johannalainen

Det här med golf var visst ganska mycket knepigare än jag hade väntat mig. Har aldrig riktigt förstått mig på sporten. Jag menar, hur svårt kan det vara? Man släpar runt på sin väska i några timmar och slår till bollen när man väl hittar den, ser till att få ner den i hålet och sen är det bra. Vad skiljer det från en vanlig promenad på en välklippt gräsmatta egentligen?

Skulle visa sig att bara det här med att få iväg bollen var en vetenskap i sig. Jag hakade på Mikael och Marko när de skulle öva lite igår inför rundan de just nu är på.

Men först! Innan man kan börja slå måste kroppen känna sig tillfreds med sig själv. Det gjorde inte min utan att besök på hemlighuset var en nödvändighet. Om jag nu skulle ha råkat missa det tidigare så fick jag här ett mycket tydligt bevis på att golf är en sport för dem med lite mer bomullslappar i plånboken än vi arbetslösa studenter. Det såg ut som ett utedass, men inuti fanns en komplett vattenklosett med handfat och hela kittet. Jaa, man vill ju inte har urin på klubban direkt eller riskera att det fastnar sågspån under spikskorna.

Marko och Mikael körde igång direkt. Skaka fram en avslappnad ställning. Svinga klubban. Slå bollen. Konstatera att den gick långt/kort/högt/lågt/åt helvete snett och så vidare. Såg ju inte helt svårt ut det där. Har man sen en klubba som är ungefär lika stor som mina båda händer tillsammans kan det ju inte vara omöjligt att träffa bollen heller. Det är ju inte som att något skulle vara ivägen för den heller.

Jag ville dock inte vara framfusig utan hittade lite mossa på en mur bredvid som jag testade makroläget på kameran på. Visade sig dock att vissa svampar som också växte där hade en inte fullt så barnvänlig form, så jag lägger inte upp bilderna här. Man vet ju inte vem som läser.

Mikael lyckades sen, utan större ansträngning, få mig att testa att slå lite själv. Då började ansträngningen. För oss båda. Mikael fick ha tålamod och jag en överfull hjärna.

Man skulle stå rakt, fast ändå puta med rumpan så man kände sig som en fertil babian i sina bästa år, låsa hela kroppen, fast ändå vrida sig i akrobatiska vinklar så att man fick någon schvung i slaget. Dessutom skulle man hålla armarna raka, fast ändå böja dem så att de akrobatiska vinklarna kunde göras mera mänskliga. Sen fick man absolut inte lyfta fötterna från marken förutom på slutet när man hade slagit iväg bollen. Då skulle man göra en liten tjusig vrida-av-sig-knät-twist på benet samtidigt som man fortfarande skulle hålla fast i klubban så att den inte flög iväg och parkerade sig i någons pannben.

Jag tyckte att jag putade så mycket att man lika gärna hade kunnat hänga fast en skylt där bak där det stod "Sparka här så flyger jag 5 meter", men ni ser ju själva. Knappt ens en liten böj i knät. Ser snarare ut som ännu en spolning inne på dasset skulle varit på sin plats. Jag gillar förresten mina försök att efterlikna Percy Nilegård i Nile City. Den där bettskenan verkar inte ha hjälpt alls.

Sen tyckte jag att Marko tjatade onödigt mycket om att jag lyfte hälarna hela tiden. Jag var ju stadig som få. Hela sulan i hela tiden, förutom vid den där lilla knävridaren på slutet. Tittade på bilderna från igår och såg att det inte fanns en enda där jag inte står på tå. Om någon ser en kurs i muskelkontroll för grovmotoriken på basnivå kan ni väl ringa mig?

Sen skulle jag fokusera på att slå rakt och inte hårt. Till mitt försvar måste jag säga att av alla bollar jag slog var det max 5 som pinnade iväg snett. En naturbegåvning alltså. Att de sen bara var tre som nääästan rullade (ja, rullade. Det här är inte kulstötning, det är vart de hamnar när de väl stannar som räknas. Så det så.) fram till 100-metersskylten hade enligt mig enbart att göra med att jag inte slog tillräckligt hårt. Det här är ingen sport för mesar och vänliga människor. Bollen skulle skrämmas iväg. Titta bara så fokuserad jag är på att riktigt spöa skiten ur bollen på bilden ovan. Kan förresten sätta rätt mycket på att det var ett av de dryga 40-tal slag som aldrig ens kom i närheten av bollen, utan bara piskade ut luftvirvlar omkring den. Man måste ju "öva på swingen lite innan man kan slå".

Ja och här ser ni min tolkning av den lilla knävridarpiruetten på slutet. Inte helt enligt boken. Lyckades dessutom klämma en nerv i handleden varje gång jag försökte hålla kvar i klubban, innan Mikael justerade mitt grepp. Efter det fick jag bara blåsor på tummen istället. Jag fick också en helt annan förståelse för det här med spikskor. Efter att ha gjort en 360-graders sväng på plattan för att sedan totalt tappa balansen och nästan studsa ut på banan kan jag se poängen med att vara fastnitad i marken. Ett senilsnöre runt klubban skulle också kännas bra, för något som inte skulle göra det är om man skulle plantera den i knoppen på sig själv eller någon annan.

Det var helt enkelt mycket att hålla i skallen på en gång. Stå böjd - men ändå inte, håll armarna raka - men ändå inte, vrid av knät - men ändå inte. Vid sista bollen hade jag dock börjat få lite kläm på det hela. Bollen gick både rakt och hyfsat långt och jag slog inte för hårt, vred inte av mig knät, men lyfte säkert både på en och två hälar. Jag var i alla fall nöjd med min insats och idag säger både nedre delen av ryggen och större delen av rumpan att om inte annat så fick i alla fall musklerna jobba igår.