Knas med bloggen
Det verkar som att jag har fått in ett litet kodfel i bloggen, så vissa inlägg har hamnat på snedden. Ska se om det går att åtgärda.
Uppdatering efter lunchen:
Nu är det fixat! Jag sänder en tacksamhetens tanke till vad det än var som fick mig att välja databaskursen förra våren. I den ingick att, i par, koda ihop en hemsida för presenttips och då var det bara att säga åt programmeringshataren i vänstra hörnet av frontalloben, att nu fick hon minsann ta semester ett tag för här skulle knackas html/php tills man blev blå i ansiktet.
En sida blev det till slut men det är tur att den inte är publicerad så att jag slipper länka till den, för annars hade ni fått slag. Fulare sida får man leta efter. Såg ut som något som överlevt 90-talets glada mellanstadiehemsidedagar (fast utan springade älgar och regnbågslinjer). Dock var vi fantastiskt stolta över flödet i interaktionen och den magnifikt höga användbarheten. Det kan nog bli något av oss två tror jag. "Bär och Mongoosen AB". Håll utkik efter det i framtiden - det är ett företag med potential!
Mitt handlingskraftiga undermedvetna
Bion (Inception) igår var bra. Dock tycks det vara en trend inom filmindustrin just nu att göra trailers som fullkomligt vrider om handlingen till det oigenkännbara. I det här fallet tyckte jag även att de hade lyckats misshandla den skriftliga beskrivningen onödigt mycket. Så, ska ni se filmen - vilket jag definitivt tycker att ni ska - så behöver ni inte bry er så mycket om att se trailern först, den ger mest ett hum om specialeffekterna men stökar annars mest om själva handlingen.
Filmen handlar, extremt kortfattat, om folk som går in i andras drömmar för att därifrån ta reda på deras hemligheter. Den här gången ska de dock inte stjäla tankar utan istället plantera en idé i huvudet på en stackars ovetande kille. Detta visar sig kräva lite mer avancerad drömteknik än vanligt.
Eftersom det handlar om drömmar kan man givetvis vakna från dem, men beroende på hur starkt sömnmedel man har använt kan man behöva lite hjälp på traven. Jag tyckte inte själv att jag stoppade i mig något sömnmedel igår kväll, men något i min hjärna måste ha tyckt att jag behövde hjälp med att vakna för mitt i natten hör jag argt från min högra sida: "Vad håller du på med med den där mobilen?!". När jag lyckas bli såpass redig i knoppen att jag (nästan) fattar vad det är som händer märker jag att någon lyser oss båda i ögonen med något som avger ett intensivt blått ljus. Min mobil. Till min stora förvåning hålls min mobil i ett fast och säkert grepp av min egen vänsterhand. Samtidigt knappar vänsterhandens tumme ivrigt på knapparna för att hålla skärmen lysande. Vad i...? Fortfarande i tillståndet "nästan vaken", och med ett uns av irritation över att det inte var helt självklart för honom, mumlar jag "Jag skulle bara väcka oss".
En ovanligt klar och redig tanke från någon som sov djupt måste jag säga. Vad skulle man annars ha för syfte med att börja lysa någon i ansiktet med mobilen mitt i natten?
Jag tycks alltså ha en väl fungerande motorik som tar emot direktinstruktioner från mitt undermedvetna när hjärnan är på standby över natten. Det kan ju inte vara helt hälsosamt. Frågan är vad man ska göra åt det; investera i en tvångströja så att jag ligger still, eller låta bli att titta på bra sci fi-filmer? Fast det blir ju lite tråkigt. Men när jag tänker efter är det kanske bäst om jag åtminstone håller mig borta från Matrix ett tag framöver. Vem vet, jag kanske får för mig att det inte finns någon sked och det vore ju skitjobbigt vid frukosten: "Jag har ju sagt att jag måste äta filen med gaffel, för det finns ingen sked." Det säkraste är kanske alltså att helt enkelt investera i en haklapp.
Livstecken
Är tillbaks i Finland igen. Kom egentligen i söndags kväll men jag behövde lite rekreation innan jag orkade ta tag i saker. Tog 11 timmar att åka till Piteå och ytterligare 11 timmar att ta sig tillbaks till Helsingfors. När jag tänker tillbaka på det känns det som att det inte alls var jobbigt, men min rumpa och häl låter hälsa att de stora delen av resan minsann var försatta i avdomnat tillstånd. Tydligen var det alltså lite jobbigt ändå.
Bilder från bröllopet kommer om några dagar när jag har rensat upp lite bland bilderna. Tyvärr blev de inte alls så skarpa som jag hoppats på, trots användande av monsterkameran (någon Canon halvsystem). Ska se om det finns instruktioner till den på något annat språk än finska så att problemen går att åtgärda nästa gång det ska fotas. För att ni inte ska bli helt bildlösa kommer dock här ett pyttelitet smakprov:
Den finska delegationen på plats utanför kyrkan.
Har suttit idag och letat datum för mina tidigare jobb. Det finns en del skumma arbetsgivare som har byggt upp sin databas så att man måste mata in exakta datum för jobb man haft. Men allvarligt, vem har egentligen koll på sådant? Och vem är paragrafryttaren som verkligen bryr sig? Personligen tror jag att det bara är någon som inte tänkt när de designat databasen. Ett typexempel på dålig användbarhet!
Nu ska jag dock inte muttra om sådant utan göra mig klar för att bege mig in mot stan med Mikael. Vi ska leta efter en trimmer åt honom eftersom vi inte varje dag kommer ha tid att ansa hans skägg med nagelsax som i lördags. Efter det blir det mat på vår favoritrestaurang Satkar (lite får man fira när man varit ihop i 2 år och 8 månader) och sen ska vi se "Inception" på bio. Tydligen ska den vara helt hiskeligt bra och alla bara öser positiv kritik över den. Vi får väl se. Jag har åtminstone börjat bygga upp ofantliga förväntningar.
Bröllopsyra
Håller på att packa grejer nu inför bröllopshelgen i Piteå. Ska bli himla skoj att träffa släkten och se lite av norra Sverige. Finland får vi också se lite av. Eller ganska mycket faktiskt. Vi har nämligen fått för oss att vi ska ta bilen och då inte via Vasa-Umeå utan via Torneå-Haparanda. Ca 900 km enkel väg. Utan inhyrd privatchaufför.
'Ett meddelande till alla Norrlands renar och annat storvilt: Håll er för bövelen borta från vägarna! Jag ska ut och köra bil.
I vår herres hage
Uppvuxen på landet som jag är får jag ibland ett väldigt sug efter att se och klappa på lite djur. Har man inte längre en lada full med lamm att tillgå, får man helt enkelt passa på när tillfälle ges. Alla djur går dock inte lika bra att klappa på har jag märkt. Här kommer ett urval av sådana jag sett på sistone eller för länge sen.
En gigantisk groda (Rana någontingis) hoppade förbi när vi var på väg till bilen från att ha badat i Kvarnträsk. Jag försökte fånga den, men den var inte inne på riktigt samma spår som jag. Kanske var lika bra det, vad skulle jag egentligen gjort om jag fått tag i den? Hållit den en stund och sen släppt den. Inte så givande för grodan kanske.
När vi var i stugan och byggde klart dasset bodde de här små raringarna (Aves pippinensis) bakom knuten. På midsommardagen var de dock borta. Vi vet inte om de hade festat så hårt att mamman slängt ut dem, eller om de bara tröttnade på att vi sprang fram och tillbaka och försökte installera dasstunnan.
Årets största snigel (kanhända en Arion hortensis) var tack och lov inte en mördarsnigel. När jag tänker efter så har jag förresten inte sett en enda sån här i Finland. Kanske inte finns några här. Än.
Den lilla gröna pluppen i bilden är mitt livs första lysmask (troligen en Lampyris noctiluca). Någon "årets bild" blir det väl inte av den här direkt, men det kanske är tur att den blev så mörk. Tog några bilder med blixt men problemet med dem var just att man då såg masken och det var bland det äckligaste jag har sett. Jag får obehagskänlsor i nacken och mellan tänderna (fråga mig inte varför just där) när jag tänker på hur den såg ut. Jag har lite svårt för insekter i allmänhet och tydligen för lysmaskar i synnerhet. Bläjk!
För att få lite perspektiv på det hela så var själva masken ungefär lika lång som överdelen på min tumme, men märkligt nog lyste bara de tre bakersta "kroppsdelarna" (högt vördade biologkusiner får här gärna komplettera med rätt term). Masken var annars brun och lite fjällig, nästan som en grankotte. Nej men blääää! Nu måste jag sluta skriva om den, jag får obehagsrysningar i hela kroppen. Ni får helt enkelt ta och googla lysmaskar om ni vill veta mer.
Åh fy fasen! Jag var tvungen att googla härket för att få fram det latinska namnet och givetvis var det en skitäcklig bild med på sidan. Nu mår jag dåligt på riktigt. *Ångest ångest ångest, stänger ner sidan fort utan att titta* Jag tar nästa djur fort så jag glömmer bort monstermasken. Tänk på mjuka, fluffiga små hästar. Fina djur, fiiina djur. Päls, lurv, mjuk mule.
Pjuh.
Lite hästar (Equus caballus) som vi såg när vi var på släktträff i Sääksmäki. Just det här var dock på ett ställe som hette Karllund där vi avnjöt lunchen. Orelaterade djurbilder måste vara det mest meningslösa man kan fota när man är ute och far. Ändå lyckas jag alltid komma hem med minst ett kryp (uähhh!) eller däggdjur på minneskortet. Den här gången försökte jag verkligen låta bli, men andra gången vi passerade pållarna så var kameran framme ändå. Ibland är man hopplös.
Den näsblödande svensken (Suedensis liquidum purpureum). En sällsynt art som man ska ha tur om man får syn på.
Finnen (Finlandensis major). En härborta vanligt förekommande figur som finns i lite olika varianter. Här ovan ses ett ovanligt närgånget exemplar av den lite mer ovanlige Midsommarfinnen. I bakgrunden skymtar en av hans flockmedlemmar - dagen till ära utstyrd i afroperuk.
Det är inte lätt när det är svårt
Jag har just löst mysteriet med de jättelånga finska orden!
Ryktet säger att finska ord är jääääättelånga, mycket längre än de svenska. Jag har alltid tänkt att den här villfarelsen kommer ifrån att folk glömmer bort att även finskan kör med sammansatta ord. Ordet "badstrand" till exempel blir "uimaranta" på finska, inget särdeles långt ord kan man som svensk tycka. Det består ju dessutom av två tämliga korta ord, nämligen "uima" och "ranta".
Om man sen som i finskan i många fall har kasusböjningar (nominativ, ackusativ, genitiv osv. för er som läst tyska) istället för att, som i svenskan, använda en preposition, gör det att orden blir ännu lite längre. Men att skriva samma sak på svenska blir ju minst lika långt (och faktiskt längre om man räknar med mellanrummet mellan orden) eftersom "uimarannalla" motsvaras av "på badstranden".
Så här har jag trott hittills, men nu har jag alltså kommit på vad myten om de långa finska orden egentligen kommer ifrån. Se här bara:
Hmm... betyder det här att finskan egentligen har jättekorta ord eftersom uttrycken, även om man tripplerar några konsonater här och där, fortfarande är kortare än motsvarande svenska?
Think outside the box
Vem har sagt att ställningen till saftsilen nödvändigtvis måste användas till just detta?
Fungerar utmärkt att torka nylackade ägg med också!
På bärfronten mycket nytt
Igår var det skogen som gällde igen. Höll på i tre timmar och kravlade runt bland snåren innan Mikael ringde och undrade om jag började bli klar. Klockan var då lite efter tio på kvällen så han hade rätt i att det var dags att komma hem. Är nöjd med plockinsatsen, men inte lika mycket med myggmedlet. Det hjälpte första timmen men sen kom det bara fler och fler små surrande blodhelikoptrar - trots utlovad frist på 6 timmar. När det var dags att gå hem hade jag kanske 20 stycken som surrade i ansiktet på mig (tror till och med jag blev biten på örat av en). Får nog sätta myggmedel där också nästa gång, men man vill ju inte råka ut för en allergisk reaktion såhär dagarna före kusinens bröllop. Kul att komma komma dit, fastna på någons lins och sen 10 år senare få höra av någon släkting "Men vem är den där Two Face i vitblå klänning som står där till höger i bild?".
Här kommer i alla fall lite bilder från mina bäreskapader.
Den här är från första gången vi var ute, den då Mikael ritade djävulsavvärjande cirklar i backen.
Och här är från igår. Hallonburken rymmer en halvliter och den stora med blåbär fyra. Målet är att fylla den upp till kanten under en runda. Får se om jag lyckas innan blåbären blir övermogna. Hallonen kommer nog ha sin storhetsperiod nästa och nästnästa vecka. Det finns massor av kart och en hel del halvmogna som bara väntar på att få bosätta oss i vår frys. Dessutom hittade jag en förvildad trädgårdsbuske med helt gigantiskt stora hallon i som jag har stora förhoppningar om.
Nu undrar jag bara lite vad jag ska göra av alla dessa bär. Vi äter rätt stora mängder till yoghurten eller gröten på morgnarna men en liten bärbaj eller några muffinsar vore inte helt fel det heller. Får se om jag hittar något nytt eller om det får bli några klassiker.
MUSE-konsert
Som en lite för tidig födelsedagspresent hade Mikael köpt konsertbiljetter till oss igår. Jag visste inte vad vi skulle gå på och var förbjuden att läsa tidningar eller googla ifall att jag skulle få syn på det. Jag lyckades hålla mig ovetande och det var först på plats i Kaisaniemen puisto som jag såg att det var Muse som skulle spela. Namnet lät lite småbekant men egentligen hade jag ingen aning om vilka det var eller vilka låtar de hade gjort så det var rätt spännande.
Det var två förband, Manna och White Lies. Manna var nån finsk tjej som hade det otacksamma jobbet att försöka få igång publiken i solgasset redan två timmar innan Muse skulle upp på scenen. Det gick väl sådär. Hon sjöng bra, men var i ärlighetens namn lite tråkig och jag var dessutom mer intresserad av att gå till mjukglasskiosken än att lyssna på något band just då. Sen kom White Lies och spelade monoton brittisk rock. De var lite bättre på att hantera publiken och fick pluspoäng av mig för sitt sympatiska sätt på scenen. Dock gjorde musiken inget särskilt djupt intryck på mig där heller. Jag var nämligen fullt upptagen med att proppa i mig godissnören som vi just varit och köpt.
När man ska stå i solgass i flera timmar får man ibland ta till lite desperata knep för att hålla huvudet avkylt.
Till slut var det så dags för Muse och nu kom publiken igång ordentligt. Jag hade höga förväntningar efter att ha sett alla färgglada t-shirtar man kunde köpa på stället. Mikael sa att jag säkert skulle känna igen flera av låtarna eftersom de var så kända.
Första låten var en chock. Jag trodde jag hade hamnat på en utomjordings födelsedagskalas. Det visades färgglada fyrverkerier på skärmarna i bakgrunden, synthen dominerade, sångarens röst var så ljus att det nästan var obehagligt och han var dessutom klädd i något som såg ut som aluminiumfolie. Andra låten fortsatte likadant och jag hade börjat ge upp hoppet, men till slut kom räddningen. Det blev ett jädra ös och killarnas instrumenttalanger imponerade verkligen på mig. Vi försökte räkna hur många olika gitarrer sångaren avverkade under kvällen och kom fram till minst sex stycken, varav en var tvåhalsad och en annan användes mestadels till att spela bakom ryggen med. När han dessutom rev av några låtar på flygeln fick han stämpeln "musikaliskt underbarn" av mig.
En mås susade förbi upp i luften ovanför scenen. Vet inte om den diggade eller om det blev totalt knockad av ljudvågorna som flödade emot den, men lite krokigt och vingligt flög den allt. Vartefter låtarna avverkades blev det bättre och bättre, jag gladare och gladare och mina fötter mer och mer ömma. Jag kände inte igen mer än eventuellt första låten, men det var kul att lyssna på något helt nytt. Fast roligast, och mest ironiskt, var nog att när kamerorna filmade publiken så var det hela tiden en svensk flagga som var där och vajade. Då kände jag mig lite hemma.
Klia, klia, klia!
Jädrar vad det kliar! Jag förstår inte det här med myggbett, det är som träningvärk - värst efter två dagar. Var ute i skogen häromkvällen och plockade blåbär, men hade som vanligt glömt bort den där lilla detaljen att skogen är full av blodsugare. Kände inte så mycket just då men nu kan jag knappt sitta still. Det värsta är att jag har ungefär 10 bett på vardera skinkan som kliar oupphörligen, men jag kan inte krafsa på hur mycket som helst eftersom jag sitter på biblioteket. Lite hänsyn till sin omgivning måste man ju ta.
Förutom myggbetten fick jag även med mig en massa blåbär hem så lidandet var inte helt förgäves. Min teori är att det är en inbyggd överlevnadsfunktion att betten inte kliar på en gång, hur skulle man annars kunna koncentrera sig på att plocka om man bara satt och krafsade hål på skinnet hela tiden? Men det kanske är en funktion specialutvecklad för kvinnor för på Mikael kommer obehaget direkt. Men så är han ju man och då enligt stenåldersteorin också utvecklad för att springa och jaga rådjur i skogen och inte för att kravla runt bland en massa insektsangripna blåbärssnår. Han gav för övrigt upp rätt snart när han märkte att kombinationen "öppna sandaler" och "pissmyrsstigar" inte var en särdeles bra sådan. För myggorna testade han lite olika metoder, såsom att rita djävulsavvärjande cirklar i gruset på vägen som han sen satte sig i, men när det inte fungerade konstaterade han att det på vägen i alla fall inte kröp runt en massa myror, så en mygga då och då kunde man ju stå ut med. Dessutom fanns ju min rumpa en bit bort som tycktes fungera som ett svart hål men som, istället för galaxer, sög åt sig varenda liten mygga på 10 mils avstånd.
Jaa, ibland är det svårt att lukta så himla gott som jag verkar göra. I förebyggande syfte borde man kanske börja grunda med en gin och tonic innan man går ut i skogen med bärkorgen i högsta hugg. Utifall att malariamyggan skulle hittat hit till slutet av sommaren, menar jag. Jag kommer ju att vara ett givet offer i så fall.
Mitt i naturen
Idag var vi iväg och paddlade kajak en sväng med Mikaels syster och hennes man. Den här gången testade vi på Vuosaari i Helsingfors (förra gången var vi i Bredviken här i Esbo). Det var precis lagom väder för det var varmt, men molnigt så att man slapp bli kokt i solen. Jag kom inte upp i några enorma hastigheter den här gången men lyckades skvätta en försvarlig mängd vatten i huvudet på mig själv. Vid ett tillfälle hade jag så mycket vatten på glasögonen att jag knappt såg ut.
Vi paddlade lite runt någon ö och kikade på lyxvillor vid stranden. Åkte förbi en brygga och när jag då vred på huvudet såg jag de största svanar jag någonsin sett torna upp sig på en stenhäll bakom bryggan - bara några meter ifrån där vi passerade. Jag är som bekant rent barnsligt förtjust i svanar, så fort jag ser en brister jag ut i förtjusta små pipljud och börjar prata bebisspråk med alla som (inte) vill lyssna. Förklaringen till att de här svanarna var så pösiga och stora berodde dock inte på att de ville prata bebisspråk tillbaka utan på att de hade ett bo med ungar vid fötterna. Det var alltså inte riktigt läge för något gullegull där utan jag fick pinna på rätt bra för att komma därifrån. Samtidigt som jag mumlade "höger-vänster-höger-vänster" snabbare och snabbare så tänkte jag på historien pappa berättat om när han blev jagad av en svan som barn. Jag kände inte att det var läge att fullfölja en familjetradition just idag.
Invigning av strykbrädan
Här kommer ett totalt meningslöst inlägg om vår nya strykbräda. Vi var på K-rauta och något mer mystiskt ställe borta i Suomenoja (en "stadsdel" i Esbo. Det är lite tveksamt om man kan prata om stadsdelar i Esbo, jag kan återkomma till det någon annan gång) häromdagen för att inhandla lite grejer till min kusins bröllop som vi ska till nästa helg. Vad bra det låter att vi har köpt bröllopspresent på K-rauta förresten. Sjukt seriöst. Men det är inte själva presenten utan bara lite tillbehör, så ni behöver inte oroa er.
I den första affären höll vi på att dö av värmeslag för där hade deras luftkonditionering pajat ihop totalt. Så kan det gå när man har 10 meter takhöjd och jag vet inte hur många hundra kvadrat som ska kylas ner. Jag hoppas inte det kom som någon överraskining för dem. Hittade i alla fall till slut det vi behövde och skuttade glatt (eller kravlade utmattat snarare) mot K-rauta. Där var det tack i lov några grader svalare så vi kunde till och med gå runt och titta på spännande saker ett tag innan vi återfick fokus. Jag vet inte om jag är lättroad, men bland det roligaste jag vet är att gå i stora byggvaruhus och titta på märkliga maskiner och badrumskulisser. Allra mest gillar jag att fundera på hur det skitsnygga kaklet av skiffer som de inrett ett badrum med skulle se ut efter 5 års använgning, med såna där läskiga algränder som det finns lite överallt i simhallar. Bläjk!
En annan favorit är att titta på tapeter och väggfärgsprover samt peta på varenda pensel jag kan komma åt. Om jag sen hittar någon cool såg eller skitstor borrmaskin eller en garderob jag kan testa om man kan gömma sig i är lyckan gjord. (Jo, jag är nog lättroad.) Den här gången var det dock lack vi var ute efter så jag fick nöja mig med att peta på en massa penslar som jag sen inte köpte. Däremot investerade vi i en gamma hederlig spånskivestrykbräda för den andra vi har är Totalt Värdelös. Funktionalisten i mig får obehagsrysningar ner till tånaglarna när jag tänker på den. Någon, vet inte vem, men det måste ha varit någon som aldrig använt ett strykjärn förut, har kommit på att man ska göra strykbrädor av metallgaller. Detta för att man ska vädra bort ångan från strykjärnet så att det inte blir en massa fukt kvar i brädan. Jahaaaaaaaaaa men jag trodde att det var ångan som var det varmaste och det som gjorde att kläderna faktiskt blev släta. Vad händer då när ångan pyser iväg mot golvet istället för att stanna kvar och värma skjortan? Jo, för det första blir det ungefär en liter vattenkondens under hela brädan som droppar ner på golvet och sen blir skillnaden mellan när man tog ut kläderna ur tvättmaskinen och efter strykningen knappt ens märkbar. Alltså, det går åt en gasolbrännare för att få tillräckligt hög temperatur med en sån strykbräda. Räcker inte ens att ha dubbelt fodertyg på den som vi testade ett tag.
Så, nu har vi äntligen löst problemet genom att investera i en gammal hederlig bräda som inte släpper igenom en enda kubikmillimeter vatten. Och den funkar! Man ska helt enkelt inte bråka med 100 års (nästan i alla fall) husmorserfarenhet, man åker alltid på pisk då. Kan hända får vi byta ut brädan igen efter 10 år när den löst upp sig själv på grund av för hög vattenhalt, men man får väl väga det emot de 3 timmar energiförbrukning och lika många liter vatten som skulle gå åt vid varje strykning annars.
Nu ska jag fortsätta att lovprisa strykjärnet och sen hjälpa Mikael med vårt missärkök. Han har redan fixat en skåpslucka som tänkte gå i förtidspension häromveckan och på tur står kökshyllan som kan ha en framtid inom antingen back- eller simhoppning. Hoppas vi kan övertala den om att överge de planerna.
Camping
Igår när vi skulle gå och lägga oss upptäckte vi till vår fasa att även sovrummet hade drabbats av värmeböljan. Hittills hade en nerdragen persienn och en massiv gran utanför fönstret hindrat värmen från att krypa in. Slut på det nu alltså. Mikael hade några dagar tidigare försökt övertala mig om att vi skulle sova på balkongen och igår gick övertalningen lite bättre.
Fram med plast på rulle för att täcka över golvet (man vill ju inte ha en massa träoljeflott på bäddmadrassen) och sen ut med hela baletten. Lite hårt var det allt men jag måste säga att jag sov riktigt bra. Vaknade bara snabbt till när en geting gjorde störtdykningar mot fönstret för att sedan susa tillbaka ut i natten samt när det började ösregna kl 7 på morgonen. Då blev jag mest sur över att jag inte hann gå till bastun som jag just skulle göra i drömmen jag hade. Känns som finskheten kommer krypandes och tar över mig steg för steg.
Väl på biblioteket klockan 8 i morse upptäckte jag till min stora glädje att det faktiskt blåste rikliga mängder sval luft genom fönstret. Halleluja! Hade det inte varit för att jag hittade en jättespännande sida när jag eh... "sökte exjobb" så hade jag säkert varit riktigt effektiv idag. Man kunde måla lite alla möjliga krumelurer med olika penslar och färger eller, på en annan sida, måla på samma papper samtidigt som en massa andra personer. Testa själva, mycket underhållande! Här kommer ett exempel på vad jag klottrade ner:
Hmm... Det var roligare att måla än att titta på slutresultatet märkte jag just. Kanske någon av er lyckas bättre.
Och utifall att länken inte skulle funka så skickar jag med adressen här också. http://mrdoob.com/projects/harmony/#sketchy
Värmeslag är obehag
Äntligen! Väderleksprognosen på datorskrivbordet säger att det ska vara moln över Esbo idag. Jag riktigt joddlar av lycka. Joddeladiliddihoooooooo!
Det tycks som att vi nordbor har en medfödd rätt att klaga på vädret, vare sig det är fint eller inte, torrt eller blött. Det är nästan lika självklart att man ska klaga på vädret som att man får ett personnummer när man föds. Fast ännu mer obligatoriskt är väl att klaga på dessa människor som faktiskt klagar på vädret, för man "ska vara tacksam över den lilla sol man får här uppe i norr!".
Jag har funderat lite över det här klagandet. För drygt en vecka sen var jag sur över att det inte var något riktigt sommarväder. Man tänker lätt att har man sommar bara tre månader om året, så vill man ju ha lite valuta för pengarna så att säga. Men vadå "bara tre månader om året"? Vad jag vet så går det 12 månader på ett år och det ska få plats tre andra årstider där också så "bara" tre månader med sommar känns ändå rätt rimligt från första början.
Men varför är det då alltid ett sånt himla liv om just sommaren? Jag har väl aldrig hört någon säga "har man höst bara tre månader om året så ska det banne mig vara regn och rusk och bruna löv i tre månader också". Om det inte blir exakt tre månader med sol och 25-30 graders värme hela tiden, då blir det ett jädra liv (för man ska minsann ha tid att odla lite malignt melanom på lunchrasten redan innan semestern börjar!). Och blir det det så blir det ett jädra liv ändå (för då har man ju fått malignt melanom och kan inte vistas ute i solen något mer!). Som nu till exempel. Kring 30 grader varmt i drygt en vecka, strålande sol och inte en droppe regn på flera dagar (ja, förutom den där lilla halvmeters översvämningen inne i Helsingfors i torsdags på grund av skyfallet, men det räknas liksom inte).
Nä, ett jädra lidande är det när man inte kan vara ute för att det i princip inte går att andas och man inte kan vara inne för att det är mot sommarprinciperna om att man ska vara ute och njuta av solen när den är framme. Det är till exempel förödande för effektiviteten att sitta på ett sjuktligt varmt bibliotek och försöka skriva exjobbsansökningar (ni ser ju själva vad jag gör istället). Dessutom är det fullkomligt omöjligt att ge sig ut i skogen och plocka blåbär före klockan ett på natten, vilket ställer till stora förtret för mig. Så gnälla och klaga och pusta och stöna tänker jag göra tills det hela går över och tills dess så tänker jag lovprisa de förfäder som bestämde sig för att faktiskt bosätta sig här uppe i norr, där vi tack och lov bara har sommar knappt tre månader om året. Jag skulle inte orka en sekund till.
Förresten så visar väderleksprognosen, trots moln, fortfarande 30 grader varmt. Tittar man ut ser man bara en blå himmel och tittar man snett till höger, nerför trappan, ser man tre japaner som springer runt och fotar väggdetaljer i biblioteksfoajén. Kanske är de väldigt intresserade av Alvar Aaltos arkitektur eller så försöker de bara fly undan hettan. Vem vet?
Nu jädrar!
Igår hände något som kunde fått mig att bli helt stum av häpnad. Dock ingår inte ett sådant beteende i min natur så istället pladdrade jag på värre än vanligt. Mikael hade säkert trillat av stolen av chocken, om det inte varit för att han stod bredvid och det inte fanns någon stol i närheten att trilla ner ifrån.
I vilket fall. Vi var på Stockmann och skulle köpa bambupinnar till våra solrosor som på något magiskt vis hade lyckats växa drygt en decimeter på en dag. Jag kände mig generös och erbjöd mig att betala de 1,60 eller vad det nu kostade. Jag hivar upp plånbok och pengar och langar fram de sistnämnda. Kassörskan frågar om jag har ett bonuskort. Jag rotar lite i väskan och säger sen nej, fast på finska. Det kan jag klara, det är bara ett ord och en stavelse. Ungefär min maximala prestation av finska genom tiderna. Sen vet jag inte riktigt vad som händer. Kanske är det självbevarelsedriften som vaknar och gör mig redo, för jag känner på mig att jag nu kommer att utsättas för en lång harrang på finska om att jag ska skaffa detta bonuskort, en harrang som mina veka finskakunskaper inte skulle klara av. Dock säger istället kassörskan något ursäktande om att "ja, man måste ju fråga varje gång" men jag är så i gasen att jag bara hasplar ur mig "Joo, minulla on, mutta se on kotona" (ungefär "Jo, jag har ett, men det är hemma").
!!!!
!!!!!!!!!
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag sa nåt på finska! Och jag inte bara sa nåt, det var dessutom en fullkomligt grammatiskt korrekt mening. Och jag visste att jag skulle säga den. Jag hade i själ och hjärta förberett mig för just den meningen och så bara flöt den ut som smör på en rostad macka. Ja jädrar! Undrens tid är sannerligen inte förbi.
Jag blev så till mig att jag var tvungen att ringa min moster och berätta om detta stordåd. Var dock lite svårt att hålla i mobilen när jag gjorde segertecken mot Mikael med båda händerna hela tiden. När mamma ringde några timmar senare hade jag dock redan glömt bort det. Jag fullt upptagen med att kravla runt i blåbärsriset.
Humle
Häromdagen fick jag en uppenbarelse. (Det händer lite då och då när man är utomlands och försöker lära sig ett nytt språk och är man en språknörd som jag så krävs det inte så mycket för att man ska bli lycklig.) Eftersom min finskaundervisning var lite, tja, vi kan kalla den "tveksam", när jag var här första gången och pluggade så var något av de första uttrycken jag lärde mig "olla humalassa", vilket i praktiken betyder "att vara full". (Andra ord och uttryck som författaren av boken också tyckte var av stor vikt var hur man beställer öl på fyra olika sätt, hur man säger att man varit på krogen kvällen innan samt tre olika verb för rökning. Fördomar om utbytesstudenter någon?) Jag funderade inte så mycket mer på det här med humalassa utan konstaterade att det, liksom i svenskan, fanns ungefär hundra miljoner till uttryck för att vara full som man kunde välja mellan och att det skulle krävas en fortsättningskurs på universitetsnivå för att jag skulle lära mig resten.
Häromkvällen så kom då Mikaels syster och hennes man på besök och vi åt plankstek och hade det allmänt trevligt. (Mindre trevligt var dock att spritspåsen sprack när jag skulle pressa ut potatismoset på plankorna, så hela köket badade i ölsmaksatt mos efter det.) Till denna luxuösa måltid serverades öl och jag fick därför utan större ansträngning tag i en burk som jag började läsa på. Ingredienslistan berättade för mig att i ölen ingick "vesi" (vatten), lite annat smått och gott och "humala" (humle) och då slog det mig - olla humalassa betyder egentligen "att vara i humlen". Vilket fantastiskt uttryck! Jag ska importera det till svenskan och händanefter bara använda det. Eller kanske inte bara. Att vara "på lyset" och "pickalurven" är fortfarande alldeles för bra uttryck för att de ska förpassas till de arkaiska uttryckens bortglömda garderob. De får nog stanna kvar de också.
(När vi googlade humle på en fest häromdagen för att få fram det engelska namnet på växten såg vi att den tillhör cannabisfamiljen. Varför är jag inte förvånad?)
Nä, nu blommar löken!
Eller inte riktigt, men det mesta växer och frodas som bara den på balkongen. (Löken har faktiskt fått knoppar men de har inte slagit ut än.) Tänkte jag skulle visa lite bilder så att ni kan imponeras av våra fantastiska odlartalanger. Det beror helt och hållet på oss att det går så bra, inte att vi har inglasad söderbalkong och har haft 30 grader med sol i ungefär en vecka. Ok, men att växterna inte totalt torkat ut i värmen tänker jag faktiskt ta på mig äran för (har nästan sovit med vattenkannan i handen) och Mikael kan få beröm för näringstillförseln (men vad den bestått av tänker jag inte berätta för han blir så generad då. Inbitna tomatodlare kan nog räkna ut vad det rör sig om).
När vi kom hem från stugan idag hade en av tomaterna fått ordentligt med färg och matchade nu Mikaels solbrända ansikte. Jag är som vanligt lite gultonad i hyn med en antydan till grå bränna. Ser lite ut som tomaten till höger. Tjusigt.
Eftersom vi flyttade in i början av maj så och det tog lite tid att få ordning på allt var såsäsongen för solrosor och annat redan över. För att lösa det hela köpte jag en kruka solrosskott i mataffären som vi i stället för att äta till salladen lät stå (och dö) på balkongen. De fem som till slut klarat sig (jag tänker faktiskt skylla de flestas död på att jag åkte till Sverige en vecka och den kvarvarande bosättaren glömde bort att vattna) är nu bortåt en meter höga (ja, om man räknar med krukan i alla fall) och jag undrar om det inte börjar komma lite knoppar i dem. Hoppas inte än bara för stjälkarna är fortfarande lite för veka för att klara av att hålla upp mer än några maskrosfjun.
Det silvriga i mitten av krukan är förresten våran gula lök. Egentligen borde man ha knipsat av stjälkarna och haft till matlagning men jag ville ha blommor och nu är som sagt två på gång.
I själva trädgårdslådan växer salladen som aldrig förr men det som imponerat mest är nog krassen. Jag trodde att den skulle vara lite seg eftersom den fick bo i skugghörnet, men det verkade vara perfekt för den. På en helg hade den växt 1,5 decimeter. Det var knappt något uppe när vi åkte och när vi kom hem på söndagen hade den nästan tagit över hela lådan. Nu har den blivit ännu större. Kanske ska ringa Hollywood och be dem göra en alienfilm om den.
Salladen är, som ni ser, lite överrepresenterad. Hade inte behövt vara ett problem om det inte var för att den som är som tätast egentligen är huvudsallad. Jag är ytterst tveksam till att man kan få plats med 100 salladshuvuden per kvadratcentimeter, men man vet ju aldrig. Måste i vilket fall åtgärdas, jag vet bara inte riktigt hur jag ska gallra. Kom dock på idag att jag ju inte behöver slänga det jag plockar bort. Sallad är ju sallad även om bladen är små. Testade lite och den smakade bra. Bara att gå hårt åt på den och morötterna. Morötterna kanske får vara ett tag dock så jag ser vilka som klarar sig och vilka som avlider i hettan. Naturligt urval har ju varit ett vinnande koncept hittills. Eller? Ibland när man träffar vissa människor börjar man ju undra. Hon på skatteverket hemma i Linköping när jag skulle folkbokföra mig till exempel. Såg förresten en lysmask i helgen. Vad fick den att överleva liksom? Den bansunerar ju ut med bravur vart den är. Bara att komma och plocka till kvällssnackset. Eller fick den bara vara kvar för att inspirera till indikatorn på batteriladdare? Trodde nån hade tappat nån elektronisk pryl i buskarna först så mycket som den lyste.
Är det förresten någon som vet varifrån uttrycket "nu blommar löken" kommer ifrån? Har funderat på det i några veckor nu men inte kommit mig för att googla. Mycket roligare att få höra lite hemmagjorda teorier.
Sommarväder
Det fortsatta sommarvädret ska njutas av i fulla drag. Vi ska åka till stugan om en stund och därifrån ska vi tydligen ta en tur med båten ut i Finska viken. Kanske borde ladda upp med åksjukepiller? Fast jag brukar bli så drogad av dem att jag inte kan göra nåt resten av dagen förutom att gå runt i dvala. Inte en helt bra plan om jag ska lyckas smita iväg lite och plocka blåbär också.
Linda åkte hem igår så nu är allt tillbaks till det normala, vilket i det här fallet betyder lite tristare. Det var ett jädra röj när hon var här och jag ska försöka skriva lite om det nästa vecka. Jag är rätt nöjd över vårt effektiva turistande, men kanske mest över att det fortfarande finns saker kvar att se här så att hon med gott samvete kan komma tillbaka.
Nu kom Mikael hem så det är dags att fara!
Besök
Om en halvtimme kommer Linda med båten. Jag är modig nog att försöka mig på att hämta henne med bil, trots att jag inte har 100% koll på vägen och aldrig har kört den förut. Håller mig till stranden och hoppas på det bästa.
Har planerat in diverse aktiviteter tills hon kommer. Eller jag försökte men kom egentligen bara på "se domkyrkan, åka till Sveaborg och äta karelska piroger". Får se om hon har några förslag. Återkommer med rapport.
Nu är det kört
Farväl civilisationen, hej basala stenåldersinstinkter.
Det må vara tidigare än vanligt, men nu har den börjat. Blåbärssäsongen. För mig innebär det här i snitt 4 timmar varje dag ute i skogen, liggandes på knä i ett blåbärsris men rödlila fingrar och en redan överfull frys. Och jag som just hade börjat komma någonstans i exjobbssökandet.
Sovrummet
Sista rummet i lägenheten är alltså sovrummet. Även känt som "The Master Suite" tack vare den luxuösa känslan i rummet. För att få en fullgod lyxkänsla planerar vi att dekorera väggarna med guldornament samt ställa in en jacuzzi av massiv lapis lazuli som blåser såpbubblor och ger ifrån sig puffar av väldoft när man använder den. Sen tänkte vi ha det här som vinterbostad och kalla det Vinterpalatset.
Tills dess får väggarna vara märkligt gula och min kära Hemtex-gradin får pryda väggen. Den kommer nog förresten få pryda väggen i fortsättningen också för jag tycker den är så fin (plus att det var ett jädra jobb att få tag i den).
Min mormor eller mormors mor har vävt överkastet. Egentligen är det två, men jag har sytt ihop dem till ett eftersom sängen är 120 bred. Tyvärr börjar det bli väldans slitet nu och jag vet inte riktigt hur man skulle kunna laga det. Slänga det vill jag helst inte och jag tycker det är dumt att bara låta det ligga i garderoben för att man är för rädd om det för att använda det. Numera gäller i alla fall totalt jeansförbud så ska man ta sig en tupplur på sängen får man lägga en filt emellan.
Här kan man se vår massiva garderobsvägg. Smidigt att ha den där eftersom det är en yttervägg som annars skulle vara rätt kall. Det som är mindre smidigt är att bara dörrarna är nya, men själva garderobsstommen är den gamla. Hade såklart varit onödigt att riva ner en helt fungerande garderob, men när man sätter i fyra dörrar, men har fem sektioner inuti, då börjar man undra lite.
Våra polare Billy the Fish, Böllö och Björnen håller koll på läget uppifrån tavellisten. Fisken virkade jag själv till Mikael innan jag fick panik för att det var så knepigt och återgick till att sticka istället. Böllö köpte vi första sommaren när jag var här och vi var på Högholmens zoo här i stan. Björnen (som aldrig riktigt fått något annat namn) skulle slängas när jag jobbade på Tiimari för flera år sen, men jag hade inte hjärta att göra det. Jag har heller inte fått fingrarna ur att laga det som var trasigt på den.
Grisen och Giraffen håller koll på skjutdörren (vilken fantastisk, platsbesparande lösning!). Fick dem från min kompis Chang för många år sen och de har hängt med sedan dess.
Gissa vems nattygsbord som är vems.
Någon, som gjorde ett mycket tappert försök att minska antalet prylar i sitt liv, borde kanske försöka igen. Särskilt om man också tar en titt i hennes del av garderoben.
