Inga får på banan

Det här med golf var visst ganska mycket knepigare än jag hade väntat mig. Har aldrig riktigt förstått mig på sporten. Jag menar, hur svårt kan det vara? Man släpar runt på sin väska i några timmar och slår till bollen när man väl hittar den, ser till att få ner den i hålet och sen är det bra. Vad skiljer det från en vanlig promenad på en välklippt gräsmatta egentligen?

Skulle visa sig att bara det här med att få iväg bollen var en vetenskap i sig. Jag hakade på Mikael och Marko när de skulle öva lite igår inför rundan de just nu är på.

Men först! Innan man kan börja slå måste kroppen känna sig tillfreds med sig själv. Det gjorde inte min utan att besök på hemlighuset var en nödvändighet. Om jag nu skulle ha råkat missa det tidigare så fick jag här ett mycket tydligt bevis på att golf är en sport för dem med lite mer bomullslappar i plånboken än vi arbetslösa studenter. Det såg ut som ett utedass, men inuti fanns en komplett vattenklosett med handfat och hela kittet. Jaa, man vill ju inte har urin på klubban direkt eller riskera att det fastnar sågspån under spikskorna.

Marko och Mikael körde igång direkt. Skaka fram en avslappnad ställning. Svinga klubban. Slå bollen. Konstatera att den gick långt/kort/högt/lågt/åt helvete snett och så vidare. Såg ju inte helt svårt ut det där. Har man sen en klubba som är ungefär lika stor som mina båda händer tillsammans kan det ju inte vara omöjligt att träffa bollen heller. Det är ju inte som att något skulle vara ivägen för den heller.

Jag ville dock inte vara framfusig utan hittade lite mossa på en mur bredvid som jag testade makroläget på kameran på. Visade sig dock att vissa svampar som också växte där hade en inte fullt så barnvänlig form, så jag lägger inte upp bilderna här. Man vet ju inte vem som läser.

Mikael lyckades sen, utan större ansträngning, få mig att testa att slå lite själv. Då började ansträngningen. För oss båda. Mikael fick ha tålamod och jag en överfull hjärna.

Man skulle stå rakt, fast ändå puta med rumpan så man kände sig som en fertil babian i sina bästa år, låsa hela kroppen, fast ändå vrida sig i akrobatiska vinklar så att man fick någon schvung i slaget. Dessutom skulle man hålla armarna raka, fast ändå böja dem så att de akrobatiska vinklarna kunde göras mera mänskliga. Sen fick man absolut inte lyfta fötterna från marken förutom på slutet när man hade slagit iväg bollen. Då skulle man göra en liten tjusig vrida-av-sig-knät-twist på benet samtidigt som man fortfarande skulle hålla fast i klubban så att den inte flög iväg och parkerade sig i någons pannben.
Jag tyckte att jag putade så mycket att man lika gärna hade kunnat hänga fast en skylt där bak där det stod "Sparka här så flyger jag 5 meter", men ni ser ju själva. Knappt ens en liten böj i knät. Ser snarare ut som ännu en spolning inne på dasset skulle varit på sin plats. Jag gillar förresten mina försök att efterlikna Percy Nilegård i Nile City. Den där bettskenan verkar inte ha hjälpt alls.

Sen tyckte jag att Marko tjatade onödigt mycket om att jag lyfte hälarna hela tiden. Jag var ju stadig som få. Hela sulan i hela tiden, förutom vid den där lilla knävridaren på slutet. Tittade på bilderna från igår och såg att det inte fanns en enda där jag inte står på tå. Om någon ser en kurs i muskelkontroll för grovmotoriken på basnivå kan ni väl ringa mig?

Sen skulle jag fokusera på att slå rakt och inte hårt. Till mitt försvar måste jag säga att av alla bollar jag slog var det max 5 som pinnade iväg snett. En naturbegåvning alltså. Att de sen bara var tre som nääästan rullade (ja, rullade. Det här är inte kulstötning, det är vart de hamnar när de väl stannar som räknas. Så det så.) fram till 100-metersskylten hade enligt mig enbart att göra med att jag inte slog tillräckligt hårt. Det här är ingen sport för mesar och vänliga människor. Bollen skulle skrämmas iväg. Titta bara så fokuserad jag är på att riktigt spöa skiten ur bollen på bilden ovan. Kan förresten sätta rätt mycket på att det var ett av de dryga 40-tal slag som aldrig ens kom i närheten av bollen, utan bara piskade ut luftvirvlar omkring den. Man måste ju "öva på swingen lite innan man kan slå".

Ja och här ser ni min tolkning av den lilla knävridarpiruetten på slutet. Inte helt enligt boken. Lyckades dessutom klämma en nerv i handleden varje gång jag försökte hålla kvar i klubban, innan Mikael justerade mitt grepp. Efter det fick jag bara blåsor på tummen istället. Jag fick också en helt annan förståelse för det här med spikskor. Efter att ha gjort en 360-graders sväng på plattan för att sedan totalt tappa balansen och nästan studsa ut på banan kan jag se poängen med att vara fastnitad i marken. Ett senilsnöre runt klubban skulle också kännas bra, för något som inte skulle göra det är om man skulle plantera den i knoppen på sig själv eller någon annan.

Det var helt enkelt mycket att hålla i skallen på en gång. Stå böjd - men ändå inte, håll armarna raka - men ändå inte, vrid av knät - men ändå inte. Vid sista bollen hade jag dock börjat få lite kläm på det hela. Bollen gick både rakt och hyfsat långt och jag slog inte för hårt, vred inte av mig knät, men lyfte säkert både på en och två hälar. Jag var i alla fall nöjd med min insats och idag säger både nedre delen av ryggen och större delen av rumpan att om inte annat så fick i alla fall musklerna jobba igår.

Fore!

Medan purjosoppan kokar på spisen sitter jag här och klickar på "spara" vare tredje sekund för att inte loggas ut från min exjobbsansökan till finska staten. Hoppas den bär frukt. Har skrivit om nästan hela idag i samråd med Malin som själv försöker få någon struktur på järnvägen borta i Norge. Johodå, det kan nog bli något av oss kogvetare till slut.

Ska snart iväg med Mikael och spela golf. Eller egentligen ska han och hans kompisar öva på att slå lite och jag följer med mest bara för att få frisk luft. Tror dock jag ska testa på att svinga klubban lite jag med. Har hetsat alla kompisar hemma att vi ska spela minigolf när jag kommer nästa vecka. Man måste ju vara lite mjuk i svingarmen tills dess.

På bärfronten mycket nytt

Igår var det skogen som gällde igen. Höll på i tre timmar och kravlade runt bland snåren innan Mikael ringde och undrade om jag började bli klar. Klockan var då lite efter tio på kvällen så han hade rätt i att det var dags att komma hem. Är nöjd med plockinsatsen, men inte lika mycket med myggmedlet. Det hjälpte första timmen men sen kom det bara fler och fler små surrande blodhelikoptrar - trots utlovad frist på 6 timmar. När det var dags att gå hem hade jag kanske 20 stycken som surrade i ansiktet på mig (tror till och med jag blev biten på örat av en). Får nog sätta myggmedel där också nästa gång, men man vill ju inte råka ut för en allergisk reaktion såhär dagarna före kusinens bröllop. Kul att komma komma dit, fastna på någons lins och sen 10 år senare få höra av någon släkting "Men vem är den där Two Face i vitblå klänning som står där till höger i bild?".

Här kommer i alla fall lite bilder från mina bäreskapader.
Den här är från första gången vi var ute, den då Mikael ritade djävulsavvärjande cirklar i backen.

Och här är från igår. Hallonburken rymmer en halvliter och den stora med blåbär fyra. Målet är att fylla den upp till kanten under en runda. Får se om jag lyckas innan blåbären blir övermogna. Hallonen kommer nog ha sin storhetsperiod nästa och nästnästa vecka. Det finns massor av kart och en hel del halvmogna som bara väntar på att få bosätta oss i vår frys. Dessutom hittade jag en förvildad trädgårdsbuske med helt gigantiskt stora hallon i som jag har stora förhoppningar om.

Nu undrar jag bara lite vad jag ska göra av alla dessa bär. Vi äter rätt stora mängder till yoghurten eller gröten på morgnarna men en liten bärbaj eller några muffinsar vore inte helt fel det heller. Får se om jag hittar något nytt eller om det får bli några klassiker.

Klia, klia, klia!

Jädrar vad det kliar! Jag förstår inte det här med myggbett, det är som träningvärk - värst efter två dagar. Var ute i skogen häromkvällen och plockade blåbär, men hade som vanligt glömt bort den där lilla detaljen att skogen är full av blodsugare. Kände inte så mycket just då men nu kan jag knappt sitta still. Det värsta är att jag har ungefär 10 bett på vardera skinkan som kliar oupphörligen, men jag kan inte krafsa på hur mycket som helst eftersom jag sitter på biblioteket. Lite hänsyn till sin omgivning måste man ju ta.

Förutom myggbetten fick jag även med mig en massa blåbär hem så lidandet var inte helt förgäves. Min teori är att det är en inbyggd överlevnadsfunktion att betten inte kliar på en gång, hur skulle man annars kunna koncentrera sig på att plocka om man bara satt och krafsade hål på skinnet hela tiden? Men det kanske är en funktion specialutvecklad för kvinnor för på Mikael kommer obehaget direkt. Men så är han ju man och då enligt stenåldersteorin också utvecklad för att springa och jaga rådjur i skogen och inte för att kravla runt bland en massa insektsangripna blåbärssnår. Han gav för övrigt upp rätt snart när han märkte att kombinationen "öppna sandaler" och "pissmyrsstigar" inte var en särdeles bra sådan. För myggorna testade han lite olika metoder, såsom att rita djävulsavvärjande cirklar i gruset på vägen som han sen satte sig i, men när det inte fungerade konstaterade han att det på vägen i alla fall inte kröp runt en massa myror, så en mygga då och då kunde man ju stå ut med. Dessutom fanns ju min rumpa en bit bort som tycktes fungera som ett svart hål men som, istället för galaxer, sög åt sig varenda liten mygga på 10 mils avstånd.

Jaa, ibland är det svårt att lukta så himla gott som jag verkar göra. I förebyggande syfte borde man kanske börja grunda med en gin och tonic innan man går ut i skogen med bärkorgen i högsta hugg. Utifall att malariamyggan skulle hittat hit till slutet av sommaren, menar jag. Jag kommer ju att vara ett givet offer i så fall.

Besök

Om en halvtimme kommer Linda med båten. Jag är modig nog att försöka mig på att hämta henne med bil, trots att jag inte har 100% koll på vägen och aldrig har kört den förut. Håller mig till stranden och hoppas på det bästa.

Har planerat in diverse aktiviteter tills hon kommer. Eller jag försökte men kom egentligen bara på "se domkyrkan, åka till Sveaborg och äta karelska piroger". Får se om hon har några förslag. Återkommer med rapport.

Det är viktigt att ha en åsikt

Jag har kanske glömt att säga det men efter allt bråk med finska myndigheter och ett detaljerat brev om min missärsituation utan försäkring så är jag nu med i finska försäkringskassan Kela. Wihiiee! Ringde direkt till försäkringsbolaget och efter två möten samma dag (fick springa och hämta passet emellan för min svenska körkort räckte inte som legitimation) hade jag inte bara en försäkring utan även ett nytt bankkonto och -kort på väg. Så kan det gå när man pratar med alltför sympatiska säljare. (Dock avtog lite av stjärnglansen när han refererade till Mikael som "din maka".)

Så kom det häromdagen ett litet mejl från försäkringsbolaget där det stod en, för mig, massa hokuspokus i. För det mesta när jag får massiva finska texter kastade i ansiktet på mig är jag för lat för att läsa igenom dem ordentligt och ett lätt skummande gör att jag inte fattar ett dyft. Tog mig dock i kragen nyss (eller helt ärligt så hade jag 1000 viktigare saker att göra, men det är ju just då alla dessa monstruöst oviktiga saker tar över, som t.ex. att gå igenom alla olästa mejl i inkorten) och vidarebefodrade mejlet till min privata översättningsbyrå (d.v.s. Mikael) samtidigt som jag började läsa mejlet lite mer noggrant och insåg att det verkade vara en nätenkät. Vad den handlade om hade jag dock inte en susning om, men Mikael sa att det hade med införskaffande av försäkring att göra.

Kogvetare som jag är så hyser jag en barnslig förtjusning för enkäter och skriver gärna långa och utförliga svar (samt kommenterar i slutet att det är totalt emot alla enkätskrivarregler att ta med två frågor i samma om man vill kunna analysera svaret på ett vettigt sätt efteråt). Jag högg därför med stor entusiasm och vilja att testa mina finskakunskaper in på länken.

Lyckades klara mig igenom första sidan bra. Jag visste att jag var "nainen" (kvinna), att "asun kumppanin kanssa, ei lapsia" (jag bor ihop med någon, inga barn) och att jag tillhörde åldersgruppen 23-32 år. Det här var ju rena barnleken! Det här skulle lätt gå snabbare än de utlovade 10 minutrarna. Jag klickade på "Jatka" och fick då det här slängt i ansiktet (man kan trycka "ctrl" och "+" för att få en läsbar storlek på bilden):


Jaha... då ska vi se. Av detta förstår jag att jag ska välja tre saker och att det har något med försäkring (vakuutus) att göra. Sen verkar de vilja veta något om min "saker" eftersom personändelser -ni finns lite här och där. Slutligen kan jag konstatera att jag här har fått några schyssta exempel på böjningsformer av "yhtiö", ett ord jag borde veta vad det betyder men inte längre minns (jag chansar på antingen "företag" eller "uppgifter"). Det verkar ju lovande. Bara att höfta lite då och låta scrollhjulet på musen bestämma svaren.

...eller så väntar jag tills Mikael kommer hem och fyller i den då. Det är ju trots allt viktigt att meddela sin åsikt till företagen. T.ex. så tänkte jag, om man får skriva fritt i slutet, ge dem en känga för det här med krav på finskt försäkringskassekort. Är jag riktigt duktig kan jag säkert få med både "kränkt" och "disktruminerad" i samma mening. Sånt friskar alltid upp och bäddar för ett nära och vänskapligt samarbete med företaget i framtiden.

Monstergubben från Minsk


... eller Spanien, men Europa som Europa har jag ju fått lära mig den här veckan. Efter gedigen efterforskning från både min och Mikaels släkt samt ett flertal besök hos finska försäkringskassan Kela för att lämna papper till höger och vänster så har vi nu sammanlagt pratat med 3 personer på Försäkringskassan i Sverige och 9(!) personer på Kela i Finland. I nuläget har vi hört ungefär 7 versioner av vad det är som gäller varav jag väljer att lyssna på den finska handläggaren som sa att Finland har hand om mig tills dess att de har utrett ärendet samt den svenska som sa att Sverige har hand om mig tills dess att Finland accepterat mig. På det sättet är båda länderna ansvariga för mig, vilket jag tycker låter ypperligt. Detta hjälper dock inte ett smack för min privata försäkring så jag väljer att hålla låg profil de 6 veckor det kommer ta för dem att fatta ett beslut. Till Sverige kommer jag dock ändå för det tycktes ingå en reseförsäkring i VISA-kortet som jag betalade biljetterna med. Finnemang säger jag bara!

Imorgon kommer några som hjälpte Mikael att flytta sina grejer, bland annat tre personer från hans jobb som jag aldrig träffat. Ska bli spännande. Vi var i affären tidigare idag och köpte ungefär 2 kg potatis, en gigantisk lax och ungefär en hink créme fraiche så jag hoppas att maten räcker till sju personer imorgon. För att inte låta gästerna gå hem hungriga har vi idag bakat både banankaka och kokat kolasås i 2,5 timme till banoffeepajen. Om de mot förmodan är hungriga efter maten så kommer de efter att ha ätit av den pajen knappt att kunna ta sig en meter. Ingen med en sund matsmältning klarar av en större bit sådan utan allvarliga matkomakonsekvenser. Banankakan är egentligen mest som dekoration.

Som avslutning på dagen tänkte jag visa en bild på mitt senaste ägg. Är väldans nöjd med resultatet. Är även nöjd med att jag lyckades photoshoppa ihop bilderna till en enda så att man kan se båda sidorna på samma gång. (Plus att jag fick dit skuggor! Och alla är förhoppningsvis så närsynta att de inte ser det lilla misstaget i mitten där skuggan mystiskt nog bara försvann.) Det finns hopp om livet och lärandet av teknikens under för Johanna Larsson verkar det som.


Nu tycks Mikael ha somnat är bakom mig på soffan så jag får väl stänga butiken för ikväll. Det är assvårt att få honom att somna om sen om han sover för länge innan tandborstningen. Ni kan ju själva försöka somna efter att ha stått på ett ben samtidigt som ni haft ett oscillerande munhygieninstrument instoppat i munnen en längre tid. Är dock djupt tacksam över eltandborsten vi fick av min kusin. Tänderna har aldrig varit så rena som nu. Sov gott allihopa så hörs vi sen framöver. Jag ska lägga upp lite bilder på lägenheten också. Både före och efter att vi eldade upp en halv vägg med min väggljusstake. en hemdekoration som borde ha stannat på idéstadiet.

Byråkratimobbad

Jag känner mig totalt utfryst av systemet. Här flyttar man från Sverige och folkbokför sig i Finland och vad händer? Jo, man blir totalt utan försäkringar och sociala rättigheter från någondera landet.

Eftersom jag är folkbokförd i Finland så säger svenska försäkringskassan att jag hör till den finska socialförsäkringen. Mitt svenska försäkringsbolag säger att min gamla hemförsäkring inte gäller längre (vilket är logiskt eftersom jag inte har kvar den bostaden heller) men även min reseförsäkring är helt död. Spännande nog så sa en annnan person på det företaget så sent som förra veckan att den visst gäller. Nu är den dock bortom all räddning så jag kan inte räkna med något skydd därifrån.

Vad säger då Finland? Jo, att det precis samma dag som min folkbokföring här började gälla så trädde en ny lagändring i kraft. Den är till för att underlätta för alla EU-medborgare att flytta mellan länder. Tyvärr hade den den lilla bieffekten att totalt sabba det mycket sympatiska avtal mellan de nordiska länderna som tidigare gällt. Summa summarum är nu att jag inte kan få några sociala förmåner i Finland förrän jag hostar upp både anställningsavtal och första löneutbetalningen (på ett visst antal timmar/vecka och ett visst antal veckor) från något finskt företag eller har bott ihop med Mikael i mer än ett halvår. Det har vi förvisso gjort, men inte under en sammahängade period eller så att det har stått i folkbokföringen. Jag får väl länka till bloggen eller nåt så att de ser att jag faktiskt har varit här, men då lär de väl hitta mina tolkningar av "Imse vimse spindel" från när jag var barn och då kommer jag garanterat inte att få några rättigheter.

I vilket fall, man kan ju tycka att rätten till arbetslöshetsförsäkring inte är världens största förlust, och det tycker jag inte heller eftersom mitt mål i livet inte var att flytta till Finland för att som arbetslös suga ur staten pengar. Om jag nu absolut hade velat det så hade det varit bra mycket smidigare att göra det i Sverige istället. Dock tror jag inte att återbetalningen av mitt studielån på något sätt hade gynnats av detta så vi kan väl helt enkelt bara konstatera att den tanken är dum. Det stora problemet ligger snarare i att så länge jag inte är med i finska försäkringskassan (vilket då kräver jobb och/eller de bostadsförhållanden som jag skrev om) så ger alla - och då merar jag ALLA - finska försäkringsbolag mig fingret när jag vill ha en försäkring. Vi gick till 5 olika idag och alla sa att "nej, utan försäkringskortet från finska försäkringskassan så blir det inget".

Så, i nuläget får jag ingen försäkring från något land och när det gäller rätten till vanlig sjukvård så tycker Sverige att Finland ska betala och Finland säger att Sverige ska betala eftersom de ännu inte skrivit in mig. Det enda de båda länderna är överens om är att ingen vet riktigt hur den nya lagen ska tolkas. Så här sitter jag nu och skriver ett brev till finska försäkringskassan och försöker förklara min situation, samtidigt som jag funderar på om det alls är värt att ta sig utanför lägenheten. Om jag råkar ut för en olycka så verkar det ju inte som att jag har någon rätt till sjukvård och även om jag har det så får jag inte en spänn av något försäkringsbolag som ersättning.

Det man kan göra nu är alltså att hoppas och be att de månader vi har bott ihop tidigare ska räknas samt att jag får tag i ett jobb som är på 18 timmar/vecka i minst 4 veckor så att jag kan få det där kortet och sen min försäkring. Nån som har en pissoar som behöver städas? Jag har erfarenhet!

Examensfest

Tänkte visa lite bilder från Mikels examensfest som vi hade i fredags. Egentligen blev han klar i maj förra året men det har inte blivit av med någon fest förrän nu. Tur att han har en så driftig kvinna i sitt liv som sparkar lite på hans bakdel ibland.

Vi bakade och förberedde mat redan två dagar i förväg. Jag som annars är en vän av sista-minuten-fix var djupt imponerad över denna gedigna planering. Tur att jag har en karl i mitt liv som ser till att allt inte blir gjort i sista sekunden.

Jag hade storstilade planer på både det ena och det andra som skulle serveras. Tack och lov hade Mikael en mer rimlig uppfattning om hur mycket vi skulle orka göra och när två av mina kexfavoriter stoppades ner i kundvagnen så kändes det inte värt att protestera. Jag hade ju faktiskt redan bakat en tårta den veckan.

Vi lusläste varenda gammal Allt om mat och Matmagasinet som mamma gett mig efter sin rensning och hittade både det ena och det andra. En klar hit var medelhavsmuffinsarna. En sjuklig mängd bakpulver (1 msk, men den smakade tack och lov inte), fetaost, soltorkade tomater och färsk basilika. Oliverna fick stanna kvar i butiken. En halv hade räckt till buffén eftersom de var så mättande.

Sen var det dags för tårtan. Jag har insett nu varför det är så bra med kladdkaka: 1. När den väl kommit ur ugnen är den klar, 2. Det är godare, 3. Det finns inte ett spår av nyttighet i den. Men tårta var beställd och tårta fick det bli. Tack och lov hade jag i flytten tagit med kökets basbok nummer ett - Sju sorters kakor. Vad skulle man göra utan den?
=
Lovad vare gelésockret! Fick även användning för spritsarna jag fått av moster Liisa i julklapp. Tack!

Efter mycket mjöl och kladd stod slutligen mästerverken på bordet. Jag är själv barnsligt förtjust i plockmat och det blir lätt att man stoppar i sig det ena efter det andra trots att magen var full för 15 smördegsinbakade prinskorvar sen.

Resultatet blev detta:
Från vänster till höger, uppifrån och ner:

- Bål på vaniljvodka, flädersaft, citronjuice och sprite (Tack McDonald's för sponsring med isen)
- Caesarsallad
- Fransk potatissallad
- Tunnbrödsrullar med philadelphia, pepparrot och varmrökt lax
- Italiensk sallad
- Smördegsinbakade prinskorvar med en klick senap

- Baguette med hemmagjort örtsmör (vitlök och bladpersilja)
- Medelhavsmuffins
- Smördegsrullar med pesto

Till efterrätt blev det sen jordgubbstårtan, blåbärsmuffinsar och köpekexen. Alla var redan så mätta då att tårtan räckte till 16 personer och det blev till och med lite över till Mikael och mig dagen efter.

Tack vara vår rent ut sagt bedrövliga förmåga att beräkna alkoholprocenten till bålen så höll sig gästerna på en lagom, nästintill icke-berusad, nivå hela kvällen. De fick justera nivån lite med medtagen öl men de sista gick ändå på eget bevåg ungefär klockan två på morgonen. Då hade jag, perfekt värdinna som jag är, redan gäspat konstant i två timmar. Det hade nog varit smartare att göra klart allt dagen innan och sen unna sig en tupplur innan gästerna kom, istället för att stå och värma på baguetter och baka pestosnurror i ugnen två sekunder innan.

På det hela taget var det dock en lyckad kväll och nu när Mikael fått sig en ordentlig blocknykel så kan vi fortsätta med det sista finslipet på lägenheten.

RSS 2.0