johannalainen

Vanligtvis brukar folk i slutet av året vakna upp ur någon form av omvärld-tid-dvala och undra "Vart tog det här året vägen? Det är redan jul igen". Jag har börjat redan nu. Idag är det redan sista april och en tredjedel av året har gått. Vart tar det här året vägen?

Sista april och första maj firas, precis som i Sverige, även här i Finland - bara lite mer än jag är van vid. Inga brasor vad jag har hört, men det laddas upp ordentligt med sima (mjöd gjort på citron, socker och jäst) och tippaleipä (någon typ av godsak som enligt mig mest ser ut som en komprimerad binnikemask) samt hutlösa mängder alkohol. De nordiska ländernas förhållande till alkohol beskrevs en gång som "man dricker inte så ofta men när man dricker - då jädrar!" och det här råkar vara ett av de årliga "då jädrar!"-tillfällena. Det ska alltså supas mycket, länge och tungt. Veklingar som jag kommer nog troligen hålla sig till den något snällare siman eftersom den är alkoholfri (om jag inte fuskar och tar apelsinjuice istället. Minns att när jag smakade sima som liten så tyckte jag att det smakade päck).

Sima och tippaleipä

Vappu når något av karnevalnivå här i Helsingfors (dålig koll på resten av Finland tyvärr) och folk spökar ut sig i det ena underligare än det andra (gärna inhandlat på Tiimari). Själv tänkte jag köpa mig en "vappuhuiska" eller två. Ser ut lite som en pom-pom-boll gjord av silkespapper, fastsatt på en pinne så man kan vifta ordentligt med den. Jag och min syster brukade få såna när vi var och hälsade på mummi och vaari i Finland under Valborg och vi brukade springa genom det stora huset från ena änden till den andra medans vi viftade och hade oss med våra huiskor. Först nu på senare år har jag börjat fundera på vem det egentligen var som fick städa upp efter oss. Om jag minns rätt så var det mer silkespapper på golvet än på pinnen efter några språngmarscher genom hallarna.

Några av traditionerna som hör till Vappu är att folk kl 18 på Vappuaatto (Valborgsmässoafton) samlas runt statyn Havis Amanda nere vid salutorget där hon sedan tvättas och får på sig en studentmössa. Allt detta fixas av studenterna och de hyr t.o.m. en kran för att kunna sätta på mössan ordentligt utan att behöva klättra på statyn. (Hade de inte gjort det hade den nog inte kunnat fira sina 100 år som den gör iår.) Universitetsstudenterna tar sedan på sig mössan, medans teknologerna från Otaniemi väntar till midnatt. Ursprungligen skedde hela tvättandet av statyn vid midnatt och alla satte på sig mössorna då, men det började komma så mycket folk och det blev så rörigt att de flyttade fram tiden till tidigare på kvällen istället.

Första maj är det sen stor picknick i Kaivopuisto, en park nere i södra delen av stan. Praktiskt taget hela stan är där och firar och man träffar folk, äter gott och allmänt njuter av livet. Dit går man vare sig det är solsken eller hagelstorm.

Andra, inte fullt så trevliga kanske, traditioner är att folk skräpar ner (inte bara med silkespapper), river blommor ur rabatterna och de stora krukorna som står lite varstans, samt kissar överallt. Och då menar jag verkligen överallt. Tydligen kan man se stora pölar på gatorna där folk har lättat på trycket. Frågorna som nu följer är: Hur många kommer ha kissat där jag imorgon lägger min picknickfilt? Ska jag ta den plastade frottén som blev över efter vårt prototypbyggande och lägga under filten? Ska jag ta gummistövlar ikväll när vi går till statyn? Eller ska jag ta seden dit jag kommer, dricka för mycket sima och sen själv kissa mitt på torget? Vi får se. Fokus för kvällen ligger ändå på att inte bli av med min studentmössa som mamma tog med när hon var här. Gör jag det kommer Anders högaktligen och utan pardon sparka ut mig från promoveringen i maj och det vore ju förargligt eftersom vi redan har bokat båtbiljetterna.

Så var då traktorkursen över. Känns underligt, som om det bara var en dröm. Man var så inne i det när det väl pågick och sen vet jag inte vad som hände. Känns som jag missade hela slutet på kursen och så var det helt plötsligt bara Gala-dagen med presentation och utställning.

Där kändes det som jag mest gick runt och lallade och inte riktigt visste vad jag skulle säga till folk. Försökte få några intresserade men tydligen fick jag tag i Finlands mest associala man som verkade bli rädd av att jag pratade engelska. Fungerade rätt bra som avskräckare för mig med så efter det var jag mer rädd att skrämma iväg folk än att få dem intresserade. Lyckades dock få tag i en tjej som hade jobbat på Valtra som jag fick gå igenom produkten med och hon verkade imponerad. Fick även tag i en ålänning som när han kom på att jag var svensk inte ville prata mer om produkten utan mer om skillnader och likheter mellan svensk och finsk kultur. Trevligt i sig men har kan jobbat i 8 månader med användarundersökningar, idégenerering, prototypbyggande och -testande tills man spyr så vill man gärna prata av sig om det. Man vill få ett slags bekräftelse på att det man gjorde inte var i onödan, att man gjorde ett bra jobb och, framför allt, att man fortfarande visste vad tusan man pysslat med.

Måste säga att nästan alla projekt som vi såg på utställningen var sjukt imponerande. Vissa hade uppnått målen med råge och några hade t.o.m. fått patent. Det jag var minst imponerad av var de som jobbat för Nokia eftersom deras användarundersökning var den sämsta jag hört om på länge. De hade helt missat poängen med varför man frågar och testar på användare och körde bara sitt eget race. Kommentaren "användarna verkade inte fatta varför man skulle vicka på handdatorn för att zooma, de verkade inte se någon mening med det eller ha förståelse för begreppet" och därefter få höra att de ändå hade behållit den funktionen fick mig helt att tappa hoppet. Jag ville fråga hur mycket om mental rotation och kognitiv psykologi de hade läst om när de designade sin idé, men lyckades knipa. Svaret hade ändå varit 0 sidor.

Från klockan 9 till 17 var det utställning varvat med tre pass redovisningar, men till slut var det hela över och vi fick åka till Lautasaari och äta mat och dricka öl. Stämningen var god även om den stördes lite av att Linda inte blev utsedd till årets manager utan det blev istället killen som drog sexskämt genom hela deras redovisning. Tror dock han kommer komma långt med sin speciella ledarstil så håll utkik efter namnet Mika Kukkonen i framtiden, gärna i samband med höga chefsposter. Borde jag bett om hans autograf?

Eftersom mitt ölsinne inte är så välutvecklat efter ett antar månader i nästan total nykterhet och Mikael skulle presenteras för mamma som var på besök dagen efter åkte vi hem när folk åkte in till stan för att fortsätta firandet där. Vet dock inte hur många som gjorde som vi eftersom de flesta hade slitit hårt sista veckan. Antar dock de flesta tyckte det var värt det när ingen fick sämre betyg än 4 (1-5 är godkänt, men 5 är bäst).

Vet inte riktigt vad jag är mest nöjd med. Kanske att Valtra blev så nöjda med resultatet att det kanske finns en framtid för vår produkt ändå, kanske att vår rapport fick kommentaren att den var för professionell för en sån här kurs och passade bättre som publikation från ett börsnoterat företag, kanske att jag fick bekräftat för mig själv och för andra att jag faktiskt lärt mig något på min utbildning och att detta något inte är totalt bortkastat utan en viktig del i produktutveckling, eller kanske att jag fick träffa så många trevliga människor och lära mig av dem saker jag aldrig skulle lärt mig annars. Trots alla äckligt tidiga morgnar, heldagsturer till Suolahti och timslånga bussfärder för att ta sig till skolan så är den här kursen, av alla saker jag upplevt i Finland, det jag kommer sakna mest.

Nåra muppar hade ställt upp en gigantisk fläkt på golvet precis där vi höll på att bygga vår utställning och jag gick mest och svor över att det blev så jäkla kallt tills jag kom på att man kunde leka schampooreklam med den. Helt plötsligt blev allting mycket roligare.

Observera sjalen. Vi fick en specialdesignad sidensjal/sidenslips från Marja Kurki (jättekänt, finskt kvalitetsmärke) av Valtra för att ha på oss på utställningsdagen. Jag köpte knallrött läpptstift till för att matcha och fick många kommentarer om att jag såg ut som en flygvärdinna. Positivt eller negativt?

Inte nog med att vi fick lyxiga sidensjalar, vi fick låna en hel traktor också. Gissa vilka som stal all uppmärksamhet.

De där gråa väskliknande grejerna som hänger till vänster är för övrigt två av våra prototyper. Vi hade hoppats lite på att blir "årets projekt" men när man jämförde med de andra projektgrupperna som var mer ingengörsmässigt inriktade och vi hade åstadkommit en produkt gjord av tyg kändes det inte som att vi var med och slogs om den titeln mer. Det är trots allt en teknisk högskola.

Efter en heldag med läppstift ser man ut så här. Lovad vare konturpennan...eller?


Och här har vi då slutligen hela gänget. Visst är det lite flygvärdinnevarning på mig? ...och lite dvärgvarning på Mika H när han står där och böjer på knäna.

När man knappt ens får på sig sina strumpor eller boots och man inte har sprungit i uppförsbackar 4 veckor i sträck och tränat upp hiskeliga vadmuskler vet man att man borde lägga om sina kostvanor. Hade varit bra att börja redan nu men ni kan ju gissa vem som är sjuk igen. Har en igelkott och en kraxande skata boendes i halsen så jag stannar hemma från finskan idag. I och för sig hade vi prov i tisdags så det är väl ingen kris, men jag hade gärna gått och lärt mig lite till ändå. Har ju vart lite dåligt med inlärningsmängden i den här kursen. Provet var dessutom ett skämt, men så blir det när det ska vara så lätt att alla blir godkända. Det blir ju för krångligt för den stackars läraren att ordna omtentor för utbytesstudenterna. Hmpf.

Känns konstig nu när allt börjar gå mot sitt slut, finskan slutar på tisdag och imorgon har vi utställning och redovisning av alla projekten i den s.k. "traktorkursen". Lite missvisande namn eftersom min grupp är den enda som hållit på med traktorer och ingen annan grupp heller har gjort samma sak som någon annan. Jag är iaf nöjd med våran produkt, dock något mindre nöjd med att företaget kanske inte kommer fortsätta med projektet nu när kursen är slut. Tydligen är det vardag att man jobbar i flera månader med något som sen aldrig används, vilket inte tröstar särskilt mycket tyvärr. (Folk som vill komma och titta kan gärna göra det. Utställningen pågår från 9-17 med redovisningar emellan där våran är lite efter kl 16.)

Igår satt jag och tänkte på hur det var innan kursen började och vad som hade hänt om jag inte hade tagit den. Min egentligen enda anledning till att jag tvekade var att jag var asnervös inför den sista avslutande redovisningen samt halvtidsredovisningen vid jul. Rampfeber. Nu när vi är nästan där känns det bara larvigt att nästan missa en sån grej bara för lite redovisningsnerver. Jag höll ju den vid jul utan problem och den avslutande imorgon kommer vi ha en video till istället så det blir bara lite introsnack av våran gruppledare.

Jag har nästan lite känslan man hade när man gick i låg- och mellanstadiet och sommarlovet närmade sig, vädret slog om som om något tryckt på en knapp, saker tog slut och man visste inte vad som låg framför en riktigt. Man visste var man skulle vara, men inte vad man skulle göra. Jag har bara fått svar på två jobbansökningar och båda var nej. Håller på med en till nu, men jag vet inte om jag vill hoppas något på den. Jag har lite känslan av att jag kommer spendera hela sommaren med att skriva jobbansökningar och tanken på att ens få ett erbjudande framkallar samma känsla av läskighet och otillräcklighet som traktorkursen gjorde i början.

Något måste jag ha att göra iaf annars kommer det här bli en likadan sommar som det skulle varit där hemma. Sittandes ensam i en överhettad lägenhet i en stadsdel som för några månader fullkomligt tömts på människor, där ingen man känner som man kan umgås med är hemma och man räknar dagarna tills terminen börjar igen och man återigen får ett schema att följa med saker som ska göras och deadlines som ska följas. Nej, en sådan sommar klarar jag mig utan.

Viime viikonloppna tuli minun ruotsalainen ystäväni Karl Helsinkiin. Hän jäi minun luokse torstai iltapäivästä sunnuntaihin.

Ensin menimme Strindbergin kahvilaan ja ostin teetä ja kahvia. Jotta tekisin vaikutuksen Karliin, tilasin suomeksi. Istuimme auringonpaisteessa juomassa ja sitten menimme Kauppatorille, tuomiokirkkoon ja Uspenskikatedralille (emme menneet sisään kosta oli kiini). Iltapalaksi söimme karjalanpirakoita. Nam nam!

---

Perjantaina keilasimme minun suomalaisten ystävien kanssa. Voitin kaksi kertaa ja Karl voitti yhden, mutta meitä oli vain kolme radalla. Sitten menimme keskustaan bussilla ja kävimme ravintola Chico'sissa syömässä oikein hyvää texmexruokaa.

---

Lauantaina kävimme Suomenlinnassa. Meillä oli evästä ja söimme kivillä auringossa. Lokki tuli ja halusi leipää, mutta emme antaneet mitään sille.



Suomenlinnan jälkeen menimme kaupunkiin takaisin ja kävelimme Stockmannille. Katsoimme kaloja mutta emme ostaneet, sijaan menimme ravintola Satkariin (tas) syömään nepalilaista ruokaa. Menimme kotiin bussilla ja istuimme puhumassa koko illan.

Jag har drappats av en mycket allvarlig form av självdiciplin vilket innebär att mina dagar för en tid framöver är helt fullbokade med tentapluggande och hemtentaskrivande. Tyvärr tar detta även all min bloggtid i anspråk så vi får se när bilderna från Schweiz och alla kompisbesök kommer upp. Håll ut!

Efter en vecka i södern (inse fakta, praktiskt taget allt är söder om Finland eller Sverige) är jag tillbaks i Helsingfors igen. Här väntade mig 86 olästa mejl av vilka jag förväntar mig hälften är oläsbara (d.v.s. på finska) eller spam från en mejlinglista jag i en svag stund för länge sen gick med i. Jag saknar redan min svenska mobil (den enda som fungerar utomlands) med de tryckvänliga knapparna och är tillbaka till den lilla svarta frustrationslådan med gummiknappar. (Tiden det tar att skriva ett sms - exklusive att komponera meningarna - kommer nu åter att ligga i snitt kring 7 minuter.)

Jag lämnade bakom mig ett land med fler banker än invånare (kändes det som iaf), där man istället för att ligga bakis i sängen hela helgen åker bil en timme, linbana 5 minuter och sen befinner sig på toppen av ett snöklätt berg. Ett land som är så ineffektivt vad gäller köande att det nästan fick oss att missa planet. Att säkerhetskontrollen sedan bestod av endast ett löpandeband, en person som hjälpte till att lasta i, en som lastade ur och 15 personer som stod bakom en skärm och kontrollerade röntgenbilder sköt ju inte direkt humöret till toppnivån direkt.

Med mig hem fick jag 4 förpackningar choklad, varav alla är till kusinens familj, en dålig mage, en äkta schweizisk armékniv (jag testade hur vass den var genom att skiva av mig hälften av skinnet på pekfringret. Skärpan godkänd) samt - det bästa av allt - en pojkvän.

Nu hoppas jag att jag får stanna kvar i stan ett tag och inte flänga runt så mycket fram till rysslandsresan i maj. Kommer vara fullt upp ändå. Karl kommer i veckan och sen hoppas jag på att mamma gör en visit och den 22:e har jag ett finskaprov att se fram emot. Blev terroriserad igår natt efter att vi kommit hem med att tvingas uttala finska alfabetet korrekt och räkna till 30 (sen tröttnade jag eftersom jag redan kan räkna till i princip hur långt som helst). I morse forsatte vi (fast då var det faktiskt min idé så jag får skylla mig själv) med att dra igenom alla tempusformer - positiva som negativa - så fort jag sa en mening på finska (t.ex. jag äter, jag äter inte, jag åt, jag åt inte, jag har har ätit, jag har inte ätit, jag hade ätit, jag hade inte ätit) men när vi kom till konditional futurum så sa jag att det fick räcka.

Snart ska jag upp till Thekla och se vad jag har missat i finskakursen under tiden jag har varit borta och sen måste jag skriva lite rapport till traktorkursen samt lära mig konstiga ljud till fonetikkursen, men först ska jag gå igenom mina 86 mejl. Voi voi.

Det ar 12 grader varm, solen har skint hela dagen och jag har just drabbats av min femte eller sjatte influensa sen jag flyttade fran Sverige. Det kliar overallt dessutom sa vi fick stanna till pa apoteket och kopa inte bara panodil (som verkar heta panadol utomlands) utan aven en ask allergimedicin.

Jag sitter vid en portugisisk dator som fragar konstiga saker om att spara losenord till hoger och vanster. Tack o lov ar Windows standardiserat och "ja" och "nej" tillrackligt lika svenskan for att jag ska forsta. Om det inte vore for att bloggen far ryck vid sa lite som euro-symbolen, skulle jag testa alla underliga bokstaver de har lagt till pa tangentbordet.

Nu ska vi fara till Montreux dar vi stannar pa hotell over natten eftersom vi blev utslangda fran Mikaels rum igar morse. Det sitter redan ett nytt namn pa dorren. Vi har fatt bo i Tomas (en galen portugis med nagot udda humor)rum den har natten och nar vi kommer tillbaks igen blir det till att stanna hos en annan portugis som heter nagot som mest later som ett hundnamn.

Jag har annars fatt ett valdigt bra intryck av Schweiz. Det ar vacker natur och folk ar inte totalt oformogna att prata engelska som i snobb-Frankrike, aven om det annars bara pratas franska i den har delen av landet. Folk ar sa rika har att man aldrig ser nagra uteliggare eller alkisar, sa vill man aka pa semester utan att fa daligt samvete sa ar Schweiz ett bra alternativ. Det faktum att allt ar sjuktligt dyrt ar det enda som forstor nojet. En BigMac pa McDonald´s kostar 11,30 schweizerfranc, vilket far en att tycka att restaurangmat hemma ar billig. Jag ska da iaf aldrig mer klaga pa tyskarna som gnaller over priserna i Helsingfors. Nu vet jag hur de kanner sig.