i vattnet får tag i snöret igen, åka, hoppa, hoppa, åka osv tills det fick vara nog och nästa tog över. Förra sommaren var jag med ut en gång och trodde jag skulle dö av tristess när folk bara ramlade hela tiden. Stanna, vända båten, få snöret på plats igen, starta upp, åka, hoppa, ramla och vända igen. För en som lätt blir åksjuk var det en mardröm. Detta eviga stannande, kunde de inte hålla sig upprätt åtminstone ett hopp? (Personligen är jag en stjärna på wakeboard och kan göra både volter till höger och vänster samt åka baklänges med ena foten lossad från brädan, men åker inte bara för att de andra inte ska få mindrevärdeskomplex. Faktum är att det är jag som är tjejen som wakeboardar på McDonald's pappmuggar. Det kan ju vem som helst se.)

En del höga hopp blev det och jag satt med min lilla kompaktkamera och försökte febrilt att ta inte alltför suddiga bilder.




Av någon för mig outgrundlig anledning ska man inte bara ha våtdräkt på sig utan även ett par coola shorts utanpå denna. Både jag och Mikaels mamma är rörande överens om att det bara ser töntigt ut (bara våtdräkt är bra mycket snyggare enligt mig). Själv var jag hollywoodcoolheten personifierad den kvällen där jag satt i båten med mina superschyssta, jättestora solglasögon. D.v.s. jag såg ut som en fluga med fasettögon i storlek XL.

Våtdräkten är förresten en spännande tingest. Man plumsar i vattnet och lite vatten åker in innanför den tajta dräkten (gärna genom öppningen i nacken så att det blir optimalt obehagligt när vattnet är kallt) där det sedan stannar kvar i ett lager runt kroppen och värms upp. Det hela funkar sedan som isolering tillsammans med dräkten och man klarar sig rätt länge utan att frysa. Eftersom dräkten är tajt så håller sig i princip samma vatten kvar hela tiden, något som kan vara till ens nackdel om man gör som en kompis till mig hemma i Sverige gjorde och kissar i dräkten. Det blir varmt och skönt fort som fasen, men att sen få ut det varma och sköna blir något av ett problem. Inget som rekommenderas alltså om ni hade planer på att någon gång testa våtdräkt.

Jag får snart ett utbrott! Här sitter man och tror att det ska vara lätt att översätta från finska till svenska, men efter att ha googlat "spännband" i en halvtimme och undrat vad det andra ordet för samma sak kan vara, eftersom det tycks finnas två namn på finska (kuorma- ja sidontahihnat), och sedan skitit i det så fastnar man ändå på en massa underliga kasus och stadieväxlingar/ljudväxlingar som infaller vid ditten-ändelser, men inte datten-ändelser. Att kk -> k, tt -> t och pp -> p om man lägger till vissa ändelser har jag koll på, men vad hjälper det när det finns typ 9 till att hålla reda på samt 4 specialfall för k och jag måste komma ihåg dem baklänges eftersom ordet redan är böjt i plural.

...fast nu kom jag just på att pluraländelsen inte är av den typen som göra att ljuden ändras. Varför finns då ordet ändå inte i ordboken? Jaha, ehrm... det var för att jag bara hade slagit upp halva. Något annat kom i vägen innan jag hann skriva in alla bokstäver.

*slår på självdiciplinen, av chatten och fortsätter översätta med grammatikboken nära till hands*

---

Läst just lite om stadieväxlingarna i grammatikboken för att slippa slösa tid på att leta efter obefintliga böjningar i ordboken. Så här står det:

"p, t, k i flerstaviga stammar växlar om de följs av en ändelse som
a) består enbart av en konsonant, eller
b) börjar på två konsonanter
och förutsatt vidare att
c) det mellan p, t, k och ändelsen i fråga står enbart kort vokal eller diftong."

Men det är ju solklart! Inte. Det har var dessutom bara en huvudregel. Sen fanns det preciseringar till huvudregeln och en specialregel för växlingar i verben. AAAAAAAAAAh! Det var inte såhär krångligt när jag läste finska förra gången. Då var det ju hyffsat lätt att komma ihåg när och var och varför bokstäver skulle bort eller bytas ut mot andra. Såna här definitioner gör en bara förvirrad. Något som jag däremot uppskattade var beskrivningen "Dessa villkor är desamma i alla växlingarna". Lovad vare finskans regelbundenhet! Det enda som jag hittills stött på som är oregelbundet är några fornfinska ord, men de hör till en egen grupp och är ungefär 5 st (uusi - ny, vesi - vatten, osv). Dessutom böjs alla likadant. Hienoa! Det kan t.o.m. mitt lilla minne ha specialplats för.

Ja! Äntligen! Det regnar.

Känns lite underligt att bli så glad över det men nu har det varit otroligt fint väder med sol och värme i ungefär två veckor och jag har inte fått något gjort av det jag borde. Mest för att jag tagit mitt förnuft tillfånga och suttit ute istället för inne framför datorn i och för sig. Men, nu är det dags. Jag måste börja översätta Mikaels pappas hemsida till hans företag (från finska till svenska den här gången tack o lov så jag behöver inte ole-dola fram några ändelser) och dessutom ligger jag en vecka efter i bloggen så några inlägg här skulle inte skada att få färdigt.

Fast innerst inne är jag lite bitter över att jag inte ska gå ut idag. Att sitta framför datorn gör mig bara mer närsynt (broderiet och läsandet har redan gjort sitt till) och igår när vi cyklade till stan och tillbaka igen så hittade jag säkert ett ton smultron i skogen. En burk såna hemma i köket skulle inte kännas helt malplacerat. Särskilt inte om man sedan blandade dem med grädde eller mjölk och lite socker och avnjöt i godan ro.

En morgon, okristligt tidigt, förra veckan vaknade jag av en fasligt liv utanför fönstret. När jag väl sen lyckades pallra mig upp visade det sig att några byggjobbare var igång och skulle gjuta husgrund precis nedanför vårt fönster. Eftersom man är något av en kunskapsnarkoman satte jag mig med kameran i högsta hugg för att dokumentera och sedemera kunna sprida denna kunskap vidare. Jag är nu stolt över att kunna presentera "Johannas skola i: husgrundsgjutning".

1. Parkera din cementbil så att den hiskeligt långa armen går att manövrera lätt och smidigt utan att fastna bland alla tallar och ballkonger trots att armen är utfälld till nästan full längd. (Hur de lyckades med detta för för mig fortfarande en gåta.)

2. Vrid, hög och sänk sedan armen i alla tänkbara led tills rätt vinkel är nådd och den når fram till stället som ska gjutas.

3. Sätt fast den stora snabeln längst ut som göra att man kan sprida ut cementen smidigare än om det bara gick längs armens löpande band.

4. Sätt igång snurrandet och testa vilken konsistens cementen har. Fastnar den havvägs ner är det ett typiskt dåligt tecken.

5. Häll i någon okänd vätska i cementblandaren för att få till en bättre konsistens.

6. Ta i med våld och långa skrapor om den gamla, torra cementen ligger i vägen för den nyblötta. Se till att löpande bandet är satt till ca ljusets hastighet så att cementen kommer fram innan den hinner torka.

7. Fatta ett stadigt grepp om snabeln och sprid ut cementen där den ska vara. Se till att några av grabbarna tar i med spade och jämnar till där det behövs.

8. Jämna till marken ytterligare med en lång pinne som dras över cementen. Öppna upp overallerna när det börjar bli för varmt. Se även till att ha några grabbar som står vid sidan av och lutar sig mot sina spadar.

9. Ta lunch.