Trollkarlen från Oz
När jag öppnade webbläsaren idag och fick upp Googles sökruta såg jag den här bilden. Trollkarlen från Oz har tydligen 71-årsjubileum idag. Ett lite märkligt årtal att fira kanske, men ändå.
När jag var liten var jag fullkomligt betagen av de här böckerna. Minns inte exakt hur många det fanns, bortåt 10-15 stycken säkert, men jag läste alla. Minns hur glad jag blev när bokbussen kom till skolan för då kunde jag hämta ut min bokning på nästa bok som jag gjort gången innan. Och bibliotekstanten (som säkerligen inte var så gammal att hon förtjänades att kallas tant) var alltid så snäll och hjälpte mig med nästa bokning. L. Frank Baum var namnet på min absoluta favoritförfattare på den tiden.
Har många gånger funderat på att läsa om böckerna, i alla fall den första och mest kända, där trollkarlen är med. Vi får se hur det blir med det. Finns ju en hel värld där ute av olästa böcker som behöver utforskas. Läste just ut en samling noveller från Decamerone, kanske Dantes Inferno blir nästa bok att bocka av från listan?
Inga får på banan
Det här med golf var visst ganska mycket knepigare än jag hade väntat mig. Har aldrig riktigt förstått mig på sporten. Jag menar, hur svårt kan det vara? Man släpar runt på sin väska i några timmar och slår till bollen när man väl hittar den, ser till att få ner den i hålet och sen är det bra. Vad skiljer det från en vanlig promenad på en välklippt gräsmatta egentligen?
Skulle visa sig att bara det här med att få iväg bollen var en vetenskap i sig. Jag hakade på Mikael och Marko när de skulle öva lite igår inför rundan de just nu är på.
Men först! Innan man kan börja slå måste kroppen känna sig tillfreds med sig själv. Det gjorde inte min utan att besök på hemlighuset var en nödvändighet. Om jag nu skulle ha råkat missa det tidigare så fick jag här ett mycket tydligt bevis på att golf är en sport för dem med lite mer bomullslappar i plånboken än vi arbetslösa studenter. Det såg ut som ett utedass, men inuti fanns en komplett vattenklosett med handfat och hela kittet. Jaa, man vill ju inte har urin på klubban direkt eller riskera att det fastnar sågspån under spikskorna.
Marko och Mikael körde igång direkt. Skaka fram en avslappnad ställning. Svinga klubban. Slå bollen. Konstatera att den gick långt/kort/högt/lågt/åt helvete snett och så vidare. Såg ju inte helt svårt ut det där. Har man sen en klubba som är ungefär lika stor som mina båda händer tillsammans kan det ju inte vara omöjligt att träffa bollen heller. Det är ju inte som att något skulle vara ivägen för den heller.
Jag ville dock inte vara framfusig utan hittade lite mossa på en mur bredvid som jag testade makroläget på kameran på. Visade sig dock att vissa svampar som också växte där hade en inte fullt så barnvänlig form, så jag lägger inte upp bilderna här. Man vet ju inte vem som läser.
Mikael lyckades sen, utan större ansträngning, få mig att testa att slå lite själv. Då började ansträngningen. För oss båda. Mikael fick ha tålamod och jag en överfull hjärna.
Man skulle stå rakt, fast ändå puta med rumpan så man kände sig som en fertil babian i sina bästa år, låsa hela kroppen, fast ändå vrida sig i akrobatiska vinklar så att man fick någon schvung i slaget. Dessutom skulle man hålla armarna raka, fast ändå böja dem så att de akrobatiska vinklarna kunde göras mera mänskliga. Sen fick man absolut inte lyfta fötterna från marken förutom på slutet när man hade slagit iväg bollen. Då skulle man göra en liten tjusig vrida-av-sig-knät-twist på benet samtidigt som man fortfarande skulle hålla fast i klubban så att den inte flög iväg och parkerade sig i någons pannben.
Jag tyckte att jag putade så mycket att man lika gärna hade kunnat hänga fast en skylt där bak där det stod "Sparka här så flyger jag 5 meter", men ni ser ju själva. Knappt ens en liten böj i knät. Ser snarare ut som ännu en spolning inne på dasset skulle varit på sin plats. Jag gillar förresten mina försök att efterlikna Percy Nilegård i Nile City. Den där bettskenan verkar inte ha hjälpt alls.
Sen tyckte jag att Marko tjatade onödigt mycket om att jag lyfte hälarna hela tiden. Jag var ju stadig som få. Hela sulan i hela tiden, förutom vid den där lilla knävridaren på slutet. Tittade på bilderna från igår och såg att det inte fanns en enda där jag inte står på tå. Om någon ser en kurs i muskelkontroll för grovmotoriken på basnivå kan ni väl ringa mig?
Sen skulle jag fokusera på att slå rakt och inte hårt. Till mitt försvar måste jag säga att av alla bollar jag slog var det max 5 som pinnade iväg snett. En naturbegåvning alltså. Att de sen bara var tre som nääästan rullade (ja, rullade. Det här är inte kulstötning, det är vart de hamnar när de väl stannar som räknas. Så det så.) fram till 100-metersskylten hade enligt mig enbart att göra med att jag inte slog tillräckligt hårt. Det här är ingen sport för mesar och vänliga människor. Bollen skulle skrämmas iväg. Titta bara så fokuserad jag är på att riktigt spöa skiten ur bollen på bilden ovan. Kan förresten sätta rätt mycket på att det var ett av de dryga 40-tal slag som aldrig ens kom i närheten av bollen, utan bara piskade ut luftvirvlar omkring den. Man måste ju "öva på swingen lite innan man kan slå".
Ja och här ser ni min tolkning av den lilla knävridarpiruetten på slutet. Inte helt enligt boken. Lyckades dessutom klämma en nerv i handleden varje gång jag försökte hålla kvar i klubban, innan Mikael justerade mitt grepp. Efter det fick jag bara blåsor på tummen istället. Jag fick också en helt annan förståelse för det här med spikskor. Efter att ha gjort en 360-graders sväng på plattan för att sedan totalt tappa balansen och nästan studsa ut på banan kan jag se poängen med att vara fastnitad i marken. Ett senilsnöre runt klubban skulle också kännas bra, för något som inte skulle göra det är om man skulle plantera den i knoppen på sig själv eller någon annan.
Det var helt enkelt mycket att hålla i skallen på en gång. Stå böjd - men ändå inte, håll armarna raka - men ändå inte, vrid av knät - men ändå inte. Vid sista bollen hade jag dock börjat få lite kläm på det hela. Bollen gick både rakt och hyfsat långt och jag slog inte för hårt, vred inte av mig knät, men lyfte säkert både på en och två hälar. Jag var i alla fall nöjd med min insats och idag säger både nedre delen av ryggen och större delen av rumpan att om inte annat så fick i alla fall musklerna jobba igår.
Som ett brev på posten
Jag vet inte hur jag kunde missa ljudet av en sådan bjässe som damp ner genom brevnedkastet idag, men det gjorde jag. Tur att man måste gå förbi dörren då och då. Särskilt när man får leverans från fjärran USA.
Nu jädrar ska här målas ägg!
Fore!
Medan purjosoppan kokar på spisen sitter jag här och klickar på "spara" vare tredje sekund för att inte loggas ut från min exjobbsansökan till finska staten. Hoppas den bär frukt. Har skrivit om nästan hela idag i samråd med Malin som själv försöker få någon struktur på järnvägen borta i Norge. Johodå, det kan nog bli något av oss kogvetare till slut.
Ska snart iväg med Mikael och spela golf. Eller egentligen ska han och hans kompisar öva på att slå lite och jag följer med mest bara för att få frisk luft. Tror dock jag ska testa på att svinga klubban lite jag med. Har hetsat alla kompisar hemma att vi ska spela minigolf när jag kommer nästa vecka. Man måste ju vara lite mjuk i svingarmen tills dess.
Den som söker, den finner
Här kommer de utlovade bilderna på "fynden" vi hittade när vi städade Mikaels föräldrars hus förra veckan.
Själv är jag väldigt nöjd över den artificiella ölmagen som den här polkarandiga kreationen skapar.
Gulligt va? (Kommentarer om byxorna undanbedes. De här till de här decenniet och är mina egna.)
En ganska lång stund trodde jag att den vita "tröjan" var ett örngott. De resåren hade sannerligen sett sina bästa dagar.
Keanu Reeves tittade förbi och lånade ut sin skinnrock åt mig.
2 av ca 15 skinnjackor som vi hittade i garderoben. Ölmagevarning även på dessa.
Några rediga pälsar fanns det också att välja på. För att inte tala om hattar och mössor.
Ja, ni ser själva. Det var svårt att välja.
När vi var klara med att stöka bland kläderna var det dags för kontoret. Vi hittade ett par uråldriga disketter. Pinsamt nog måste jag säga att jag aldrig hade sett ett par såna här mjuka på riktigt förut. När min familj blev med dator var det redan de hårda som gällde. Hittade förresten lite schyssta kopior av mina gamla disketter på datorn häromdagen. Kanske laddar upp något litet arbete från mellanstadiet eller en paintbild här på bloggen en dag.
Av alla märkliga saker man kan hitta så fann vi det här. Jag var tvungen att fråga vad i hela friden det var och fick veta att det var ett rengöringskit till datorn. Det följde med när man köpte den tydligen. "PS/1" stod det på framsidan. För folk som är något äldre än jag säger det säkert något om vad det var för en burk.
Det märkliga med dessa datorpryttlar och annan teknik som vi hittade är att de egentligen inte var så gamla, inte om man jämför med annat, men kändes ändå uråldriga. Jag svor till exempel högljutt när jag skulle mosa in några köpe-vhs:er i en redan överfull bokhylla och lovprisade dvd:ernas minimala format och blev nästan gråtfärdig när jag hittade ännu en burk överfull med disketter. De må vara mindre än cd-romerna, men inte fasen fick man plats med mycket på dem.
Det sista värt (?) att visa som jag hittade var den här videofilmen. Mikaels favoritfilm när han var barn tydligen. Ja, varför inte? Vem skulle kunna motstå den slagkraftiga beskrivningen "Non stop action-packed cartoon fun!!!" och en kanin på framsidan som just ska smälla av en fyrverkeripjäs i nyllet på Bimbo?
Sedan detta har vi avvkerat två dagar i stugan med bad i Finska viken och en sällsamt hetsig storm. Den höll sig dock några kilometer bort från oss så vi kunde i lugn och ro beskåda blixtarna som rev upp himlen både på längden och på tvären. Mest på tvären faktiskt, konstigt nog. I Björneborg låg folk på marken för att det blåste så mycket och hade man otur kunde man få sin bakruta kraschat av tennisstora hagel. Inget sådant hände oss och fastän jag hela tiden satt och hoppades på att det skulle komma fler blixtar och att mullret skulle komma lite snabbare än det faktiskt gjorde, så var jag nog ändå lättad över att slippa såga ner en stor tall och laga ett raserat tak dagen därpå.
Städa, städa varje fredag eller bara vart tredje decennium
Mikael har semester nu så vi har åkt till hans föräldrar i Lovisa. Fokus för semestern har hittills varit städning. Efter en lång tids bearbetande och i slutet en del hot om drastiska åtgärder, fick Mikael äntligen hela familjen att gå med på att rensa ut nedervåningen. Att bara städa vart trettionde år har sin charm, man hittar till exempel väldigt spännande kläder och en hel del märkliga datorprylar.
Ett smakprov:
Mer kommer imorgon eller om några dagar, jag tänkt skutta in och hjälpa till med maten nu.
Vuxna män gör saker tillsammans
Vi var hos Mikaels kompis Marko förra veckan. Deras hus ska rustas upp och däribland balkongen, vars tak efter 20 år hade antagit den mindre smickrande färgen "bajsbrunt". Markos mamma hade nu hittat något nytt bra plasttak som skulle vara väldigt "snabbt och enkelt" att sätta upp. Källa? Internet, såklart!
Taket bestod av långa "brädor" som man sågade till i rätt längd och sen pressade ihop med varandra. Allt fästes sedan med små metallplattor i träkonstruktionen för att taket inte skulle blåsa bort.
När vi kom dit hade Marko redan rivit bort all den gamla PVC-plasten och den låg nu utspridd över hela balkonggolvet och halva trädgården. 20 år gammal plast blir lätt lite spröd och följden blev att armslånga, handstora och tumnagelssmå bitar av sylvass plast nu låg och drällde överallt. Egentligen hade jag följt med mest för sällskaps skull, men när jag såg eländet tyckte jag att jag lika gärna kunde börja städa upp medan grabbarna började såga till lagom långa bitar nytt tak.
Plasttak på balkongen får här 2 härkpoäng, ett för färgskiftningen och ett för det livsfarliga skräpet.
Det fantastiskt "snabba och enkla" nya taket visade sig dock vara förtjänt av härkpoäng det med. Det var nästan omöjligt att såga i så vi fick ta en avstickare till Markos syster för att hänta cirkelsågen. Den behövde dock en ny klinga så nästa stopp fick bli K-rauta. Jag var som vanligt överlycklig eftersom jag hittade massa spännande saker där. Denna gång fokuserade jag på borr.
Det är fantastiskt med multifunktionella verktyg. Det här borret till exempel skulle man ju mycket väl kunna använda som flugsmälla för riktigt stora och feta bromsar.
Visade sig efter mycket hummande och petande att klingorna kostade bortåt 80 euro (800 kr) så någon sådan blev det inte. En ny avstickare till systern fick det bli där en sticksåg nu hämtades.
Väl tillbaks till huset och balkongen fortsatte jag mitt idoga städande medan männen fortsatte sågandet. Visade sig att materialet inte riktigt gillade det här med sticksåg så det fick bli en kombilösning. Först sticksåga kanterna, sen såga själva "plankan" för hand. Vi blev klara ungefär samtidigt men konstaterade att gräsmattan fortfarande var helt livsfarlig att beträda utan skor och, i synnerhet, om man som Markos systerson är ungefär 3 år gammal och inte är så noga med sådant. Marko konstaterade att han skulle ta och dammsuga gräsmattan efteråt.
Plasttak får ytterligare 2 härkpoäng, dels för att dammsugning av gräsmattan krävs och dels för att det inte gick att såga ordentligt i brädorna.
Så kom vi då till själva delen "vuxna män gör saker tillsammans" med tillägget "medan den som läst en kurs i risk- och olycksanalys står bredvid och hetsar om selar och andra, ur överlevnadssynpunkt, viktiga grejer". Lite information från Vägverket:
En krock i 30 km/h motsvarar ett fall från första våningen. Då har man 90 % chans att
klara sig utan svårare skador.
En krock i 50 km/h motsvarar ett fall från tredje våningen. Då har man bara 20 % chans
att klara sig utan svårare skador.
"En krock i 30 km/h motsvarar ett fall från första våningen. Då har man 90 % chans att klara sig utan svårare skador.
En krock i 50 km/h motsvarar ett fall från tredje våningen. Då har man bara 20 % chans att klara sig utan svårare skador."
En balkong befinner sig vanligtvis inte på första våningen. Nu var inte den här, strikt räknat, på tredje våningen heller, men när man tittade ner kändes det nästan så eftersom huset är byggt i en back. Dessutom fanns det rester av det gamla taket att ramla ner på. Inte så skoj. Eller skulle du bungyjumpa med ett för långt gummiband över en skock igelkottar? Nä, jag trodde väl det.
Jag vet inte om killarna fick godkänt för säkerhetsåtgärderna, men ingen ramlade tack och lov ner. Så här såg det i alla fall ut:
"Ok, håller du nu?" "Ja, jag håller nu." Det är bra att man bekräftar så att båda har koll på situationen i alla fall. Vid det här laget hade jag slutat muttra och funderade mest på om jag skulle hinna fram med mitt moppskaft ifall att någon ramlade ner och behövde något att gripa tag i. Jag kom fram till att svaret var nej.
Plasttak får ytterligare 1 härkpoäng för att man i det här fallet var tvungen att luta sig ut och fästa några krokar på kantbalken för att taket sen skulle sitta kvar. Lider man som Marko dessutom av höjdskräck vill man kanske lägga till ytterligare ett poäng, men jag tycker att sånt hör till själva takbyggandet.
Sen skulle själva brädorna upp också. Upp på balkongen var inga problem, men upp på takstommen var värre. Först satte vi första brädan åt fel håll (det fanns en smal och en bred kant för fästande av nästa bräda). Efter en del dividerande tog vi dock bort den och vände den rätt. Visade sig att krokarna som skulle hålla fast den inte satt ordentligt så det var ganska lätt att byta.
1 härkpoäng till för dålig fästanordning.
Nästa steg var att sätta fast brädorna i varandra. Det gick bara att göra nere på balkongen eftersom man var tvungen att pressa ordentligt för att de skulle fästa.
1 härkpoäng till för osmidighet.
Strategin blev att sätta ihop brädorna fyra och fyra, sen hiva upp dem på hustaket och sen låta Marko sätta ihop dem där uppe. Därefter tippades hela plasttaket ner över balkongtaket (med en liten paus för total getingutrotning med sprejburk, eftersom båda killarna sprang iväg skrikandes så fort det kom en mördarstekel flygandes). Eftersom plasttaket gick in en bit under hustaket var vi tvungna att dra tillbaks plasttaket in under hustaket efter tippandet, för att få det hela tätt. Det gick dock inte eftersom takstommen var relativt nymålad och plasten fastnade i färgen. Måla måste man göra för att plasten inte ska ändra färg av värmen som alstras i mörkt trä.
1 härkpoäng till för överdiven friktion på grund av nödvändig målning.
Jag vet inte hur det gick till, men efter mycket slitande, petande med moppskaft och en hel del steppdansande för att undvika fallade getingar, fick vi i alla fall taket på plats. Då gällde det bara att spika fast brädorna med hjälp av de medföljande metallplattorona.
Så här skulle det se ut. Efter lite förstrött spikande till klockan halv ett på natten - till grannarnas stora förtjusning - drabbades Marko av akut illamående och fick gå in. Antingen solsting eller för mycket getingsprej, eller båda. Vi fäste dock några plattor till utifall att det skulle blåsa upp till storm och gav sen upp för dagen (eller natten, snarare). Det skulle ta minst 1½ timme bra att fästa alla plattor. Dessutom märkte vi att alla brädor inte hade fäst ordentligt i varandra så taket skulle läcka på sina ställen. Inte gick det att klättra på taket och trycka fast dem heller, det skulle troligvis bara spricka då.
1000 härkpoäng extra för totalt värdelös konstruktion. Inte var det snabbt heller om man jämför med att bara skruva fast stora bitar tak på en gång.
Vi var där dagen efter för att grilla ihop med några kompisar. Marko hade inte gjort något på taket alls den dagen. Jag tyckte det var dumt att lämna det ofärdigt så jag fick upp dem som hittills hade kommit på balkongen och så spikade vi fast några till plattor. När resten av folket kom övergav vi dock allt arbete. Marko sa att han skulle vänta tills hans mamma kom tillbaka från en resa så skulle hon få hjälpa honom. Då kanske hon skulle lära sig att inte tro på allt hon läser om på internet. Särskilt inte när det gäller "snabba" och "smidiga" lösningar för husbygge.
Not: När jag googlade "fastlock" som taket, eller åtminstone metallbitarna till det, hette fick jag bara fram märkliga ryska och andra östueuropeiska sidor. Jag undrar vad det var för trovärdigt hans mamma hade fått fram ur dessa. Migveterligen kan hon inget sådant språk.
Tyckte du också att medeltemperaturen just sjönk med 10 grader?
Global uppvärmning och växthuseffekten är passé, nu är det global nedkylning som gäller. Det är i alla fall både Mikael och jag helt övertygade om efter att igår på stan ha sett en mammut susa förbi på en släpkärra.
Snart har vi väl galna ekorrar i jakt på ekollon springades runt fötterna på oss också. Eller vänta lite nu, det har vi ju redan. Såg fem stycken i ett och samma träd för några veckor sedan. Ser man ingen på en hel dag tror man att man har feberhallucinationer. Så, om det nu blir istid så känns det i alla fall skönt att tillgången till mat är säkrad.
Det blir aldrig som man tänkt sig
När vi precis hade flyttat in var vi väldigt duktiga med att snabbt få saker och ting på sin plats. Dock var lägenheten i sig inte särskilt duktig på att låta sakerna få vara där de var. Några exempel på när saker inte riktigt blev som vi hade tänkt oss följer nedan.
1. Vi skulle sätta upp min väggljusstake i vardagsrummet. Det var visst lite svårt att hålla borren stadig. Det löste sig dock med lite spackel och färg.
2. Mikael hade ägnat en hel dag åt att dra kablar till tv:n från ena hörnet av lägenheten till den andra. Det var inte bara så att kabelgömmarna inte ville sitta kvar på grund av dåligt klister på baksidan. Det var även så att färgen i taket inte riktigt ville sitta kvar och när den inte ville sitta längre, vad skulle då kabelgömmarna sitta fast i? Men skam den som ger sig! Nu sitter de kvar, bara man går och klämmer fast dem några gånger i veckan.
Efter lite beräkningar utförda av maskiningenjören i hushållet kom vi fram till att vi lastat hyllan med ungefär dubbelt så mycket som den tålde. Det är knepigt det där med moment. Ett kilo ner betyder inte nödvändigtvis ett kilo ut, särskilt inte om hyllan är lång.
Spackel och färg igen. Jag börjar bli bra på det där. Hyllan är tillbaks, men inte alla böcker. Nu får bara de absolut nödvändigaste vara med. Det vill säga ungefär 15 stycken.
4. Toadörren var lite trög att öppna från utsidan. Ett typiskt dåligt drag hos en toadörr. Det är ju alltid mer bråttom in än ut (om man inte sprungit och kissat i reklampausen vill säga). Smörjning stod på schemat. Dörren blev lättare att öppna, men gick nu istället inte att stänga eftersom handtaget på utsidan fastnade i nedtryckt läge.
5. De sista som skulle upp i lägenheten var den tidigare nämnda väggljusstaken. Vi invigde den samma kväll genom att slå på stort och tända alla ljus. Jag hade inte använt den så många gånger hemma i Ryd eftersom jag inte hade så många gröna ljus (de matchade min fondvägg) att jag kunde elda var och varannan kväll. De gånger jag använde den gick det dock bra. Det gjorde det däremot inte för den tyska utbytesstudent som hyrde rydslägenheten i andrahand när jag var i Finland första gången. Det hela resulterade i en, vad jag då tyckte, monstruös stor sotfläck på väggen. Jag var arg för att jag fick måla om hela den delen av väggen. Tyckte att tyskan var ett pucko som dels hade lyckats elda min vägg och dels inte ens hade försökt ta bort fläcken efter sig.
Den monstruöst stora fläcken var dock ingenting emot det som Mikael och jag såg när vi väl lyckades slita oss från tv:n den kvällen. Här hade vi fått till flera decimeter stora sotskuggor och en rejäl blaffa mitt på väggen. Jag var mest glad över att inte hela stället hade tagit eld.
Vi försökte med det mesta för att tvätta rent, galltvålen visade sig vara det mest effektiva, även om allt inte gick bort. Färgburken fick återigen tas fram och ljusstaken fick därmed officiellt gå funktionell i pension (den dekorativa pensionen får dock vänta till 65-årsdagen som för oss andra). Förresten borde alla ljus i det här hushållet gå i pension. Sist vi tände de två vi har på soffbordet rann det ut stearin över halva duken. Nu använder jag de ljusen till att färga bivaxet till äggmålningen istället. Fast igår spillde jag för andra gången ut hela skeden med smält vax över bordet. Tur att man har underlägg. Synd bara att det inte är helt tätt.
Försvarstal till finskan
Varning! Detta inlägg innehåller en osund mängd språkliga analyser och grammatik. För er som inte gillar sådant rekommenderar jag er att sluta läsa här.
Det här med finska språket är något som, trots att jag är sjukt slö i mina studier av det, ligger mig varmt om hjärtat. Fick en kommentar på mitt tidigare inlägg om de till synes jättelånga orden i finskan (vilka egentligen inte var så märkvärdigt långa om man tittade lite närmare på det. Särskilt inte om man hade stavat fel). Mitt svar blev lite längre än jag hade tänkt så jag tänkte att jag skriver ett inlägg om det istället.
När man som jag får för sig att läsa finska och berättar det för folk får man påfallande ofta kommentarer i stil med "Nämen, det som är ett så svårt språk!" eller "Oj, nej vad svårt! Finska är ju världens svåraste språk". Folk vet automatiskt att finska är svårt. Slår man upp "finska" i en ordbok är den enda beskrivningen man får "svårt". Frågan är bara hur de vet detta, ingen av dem man pratar med har någonsin läst finska. Nystar man lite till visar det sig att de heller inte känner någon annan som har gjort det. Den närmsta kontakt med finska de har fått var det finska barnprogrammet "Hej små knattar!" eller någon berusad finne på finlandsfärjan. Jag tycker också att det är svårt att förstå ett språk jag inte kan om jag bara hör det sådär. Jag tycker till exempel att majoriteten av världens alla språk är skitsvåra, för att inte säga omöjliga, att förstå. Men att inte förstå ett okänt språk är inte samma sak som att försöka lära sig ett eller att hantera ett språk man redan kan.
Det finns många myter om finskan som bidrar till något slags rädsla för språket. Bland annat har vi ju det här om de jättelånga orden. Jag är inte säker på varifrån den uppfattningen kommer, men jag antar att det påverkas av vilket modersmål man har. I till exempel engelskan särskriver man mycket mer än man gör i finskan. Det gör man däremot inte i svenskan. Att oinvigda engelsktalande får panik över de jättelånga finska orden är inte så märkligt, men att svenskar får det tycker jag är skumt. (Det som är ännu mer underligt är hur få av dessa rädda svenskar som faktiskt har läst riktig finska och inte bara lösryckta elementfraser såsom "Ei saa peittää".)
Har man kulturer som inte är alltför olika har man vanligen ett behov av att uttrycka samma saker. Det sker bara med lite olika mängd mellanrum mellan orden och med fler eller färre antal partiklar. Meningen "Hundbenet är under bordet" blir (med lite hemmagjord översättning för "hundben") på t.ex. spanska "La pierna del perro está debajo de la mesa". Betydligt längre alltså om man tittar på hela konstruktionen.
Kikar vi då på vad finskan har att erbjuda får vi av samma sats fram resultatet "Koiranluu on pöydän alla". Ungefär lika långt som i svenskan alltså. Flyttar vi upp hundbenet så att det ligger på bordet får vi dock "Koiranluu on pöydällä". Grammatikvarning: I det här fallet för att prepositionen "på" motsvaras av en kasusböjning i finskan. "Under" är fortfarande en vanlig preposition (eller postposition, om vi nu ska vara helt korrekta) och används som i svenskan, fast bakom huvudordet istället. "Pöydällä" ser kanske lite längre ut men det är bara för att man slagit ihop motsvarande två svenska ord så att innehållet blivit mer koncentrerat. Det enda svåra med den här meningen är egenligen att försöka uttala "pöydällä" utan att folk börjar flabba åt ens vokalljud. Särskilt om man är östgöte.
Orden, som kanske tycks vara längre på finska när man bara ser en text, är alltså där snarare mer koncentrerade i sitt innehåll än längre i själva grunden. Beroende på hur man ser det kan alltså de finska orden i sig tyckas längre, men att uttrycka samma sak på andra språk tar rent fysiskt, eller kanske grafiskt snarare, upp mer plats på andra språk. Dessutom går nog skillnaden i längd mellan vanliga ord på ett ut när man jämför svenska och finska - vare sig man tittar på sammansatta eller inte. Några exempel för att visa vad jag menar:
kieli - språk, tunga
suu - mun
orava - ekorre
tie - väg
nahka - läder
vaikea - svår/t
harmaa - grå
pusero - tröja
asunto - lägenhet
vesi - vatten
rapu - kräfta
Att jämföra ord utifrån hur de skrivs blir sen egentligen lite märkligt med tanke på att svenskan och finskan har olika stavningskonventioner. Här har finskan helt klart en fördel med tanke på att dess skriftspråk är relativt ungt och därför stämmer bättre överens med det talade språket än vad svenskan gör. Har man lärt sig uttalsreglerna för finska - vilket man gör redan första lektionen - kan man i princip läsa språket felfritt efter det. Att man sen får kämpa resten av livet med sin fula brytning är sånt man får ta. Mig personligen tog det två år från det att jag hade börjat läsa tills dess att jag accepterade att jag alltid kommer prata finska på östgötska. Lite tragiskt, men bättre sent än aldrig. Och lite tragiskt också att det skulle bli just den dialekten.
Ok, men åter till saken. Finskan är alltså betydligt lättare än både svenska och engelska när det gäller uttal och stavning. Jag har suttit i många timmar och försökt knäcka vissa av stavningsreglerna i svenskan men inte kommit längre än till att "det måste bero på typen av vokal". (Sen stämde det inte i alla fall ändå så jag få forska vidare.) Hur lätt kan det egentligen vara att lära sig när g ska uttalas som g och när det ska vara som j. Hur vet man vilken stavning det ska vara för sje- och tje-ljuden när det finns i runda slängar 12 varianter att välja mellan (sj, sch, ch, g, rs, tj, stj osv. osv.)? För att inte tala om engelska. Vad är egentligen syftet med alla dessa extra th och ou överallt? Jag vet inte hur lång tid det tog för mig att lära mig både uttala, stava och känna igen "thorough" i text. Nä, finskan är betydligt lättare när det gäller stavning.
Svenskan har för övrigt 17 vokaler, men använder bara 9 i skrift. Ni kan ju försöka gissa hur lätt det är att räkna ut vilket ljud som ska användas när. Finskan har förvisso ett antal bisarra diftonger, men håller sig annars ganska konsekvent till sina 8 vokaler. Hur svårt det är att lära sig höra och uttala skillnaden på dessa tror jag beror på hur gammal man är och hur stel ens hjärna har blivit. Jag kan dock tänka mig betydligt knepigare saker att lära sig än att gapa lite mer med munnen när man säger "ä" och "a" på finska. Exempel på detta skulle kunna vara lite schyssta klickljud som förekommer i en del afrikanska språk, eller varför inte lite betydelseskiljande glottala stopp? (Alla som har hört någon skratta tonlöst så att det låtar som något som klickar nere i halsen, vet vad ett glottalt stopp är.)
Finska vokaler
| Främre | Bakre | |||
| Orundad | Rundad | Orundad | Rundad | |
| Sluten | i | y | u | |
| Mellan | e | ø <ö> | o | |
| Öppen | æ <ä> | ɑ <a> | ||
Jag skulle vilja avhandla verben här också, men med risk för att förlora läsarkretsen för alla framtid på grund av för långa inlägg så väljer jag bara att konstatera följade: Finskan har ett enda oregenbundet verb. Detta råkar vara verbet "att vara" och alltså något man tvingas lära sig rätt snabbt ändå. Slå det om ni kan! Vem har inte suttit och tragglat oregebundna engelska verb, 15 stycken i veckan, hela högstadiet? (Vem satt inte senast igår och försökte skriva "inveg" innan hon kom på att det nog hette "invigde" ändå?)
Nä, finskan är ett nästan kusligt regelbundet språk. Dessutom har allt som heter artiklar och bestämda former totalt avskaffats. "Auto" betyder alltså både "bil" "en bil" och "bilen". En och ett finns alltså inte och heller inga genusböjningar i stil med "svår/svårt" eller "lille/lilla". Bekant för de flesta är säkert att man heller inte skiljer på han/hon utan har det gemensamma ordet "hän". (I början var jag lite orolig för att finnar på grund av detta inte riktigt visste skillnaden mellan män och kvinnor, men jodå, det gör de. Vore ju annars märkligt efter allt bastubadande som de utsätts för redan i unga år.) Faktum är att finskan är så genusavskaffad att man i dagligt tal inte ens säger "hän" om folk utan kort och gott "se". Det betyder "den/det" och jag blir fortfarande förolämpad när Mikael refererar till mig som en "den". Exempel "den förstår inte finska". Kul. Trevligt. Hallå?! Kan man få lite bekräftelse på att man är värdefull här eller? Mamma det:ade mig också en gång men hon förnekade ihärdigt att så var fallet. Sen hörde jag det igen, men då sa jag inget. Jag antar att det inte ses som en förolämpning här borta.
Jag tror att folk bara har hört att orden är jättelånga (och kanske jämfört med engelska där man särskriver nästan allt) och sen bara fått för sig att orden är långa. Det är lite som att alla har fått för sig att finska är ett jättesvårt språk. Påfallade få (egentligen ingen) av dem jag träffat som säger så har själva försökt lära sig finska, utan de har bara hört att någon annan har sagt det. Det finns till och med finnar som säger att finska är svårt. Hur är det ens möjligt att få en sådan uppfattning om ett språk som är sitt modersmål? De säger att det är svårt för att någon annan sagt det.
Sett ur ett annat perspektiv så är alla språk svåra. Det har ju t.ex. tagit mig 25 år att bli så bra på svenska som jag är nu. Språk är inget man lär sig på en vecka, det tar tid. Det beror lite på hur gammal man är, hur mycket man exponeras för språket och hur likt det är andra språk man kan sedan tidigare. Finska ser svårt ut för att orden ser så annorlunda ut, men i själva verket är det det mest regelbunda språk jag stött på hittills (bara ett enda oregelbundet verb till exempel). Myten om finskan som ett svårt språk kommer från
Ok, summa summarum av det jag pratade om före detta lilla inpass är alltså att finskan har sina kasus och sina regelbundna verb, men annars behöver man inte bry sig så mycket om att böja adjektiv rätt eller använda korrekt artikel. Något som dock är knepigt i finskan är just ett av dessa kasus. Det kallas partitiv och kräver att man, om man inte har det sedan tidigare, genast införskaffar sig ett gediget abstrakt tänkande. Partitiv används bl.a. för oavslutade eller pågående handlingar (t.ex. känslotillstånd såsom att älska), i negativa satser (jag har inte en bok) samt när man har fler än två saker eller en mängd av något. Har man dock bara läst lite diskret matematik och har lite kläm på oräknebara substantiv, så klarar man det hela galant! Ett litet exempel:
pulla - bulle/bullen. En bulle rakt upp och ner helt enkelt.
pullaa - en bit, eller en del av en bulle. Typiskt bra form om man vill bjuda på bullelängd och inte vill att personen ska äta upp hela längden.
pullat - bullarna. Vissa bestämda bullar, vanligen de man pratat om tidigare under samtalet. I extremfallet alla bullar i hela världen.
pullia - en delmängd av alla bullar i hela världen, eller av alla bullar som man refererar till i samtalet. Helt klart den knepigaste böjningen att hålla koll på, men den som vanligtvis används på inköpslistan, så jag börjar lära mig.
Se där, det var väl inte så svårt!
Ok, lite knepigt är det allt och då har jag hållit mig borta från konsonantförändringarna och pluralstammarna bara för att ge sken av att finskan är världens lättaste språk. Men, det jag egentligen vill komma fram till, och som jag hoppas att jag har gjort lite med den här texten, är att finskan har ett oförtjänt rykte om att vara ett så himla svårt språk, när det egentligen inte stämmer. Finskan är lätt eftersom våra kulturer är så lika, men uppfattas som svårt eftersom orden ser så annorlunda ut. Värt att tänka på att ryktet om finskan som ett svårt språk kommer från den svenska adeln som kom till Finland för att bo här på tilldelade ägor, men i princip bara hade finskspråkiga arbetare som skötte markerna (Källa: Språktidningen, nummer okänt men går att ta reda på). Att lära sig finska i vuxen ålder, utan någon lärare är säkerligen svårt, men vilket språk skulle inte vara det? Att sedan se språket som något för dem med lägre status, är säkert inte heller något som direkt ökar på motivationen.
Sverige ca 1730. Bild från onlinegalleries.com
Det som jag tycker är lite trist är att hela den här mentaliteten om mindrevärde tycks sitta kvar i finnarna. Det händer inte sällan att jag träffar folk som rent ut sakt avskyr och föraktar svenskar, enbart för att de tror att svenskarna tycker att de är bättre än finnarna. I ärlighetens namn tror jag inte att svenskar bryr sig så mycket, men även det upplevs som irriterande här borta. Sen finns det de som tycker att det är jätteroligt att träffa svenskar och vill veta allt om hur ett verb böjs i imperfekt till om alla svenskar äter gröt till frukost. Bilden är delad alltså. Dock tror jag aldrig att jag någon annanstans har träffat på folk som uppriktigt tycker att deras modersmål är det svåraste språket i världen, trots att de själva pratar det felfritt (ja, eller så felfritt som man nu pratar när man pratar, men den detaljen blir en alltför lång diskussion att ta upp här). Det finns finnar som är jätteförvånade över att man läser finska och uppmanar en nästan till att ge upp för att det är så svårt. Jag blir provocerad av sånt här, om det är någon som inte kan uttala sig om ett språk är svårt eller inte så är det väl någon med det som sitt modersmål? (Vänligen bortse här ifrån min analys av hur svåra svenska skrivregler är, för att få en gedigen och helgjuten argumentation texten igenom.) Det jag vill visa på är alltså att ryktet om finskan som ett svårt språk har gått så långt att till och med finnarna tror på det.
Med det här tänker jag inte uppmana folk till att gå ut på direkten och börja lära sig finska. Det jag vill är att uppmana alla som har och sprider inställningen om att finskan (eller vilket annat språk som helst) är svårt - utan att själva ha provat på det - att sluta med det. På samma sätt som man borde ifrågasätta slutsatser om annat innan man går ut och predikar dessa till var och varannan person man möter. Frågan om språk kanske inte är så allvarlig, men det finns andra saker som kan bli väldigt fel om man bara sväljer dem som sanningar utan att tänka efter själv först. Allt kan man förstås inte ifrågasätta, men idag har ni i alla fall förhoppningsvis lärt er att myten om finskan som ett svårt språk bara är just en myt. Alla språk är svåra, på ett eller annat vis. Fråga er själva hur lång tid det har tagit för er att bli så bra på ert modersmål som ni är nu. Mig har det i alla fall tagit nästan 25 år och jag är fortfarande inte klar.
Regnsbågsägg
Här kommer senaste tillskottet i äggsamlingen. Tjusigt va?
Inte? Eller jo, kanske om man hade varit 4 år.
Förklaringen är att jag hade två ägg att göra igår (egentligen tre, men det finns gränser för hur mycket man hinner med på en dag) men var lite osäker på hur färgerna skulle bli om man vill ha blått som sista färg. Satt rätt länge och fnulade med Excel och försökte få till något slags färgblandningsmatris, men det ville sig inte (jag skyller på brist på teknisk utbildning). Slutade med att helt sonika klottrade ner ett hönsägg med lite olika färgkombinationer på. Bra att ha för framtiden.
Slutsats: Grön och pumpa (orange) göre sig icke besvär och rött och blått var heller ingen hit. I övrigt fungerade det mesta jag kunde komma på att slaska ihop. Hoppas nu bara att äggen jag gjorde faktiskt blev bra också.
Slutsatsen kommer förresten bara att gälla fram tills dess att jag fått hem nya färger (ska beställa idag). Därefter kommer jag behöva en avancerad kurs i matriskomponering om jag ska lyckas hålla koll på alla kombinationer. Hjälp!!
