johannalainen

Det var tydligen inte bara att packa väskan, sätta sig på båten och sen tro att man var hemma. Nu kommer bomben av administration igen. Eftersom jag fick åka hem i en hast hann jag inte ändra min folkbokföringsadress så jag räknas fortfarande till den finska befolkningen, vilket även medför att om jag blir sjuk så får Finland betala för mig här i Sverige. Måste åtgärdas relativt snabbt.

Första steget mot att acceptera att hemvändandet är permanent blev att avskriva mig från utbytesstudents- och kogvetmejlinglistorna. Ska ärligt talat bli skönt att inte får mejlkorgen bombad av "YEEAAAH! Vi har fest igen (som vanligt och alltid så varför ens påminna om det?) på torsdag. Kom till supercoola baren den-och-den (med namnet översatt till engelska följt av utroptstecken som om namnet vore något chockerande) och tävla med de andra utbytarna om vem som kan supa bort flest tentor den här veckan" samt kryptiska meddelanden på finska som hela första terminen sorterades in i mappen "oläsbar" och som under vårterminen bara skummades för att konstatera att de fortfarande inte innehöll ens en liten mening på engelska, trots att Thekla och jag bett om det flera gånger. Fast vid det laget hade vi redan gett upp hoppet och under våren träffade jag inte en enda inhemsk kogvetare mer än en gång när jag av en händelse sprang på en i trappan till biblioteket.

Fick ett mejl för några veckor sen från LiU:s ansvarige för utbytesstudenter med lite info om vad man skulle samla på sig för papper innan man kom hem. Jag måste säga att jag inte har en aning om vad jag ska göra med dem, hur jag ska få tag i dem eller om de ens gäller mig. Generellt gäller all info man får ERASMUS-studenter (typ organisationen för utbyten inom Europa) men jag åkte inte via den, utan vi ett nordiskt utbyte så jag vet aldrig om samma regler gäller mig eller inte. Tror inte att jag kan lämna in mina papper än heller för tydligen får jag inte mitt betyg för traktorkursen. Blir mer och mer arg över krånglet och att jag dessutom måste ta tag i det själv, när man tycker att det kursadministrativa borde hanteras av administratören direkt och utan att man behöver påminna 18 ggr innan man ens får svar via mejl. När man sedan kollar upp det intyg som behövs och inser att man inte kommer åt dem överhuvudtaget p.g.a. att man är registrerad vid ett annat universitet, vet man inte riktigt vart man ska ta vägen. Jag borde skriva ett mejl, men bara tanken på att skriva ett artigt, korrekt formulerat när man bara vill skrika åt dem får mig att tappa orken totalt.

En annan sak med att komma hem som inte har med krånglade papper att göra är att man märker hur mycket av det man tagit för givet som försvunnit ur minnet. Jag skulle ta bussen från universitetet in till stan för att åka och bada, men insåg att jag inte hade den blekaste aning om vilka nummer som gick vart eller om jag behövde byta. Tydligen hade linjerna lagts om också för jag höll på att hamna nere i Kisa när 202:an inte gick längre än till Resecentrum (trots att det bevisligen åkte en annan 202:a vidare därifrån eftersom jag mötte den när jag letade efter rätt hållplats). Jag kände ett visst behov av att vifta med busskortet för att bussen skulle stanna vid hållplatsen och blev förvånad över att jag behövde stoppa busskortet i läsaren och inte bara vifta lite med det framför den. Det här var bara för bussåkandet - jag undrar vad mer det är som jag glömt bort. Förmodligen hur man köper frimärken på svenska.