johannalainen

Var just ute och sprejade lite såpavatten på krusbärsbuskarna. Så länge jag kan minnas så har 99% av bären varje år gått åt skogen på grund av mjöldagg. Jag hoppas att de ska klara sig bättre i år, även om det var en del bär som redan var täckta av en vit, luddig hinna. Den enda busken som har klarat sig varje år är den med röda bär, men nu hade den på något mystiskt sätt försvunnit helt. Det var ett stort hål i raden där den brukade stå. Har ingen aning om var man kan få tag i en ny men det kan säkert vara värt lite efterforskningar. Åtminstone om den är den enda sort som står emot angreppen.

Idag var jag ute och gick med Håkan och hans mamma igen. Eller jag orkade inte hålla koll på dem så mycket så jag knöt fast mamman i pappas båttrailer och sen litade jag på att Håkan skulle hålla sig i närheten. Han skrek och gapade som en galning men varje gång jag gick och kollade så var det inget fel. Han fick väl för lite uppmärksamhet från mamman kan jag tänka mig. Det är inte lätt att ha en mamma som prioriterar gräsmattan framför en själv.

Som utlovat kommer här lite bilder från gårdagens träff med Håkan.

Håkan var tidvis lite svår att få att fastna på kort. Det är inte för intet som man har flera gigabyte på sitt kameraminne.

 

Till slut fick jag ändå till ett hyfsat kort på Håkan-bråkan. Hur jag lyckades ta kort på mitt eget ben i samma veva övergår dock mitt förstånd. Jag måste ha världens längsta arm. Observera förresten gärna de fantastiskt lämpliga skorna jag hade på mig. Jag fattar inte att jag inte hade ett kilo fårbajs fastsmetat mellan tårna efter att ha klampat runt i ladan med de där.

Varför det absolut godaste gräset växte under bilen vet jag inte, men det blev ett smärre krig när jag försökte få bort henne därifrån. Fick till slut som jag ville och Håkans mamma (som jag förresten adopterade som min tacka och döpte till Aino) var nog inte helt missnöjd eftersom jag sen eskorterade henne till ett ställe där kirskålen regerade. I alla fall fram tills det att hon hade varit på besök. Håkan, som inte riktigt har fått kläm på det här med växtätande än, tog varje chans han fick att snutta i sig lite mjölk. Mamman verkade inte så engagerad. Som sagt så var gräsmattan lite viktigare just då.

Ute och går med fåret. Inget konstigt alls.

Mamma passade under tiden på att njuta lite av det vackra vädret. Solstol i trädgården en hel eftermiddag och med ett glas flädersaft inom räckhåll är det perfekta sättet att tillbringa sin födelsedag på skulle jag säga.

Nu är jag mitt i mitt besök i Sverige. Kom i onsdags och åker igen på onsdag förmiddag. Har under tiden här hunnit med att tvätta igenom hela tvättkorgen (som är i storleksordningen av ett smärre klädskåp), konstaterat att flädern inte börjat blomma än så saften får vänta, fotat mammas nyaste mockakoppar i samlingen, planterat om mina krukväxter, träffat glada tjejer och ätit god mat, firat mamma idag på födelsedagen samt varit ute och gått i trädgården med Håkan och hans mamma. Bilder på Håkan kommer kanske imorrn. Måste bara föra över dem till datorn först.

Hoppas på att jag hinner träffa lite mer folk när jag är här, men annars duger det ganska bra med att bara sitta i solen ute i trädgården eller strutta runt barfota i shorts och gnugga fast gräsfläckar på fötterna.

Jag har haft lite strul med mina telefonnummer på sistone men nu har det stabiliserat sig. Mitt svenska nummer är samma som tidigare och ska enligt utsago fungera i Finland också, trots att det är ett kontantkort. Jag får testa när jag kommer dit innan jag lovar nåt bara. Mitt finska nummer är däremot bytt, men ska - så fort det kommer igång - också det fungera i Sverige vilket är något av en världssensation. Istället för att börja på 0468 så börjar det nu på 0440, men annars är det precis samma. Hör av er om ni vill ha hela numret och inte har det gamla sedan tidigare. Jag kände bara inte för att basunera ut det på internet när jag inte riktigt vet vilka som läser bloggen.

Nu tänkte jag antingen däcka på sängen med min Arto Paasilinna-bok (det gäller att försöka assimilera sig med den finska kulturen så fort som möjligt så man inte åker på pisk från urinvånarna. Byråkratin har jag ju redan blivit i princip avrättad av.) eller så ska jag bara däcka rakt av. Är helt slut. Det är hårt att äta tårta och chokladpraliner sittandes i en solstol i trädgården en hel dag.

Vad spelar det för roll att man har massor med tid att hinna färdigt med julkorten när allt material till dem ligger i resväskan som ingen riktigt vet var den är? Efter att ha läst många kurser om svårigheterna med att hantera stora system där både människor och maskiner är inblandade borde jag inte längre bli förvånad men jag kan inte hjälpa att jag blir det ändå. När man checkar in väskan en timme innan planet ska gå, hinner med planet, åker endast mellan Helsingfors och Norrköping utan några mellanlandningar eller väskomflyttningar, då förstår jag faktiskt inte att nån kan tappa bort ens bagage på vägen. Visst unnar jag min väska att få resa runt och se världen, men i så fall vill jag helst vara med jag också.

I helgen fick jag äntligen över alla bilder från sommaren till min dator så snart kommer det nytt här på bloggen. Denna vecka är dock rätt tung i skolan så det kanske dröjer några dagar.

Sådär ja, då är man inne på sjätte dagen i Sverige. Det har varit något av en chock att komma hem, varför vet jag inte. Började med att jag, fortfarande kvar i Finland, i en veckas tid inte fattade att jag skulle hem, men tydligen blev jag stressad av hemresan ändå det för mina käkmuskler kändes i flera dagar (och egentligen fortfarande) allt annat än avslappnade. Tandläkaren och bettskena nästa kanske? Båten anlände 6.30 svensk tid till Stockholm i lördags. Ingen frukost på sängen den födelsedagen kan vi ju konstatera, men en hembakad blåbärsmuffins i bilen unnade vi oss.

När vi kom hem till Ryd sen så började det hända konstiga saker med min hjärna. Eller snarare så var det saker som inte hände som de skulle. Kände mig skittöntig när jag stod i hissen och insåg att jag inte visste vilken våningsknapp jag skulle trycka på. Tror det tog en minut innan jag lyckades bestämma mig. Var rätt iaf, men det är ju underligt att man ska behöva tänka efter när det gäller en sån sak. Tror jag haft för mycket semester i Finland så att hjärnan har lagt ner totalt. Och vant mig av med mina saker har jag gjort också. Kom på mig själv häromdagen med att inte ha en aning om ifall att jag har vinterskor eller inte. Eller ens vilka skor jag har överhuvudtaget förutom de som var med till Finland. Lustigt.

Efter ett besök till mataffären för att fylla på den helt tomma kylen och frysen med lite första hjälpen-varor blev det i alla fall en liten frukost på sängen med paket och allt.
Jag fick lite pengar till en ny kamera som jag har tänkt köpa och två böcker. En kakbok som hette "Sommarens söta" och en fototipsbok som hette "Stora fotoboken". Blir till att läsa nu kommande veckor och sen får vi se om jag provar några nya recept till det officiella födelsedagsfirandet.

Vi tog en sväng till min moster efter frukosten för att fira oss lite och tog med en tårta. Där blev vi kvar ett tag för de hade precis köpt ny tv som var totalt värdelös när det gällde att ställa in nya kanaler på rätt plats. Menyn såg jättefin ut och man bläddrade så bra i den, men vem hade trott att rubriken "Inspelare" betydde samma sak som "Byt plats på kanalerna"?
Vi var kanske inga stjärnor på att blåsa ut ljusen trots att vi var två men till slut gick det.

Tårtan smakade smarr trots att det var en del grädde på den (man blir annars lätt lite illamående av för mycket sånt). Molins konditori i Ryd vet hur man gör tårtor helt enkelt.

Efter besöket hos mostern och sambon begav vi oss av hemhem för att hämta och lämna lite saker. Där var det som vanligt kaos. Gräset var inte klippt på flera flera veckor och plommonträden både hade gått sönder eller höll på att. Vi plockade bort så många plommon vi kunde för att grenarna inte skulle gå av helt och hållet. Tycks vara ett fruktår i år. De där små äckliga päronen som ingen någonsin äter (förutom  djuren som älskar dem) fanns det också en del av. Vi plockade en del i en hink och gick sen och fjäskade för kvigorna som fanns i hagen. Sen gick vi och letade reda på kalven som vi har där hemma.

Förutom att hon var brutalt söt visade det sig även att hon var ganska tam och kom, tvärt emot vad normala kalvar brukar göra, t.o.m. fram och hälsade. Eller  "försökte äta upp handen" är kanske en mer träffande beskrivning. Vi döpte henne till Bob, något som (till stor del tack vare mina påtryckningar) tycks ha blivit vedertaget nu. Givetvis kommer hon få något annat officiellt namn också men det kommer aldrig att användas förutom på pappret.

Här tillsammans med mamma Blondie.

Vi avslutade vistelsen med att plundra grönsakslandet på morötter som smakade fantastiskt bra. Jag har fått för mig att jag ska försöka göra morotssoppa någon dag eftersom det finns så mycket av dem. En och annan morots-ananassallad lär det bli också.

Kvällen tillbringade vi på restaurang Olympia inne i stan. Lite mer födelsedagsfirande blev det där. Väldigt god mat och duktiga servitörer, till skillnad från på Kökar som jag ska berätta mer om en annan gång. Det kändes konstigt att gå runt i Linköping och leta restaurang. Inget man direkt gör till vardags. Räknar man bort julborden och pizza-kebabställena så har jag nog varit på totalt 3-4 restauranger i stan i hela mitt liv.

Vi hade tänkt ta en promenad tillbaka hem efter allt matsvullande men insåg att vi inte orkade plus att det var rätt kyligt och vi saknade jackor. Jag kan säga att det var ett sant nöje att betala på bussen när det bara kostar 10 kronor jämfört med drygt det tredubbla som det gör att åka mellan Espoo och Helsingfors. Enkel väg dessutom.

På söndagen åkte vi till Bergs slussar för att njuta lite av solen innan Mikael åkte tillbaka till Stockholm och båten. När han hade åkt infann sig ett återanpassningsproblem: datorn. Den var långsam, den hade konstigt tangentbord och musen flyttade sig knappt när man rörde på den. Att den var på svenska och inte finska var dock lättare att vänja sig vid.

Under tiden jag satt där och bråttades med datorn insåg jag att vi hade glömt bort att föra över alla bilder från sommaren på min dator. Superklantigt eftersom jag behöver dem för att skriva färdigt bloggen. Nåväl, har en del på kameran, men har absolut ingen aning om vilket datum de är tagna. Får väl ta någon omväg kring det.

I övrigt började mina kurser i tisdags och jag har redan börjat få myror i rumpan på föreläsningarna. Var även på en av festerna som ordnas för de nya studenterna här i onsdags. Insåg att jag hade gjort det där så många gånger redan att jag kunde det hela utantill. Helt klart är att jag inte kommer bli långvarig på det här universitetet utan känner mig väldigt färdig med studentlivet. Ska bli skönt att bli klar. Nu gäller det bara att hitta ett företag att göra exjobb för. Ska bara läsa två kurser först så jag vet vilken inriktning jag ska satsa på; Interaktionsdesign, Beteende i komplexa system eller något åt lingvistik-översättningshållet. Vi får se vad det blir, nu måste jag iaf kila iväg på en föreläsning.

Idag försökte jag folkbokföra mig i Sverige igen. Det var svårare än jag trott och tydligen kommer det ta en månad innan det går igenom. Tills dess, har jag under obehagliga former fått erfara, verkar mitt svenska personnummer vara osökbart i diverse register. Vi får se vad för obehagligheter det kan komma att orsaka. Vet heller inte hur det påverkar mina försäkringar eller vilka försäkringskort jag ska ha med i plånboken. Bäst att ta alla så får eventuella läkare välja och vraka.

Fick tag i en synnerligen osympatisk kvinna där på folkbokföringen/skatteverket som envisades med att jag skulle uppge mitt syfte med att folkbokföra mig i Sverige. Jag blev brydd. Jag är svensk medborgare och ska bo här, vad mer kan man begära som förklaring? Vad gör alla andra svenskar här liksom? Rånar banker? Fick skriva "studera vid Linköpings universitet". Var sen tvungen att uppge hur länge jag tänkte stanna. Vad i H*lv*t*?! Typ, resten av livet? Jag vet inte, jag kanske flyttar till Finland igen sen (där verkar man ju iaf mer välkommen) men "tills vidare" var för vagt blev jag snorkigt upplyst om så jag fick klämma i "2 år" där eftersom det är så lång tid jag har kvar på studierna. Jag blev arg för jag tyckte det var oförskämt att ställa såna frågor till mig som (iaf trodde jag att jag var det tills idag) är svensk och som efter ett år kommer tillbaka till landet.

Var skitirriterad när jag gått där ifrån och kände det som att jag fått en administrativ käftsmäll och inte var välkommen i landet längre. Det jag blev mest förbannad över är att man är starkt rekommenderad att folkbokföra sig i ett annat nordiskt land om man ska stanna där mer än ett år, men gör man det så verkar det ändå inte duga. Usch!


Tja men fyllt år har jag också gjort idag. 23 år minsann. Nu börjar man komma upp i åldrarna. Hade massa folk här hemma på fika så det har varit en trevligt kväll (bortsett från att Anders inte skrev i gästboken *pik pik*). Min vana trogen tänker jag jättemycket på att jag ska fylla år några veckor innan jag gör det men glömmer bort det dagen innan, men följden att jag även glömde bort min mosters födelsedag. Pinsamt. Nåväl, jag får ringa en annan dag, presenten har jag ju redan.

Men inte med båt den här gången. Har tröttnat lite på det och nu vill jag inte slösa bort dyrbar tid ute på Östersjön. Sjösjuka i all ära, men den här gången blir det höjdskräck istället.

Ska göra ett nytt försök med projektet "jobba och bo i Helsingfors (ok, Espoo) hela sommaren". Vi får se hur det går. Känns iaf befogat att ta upp bloggandet igen. Om inte annat så för att redogöra för betygskriget som jag nu förklarat mot KogVet-institutionen på Helsingfors universitet. Jag ska tamejfan (ursäkta ordvalet men jag är så lack på det här nu) ha min 5:a! Har nu efter två månader dragit in Tekniska högskolan i leken. Nää, tacka vet jag LiU där professorn vet vem man är och t.o.m. har saknat en när man varit borta. Det ska bli skönt att komma hem och plugga igen. Men inte nu! Nu bär det iväg till Helsingfors igen (jaja, Espoo, men jag tänker inte byta namn på bloggen och ingen vet egentligen vad Espoo är för ett ställe) för en sommar i badstrandens och traktorns tecken.

Förresten, är det någon som känner någon med en inte alltför gammal valtratraktor som vill testa en prototyp? *tittar med stora bedjande rådjursögon* I så fall: Ring mig! Jag behöver rejäla användare som inte smygkonspirerar med företaget jag jobbar för. Sommaren är för kort för att utvärdera kommentarer som "Nae, alltså jag har inte testat den, men den SER bra ut." Blir det så kommer jag slänga skräpet i papperskorgen och flytta ut till Mikaels mökki (sommarstuga). Ett metspö i ena handen och en avstängd mobiltelefon i den andra. Vad mer kan man begära? Mygg. Ingen sommar utan mygg. Och det ska härdas ut för myggstift är tydligen giftigt, inte bara för myggor. Det har jag läst i Råd&Rön.

Nä men nu är det bäst jag tar mig i kragen innan jag skriver en roman här. Väskan ska packas och kexet ska ringas. Ringas ska även lite kusiner och morskusiner, men det får bli på andra sidan Östersjön. Ses där imorrn =)

Det var tydligen inte bara att packa väskan, sätta sig på båten och sen tro att man var hemma. Nu kommer bomben av administration igen. Eftersom jag fick åka hem i en hast hann jag inte ändra min folkbokföringsadress så jag räknas fortfarande till den finska befolkningen, vilket även medför att om jag blir sjuk så får Finland betala för mig här i Sverige. Måste åtgärdas relativt snabbt.

Första steget mot att acceptera att hemvändandet är permanent blev att avskriva mig från utbytesstudents- och kogvetmejlinglistorna. Ska ärligt talat bli skönt att inte får mejlkorgen bombad av "YEEAAAH! Vi har fest igen (som vanligt och alltid så varför ens påminna om det?) på torsdag. Kom till supercoola baren den-och-den (med namnet översatt till engelska följt av utroptstecken som om namnet vore något chockerande) och tävla med de andra utbytarna om vem som kan supa bort flest tentor den här veckan" samt kryptiska meddelanden på finska som hela första terminen sorterades in i mappen "oläsbar" och som under vårterminen bara skummades för att konstatera att de fortfarande inte innehöll ens en liten mening på engelska, trots att Thekla och jag bett om det flera gånger. Fast vid det laget hade vi redan gett upp hoppet och under våren träffade jag inte en enda inhemsk kogvetare mer än en gång när jag av en händelse sprang på en i trappan till biblioteket.

Fick ett mejl för några veckor sen från LiU:s ansvarige för utbytesstudenter med lite info om vad man skulle samla på sig för papper innan man kom hem. Jag måste säga att jag inte har en aning om vad jag ska göra med dem, hur jag ska få tag i dem eller om de ens gäller mig. Generellt gäller all info man får ERASMUS-studenter (typ organisationen för utbyten inom Europa) men jag åkte inte via den, utan vi ett nordiskt utbyte så jag vet aldrig om samma regler gäller mig eller inte. Tror inte att jag kan lämna in mina papper än heller för tydligen får jag inte mitt betyg för traktorkursen. Blir mer och mer arg över krånglet och att jag dessutom måste ta tag i det själv, när man tycker att det kursadministrativa borde hanteras av administratören direkt och utan att man behöver påminna 18 ggr innan man ens får svar via mejl. När man sedan kollar upp det intyg som behövs och inser att man inte kommer åt dem överhuvudtaget p.g.a. att man är registrerad vid ett annat universitet, vet man inte riktigt vart man ska ta vägen. Jag borde skriva ett mejl, men bara tanken på att skriva ett artigt, korrekt formulerat när man bara vill skrika åt dem får mig att tappa orken totalt.

En annan sak med att komma hem som inte har med krånglade papper att göra är att man märker hur mycket av det man tagit för givet som försvunnit ur minnet. Jag skulle ta bussen från universitetet in till stan för att åka och bada, men insåg att jag inte hade den blekaste aning om vilka nummer som gick vart eller om jag behövde byta. Tydligen hade linjerna lagts om också för jag höll på att hamna nere i Kisa när 202:an inte gick längre än till Resecentrum (trots att det bevisligen åkte en annan 202:a vidare därifrån eftersom jag mötte den när jag letade efter rätt hållplats). Jag kände ett visst behov av att vifta med busskortet för att bussen skulle stanna vid hållplatsen och blev förvånad över att jag behövde stoppa busskortet i läsaren och inte bara vifta lite med det framför den. Det här var bara för bussåkandet - jag undrar vad mer det är som jag glömt bort. Förmodligen hur man köper frimärken på svenska.

Igår när jag var på sjukhuset nästan hela dagen insåg jag att det fortfarande finns en person som ser fram emot att läsa mina inlägg och jag tycker dessutom alldeles för mycket om att skriva för att kunna sluta bara sådär. Ska därför försöka skriva klart inläggen från mina resor i Europa under våren som fått lite för lite uppmärksamhet. Orken är dock inte på topp just nu så det kan dröja ett tag och dessutom måste jag leta reda på bilderna som eventullt bara ligger på min nerpackade dator. Men dröj kvar så kommer det en rapport från Röda torget inom en snar framtid.

Den här bloggen var bara tänk som en upplevelseförmedlare under min tid i Helsingfors som skulle ha pågått till mitten av augusti. Nu blir det inte alltid som man tänkt sig och verkligheten har en synnerligen ful ovana att kraschlanda i ens planer och liv lite då och då.

Det spelar ingen roll hur länge och hur mycket man föreberett sig på att vissa saker ska hända - när det väl sker så sker det utan hänsyn till alla förberedelser och allt man kan göra är att släppa vad man än har för händer och ta hand om det som är viktigast. Att ta hand om det som är viktigast innebär för min del den här gången att jag flyttar hem till Sverige igen på obestämd tid. Det känns jobbigt att åka ifrån kexet efter alla sommarplaner som vi gjort upp och att sluta jobbet känns minst sagt lite bittert, men nu är det som det är och den här gången passar det sig inte att gnälla. Jag känner mig dessutom mycket lugnare när jag är här där jag kan göra något istället för att sitta flera timmar bort där allt man har är telefonsamtalen och en hjärna som målar upp det ena scenariet värre än det andra.

Det är mycket möjligt att det här är det sista som skrivs i den här bloggen och i så fall vill jag bara tacka alla trogna läsare som trots ofantliga mängder text ändå orkat läsa till sista raden (även om vad av det som fastnade i minnet var begränsat). Jag tycker dock inte det känns helt ok att ta död på bloggen så här, särskilt inte som jag har några utkast som ligger och väntar på att bli färdigskrivna, men å andra sidan speglar det livet ganska bra: man har en massa saker som man ska göra "lite senare" eller "en annan gång", som till slut aldrig blir gjorda för att det efter tillräckligt många "en annan gång" helt enkelt är försent. Vi får se hur det blir med det här, men en sak ska jag iaf verkligen försöka att skriva och det är min sammanfattade fördomslista om Finland och dess underliga folk.

Så, på återseende, men kanske inte här.

Lite så kändes det faktiskt när jag och Mikael gjorde en snabbvisit till mitt kära hemland. Det var dags för doktorspromovering igen och chefen Anders hade smiskhotat om jag inte kom dit. Inföll bra med månaden maj = då-jag-måste-flytta-ut-ur-min-lägenhet-i-Helsingfors, så vi packade bilen full till något som hade varit bristningsgränsen på Skodan, om det inte var för att vi nu hade en annan, större bil. Den blev därför bara "jättefull".

Jag som har en förmåga att leka sinuskurva med gaspedalen fick på den här resan uppleva fördelarna med automatväxlad bil med autopilot. Synnerligen sympatsik funktion, särskilt som någon varit och fifflat med trafikreglerna och ändrat fortkörningsgränsen från "+10% är ok" till "kör du fortare än 3 km/h över hastigheten sätter vi dit dig ditt as!!". Jag vet inte hur det är med resten av världen men hälften av min koncentration går p.g.a. detta åt till att stirra ner på hastighetsmätaren varannan sekund istället för att titta på trafiken. Vilket är farligare - en som kör fort eller en som inte har ögonen på vägen?

Helgen var överfull av aktiviteter och det enda vi hann se av hemmet var frukostbordet och sängen och det var knappt att vi såg dem heller för vi var så trötta hela tiden att ögonen gick på halvvarv. På väg tillbaka när vi var i Åbo (båten gick inte till Helsingfors alls den dagen) gick jag runt med bara ena ögat stängt så att jag kunde sova samtidigt som jag försökte verka som en normal människa ute i världen. Ni kan ju gissa hur det gick.

Hemma hann vi iaf med att träffa fem galna flasklamm, min syster med barn, min f.d. chef samt fyra andra kompisar (bortsett från de som jobbade på promoveringen). På fredagen jobbade jag från 16.30 till 23 och på lördagen var det full rulle från halv tio på morgonen till bortåt två på natten. När man sen inte bor precis runt knuten tog det kanske en timme extra innan man kom hem och i säng efter det. Blev ingen vidare sovmorgon på söndagen heller för då for vi till Stockholm och hälsade på Mikaels faster och hennes familj. God mat bjöds det på, men den där svindyra kaffemaskinen som ingen riktigt tycktes förstå sig på var jag lite skeptisk till. Samma sak med tepåsarna där man fick fylla på med löste själv och sen lägga i koppen som en vanlig påse. Detta för att "metalltesilarna var så osmidiga". Vissa saker borde tas ur NK:s sortiment av både det ena och andra skälet med främst av miljöhänsyn. Jag behöver iaf inte slänga min metallsil efter varje gång.



Promoveringsceremonin och festen efteråt gick prima ballerina och som vanligt överträffade maten sig själv, även om jag var lite missbelåten över att vi marskalker denna gång fick "den estetiskt mindre tilltalande" maten vilket innebar att någon hades glömt fylla på ordentligt med potatis till varmrätten och slabbat ner min ufo-liknande efterrättstallrik med rabarbersoppa. Tack och lov hade någon haft lammet inne i ugnen för länge, vilket passade mig utmärkt eftersom jag tycker att rött kött är bland det läskigaste som finns. Smaken på maten och särskilt hälleflundran i vitvinsmarinad gick inte att klaga på i något avseende och bordsgrannen blev nöjd då hon inte bara fick min utan även svärsonens tillhörande blåmussla. Jag kände att den kvällen inte var rätt kväll till att ta reda på om jag är allergisk mot skaldjur (eller så tycker jag bara det är läskigt med djur som har samma konsistens som en kokt studsboll) så jag lät bli.



Jag hade kunnat fira att jag klarade av mitt uppdrag att under ceremonin läsa upp namnet på varenda doktor (alltså inte några läkare utan de som blivit klara med sin doktorsavhandling) med neutral, jämnt betonad fröken ur-röst utan att hosta, rapa, nysa eller kommentera det som hände på scenen i micken så att alla hörde, med att sänka de 2+2+2 glasen vin vi fick till middagen, men det var bilkörning dagen efter som gällde så jag fick decimera intaget. Eftersom jag bäljt i mig några flaskor manuellt avkolsyrat mineralvatten för att får ur mig annat än smackande läten (och rapar) under namnuppläsningen kändes inte Loka som det mest tilltalande alternativet heller så det blev vin ändå till maten. Blev lite nostalgisk när jag insåg att det mousserande vinet som serverades till efterrätten (kardemummapanacotta med raparbersoppa och marinerade jordgubbar) var samma som jag haft med till champagnefrukosten på min student. Allt mousserande vin borde smaka som Asti, det får iaf inte munnen att dra ihop sig som en krampande muskel av surhetschocken.


Jag fick alltså ta det lugnt med drickandet, men någon som inte gjorde det var musselkvinnan mittemot som vid slutet av middagen skrattade så hon nästan ramlade av stolen, trots att inte en människa som var någorlunda nykter kunde få något vettigt ur landshövdingens (tämligen berusade) tal. På det hela taget tyckte jag dock att talen var enormt underhållande den här gången även om körerna inte var sådär överexhalterande som de brukar vara. Fint, men inget speciellt skulle jag säga, men det berodde kanske mer på att jag just då satt och koncentrerade mig på att inte börja hälla första bästa vätska - vilken som helst hade gått bra- i mina ögon för att blöta upp de förtorkade linserna som satt där och skavde. Det gick dock att stå ut med och sällskapet var så trevligt (hamnade bredvid en kogvetlärare från Skövde) att det här på det hela taget nog var en av de trevligaste middagarna jag varit på. Det enda som förstörde stämningen var att en brett flinande pojkvän dök upp i slutet av middagen och meddelade att Finland hade spöat skiten ur Sverige i bronsmatchen i hockey-VM. Hmpf! Jag hanterade det dock på ett mycket moget och sansat sätt för att visa att jag visste kunde hantera förlusten och sa: "Men jag har ju flyttat till Finland ju!".

Och flyttat i Finland har man också gjort... snart iaf. Idag får vi flytta in i den nya lägenheten. Jag får inte behålla min eftersom min tid som utbytesstudent är över och Mikael fick säga upp sin när han drog till Schweiz och har inte hittat en ny än, så vi hyr hans kompis lägenhet över sommaren när kompisen testar att flytta ihop med sin flickvän. Ett fasligt bärande av kartonger och skåp hitan ditan och jag kan knappt vänta tills jag får ett normalt hem igen. Hoppas dock att bristen på hem gör att datasalen och hemtentan känns mer lockande eftersom frågorna måste bli klara den här veckan. Tvång burkar få fart på maskineriet, får bara hoppas att jag inte känner något "tvång" att skriva mer blogg förrän den är klar.

...och det är nästan så det brinner ljus i alla fönster, elektriska adventsljusstakar iaf.

Imorrn åker jag till Finland igen. Vet inte vad som känns mest underligt, att komma tillbaka hit eller att åka igen. Min första tanke när jag kom till Linköping var "Vad i hela friden gör jag här, jag borde vara i Helsingfors". Hade hänt en del grejer med staden, inte något stort, men ändå sådant som märktes. Några av affärerna jag var i hade skärpt till sig lite och såg mycket fräschare ut och någon hade slagit på stort och satt upp ny julbelysning i nästan hela centrum. Kändes som om jag aldrig varit i Helsingfors utan bara drömt allt och det enda som påminde mig om att det var verkligt var lite surrande i mobilen då och då.

Var på grillning i Ryd första kvällen jag kom hem och jag blev uppriktigt förvånad över att folk var så glada att se mig igen och främst för att de faktiskt hade märkt att jag överhuvudtaget varit borta. Underlig känsla.

Jackan luktar fortfarande grillrök och jag har lite svårt att äta juleskum (såna rosavita skumtomtar) eftersom Jocke och jag grillade det i brist på sug efter korv. Var himla kul att träffa folket dock och avskedshälsningen "Nä, men vi ses i maj eller nåt" slår det mesta.

Har hunnit med att träffa alla jag hade bestämt det med, vissa t.o.m. två ggr. Vet inte vad som är värst, att sitta hemma ett helt lov när alla andra åker hemhem till sina familjer och vänner eller att komma hem och ha några få dagar på sig att träffa allt och alla man inte sett på en evighet. Bästa vore väl att skärpa till sig och ta kontakt med folk lite mer utspritt under året, men alla behöver vi en spark i baken då och då.

Firat jul har jag gjort också och då ingår såklart julgranen. I år var den tämligen liten jämfört med en del mosterstora granar vi har haft genom åren. Tyckte dock att den såg helt ok ut och för att den skulle fortsätta att göra det utnämnde jag mig till förste granvattnare. Barr i fotsulan är ju annars en tradition som hör julen till, men iår får det gärna infalla efter att jag har åkt igen.

Före (ok, vi tjuvstartade lite)...

...och efter
Ser ni den oslagbara symmetrin i pyntet? Trots detta myller finns det faktiskt traditioner knutna till julgranskläendet. När granen är fast förankrad med ståltråd i taket (seriöst, vem vill ha en svajande gran?) är det dags att klämma i stjärnan och ljusen. Därefter rotas kofferten igenom efter flaggorna till toppen (går alltid åt några droppar blod när man hugger fel och missar kvisten) och flagggirlangerna. Glittergirlanger är för mesar så vi har bara en skabbig gammal sträng, men den ska upp ändå. Smällkaramellerna ska läggas under granen eller på de nedersta grenarna där även tomtarna-med-jordens-största-skägg hängs. Mammas handmålade glaskulor ska hängas på säkra ställen (över barnnivå och gärna med ytterligare pynt ytterst på grenen så något bromsar även om barren börjar lossna). Därefter gäller anarki och den-som-gräver-djupas-i-kofferten-och-hittar-de-mest-suspekta-sakerna-vinner.

Ju äldre man blir desto mindre intresserad av att få upp precis alla de där lekistomtarna och gud-vet-vad-änglarna, men det finns en sak som MÅSTE "hängas" i granen år efter år - annars blir det ingen riktig jul - och det är pappas crêpepapperskottegris som han gjorde när han gick på dagis. Den är så hemsk att jag t.o.m. fick med den i tidningen ett år när de efterlyste det fulaste julpyntet.

Är den inte helt underbar? Det bästa är att den blivande ingenjören missade den lilla detaljen med fastsättningsanordning så man får se till att hitta en stadig gren och sen bara lägga den där och hoppas att gravitationen inte börjar gå i sidled eller nåt , för då är den körd. Givetvis alltid det första som lossnar när granen börjar barra.

Det här är annars en klassiker som jag gjorde i lekis eller mellanstadiet. Varje år är jag förvånad att struten sitter kvar på stjärngossen.

Tydligen hade jag varit snäll i år för tomten tog med massa paket till mig. Fick en del böcker och pengar till operabiljett i Helsingfors (Carmen, here I come!) och så givetvis den svarta jackan som jag hade köpt innan. Får se hur mycket jag tar med mig till Finland igen, fick lite ångest när jag skulle därifrån och insåg att jag inte kunde släpa med alla onödiga saker jag hittills inte använt den här rundan och att det verkligen inte skulle få plats i maj när jag flyttar hem. Får be vårens besökare ta med riktigt stora resväskor så de kan ta hem saker åt mig ;)

Tog en sväng ut och hälsade på kossorna också. Östgötaslätten var på sitt vanliga blåshumör och mina öron hade lite svårt att tina upp efteråt.

Embla

Patricia

Pappa, syster och busfröna som kallar mig moster.

---

Dags att lämna Linköping bakom sig och återvända till Helsingfors även om jag just nu undrar vad i hela friden jag ska dit och göra. Vet inte vilka kurser jag ska söka, min favorittysk har åkt hem och den finska delen av finsk-svenska unionen ska liera sig med Schweiz kommande termin. Utbytesstudier borde förbjudas.

Jaja, jag kommer nog på nåt.

Det här är sista natten i Sverige och tankar som "Vad tusan har jag gett mig in på?" och "Vem lurade i mig den här galna idén?" flyger runt i huvudet värre än knotten jag krockade med under cykelturen hemhem idag. Tyvärr har jag nog bara mig själv att skylla för "den galna idén" och hoppas på att jag lugnar ner mig när jag väl kommer dit. I nuläget har jag svårigheter att förstå att mamma, den enda av oss som faktiskt kan göra sig förstådd på andra sidan Östersjön, den här gången kommer åka hem utan mig. Hur i hela friden ska jag lyckas köpa några karelska piroger utan henne? Har iofs på sistone upptäckt att jag kan ohälsosamt många finska matord (kuriosa: men bara två för färger) för att göra anspråk på att inte kunna någon finska alls.

Jag tror nog att mamma är minst lika stressad som jag över det här även om hon inte beter sig som en tjurig liten 5-åring som har varit mitt signum de två-tre senaste veckorna. Det enda som egentligen får mig att åka är att jag lagt ner så sjukt mycket tid på att fylla papper till höger och vänster i ungefär ett halvår och att ha gjort det i onödan är inget jag vill ha på mitt arbetsmoralssamvete. Dessutom vill jag inte bli en bitter nucka när jag är 50, som hatar världen för att jag aldrig tog chansen att pröva på något nytt.

Kom precis in efter att ha mosat full bilen med packning. Det underliga är att jag gjorde en raid i fredags och rationaliserade bort en del grejer som jag insåg inte skulle få plats och som jag nog ur ett strikt överlevnadsmässigt perspektiv skulle klara mig utan i ett år, och ändå, ÄNDÅ! får grejerna inte plats i bilen. Jaa, det är bara att fortsätta att sovra. Nästa som ryker är min älskade lilla röda brödrost och tvättkorgen, blir det riktigt illa får ägglikören stanna hemma den med.


Nåja, jag åker iaf i vetskapen att Krääx nu är i tryggt förvar igen (var han iofs hela tiden, bara att jag inte visste om det). Nästa gång det är Svartan ska jag personligen gipsa fast honom i mig själv så jag har koll på honom hela tiden (visade ju mina oanade gipsarskills på några y:are), men tills dess får han nöja sig med ena foten och näbben.

Jag vill bara göra det klart en gång för alla:

JAG HATAR ATT FLYTTA!

Fabian sa en gång "kaos i rummet, ordning i hjärnan". Tyvärr stämmer det inte alls på mig, faktum är att det är precis tvärtom (det är därför jag alltid måste ha så städat). Ni kan ju tänka er hur jag mår nu när min lägenhet ser ut så här...

Året hjärt-lung-räddning av Ryd tycks ha gått vägen även denna gång. Från att ha varit en spökstad från början av juni med nästintill total avsaknad av aktivitet på EEG-kurvan, invaderades den idag av gigantiska hyrsläp, stirriga föräldrar och ungdomar med en gnista av osäkerhet i ena ögat och en av ohämmad spänning i det andra. Jag missade själv den spänningen när jag flyttade hit eftersom jag är från stan från början och dessutom redan hade flyttat hemifrån en gång tidigare, men idag fick jag en föraning om hur det kommer kännas när jag själv flyttar om två veckor.

Nyfikenheten över hur jag kommer klara mig i Finland och hur jag kommer ha förändrats efter det här året är stark. Tyvärr har vi ingen siargen (siar-gen) i släkten, men utbildad som man är har man ju hört talas om Pythia (mer känd som "Oraklet i Delfi"). Hon satt över en spricka i backen där det vällde upp spännande gaser som framkallade "framtidsvisioner" (läs: hon blev hög och hallucinerade). Tyvärr är inte Ryd utrustad med någon vulkanspricka och de enda gaser man kan få tag på är om man stoppar ner huvudet i sopnedkastet.

Problemet löstes med att jag kokade upp en kastrull med vatten och tillsatte lite allroundkrydda (fick den av min moster för 2 år sen men har inte använt den hittills så jag tänkte "ja, vad fasen"). Lutade mig sedan över det hela med en handuk över huvudet för att inte gå miste om ångans klärvoajanta egenskaper. Det enda framtidsvision jag fick var hur allroundkryddan fick stå kvar orörd på kryddhyllan tills arkeologer grävde ut min lägenhet 500 år efter vulkanutbrottet som begravde hela Ryd i aska o pimpsten (jag visste väl att det fanns en vulkanspricka här nånstans!).

Det var inte förrän jag gick förbi bröd-och-kak-hyllan inne på Hemköp som visionen kom, och den drabbade mig som en njurspark i skallen. En bild säger mer än tusen ord så tillåt mig demonstrera:


Nej, jag försöker inte antyda att jag är gravid. (Där reducerades antalet ord till 500 [och ännu färre om han var bra])


Från min tidiga (späd)barndom till för några år sen så var jag i Finland minst två gånger per år och då vanligen en vecka per gång. När man är på semester hör det till att man får svulla lite (läs: astronomiskt mycket). Så, tillåt mig nu presentera en vanlig dags kaloriintag (kan inte med gott samvete kalla det kostintag) under ett besök i Finland:

Frukost:
En 2dl-burk chokladpudding (fast med mer lös konsistens)
Ev en eller två karelska piroger (men bara om det fanns äggsmör till, annars dög det inte)
En munk (helst gräddmunk, men krisade det kunde jag sänka mig till en berlinermunk istället)

Lunch:
Minns egentligen inte vad vi åt men något i stil med hamburgare på någon restaurang (det var ju semester för tusan!) Alternativt åt vi hos någon släkting som propsade på 3 omtag.
Ev en glass som efterrätt (åt vi hos en släkting var det garanterat det)

Kvällsmat:
Givetvis karelska piroger med äggsmör annars någon annan form av pirog, typ köttfärs. Kanske lite nakkikorv till.

Givetvis måste man köpa med sig "mat" hem också, så förutom pirogerna och korven tog vi alltid med 10-12 sorters kakor och godispåsar som inte fanns hemma. Hade jag varit tillräckligt gammal hade jag förmodligen fått med lite koskenkorva också.


Det här är Finland för mig (med viss korrigering för att jag numera mycket väl kan äta piroger utan äggsmör och tycker att koskenkorva kan vara trevligt) och givetvis kommer jag så fort jag läser "satama" att slå på fettproduktionen och gå och köpa 10 burkar chokladpudding i närmaste mataffär. Som om detta inte var nog invigde mamma mig i pastejernas underbara värld sist vi var i Åbo och detta i kombination med att jag inte tränat regelbundet sen (eller innan dess heller) året efter studenten kan inte ge annat resultat än bilden ovan.

Jag får helt enkelt dansa en jäkla massa tango när jag är där. Fast då kanske jag träffar mr Charming och då blir kanske resultatet de där reducerade (500+x) orden istället. Shit också, jag ska aldrig mer gå förbi bröd-o-kak-hyllan på Hemköp!

Idag fick jag äntligen mitt antagningsbesked! Firade med en glass i solen =)

Igår var det tre veckor och tre dagar tills jag ska åka. Tyvärr missade jag att dokumentera detta finurliga tidsintervall (tre är något av ett favorittal) eftersom jag var i T1 och drack öl. Prytzen hade avvinkningsfest eftersom han också ska iväg ett år. Han tjuvstartar lite dock för han åker redan imorrn (tvärt emot vad hans msn säger).

Tror ett frö av resfeber såddes på festen igår men jag tar fortfarande hem europamästerkskapen i att förtränga att jag ska iväg. Eller jag kanske har insett att jag ska åka men att jag sen ska stanna kvar i ett år och dessutom försöka mosa in ett helt språk i hjärnan har inte riktigt sjunkit in. Det kanske är de 15 kasusen som motarbetar mig...

För tillfället behärskar jag hela 0 hela meningar på finska (vilket är något av en bragd med tanke på att min mamma är från Finland, pratar med min moster minst en gång i veckan och då nästan alltid på finska), har noll koll på ordföljden och är lite rädd för deras dubbelkonsonanter. Men jag ska inte säga att jag inte har försökt. Efter patetfesten i vintras fick jag en intensivkurs i bastun i hur man säger "Jag heter Johanna" av just Johanna (som behärskar den totala mängden av "väldigt många" meningar på finska).

Ångestvrålen från 6 generationer finska förfäder hördes eka över Ryd när jag dagen efter hade glömt bort hur man sa.

Jag misströstar dock inte utan väljer att se det så här: för att erinra sig sådant man lärt sig behöver man bara försätta sig i samma tillstånd som man befann sig i när man kodade in informationen. Jag behöver helt enkelt bara spela laserdometurnering i 4 timmar, trycka en pizza i ett bastuomklädningsrum till bredden fullt av pateter och fylla mig med lika mycket bibvin (givetvis av samma druva) och därefter skutta ut och rulla mig två varv i snön så lovar jag att det kommer tillbaka.
...det här kommer bli ett tufft år för min kropp.