johannalainen

Dagens tips1 :Om du får för dig att tvätta bort vattendroppsmärkena från duschväggarna med ättika, stäng då inte sen dörrarna när du står där inne. Samma sak gäller om du får för dig att ta bort kalkfläckarna från badkaret eller toan med kokande ättika istället för den snällare varianten med citronsyra (som inte går att få tag i i Finland).

Ättiksångor är fruktansvärt otrevligt att andas in. Tro mig, jag har testat. Dessutom får det duschen att lukta gammal fotsvett.

Däremot funderar jag starkt på att ställa en kopp ättika i köket för att vädra ut den där superäckliga lukten av rutten lax som invaderade stället häromdagen. Dagens tips 2: Köp inte färsk lax sommartid. Ångorna från den är heller inte så trevliga att andas in.

I måndags förra veckan tog vi oss ännu en cykeltur till stan för att sedan ta båten ut till Sveaborg/Suomenlinna. Vädret var underbart fint och varenda park vi cyklade förbi var full med folk som satt och njöt i värmen på sina filtar.

Vi åkte förbi varvet vid Västra hamnen och kikade lite på de metallbollar som stod lite varstans längs kajen. Inga båtar verkade byggas just nu men förra året stod både Viking Lines och Tallinks senaste fartyg här. Finnarna är kända för att vara bra båtbyggare och det är inte helt sällan man ser en och annan lyxkryssare bli till här bland varven.

När vi cyklade längs Esplanaden såg vi en lite annorlunda midsommarstång. Jag fick frågan häromdagen varför det kallas för "majstång" ibland men hade inte en susning, vilket var lite pinsamt såhär i efterhand när jag kollade upp det och kom på att det nog nämnts både en och två gånger i skolan. Förr i tiden i maj när löven slog ut på träden brukade man pynta hemmen med kvistar, d.v.s. att "maja". Midsommarstången som kläs med löv majas alltså och därav kommer ordet "majstång", en stång som är majad.

Vi såg även de två glasskioskerna som ligger i varsin ände av gatan. Båda något mindre än den kiosk jag tillbringade två somrar i under min gymnasietid. Det jag inte förstår är hur det som står utanför får plats innanför när kiosken sen stänger för dagen. I och för sig förstår jag inte hur någon får plats där inne överhuvudtaget, ens under öppettiderna, men uppenbarligen går det.


Vi hade stannat i mataffären på vägen för att köpa lite matsäck men pirogerna var lite för gamla där så vi satsade på att butiken ute på ön skulle ha några istället. Färjan kom lägligt så det var bara att låsa fast cyklarna i kajstaketet och hoppa ombord.

Det är alltid så fin utsikt när man kommer eller åker båt till och från hamnen. Denna dag var det Stora Ensos huvudkontor med nybytt marmorfasad som sken mest i eftermiddagssolen.
Desing av Alvar Aalto som, efter att ha sett en utställning om hans byggnader i stan, tycktes ha haft en viss förkärlek för denna vita marmor. Inte alltid helt bra som man såg på Finlandiahuset där stenplattorna började bukta och fick bytas ut ganska snart efter byggnationen (fast det hjälpte i och för sig inte för det buktar igen). Funderar på om Stora Enso-huset blev stilbildande på något sätt för häromdagen när vi var ute och cyklade såg jag minst tre hus som påminde om det här. Raka linjer och hela fasaden täckt av symmetriska fönster. Ganska tråkigt.

Väl framme på Suomenlinna inhandlade vi lite piroger och sen strövade vi iväg för att hitta en bra plats att äta på. Hittade någon bryggliknande gång nära det vi tror var inloppet till varvet och satte oss där. Vi fick sedan sällskap av en anka som låg och sov så fridfullt tills vi kom. Jag fattade inte varför den hade så bråttom ner i vattnet för vi satt ändå en bra bit ifrån den och tyckte inte att vi störde så mycket. Det visade sig dock ganska snart vad det var den hade för planer. Mat.
Vem kan motstå en halvtjock liten gräsandshona när den simmar runt där nere under ens fötter? Det blev både priogkant och triangelbröd för den men vi fick härta oss lite när två måsar anföll. Inte kul att få en mås i ögat.

Ankan blev dock djärvare och djärvare, flög upp på bryggan igen och till slut var den nästan ända framme vid oss. Den verkade dock tröttna lite när den inte fick mat och hoppade ner i vattnet igen. Simmade bort till grannarna också och vi trodde den skulle stanna där nu när vi inte hade mer att ge, men inte då! När vi några minuter senare låg ner på rygg på bryggan och njöt av solen samtidigt som vi smälte maten (vi hade som vanligt köpt och ätit lite för mycket) hördes plötsligt ett vrål som inte var av denna värld följt av ljudet av flaxande, våta fjädrar. Det var Mikael som hade brölat när ankan hade kommit så nära att den nosat honom i örat. Jag skrattade så jag trodde jag skulle gå åt men Mikael tyckte inte alls det var kul. Muttrade något både om fågelinfluensa och salmonella.

Solnedgång bakom Västerleden/Länsiväylä (försök uttala det den som kan!) på vägen hem. Det enda som förstörde utsikten var att jag just då upptäckte att jag fått gräsfrön innanför byxorna och det kliade som bara den. Försökte få bort dem men sen insåg jag att stå och gräva fram gräsfrön ur rumpan mitt på en bro där jag inte direkt var skymd från någon vinkel kanske inte var det optimala att tillbringa en måndagskväll med.

Vi tog en lite annan väg hem än vi tagit in till stan och cyklade mellan öarna istället för att ta Västerleden upp efter Drumsö/Lauttasaari - där jag jobbade förra sommaren - och fick se Fortumbyggnaden och Bredviken/Laajalahti från en annan vinkel.

När vi kom hem sen kändes det fint att jag inte hade ätit upp hela mitt bärwienerbröd utan kunde unna mig lite fika efter den långa cykelturen. Tror att vi cyklade ungefär 1½ mil. Kanske hinner komma i form till Vätternrundan nästa år? Fast då kanske jag får skära ner på mängden piroger och wienerbröd, eller vad tror ni?

Det verkar vara lite farligt att bo i det här huset. Titta bara på grannens namn.


Dessutom bor jag ihop med den här personen.
Jag lyckades äntligen bli klar med Mikaels examenspresent. Mamma, pappa och jag hade köpt en keramisk kniv (därav den vita färgen) till honom som förväntas vara så vass att tomaterna skivar sig bara man tittar på dem. Den här verkar dock vara lite felslipad för den fastnar i tomaterna istället så vi får se om den ska reklameras lite.

Tradition i Finland är tydligen att man inte alls få ge bort knivar i present vilket kändes lite illa så vi körde på den svenska traditionen istället att man fick ge bort en kniv om man bara gav något annat samtidigt. (Sen berättade Anna för mig att hon hade hört att man fick ge bort den om mottagaren betalade en symbolisk summa för den, men det kändes inte helt rätt i sammanhanget så vi hoppade över den traditionen.) Jag hade sedan länge lovat att sy ett förkläde till Mikael så vad skulle inte passa bättre än att göra det nu? Tyvärr visade det sig samma dag som jag anlände till Finland att hans jobb i sommarpresent hade gett just ett förkläde. "Attans!" tänkte jag, men kom sen på den geniala idén att använda det som mall. Sagt och gjort, efter en del klippande, strykande och sömnad så var det klart. Några dagar försent förvisso, men vad för väl det när man får en glad val på magfickan?

Ännu en bra grej med förklädet var att Mikael fick köpa ett nytt och fräscht strykjärn. När det gamla hade läckt och kortslutit halva lägenheten tre gånger vågade jag inte använda det mer. Det trista med det nya var att någon hade "tänkt" och gjort mönster i bottenplattan som pyste ut ångan framåt för att "förbehandla tyget". Sjukt smart tänkt, det är bara det att när man pressar kanter som man sedan ska sy så förbehandlas även ens fingrar. Typiskt bra exempel på där användartester hade varit en bra lösning. Ingen med vettet (eller känseln) i behåll hade ju släppt ut det där på marknaden.

Om man går till affären för att bara sponant ströva runt lite kan det hända att man hittar glittriga eyeliners. Det kan även hända att man får för sig att testa några på handen för att se om de är lika glittriga som utlovas av burken. Det kan även hända att man testar alla, och dessutom flera gånger bara för att få ett bättre helhetsintryck. Då kan det hända att man ser ut så här om handen efteråt:

Sen kan det förstås hända att när man gått igenom varenda glittrig burk av eyeliner affären har att erbjuda och inte har så mycket yta kvar av handryggen att testa på att man istället går lös på deras svarta, pulvriga ögonskuggor. Om så är fallet blir man så svart om handen att man desperat ger sig ut på jakt efter papper och någon kräm att ta bort det med, sådant som vanligen brukar finnas till hands på sminkavdelningarna men ironiskt nog inte gör det den här gången. När det händer tycker man att det är för pinsamt att gå fram till kassan och köpa den där nagelfilen man kom på att man skulle ha och försöker istället dölja händerna så mycket som möjligt när man går därifrån.

Lördagen och söndagen tillbringade vi i Mikaels familjs stuga i skärgården kring Lovisa. Vädret när vi kom var kallt och mulet men sen på söndagsmorgonen tog solen i och sken så man nästan trodde den skulle spricka.



Lite första-hjälpen-korv mot hungern innan det var dags att lägga laxen på grillen. Nygrillad lax och färskpotatis är inte fy skam det. Till efterrätt blev det jordgubb- och marängtårta, en av mina favoriter. Denna gång med lite extra fyllning i form av bananskivor och rabarbersylt.


Mitt i maten kom grannen från stugan bredvid in med en hink. Han hade med sig en 3-kilosgädda som vi skulle få. Tydligen hade han och hans svärfar (eller ev. svåger) och Mikaels pappa firat midsommar tillsammans kvällen innan och då hade en gädda lovats bort, så då var det ju bara att hoppa i båten på eftermiddagen och fiska upp en hade han tyckt. Sagt och gjort, gäddan låg där i hinken. Några häpna utrop hördes, några fraser utbyttes, grannen tog med sig hink och gädda men kom efter några minuter kvar med gäddfiléer på ett fat. det syntes att det var ett proffs som hade filéat.

På midsommaraftorn var vi bjudna till två av Mikaels kompisar, Juho och Hertta, i Vuosaari/Nordsjö som ligger i princip så långt österut man kan komma i Helsingfors. Tog ungefär en timme med buss + metro, men vad gör väl det när man kan njuta av helfinska reklamaffisher på busshållplatserna?


På vägen dit ringde plötsligt Juhu och yrade något om att någon hade stulit all ved till grillen och undrade om vi kunde stanna på vägen och köpa lite. Vi tipsades om en shellmack någonstans i Itäkeskus/Östra centrum, en plats som mycket väl skulle kunna hamna på topp tio av De läskigaste platserna i världen. Runt for vi där och letade efter den där macken. Allt blir så mycket länge när man inte har bil eller cykel och inte var det så att man beundrade utsikten på vägen direkt, kanske mer begrundade den. Till slut hittade vi iaf vår mack och vårt grillkol.

Vuosaari var också en underlig plats men på ett annat sätt. Påminde jättemycket om Leppävaara/Alberga där vi bodde förra sommaren. Splitternya hus och sterilt som på en operationsbänk, men här fanns det iaf buskar och träd bland husen som tog bort lite av den artificiella känslan. Dessutom fanns det finsk urskog kanske 300 meter från de sista husen. Underligt när staden bara slutar sådär och går över till landsbygd och skog på ett stenkast.

I ett litet grillskjul mitt ute i skogen, sponsrat av Helsingfors stad, värmde och rökta vi våra marinerade fläskfiléer. När den femte personen på raken frågade varför vårat kött var så mörkt (marinerat i bl.a. soya) tröttnade jag och sa att det var afrikansk gris.




Marko (han med huvan) vann tävlingen "kvällens outfit". Han frös så dant att vi fick tvångsmata honom med majs för att han skulle få i sig lite energi.


Någon hade med sig chilisås gjord på habanero med vilken folk tävlade om vem som var mest frättålig i munnen. Jag vann inte, men å andra sidan har jag alltid tyckt att bara svagt kryddad mat är stark, som t.ex. skolans köttfärssås. Chilisåsen ackompanjerades av lite äkta finsk koskenkorvavodka.

Någon hade med sig ett kubbspel och det föll på min lott att lära finnarna hur man spelade. Var inte helt lätt, vilket alla som någonsin har spelat kubb en än en gång borde blivit varse om. Det finns ungefär lika många regler som det funnits spelare någon gång från nu och tillbaka till forntiden. För att få det lite demokratiskt fick de andra vara med och välja regler genom att jag ställde den inte så ledande frågan "ska vi spela med de roliga, snabba reglerna eller med de som gör att spelet aldrig tar slut?". Jag fick som jag ville.

Det blev tjejerna mot killarna och man kan absolut inte klaga på killagets angagemang även om de åkte på stryk två gånger. Tyvärr berodde det delvis på ett smärre missförstånd av reglerna när bara en i killaget förstod när man fick kasta på kungen och tjejlaget därmed kunde stå och mäta ut optimala kastvinklar i lugn och ro.


Festen slutade i Juhos och Herttas lägenhet där några (givetvis) gick till bastun och sen var ute och badade i något som enligt hörsägen var "skitkallt". Själv höll jag mig i rumstemperatur hela tiden, smygåt osunt mycket morotskaka samt hade ett halvtimmeslångt samtal med en översättare om möjligheterna och konsekvenserna av att bygga en artificiell människa. Fantastiskt att bara kunna blaja ur sig mer eller mindre alla filosofiska och tekniska termer från sin utbildning på en och samma kväll. Ett trevligt avslut på en trevlig kväll helt enkelt.

Hyvää Juhannusta!/Glad midsommar!

I onsdags förra veckan var det diplomering för Mikael och han blev då officiellt färdig som civilingenjör. Ceremonin lämnade en del att önska vad gäller den uppmärksamhet som varje person fick då var och en gick fram fort som bara den, tog sitt betyg och skyndade tillbaka igen till platsen bland bänkraderna utan att så mycket som vrida på huvudet. Av alla som var där såg jag bara två som tog sig tid att stanna upp och bocka mot publiken så att släktingarna fick sina foton. Fördelen med detta tillvägagångssätt var dock att man slapp vänta i 1000 år på att det skulle bli klart. När man bara känner en person som ska fram och hälsa på rektorn blir det lätt lite långtråkigt. Jag ägnade t.ex. osunt mycket tid åt att hitta olika geometriska mönster i gångjärnen på bänkarna framför oss (det mest framträdande var pinsamt nog ett hakkors) eller åt att störa mig på kvinnan bredvid mig som alltid klappade lite för tidigt och lite för högt, nästan som i protest mot något.

Efter ceremonin bjöds det på supergod jordgubbstårta som jag hade kunnat äta betydligt mer av om det inte var för att vi hade både paj och kladdkaka med vit chokladtryffel hemma. Vi åkte hem till lägenheten och firade med champange som smakade som champagne brukar (inte nödvändigtvis gott alltså) med Mikaels familj och lovade oss att inte äta upp resterna från kladdkakan själva eller på en gång för att undvika akut sockerkoma. Hittills har vi lyckats. Det är fortfarande en bit kvar i frysen.

Mikael har gjort iordning cykeln jag hade här förra året åt mig så att vi ska kunna cykla tillsammans lite här och där och upptäcka staden. Denna gång utan att jag nästan måste gå i nedförsbackar ifall att bromsarna inte skulle ta eller undra hur många varv jag måste trampa med pedalerna innan någon växel går i igen. Ok att man vande sig vid att pedalerna bara snurrar om man trampar bakåt, men syftet med en cykel förstörs liksom lite när samma sak händer när man trampar framåt också.


Här har vi det lilla underverket. Jag är personligen väldigt förtjust i den metallicblå färgen som tyvärr inte riktigt kommer till sin rätta på kort. Växlarna är dock lite knepiga. Är 21 stycken och för mig som är uppväxt med max tre (oftast två eftersom vajern brukar vara felspänd) är det lite svårt att lära sig hantera två olika spakar. Har har därför rationaliserat bort den ena och växlar nu bara med den ena. Vóilà! Man har en treväxlad cykel!

Vi tog oss en tur in till stan förra torsdagen för att testa cykeln. Cyklade förbi mitt favorithus här i Espoo, Fortums kontorsbyggnad.


Trots att den är av betong som är kanske världens fulaste byggnadsmaterial så uppväger de där skimrande fönstren allt. Jag såg det första gången jag åkte till Espoo, dagen då min traktorkurs började i Otaniemi och det såg så maffigt ut där det stod vid stranden.


Vi såg även ett inte fullt så maffigt, men ändå skojigt funkishus på vägen hem. Här bor tydligen någon konstnär eller arkitekt. Roligt hus men funkis är nog inte riktigt min stil.


Givetvis såg vi en svan också. Just den här simmade runt och åt eller hängde och svängde med långa, gröna alger i näbben. Trevligt bordsskick.


Sommaren kändes, trots det lite tråkiga vädret, bara ett stenkast bort när jag såg den här ansamlingen av smultronplantor och dessutom i full blom. Fattas bara lite bin för att det ska bli sommar på riktigt med smaken av smultron på ett strå.

I tisdag förra veckan när jag hade varit och anmält mig till finskakursen som börjar i slutet av juli smet jag, på vägen tillbaka till bussen, in på Finlands banks myntmuseum där de hade en utställning om euron. Där fanns en presentation av de olika ländernas mynts baksidor och varför de oilka motiven var viktiga för det landet. Jag måste erkänna att jag inte hade koll på att vissa av länderna ens var med i eurosamarbetet, t.ex. San Marino (som jag i ärlighetens namn knappt visste fanns alls). Om man är lite intresserad av att se hur mynten ser ut kan man kika här:

http://www.rahamuseo.fi/kolikot/kaikki_eurot_lowres.pdf

På de finska mynten har man hjortron, sångsvanar och Finlands heradiska lejon. Finnarna är som galna i dessa hjortron, nästan lika galna som i havtorn (tyrni). Senast igår såg jag gigantiskt stora hjortronburkar i affären. Kanske borde köpa med sig en när jag åker hem sen, mamma och pappa är väldigt förtjusta i dem. Själv håller jag mig till hallon och blåbär.

Några sångsvanar har jag inte sett här även om det nästintill är överbefolkat med knölsvanar. Ser en nästan varje dag. Inte mig emot, knölsvanar är nog min favorit bland fåglar. Det ryms så mycket fågel i en svan. Borde nästan göra ett kollage av alla svanbilder jag har härifrån Finland.

Vad gäller det heraldiska lejonet har jag inte sett några ute i skogarna och underligt vore väl det. Dock kan man se det om man åker och kikar på Gustav Vasas gravmonument i Uppsala domkyrka eller tittar på bilden nedan.


Om detta lejon kunde man läsa:

"Finlands riksvapen pryds av ett stiliserat lejon, en replika av lejonet på Gustav Vasas gravmonument i Uppsala domkyrka. Lejonet på gravmonumentet från 1580-talet är folkungalejonet ("Göta Lejon") från Folkungättens vapen. Det användes som symbol för den ostliga delen av det svenska riket (nuvarande Finland) fram till 1809. Under den ryska tiden användes detta heralidska lejon krönt med en storfurstekrona som Storfurstendömet Finlands riksvapen. Det raka svärdet som lejonet håller upp har symboliserat väst och den bågformade sabeln som lejonet står på öst - den eviga kampen mellan öst och väst."


Jag kikade även på museets utställning om hur ekonomin och pengarna utvecklats under Finlands historia men hann inte längre än till andra världskriget innan jag trodde att de stängde och gick hem. Där fick man lära sig att det finska ordet för pengar, raha, kommer från ordet ekorrskinn, oravannahka, eftersom man till en början betalade med just såna. Jag undrar vad det svenska ordet "peng" betydde ursprungligen.

Här står man, helt fridfullt, och stryker på lite vliselin på tygbitar när man hör ett ganska så kraftfullt och bestämt knäpp utifrån hallen. Samtidigt blir det mörkt både där och i vardagsrummet. Min första tanke är att strömmen har gått pga åska, vilket visar sig vara delvis rätt. Tvättmaskinen står dock fortfarande och brummar inne på toan och lyset där och i köket verkar inte lida någon brist på el. Åska- nej, strömavbrott - delvis.

Jag lyckas lokalisera knäppets ursprung till elskåpet på väggen bredvid ytterdörren. En baggis att fixa tänker jag och öppnar. Där möts jag av den här synen:


Plus ytterligare två rader knappar med etiketter som hade varit informativa om man bara kunnat finska. "Ole dole..." tänker jag eftersom jag bara förstår ungefär tre av etiketterna. Men skam den som ger sig! Här uppenbarar sig ett utmärkt tillfälle att lära sig lite matnyttiga finska ord och fraser. Om det bara inte varit för att datorn som står i vardagsrummet pga strömavbrottet inte får kontakt med nätverket så att jag kan googla orden. F*n!

Jag ringer Mikael och frågar vilken spak jag ska dra i. Han säger att jag får chansa lite. Jag chansar rätt, men skiten vill inte fastna förrän jag dragit ur strykjärnet. Jag pillar upp spaken, sätter i strykjärnet igen och "knäpp!" så är spaken nere igen. Jag släcker alla lampor, flyttar ut strykjärnet till köket och hinner stryka i en minut innan det säger "knäpp!" igen. "Far åt pipsvängen jäkla elnät!" tänker jag och fortsätter stryka på eftervärmen.

Nu är det misstänkt tyst från toan. Undrar om den dödade tvättmaskinen. Bäst jag går och kollar.

Då var man tillbaks igen! Tillbaks för att tillbringa ännu en sommar i Finland och se vad den har att erbjuda. Fast lite måste man nog bjuda till själv också. Hittills har jag lyckats med bragden att inte ta mig utanför lägenhetsdörren sen jag kom hit i förmiddags så vi kan väl konstatera att det inte riktigt börjat på ett helt optimalt sätt. Men vad gör man när man välkomnas av ett väder som hade passat bättre i oktober än i mitten av juni?

Det som för tillfället tycktes vara mest viktigt för mig i form av värdsliga ting ryms nu på två garderobshyllor och i en stämligen stor låda i en IKEA-möbel ute i hallen (symaskinen får stå under sängen). Jag konstaterar att det är ett framsteg om man jämför med förra gången jag flyttade hit, då jag fyllde en kombi så till den milda grad att hade dom stoppat oss i tullen för att gå igenom allt hade det dröjt fram till jul innan vi kommit därifrån.

Resan gick bra, vi stannade till en bit utanför Stockholm igår och hälsade på Mikaels faster och hennes familj. Efter mammas 60-årsfirande dagen innan med smakprovning av ALLA sorters kakor (i runda slängar bortåt 30 sorter) på kakbuffén hade Mikael och jag svurit evigt (nåja) sötsaksförbudslöfte, något som gick åt skogen på direkten när vi bjöds på jordgubbstårta hos fastern.


Det var lovat storm på överfarten, något som jag inte märkte ett dugg av (förutom när jag blev yr i huvudet i Stockholm skärgård där det var lugnt som i ett avsvalnat badkar). Hade laddat upp med sjösjukepiller och inte bara det, jag hade dessutom lyckats komma ihåg att ta med dem, något som inte alltid är en självklarhet i Johannas liv. Piller i kombination med två veckors dålig sömn pga av resfeber och lite skolavslutningsstress gjorde sitt till och jag sov som en klubbad västkustsäl. Det gjorde jag även på morgonen efter i bilen och när Mikael sen hoppade ur halvvägs till Helsingfors för att samåka med en kollega till något för jobbet, fortsatte jag att sova. I alla fall kändes det så när jag satte mig bakom ratten. Fick stanna vid en bensinmack efter två mil för att det inte skulle ske några allvarliga olyckor. Lutade sätet bakåt, drog en jacka över mig som täcke och fortsatte sedan att sova. Eller "återgick till att ligga i koma" är nog ett mer passande uttryck. Inte ens ett kärnvapenkrig utanför bilen hade kunnat väcka mig. Hade det inte varit för att jag satt i förarsätet på en bil hade nog förbipasserande kunnat ta mig för en björn i ide.

Jag lyckades ta mig till lägenheten utan att köra fel, packade upp alla saker och försökte få någon slags logisk ordning på det hela. Trots att jag var rätt nöjd med att ha tagit med mig så lite så kunde jag inte låta bli att undra vad i hela friden som motiverade att ta med fyra broderier och det för bara två månaders vistelse. "Ombyte förnöjer" eller kände jag på mig att det här kommer bli den regnigaste sommaren i mannaminne?

Efter att ha spenderat dagen sovandes eller läsandes funderar jag nu på att våga mig ut till butikerna här där vi bor bara för att detta innesittande inte ska bli en vana. Dessutom vill jag ha min favorityoghurt till frukost imorrn. Det är tur att basbehoven finns, annars skulle jag nog aldrig gå ut.