johannalainen

Doktorn ringde just. Jag är tydligen inte laktosintolerant ändå. Nu var testet inte 100%-igt, men det är de ju nästan aldrig. Hon sa att det sista värdet borde ligga 1 steg över det första för att man inte skulle vara intolerant, då hade laktosen tagits upp från tarmen och kommit ut i blodet ordentligt (eller något liknande). Mitt första värde var något på 4 och det sista var över 7 så det var en rätt stadig ökning.

Jaha... nähä... vad gör man nu då? Börjar dricka mjölk igen kanske?

*springer till affären och köper en liter glass*

Igår var jag, Mikael och hans familj och paddlade kajak. Det var skitkul! Har bara paddlat kanot och kanadensare för flera år sen förut så det här var något nytt. Var lite nervöst innan och när jag förstod att det var frågan om sånda där "bananbåtar" där man sitter fast i själva båten blev jag rädd på riktigt. Har sett på tv att enda sättet att inte drunkna om man ramlar i är att rotera hela båten ett halvt varv så man kommer upp över ytan igen och kan paddla på som vanligt (fast eventuellt med lite vatten i öronen). Mikaels pappa spädde på min oro med att säga att just precis så var det (han skulle inte paddla själv p.g.a. ryggskott) men då blev Mikael arg och sa att det bara var skitsnack. Visade sig vara så också för killen som jobbade vid uthyrningen sa att man kom loss lätt under vattnet ifall att man skulle tippa.

Hetaste modet sommaren 2008. Dock inte frisyren - den borde göras något åt tämligen omgående.



Sen var det bara att sätta på flytvästen och en presenning, som skulle täcka över hålet man satt i, och så bära ner kajaken till bryggan. Bara att komma i den därifrån var ju en konst i sig men det gick bra. Var lite vingligt i början men det gick förvånansvärt snabbt att lära sig tekniken och jag blev riktigt snabb efter ett tag. Mikael undrade om jag fått en specialvaxad kajak så som den gled i vattnet.

Den som myntade uttrycket "havet låg blankt som en spegel" kan aldrig ha sett en insjö i vindstilla tillstånd. Jag hävdar bestämt att havet kan inte ligga så blankt. Men säg då att havet låg så blankt som det bara kan så är det en nära nog beskrivning av hur vädret var igår. Solen sken som bara den och det var säkert 22 grader i vattnet när vi kände efter. Hur skönt som helst att sitta där, halvvägs under ytan, med sin gula kajak och en paddel och vispa den runt, runt tills man fick upp en sån fart att man var nära att krocka med en motorbåt.

Inga allvarliga skador inträffade men Lassi körde sin kajak rakt in i en bro, jag gjorde nästan detsamma med en brygga (men det var bara för att jag ändrade mig i sista sekund och inte ville köra under den längre) och dessutom körde jag på grund och var på gränsen att fastna. Båt och och paddlare klarade sig dock oskadda men fick lite högre puls.


Vi var ute i ungefär 1½ timme och det var precis lagom. Mer hade varit för jobbigt och mindre hade gjort att vi inte kommit runt hela Bredviken/Laajalahti. Trots att vi var ute såpass länge och jag tog i så mycket så hade jag inte ett spår av träningsvärk i musklerna idag. Jag är lite besviken måste jag säga - betyder det att jag inte tog i tillräckligt? Solbränd på armarna blev jag iaf, jag som annars avskyr att sola. Kändes rätt bra måste jag säga eftersom jag för en gångs skulle kände mig lite trött på att vara lika vit som en värktablett. Benen är dock fortfarande vita så det kanske är läge att gå ut i solen och njuta lite av min Väinö Linna-bok om livet för finska torpare under tiden för ryska styret. (Jag vet, visst är det pretantiöst?)

Jag sitter här hemma i lägenheten och skriver rent intervjuanteckningar från i förmiddags innan de försvinner bort i glömskan. Eller iaf försökte jag skriva tills det blev 30 grader varmt i lägenheten bara sådär. Börjar kännas som en vanlig sommar hemma i Ryd.

Just nu skulle jag inte tacka nej till lite regn för att kyla ner det hela men det lär inte komma något. Mikael sa igår att de hade lovat "indiansommar" ända fram till september. Jag frågade vad i hela friden det innebar och fick till min värmekollapsade kropps stora fasa reda på att det betydde skitvarmt och sol i två månader till. Jag tror jag ska ladda upp med kylklampar och flytta in i duschen.

Såhär mindre än en månad tills jag ska tillbaks till Sverige tycks min hjärna ha fått stora megarycket och är nu - till skillnad mot tidigare - väldigt sugen på att lära sig finska. Jag försöker formulera meningar lite tyst för mig själv och fattas det ett ord frågar jag. Det är inte som förut att orden gick in genom ena örat och ut via andra näsborren (på så sätt slapp de ju passera hjärnan alls), utan nu verkar de t.o.m. fastna. Det här har gått så långt att jag blev gruvligt besviken när busschauffören utanför flygplatsen slutade prata med mig så fort jag erkände att jag inte förstod vad han sade. Jag som ville försöka! (Jag hade faktiskt fattat början att han undrade vilken buss jag väntade på men när folk sen bränner av sådär en 50 ord i sekunden blir t.o.m. min kunskapstörstande hjärna lite överbelastad). Jag var lite småbitter den resterande timmen jag fick vänta på bussen för att jag läst fel på tidtabellen, men sen kom det ett fyllo som var väldans socialt så då fick jag annat att tänka på. T.ex. att hålla mig undan.

Kexet har ju sin del i det hela också. Ibland får han för sig att jag verkligen ska lära mig finska, och det nu! Häromveckan tvingade han mig att ladda busskortet på finska. Jag var så nervös att han inte fick följa med in i kiosken. Repeterade meningen "20 euro på den här tack" ca 15 gånger innan jag vågade gå in. Till min fasa tog hon kortet ifrån mig precis innan jag skulle säga "den här" och då funkade det ju inte längre. Det skulle ju vara "den där". Nu ingick "den där" inte i mitt ordförråd så det som istället kom ur min mun var så nära grunddefinitionen för mummel man kan komma.

Gjorde även ett tämligen tappert försök att snyta ur mig några finska fraser på släktträffen i Fiskars. Fick stående ovationer över frasen "På fredag" men upphetsningen över detta hade mattats av något inför frasen "Jag förstår lite, men jag pratar inte" så då var det bara yngsta mostern som jublade. (Vilket iofs inte gjorde mig mindre glad.) Den äldre mostern försökte även ta tag i ungdomens förfall och pratade i princip bara finska med mig hela dagen. Tror iofs inte att hon märkte det hälften av gångerna och särskilt inte då hon försökte sig på en svensk översättning men fortfarande pratade finska. Jag sa inget för jag förstod ändå.

Den minst lyckade sammandrabbningen med finska språket var nog i lördags när vi var på bröllop. Juho, en av Mikaels kompisar fick för sig att efter kl 23 skulle han bara prata svenska och jag bara finska. Kl 23 var han så full att han inte märkte att jag knappt sa ett ljud men att han sa om och om igen hur dålig hans svenska var (den var nästan perfekt) och att min finska var mycket bättre. Eftersom jag bara fick prata finska kunde jag inte förklara för honom hur fel han hade - mitt ordförråd kändes lika med noll.

Så till dagens höjdpunkt och det som i en svindlande form av glädjeyra var det som fick mig att skriva detta inlägg (och det som gör att jag kommer behöva jobba över eftersom min lunch är slut nu). Ni vet såna där vridknappar i metall eller plast som man har för att stänga lock på handväskor eller fickor i allmänhet på väskor? Man vrider en "plupp" (ursäkta alla finsktalande. Det här är ett lite obestämt ord för saker i allmänhet som står upp en bit från något annat) 90 grader och voilá! den är stängd. Man vrider pluppen tillbaka lika mycket och voilá! den är öppen. Vad dom heter? Nä det visste inte jag heller så ni kan ju gissa hur glad jag var efter en timmes slumpmässigt googlande på "knapp", "spänne", "vridspänne" slutligen av en tillfällighet testar "vridlås" och det är rätt.

Jag slänger in en bild så ni vet vad jag pratar om.



Att veta vad de heter på svenska hjälpte dock inte särskilt mycket när alla dokument jag skriver till Valtra är på engelska och han som syr prototyperna bara pratar finska. Att googla fram det engelska namnet tog förvånandsvärt kort tid nu men det underlättar ju rätt mycket när man kan direktöversätta från svenskan. Kruxet låg nu i att hitta det finska namnet. Frågade Mikael, men han hade inte en susning, chefen hade jag inte sett på hela dagen, Kai som är den enda här idag som pratar svenska eller engelska var ute och ärligt talat tror jag inte han hade koll på namnet ändå. Pekka nr. 2 (chefen heter också Pekka) hade jag ingen aning om var han var någonstans och han pratar ändå bara finska han med. Dessutom springer han runt och skriker "perkele!" hela tiden så jag drar mig lite för mer konversation med honom än bara morgonhälsningen.

Nu fanns det bara en person kvar, men jag var 100% övertygad om att den här personen skulle veta vad det hette. Det var tomten inne på lagret som lagar väskor som tas hit från lite varstans, bl.a. då flygplatsen. Han är en såndär småmysig gubbe som kilar runt med sina öljetthammare och värmepistoler, har ett mercedesmärke i guld som smycke runt halsen och kommunicerar med omvärlden med hjälp av finska språket. Detta innebär alltså att vi inte kommunicerar alls.

Nåväl, det fanns uppgifter att hämta ute på lagret så jag förberedde mig genom att slå upp lite ord, träna in lite färdigformulerade fraser och dra några djupa andetag innan jag tassade ut dit. Med jordens brutalaste brytning lyckades jag haspla ur mig att jag hade en fråga och sen pekade jag på mitt utskrivna papper (ni kan ju själva försöka beskriva ovan nämnda knappsystem på ett språk ni inte kan och se hur sugna ni blir på det) och frågade vad det hette på finska. Till svar fick jag ett ord som hade kunnat vara i princip vad som helst som påminde om någon form av mäsnkligt tal. Jag tittade med stora undrande ögon på honom och han sa det igen. Jag tittade ännu större på honom, blev lite generad att jag faktiskt inte fattade ett skit och sen sträckte jag fram pennan. Kroppsspråk är universalt.

Fick två ord nedkrafsade på pappret. "Kääntö lukko". Vridbart lås. Finskan är ju så sjukt logisk i sin ordbildning att man nästan blir lite rörd ibland. Rörd blev jag inte, men väl lite mer röd i ansiktet när jag frågade tomten om han hade några själv och jag inte fattade nåt av svaret förutom "nej". Fick erkänna att jag inte förstod men han körde på lite till och jag lyckades snappa upp "hjul/cykel", namnet på han som syr prototyperna och sen att chefen säkert visste. Det sista lät bra så jag nickade, tackade och gick därifrån. Han såg rätt nöjd ut när jag gick, kanske för att jag under de fyra veckor jag suttit här inte sagt ett ljud på finska förutom möjligen "moi". Hoppas han inte skvallrar för de andra, jag brukar ju tjuvlyssna på dem när de pratar finska och låtsas som att jag inte fattar nåt. Man vet ju aldrig om man kan snappa upp något intressant.

Nu undrar jag lite hur det kommer sig att jag slår upp ordet "fotnot" för att kunna hitta det i Word och inser att jag faktiskt känner igen ett av orden (alakerta) sen tidigare. Hur vanligt kan det vara att folk springer omkring och pratar om fotnoter?

*slår upp ordet baklänges från finska till svenska*

Aha, det betydde visst bottenvåning också. Det förklarar ju saken. Åter till Word.

Att sitta på ett kontor dagarna i ända och pilla med papper och knappra på datorn var min vision om det största mardrömsjobbet när jag var liten. Aldrig att jag skulle ha något sånt! Döm av min fasa när jag efter några dagar på jobbet upptäckte att det var precis vad jag råkat ut för. 8 timmar per dag (egentligen är det 7,5 timmars arbetsdag men jag blir alltid en halvtimme försenad för jag är så kass på att avsluta det jag håller på med i tid) sitter jag och dör av värmeslag på ett kontor på en ö mitt emellan Helsingfors och Espoo. Jag petar på mina tygväskeprototyper, svär lite över att tillverkaren tagit egna initiativ som sabbat funktionaliteten av en av fickorna och undrar vilket material som skulle vara tillräckligt kostnadseffektivt. Lägg härtill till att jag vet precis noll om material, särskilt då PVC-belagd polyester, och får trots påtryckningar ur tillverkaren i genomsnitt noll prisuppgifter per dag. Jag är helt enkelt en dum student som jobbar för mycket och är lätt att utnyttja.

Jobbar för mycket gör jag kanske mer för att jag ibland får såna brutala inspirationskickar och inte kan sluta, eller för att jag känner mig jäkligt stressad över hur jag ska hinna klart det här i tid. Om det inte var för att chefen var på semester, och jag tycker att man ska respektera sånt, så skulle jag ringa dit direkt och säga "Jag gör det här, det här och det här, men det där får ni fixa själva". Nu kommer det istället bli en obehaglig överraskning när han kommer tillbaks från sin ledighet. Moahaha. Så går det när man skippar jobbet 4 veckor mitt under sommarn och lämnar stackars oerfarna sommarjobbare själva. (Japp det stämmer bra, jag är sjukt bitter.)

Vad gäller tillverkarens egna små påhitt så sitter jag lite i en knepig sits där. Jag skulle kunna bitcha hur mycket som helst och säga att "Vi har inte beställt det här så vi tänker inte betala det heller. Sluta hitta på egna grejer", men saken är den att det är just deras kontor jag jobbar ifrån och att börja jäklas med någon som låter en sitta i deras lokaler trots att jag inte jobbar för dem känns lite... tja, olustigt. Nåväl, jag ska ta i ordentligt till nästa gång och gå igenom minsta söm och så ska jag säga att "Jag har pratat med Valtra nu och de vill ha det exakt så här". Biter kanske lite mer än att det är jag som vill ha det så. Ska hetsa lite mer om prisuppgifter också. Har man tillverkat väskor i 65 år borde man vara rätt bra på att gissa sånt med hyffsat liten felmarginal.

Det här är mer eller mindre kontorsdelen av mitt jobb, men det finns andra saker att göra (något som min barndomsmardröm är väldigt tacksam för) och det är bland annat att pendla upp till Suolahti för att träffa användare eller Jenni på Valtra som lyckades myglas in i projektet via min chef för att jag skulle ha någon som översatte åt mig (och troligen även för att hon är en av de få som faktiskt inte har semester där uppe nu). Att pendla upp till Suolahti betyder sovmorgon för mig och detta trots att tåget går 06.12 på morgonen. Jag spenderar ungefär tre timmar med att leka moraklocka (pilkkiä på finska har jag fått lära mig) och vaknar upp tämligen utvilad men med en nacke som känner sig ungefär som Marie Antoinettes måste ha känt sig efter avrättningen - som om den var av på mitten.

Man kan ju tycka att åker man tåg i tre timmar - och dessutom får betalt för det - borde man ägna tiden åt att förbereda sig inför sitt möte med prototyptestarna. Det tycker inte jag. Morgontrött som jag är skulle jag somna mitt i genomgången av prototypens kylväska vilket skulle göra sämre intryck än om jag kom dit och improviserade lite. Dessutom spelar det ingen roll om man förbereder sig eller inte för bönderna hittar alltid på saker man inte räknat med och sen får måste man vänta i ungefär en halvtimme tills de gått igenom alla delar i hytten som de tycker borde ändras eller som borde har förblivit samma som i förra modellen innan man kan börja prata om det man är där för. (Fast att skriva ner deras kommentarer om alla möjliga delar av traktorn är egentligen en av de roligaste delarna av jobbet så jag har inget emot att det tar lite tid.)

Valtra T171. Så ser de flesta av traktorerna jag jobbar med ut. Något jag är sämst på är att känna igen de olika modellerna av traktorerna som finns. Har lyckats lära mig känna igen en Valtra på hyffsat nära håll, men där verkar gränsen gå. Den mest specifika indelningen jag kan göra är "Nyare modell" och "Äldre modell". Orkar inte engagera mig mer men blev ju mer eller mindre erbjuden jobb uppe i Suolahti till nästa sommar också så det kanske blir att jag får lära mig dom då. Vi får se.

Trots betalt sovande på tåget upplevdes den hittills bästa delen av mitt jobb på förmiddagen idag mitt ute på den sydfinska vischan. Tänk skog blandat med åkrar och öppna fält samt massor av blommor i varje dike. Tänk en stenig, backig grusväg och en liten, knallröd Hyundai som är så lätt att den skulle blåsa av vägen och någon så gott som nös på den. Med den bilen körde jag med hjälp av en synnerligen underlig vägbeskrivning vilse på rätt väg hela två gånger innan jag gav upp och ringde bonden jag skulle till. Det var nästan att det var värt att köra vilse bara för att få bränna nerför en gigantisk backe mitt i skogen två gånger.

Hur man kör vilse på rätt väg är något av en bedrift tycker jag. Helt plötsligt försvann ett vägnummer som fanns i beskrivningen från verkligheten. (Södra Finland verkar annars helt sjukt bra på att sätta ut vägskyltar med namn på mitt ute i ingenstans och det är vägnummerskyltar på allt som inte är ren grusväg. Sverige - fixa!) Jag körde rakt på en stor väg, hittade en busshållplats som jag svängde in på. Tittade på min på tog för lilla karta, läste i papprena och blev mer och mer förvirrad. Kom fram till att jag nog missat att svänga och körde rakt en liten bit till för att kunna förbi betongblocken mitt i vägen och över till andra sidan. Såg på vägen tillbaka ett vägnummer som fanns med i beskrivningen och när jag kommit tillbaks dit där förvirringen börjat insåg jag att rakt nog ändå hade varit rätt. Jag vände igen.

Andra gången jag körde fel rätt hamnade jag mitt på en hjortfarms gårdsplan. Jag tänkte att det kan omöjligt vara så att jag får en vägbeskrivning som dirigerar mig rakt igenom någons tomt. Vände och körde tillbaks till dit där jag visste att jag var rätt. Hjortfarmen verkade efter lite klurande som rätt riktning ändå. Var 20 minuter sen redan så jag ringde bonden för säkerhets skull och kollade vart jag skulle. Han undrade varför i hela friden jag kom från det hållet. Jag började undra detsamma.

Att gina över hjortfarmen var tydligen rätt ändå och efter några svängar hit och dit på grusvägar hittade jag fram till rätt ställe. Bonden var finlandssvensk och det var trevligt att för en gångs skull slippa prata engelska med tolkning. Han hade en himla massa kommentarer om allt möjligt men kanske inte så mycket om prototypen tyvärr. Var iaf himla kul att vara där och sen att slippa sitta inne utan istället kunna susa fram med sin lilla hyrbil på landsvägen och titta på den vackra naturen. Att susa fram på Ringväg 3 var också något av en upplevelse, särskilt som min bil hade rätt mycket mer servo än jag var van vid och trafiken var lite brutalare än hemma i Linköping. Följaktligen var jag både lite här och där på vägen hela tiden och det var nog mer än en person som blev irriterad. Särskilt en lastbil skulle jag tro för jag blev omkörd av honom två gånger.

Hittade till slut tillbaks till flygplatsen där jag skulle lämna bilen (varför jag hyrt den därifrån skulle ta ytterligare 15 blogginlägg att förklara så jag tycker att vi låter det vara osagt) men glömde tanka den så jag fick snurra ett varv till i området. Hittde en pump som slog av efter varannan sekund så det var i princip omöjligt att lista ut när tanken var full. Frågade personalen men fick inget vettigt svar eftersom det var en sommarjobbare och när någon lite mer rutinerad kom dit hade jag redan fyllt upp tanken så mycket att det rann över och jag ansåg mig vara klar.

Lämnade in nyckeln och det gick så lätt och smidigt att jag börjar undra om dom kommer länsa mitt konto i efterhand utan att säga till. Bilen verkade iaf hel när jag lämnade den men man vet ju aldrig med den där grusvägen. Det låg allt ena stora bumlingar på den.

Man lär sig någon nytt varje dag. Tänk att ett teckensnitt som ser bra ut och är lättläst med ett språk kan vara fullständigt värdelöst med ett annat. Skriv inte finska texter med Arial!

Ihärdig och hängiven studerande av finska språket som man är gör man ju allt för att komma i kontakt med språket och snappa upp ord och grammatik. Följaktligen lyssnar jag i princip enbart på finlandssvensk radio där de bara pratar svenska.

Det påminner lite om P3, men alla är mycket galnare. Just nu sitter jag och förundras över två saker:

1. Hur många finska (och engelska) låneord kan man få in i en och samma svenska mening? Radioprataren verkar ha anmält sig till någon rekordtävling och håller just nu på att vinna skulle jag tro. Dock är detta mer lättlyssnat är morgnarna när en hitflyttad stockholmare sitter och häver ur sig stockholmsslang till höger och vänster. "Han är ju lite av en stekare." Whut?! (Är numera min standardfras.)

2. Hur många sjuka tävlingar kan man komma på och hur många kockolockosvar kan man få in på 5 minuter? Det ena svaret är sämre än det andra och fantasin verkar vara nere på noll. Dessutom blir jag snart hysterisk på att de spelar samma tävlingsfråga 5 gånger i rad efter varje låt. (Nu avgjordes precis tävlingen och det enda bidraget med fantasi vann inte eftersom det var för snuskigt.)

Finlandssvensk radio är onekligen ett fenomen som bör upplevas. Extra roligt blir det också när när man befinner sig i staden där det mesta av det de gör händer. Nästan samma som att titta på Uutiset (Nyheterna) och se att varenda inslag är inspelat på gatorna man gick på tidigare under dagen (eller så var det iaf tills jag flyttade till Espoo).

---

Borde ha lite mindre lama saker att skriva om men jag har gjort 500 saker de senaste dagarna (roadtrip till Nostalgiland, kusinträff i Fiskars, jobbångest, besök på zoo...) och har följaktligen 500^2 bilder att rensa innan jag kan skriva nåt om det. Bussförbindelserna härifrån och till jobbet har dessutom ordnat det så fint att jag måste gå upp kl 6 på morgonen så några sena nätter framför datorn blir det inte direkt (och det skulle vara så sjukt pinsamt om dom kom på mig på jobbet) så det blir inte mycket skrivande. Får väl testa att införa en skrivardag i veckan, först ska jag bara till Suolahti igen på onsdag (få betalt för att sova 6 timmar på tåget) och till Sverige i helgen och hälsa på där hemma, så det får bli efter det.

Ska fortsätta lära mig Photoshop nu... eller ringa till min kusin. Nä, jag känner mig lite släktsjuk efter helgen så det får bli kusinen. Återkommer när jag inte har en finlandssvensk radio tutandes i örat som sänker min koncentration med ca 90%.

Här ska det minsann slitas och jobbas och knappras på datorn hela sommaren! Var uppe i Suolahti (tänk Jyväskylä och lägg till 40-45 minuter) igår för att träffa min chef och diskutera projektet och fick med mig massor att göra hem. Lyckligtvis lyckades jag göra detta massor imorse. Tja eller nästa iaf, har en användare jag borde ringa för att höra om han vill vara med, men jag vågar inte kontakta för många innan jag vet vart alla mina prototyper har tagit vägen. Försvinner man från jobbet i tre veckor händer de mest underliga saker. Designen ändras både totalt och fatalt och 20 eller 30 prototyper försvinner bara sådär. (Bara det är ju en bra anledning till att inte ta semester.)

Det vore ju ganska lätt att ordna upp nu och ta reda på kan man tycka men förutom 4 prototyper i en gigantisk Valtra-väska (som jag för övrigt tänker behålla när projektet är slut moahaha) fick jag även med mig hem en klump i magen och en känsla av att vara helt själv med det här. Det är illa nog att min chef, som är den enda där uppe som verkar ha koll på det här projektet, går på semester idag, men hela *svärord* Valtra går på semester i fyra veckor (nämnde jag att det är fem kvar på projektet?). Eller nej förresten, det var en underdrift, hela FINLAND går på semester idag. Jag har aldrig känt mig så drabbad av industrisemestern förut. Funderar på att flytta till ett ställe där det är konstant klimat så man slipper såna här säsonger. Antarktis kanske?

Har i helgen iaf att se fram emot kusinträffen (vilket hade varit ett passande och korrekt namn om jag varit min mamma). Tydligen har den utvidgat sig så det årliga mötet mellan mammas kusiner kommer nu även att inkludera lite av mina sysslingar och en eller annan egen kusin. Jag skulle ju lärt mig finska tills imorrn så att jag kunde kommunicera med folk och slapp skämmas över att inte ha kunnat banka in fler ord på 10 månader än vad jag gjort, men det har inte gått så bra. Fast jag har faktiskt övat lite i smyg så nu kan jag säga "Haluatko mustikkapiirakkaa?" (Vill du ha blåbärspaj?), "Terveisiä Arjalta" (Hälsningar från Arja) samt "En puhu suomea. Olen ruotsalainen" (Jag pratar inte finska. Jag är svensk). Vad tror ni? Kommer bli värsta partystämningen när jag släpper loss ju!

Nu tog min lunch slut så jag ska väl fortsätta njuta av de 26 graderna på kontoret, peta på mina prototyper (de som jag faktiskt vet var de är någonstans) och skriva dokumentet för designbeslut så folk låter bli och ändra designen hela tiden. Eller så ska jag titta ut genom fönstret och önska att jag också hade semester.