johannalainen

Vi har varit ganska duktiga turister både igår och idag. Igår gick vi till akvariet och tittade på pirajor som matades med mört (fast utan den förväntade aggressiviteten), sjöhästar, abborrar och hajägg. Hajäggen var rätt läskiga, först trodde jag det var köttätande växter som hamnat lite fel men sen hittade vi en förklarande skylt. Coolt när man kunde se hur det lilla ynglet rörde sig där inne i påsen.

På kvällen gjorde vi ett snabbesök i en pysselaffär eftersom jag av någon rubbad anledning har blivit väldigt sugen på jul de sista dagarna och knappt kan vänta tills jag får göra julkort. Kanske ska börja direkt när jag kommer hem eftersom man ändå inte har tid med sånt när julen väl närmar sig. Gick runt lite i affärer i allmänhet också och jag köpte faktiskt ett part byxor vilket var en helt otrolig händelse eftersom det annars brukar krävas vapenhot för att något sådant ska ske. Eller så ärver jag bara ett par av Maria. (Du råkar inte ha ett par över nu? Mina jeans börjar bli väldigt slitna.)

Idag åkte vi istället till Heureka i Vantaa. Lite liknande Fenomenmagasinet i Gamla Linköping, fast med planetarium. Varken Mikael eller jag var särskilt imponerade av deras prylar och filmen vi såg var lite väl inriktad på specialeffekter men inte särskilt informativ. Tycker att Fenomenmagasinet är roligare och passar även om man inte är 10 år gammal, så det kanske blir ett besök där när Mikael är på besök i stan och hjälper mig med flytten.

Är 1½ vecka kvar tills jag flyttar hem och jag måste säga att det är på tiden. Har fått en väldig hemlängtan och kan knappt bärga mig tills jag får träffa allt folk igen och leva mitt vanliga studentliv. Är nog inte riktigt färdig för att börja jobba heltid så några nattliga hemtentor och uppsatser kommer nog friska upp lite. Dessutom kommer jag nu har en större krets människor att fördela bakverk på vilket innebär att jag kan baka massor varje vecka. Bakabstinensen kommer ju lägligt med födelsedagen i slutet av månaden. Funderar på att ordna barnkalas i år igen fast i Ryd. Nån som är sugen att komma?

Shit alltså nu blir det gröt resten av månaden. Förmodligen nästa månad också. Jag måste verkligen jobba på min självdiciplin.

Om lite drygt tre veckor gifter sig Mikaels kompis och vi har blivit bjudna dit. Bröllop är ju något som enligt mig är nästintill förbjudet att tacka nej till så givetvis ska vi gå. Roligare fest får man leta efter. Dock finns det vissa saker som hör till när man är bröllopsgäst. Man ska köpa en otroligt spännande present, vilket kan vara lite svårt eftersom brudparet brukar ha skickat ut en lista med önskemål. Det här brudparet hade gått så långt att de gjort en hemsida med önskemålen där gästerna sen kunde bocka för vilket de tänkte köpa så alla kunde se vad som fanns kvar. "Hemligt" är alltså inte nyckelordet när det gäller bröllopspresenterna. Under själva bröllopsdagen gäller det sedan som gäst att bete sig vettigt. Inte supa för mycket, inte svimma, inte kräkas, inte ropa "NEEEEEEEEEJ!" i kyrkan, inte stöta på brudgummen (eller bruden) eller berätta pinsamma historier om deras ex och dessutom måste man klä sig i något som inte ser ut att vara hittat i närmaste container eller på H&M. Följaktligen gjorde Mikael och jag i förrgår och igår en runda på Sello och på stan för att leta klänning.

Det har varit några baler och promoveringar genom åren för mig så jag har fått in en viss rutin för det här med klänningsprovande. Jag har dessutom lärt mig att det som ser fint ut på galgen vanligtvis är fel färg för mig och det som ser jättefult ut på galgen sitter som en smäck. Det gäller alltså att gå ett varv i butiken och konstatera att de inte verkar ha något för mig, ta med en klänning som ändå ser hyffsad ut till provrummet och sen brukar försäljerskan allt eftersom hon ser vad man passar i, presentera en strid ström av klänningar där den ena är bättre än den andra (förutom vissa totala misslyckanden om hon inte har någon känsla för färg och form eller är för säljgirig) och följaktligen även dyrare än den andra. Jag faller alltid för den senare kategorin. Förvånad blir jag också varje gång över att butiken som vid första anblick inte såg ut att ha något alls av intresse, var full av ena riktiga pärlor.

Första butiken igår var kanske inte någon lyckträff. Försäljerskan försökte sälja några riktiga fulingar med motiveringen "Oh, men den här sålde jag en av igår" och "Oh, men den här sålde jag en av i förrgår". Jaha? Det skiter väl jag i. Jag vet att det är ett försäljningsknep och att folk gärna gör som andra gör och följaktligen köper det andra har köpt, men jag blir snarast mindre motiverad av det eftersom risken ökar att någon mer på bröllopet ska ha samma klänning. Dessutom vill jag ha nåt som sitter bra och bara för att det passade någon solbränd blondin utan höfter så är det inte givet att jag passar i en isblå ballong med stora rosetter i svanken.

Varifrån kommer förresten alla dessa rosetter? *rys*

I vilket fall, målet med dagen var egentligen en annan affär på Fredrikinkatu som Mikaels mamma tipsat om. Samma sak hände där som i den andra, vi kikade runt lite på måfå men såg bara en som såg intressant ut och då var det för att färgen sken mot oss så vi mästan behövde solglasögon. Försäljerskan blev så i gasen när hon fick prata svenska med mig att jag trodde att hon skulle koppla på jetmotorerna och flyga ut ur butiken. Hon stannade dock kvar och det märktes att här var det en som visste vad hon gjorde för hon kom med den ena klänningen efter den andra, nålade och hade sig och förstod även - till skillnad från i den förra butiken - meningen "Jag vill inte ha något svart eller för mörkt eftersom det är ett sommarbröllop och jag redan har tre svarta klänningar".

Tyvärr gjorde jag misstaget att prova den där klänningen med den lysande färgen först av alla. Färgen passade otroligt bra men när jag inte tyckte att modellen var helt rätt blev Mikael (som både tyckte att den satt bra och att färgen var ännu bättre) sur och satt sen och muttrade över alla klänningar jag provade efter det. Till slut tog han sig samman och lyckades t.o.m. klämma ur sig några positiva kommentarer om en brun klänning trots att han hade förbjudit mig att köpa något brunt.

Hon hade påpekat flera gånger under kvällen att det gick att sy upp en klänning åt mig om jag ville ha en särskild modell i ett visst tyg som inte redan fanns färdig eller om det behövdes speciella ändringar av modellen. Jag hade svårt att sluta tänka på den blåa så efter att ha provat en överdel med annat snitt är klänningen fast i samma tyg (samt en kjol som kändes som fem storlekar för liten för min bak) vågade jag fråga vad det skulle kosta att sy upp en klänning fast med den typen av överdel. 40% extra på priset kändes hårt, men jag var beredd på det eftersom hon sagt det redan tidigare. Jag hade ju i princip hela kvällen bara letat efter en modell som satt bra och var tillräckligt billig för att jag skulle kunna få den i blått ändå. Priset som presenterades för mig var högt men lät inte helt oöverkomligt och när kexet sen lyckades pruta till sig en slips i samma färg var saken biff. Jag skulle ha den!

Visade sig sen att hon hade räknat fel på priset eftersom jag skulle ha den tvådelad ändå men hon hade kollat på helklänningspris. Fick några tiotals euro rabatt eftersom priset efter det inte längre kändes överkomligt, men slipsen försvann visst där i röran. Mikael stod på sig att han skulle ha den och jag var tyst för det brukar vara den mest effektiva metoden när det gäller nordisk prutning. Slutade med att hon skulle höra av sig när hon frågat sina kollegor.

Måtten är tagna, provtid är inbokad. Nu väntar jag bara på att mitt bankkonto ska tömmas och att mitt förnuft ska återvända så att jag aldrig mer köper en så dyr klänning. Det var lite väl mycket för min studentbudget - även om man räknar in sommarjobbet. Så länge man får nåt på köpet brukar man ju bli nöjd, men slipsen försvann ju så i det här fallet var det nog mest mardrömmar jag fick.

Tack för ditt brev. Jag hoppas kortet från Ryssland kommer fram snart, men jag har, om jag ska vara helt ärlig, lite fördomar om tidsåtgången där. Resan gick iaf jättebra och Moskva var en underbar stad. Försökte hitta en mockakopp till mamma men allt de hade var skräpiga sovernirer av dålig kvalitet och inte en enda mockakopp. Slutade med att jag bara köpte en docka till mig och en till Christina.

Men till saken. Jag var för flera veckor sen och lekte detektiv i södra delen av stan för att försöka hitta din vas. Gick till Bisarri där jag såg några men antingen stämde inte färgen eller formen eller storleken. Tog ett kort i vilket fall för att visa dig.


Den minsta som jag tror hade rätt storlek och form, men fel färg (blå), kostade 150 eller 160 euro. Signerad var den också. Resten var dyrare.

Jag kikade in i en antikaffär på vägen därifrån för att se om jag kunde spåra upp något annat. Träffade en jättetrevlig man som, när han såg din lapp, undrade varför i hela friden jag inte pratade svenska när jag är svensk. Ibland blir jag inte klok på finnarna. Han hade iaf ingen vas, varken i den affären eller en annan han hade några gathörn bort. Han hänvisade mig istället till en runt knuten dit jag vandrade iväg efter lite diskussioner om huruvida iittalafåglarna är fina eller inte.

Nästa ställe hade inte heller några vaser och hade inte sett några på ett tag mer än på Bisarri. Ägarinnan sa att jag borde satsa på att hitta en i samma storlek men att det förmodligen inte skulle gå att hitta samma färg om den skulle vara signerad. Jag tackade och gick.

Eftersom jag gick förbi så kikade jag in i den första mannens andra butik, trots att jag visste att de inte hade några vaser där. Mannen jag pratade med var vad man kunde kalla en typisk finne och han muttrade lite tyst något om att det var ett skämt att de kostade mer än 100 euro, men att butikerna kunde ta de priser de ville. Skön snubbe.

Inget napp den gången, men man kanske borde kolla in lite internetaktioner. Annars får du lycka till med letandet i Åbo och hoppas att du springer på en liknande vas.

Hälsa alla!
Kramilur

Jag vill minnas att jag i ett av de första inläggen i den här bloggen uttryckte min frustration och mitt hat över den tumultartade situationen som uppstår när man ska flytta och håller på att packa alla grejer. Saker som hör till är att kartongerna inte räcker till, man packar ner saker i totalt ologiska kombinationer och hittar ingeting när man väl packar upp samt att allt ser ut som ett bombnedslag. Dessutom kan man inte bara packa ner allt utan man måste vänta tills man packat ner ditten för att kunna packa ner datten, men datten är i sin tur beroende av tritten som på något underligt vis måste packas ner före ditten som ska packas nere före sig själv vilket leder till att man inte kan packa alls utan måste gå ut på banankartongsjakt enbart för att lugna ner sig.

Jag har inte ens börjat flyttpacka och ändå är jag redan helt uppe i varv. Kruxet den här gången är att jag måste spara lite grejer inför sommaren då jag och kexet invaderar hans kompis lägenhet i Espoo (jag får inte bo kvar här eftersom det är en studentlägenhet och jag inte pluggar längre), men man får inte spara för mycket och inte för lite heller. Mitt största bryderi nu är om jag ska ta hem datorn eller inte. Hade tänkt be att få låna en laptop från jobbet, men då har man ju också en dator man måste släpa runt på hela tiden och hur svårt det än är att bli bestulen här i Helsingfors (till skillnad från Moskva där någon med lätthet snodde våran ost ur kylen) så vill jag inte gärna lägga datorn på stranden och hoppas att den är kvar när jag kommer tillbaks. Dessutom vet jag ju att jag är ett med min kamera så ännu 1GB bilder kan jag säkert klämma ur mig och de ska ju helst in på datorn och inte sparas i kameran. Eller helst av allt borde jag skriva ut dem och göra ett album, men jag sitter nu på lite drygt 1000 bilder från Ryssland, 120 från Schweiz och 1900 från Finland så ni kan ju gissa vad det skulle kosta att skriva ut.

Johannas önskelista:
- Pengar så jag kan skriva ut mina foton
- Album så jag har nåt att sätta mina foton i
- Några askar självhäftande klisterlappar så jag kan fästa mina foton i albumet
- Ca 20 pennor så jag kan skriva ner vad korten föreställer
- 10 års betald ledighet så jag har tid att göra dessa album

Nä men så här kan vi ju inte ha det. Jag får ta och rensa de där rysslandsbilderna nu så jag inte har så många och sen får jag väl ägna några helger åt att välja ut de bästa från hela året till albumet. Om jag känner mig själv rätt kommer det här bli klart lagom till... julen 2024. Som referens kan jag ju ge det faktum att jag fortfarande inte har gjort mitt studentalbum. Skyller på att jag inte fått bilder från alla (läs: inte fått fingrarna ur).

Nåväl, kanske dags att packa ner sakerna från bokhyllan åtminstone. Thekla vill att jag ska skriva i hennes bok också som alla andra hon träffat här har gjort. Problemet är att alla har skrivit en massa sliskiga grejer om hur mycket de kommer sakna henne och alla roliga minnen de har tillsammans. Det vill inte jag skriva och jag tror inte att hon skulle tro mig om jag skrev nåt sånt heller. Jag får väl hitta på något neutralt helt enkelt.

I vilket fall folk, hemstaden väntar mig hem på torsdag. Nån som vill ses?

Mmm! 74 mejl på ena adressen och bortåt 40 på den andra. När ska man hinna fixa det när man har fonetiktenta imorrn, en hemtenta som ska skrivas klart innan slutet av maj, en halvflytt till Sverige nästa vecka (resor, resor, resor...) och 1,5 GB bilder från Ryssland som ska rensas och laddas upp på lämpligt ställe. För att inte tala om alla de 30 andra i resegruppen vars bilder jag absolut måste ha tag i. Det här blir ett heltidsjobb. Och på tal om det har jag nu lyckats skaffa mig ett sådant här i Helsingfors till sommaren. Det satt fint måste jag säga. Lite planering bara med vad som ska hem och inte nästa vecka, vad som ska sparas över sommaren, hur många man ska lyckas hinna träffa under den korta tid man är i hemstaden, när man ska fixa kexets födelsedagspresent (den blir försenad, så mycket har jag iaf konstaterat), hur mycket glass jag kommer ha råd att köpa (massor!) och hur många blogginlägg jag kommer ha kunna skriva om Ryssland och det här torde bli en mycket lyckad sommar.

Vi kanske ses på en sandstrand nära mig!

När man knappt ens får på sig sina strumpor eller boots och man inte har sprungit i uppförsbackar 4 veckor i sträck och tränat upp hiskeliga vadmuskler vet man att man borde lägga om sina kostvanor. Hade varit bra att börja redan nu men ni kan ju gissa vem som är sjuk igen. Har en igelkott och en kraxande skata boendes i halsen så jag stannar hemma från finskan idag. I och för sig hade vi prov i tisdags så det är väl ingen kris, men jag hade gärna gått och lärt mig lite till ändå. Har ju vart lite dåligt med inlärningsmängden i den här kursen. Provet var dessutom ett skämt, men så blir det när det ska vara så lätt att alla blir godkända. Det blir ju för krångligt för den stackars läraren att ordna omtentor för utbytesstudenterna. Hmpf.

Känns konstig nu när allt börjar gå mot sitt slut, finskan slutar på tisdag och imorgon har vi utställning och redovisning av alla projekten i den s.k. "traktorkursen". Lite missvisande namn eftersom min grupp är den enda som hållit på med traktorer och ingen annan grupp heller har gjort samma sak som någon annan. Jag är iaf nöjd med våran produkt, dock något mindre nöjd med att företaget kanske inte kommer fortsätta med projektet nu när kursen är slut. Tydligen är det vardag att man jobbar i flera månader med något som sen aldrig används, vilket inte tröstar särskilt mycket tyvärr. (Folk som vill komma och titta kan gärna göra det. Utställningen pågår från 9-17 med redovisningar emellan där våran är lite efter kl 16.)

Igår satt jag och tänkte på hur det var innan kursen började och vad som hade hänt om jag inte hade tagit den. Min egentligen enda anledning till att jag tvekade var att jag var asnervös inför den sista avslutande redovisningen samt halvtidsredovisningen vid jul. Rampfeber. Nu när vi är nästan där känns det bara larvigt att nästan missa en sån grej bara för lite redovisningsnerver. Jag höll ju den vid jul utan problem och den avslutande imorgon kommer vi ha en video till istället så det blir bara lite introsnack av våran gruppledare.

Jag har nästan lite känslan man hade när man gick i låg- och mellanstadiet och sommarlovet närmade sig, vädret slog om som om något tryckt på en knapp, saker tog slut och man visste inte vad som låg framför en riktigt. Man visste var man skulle vara, men inte vad man skulle göra. Jag har bara fått svar på två jobbansökningar och båda var nej. Håller på med en till nu, men jag vet inte om jag vill hoppas något på den. Jag har lite känslan av att jag kommer spendera hela sommaren med att skriva jobbansökningar och tanken på att ens få ett erbjudande framkallar samma känsla av läskighet och otillräcklighet som traktorkursen gjorde i början.

Något måste jag ha att göra iaf annars kommer det här bli en likadan sommar som det skulle varit där hemma. Sittandes ensam i en överhettad lägenhet i en stadsdel som för några månader fullkomligt tömts på människor, där ingen man känner som man kan umgås med är hemma och man räknar dagarna tills terminen börjar igen och man återigen får ett schema att följa med saker som ska göras och deadlines som ska följas. Nej, en sådan sommar klarar jag mig utan.

Viime viikonloppna tuli minun ruotsalainen ystäväni Karl Helsinkiin. Hän jäi minun luokse torstai iltapäivästä sunnuntaihin.

Ensin menimme Strindbergin kahvilaan ja ostin teetä ja kahvia. Jotta tekisin vaikutuksen Karliin, tilasin suomeksi. Istuimme auringonpaisteessa juomassa ja sitten menimme Kauppatorille, tuomiokirkkoon ja Uspenskikatedralille (emme menneet sisään kosta oli kiini). Iltapalaksi söimme karjalanpirakoita. Nam nam!

---

Perjantaina keilasimme minun suomalaisten ystävien kanssa. Voitin kaksi kertaa ja Karl voitti yhden, mutta meitä oli vain kolme radalla. Sitten menimme keskustaan bussilla ja kävimme ravintola Chico'sissa syömässä oikein hyvää texmexruokaa.

---

Lauantaina kävimme Suomenlinnassa. Meillä oli evästä ja söimme kivillä auringossa. Lokki tuli ja halusi leipää, mutta emme antaneet mitään sille.



Suomenlinnan jälkeen menimme kaupunkiin takaisin ja kävelimme Stockmannille. Katsoimme kaloja mutta emme ostaneet, sijaan menimme ravintola Satkariin (tas) syömään nepalilaista ruokaa. Menimme kotiin bussilla ja istuimme puhumassa koko illan.

Efter en vecka i södern (inse fakta, praktiskt taget allt är söder om Finland eller Sverige) är jag tillbaks i Helsingfors igen. Här väntade mig 86 olästa mejl av vilka jag förväntar mig hälften är oläsbara (d.v.s. på finska) eller spam från en mejlinglista jag i en svag stund för länge sen gick med i. Jag saknar redan min svenska mobil (den enda som fungerar utomlands) med de tryckvänliga knapparna och är tillbaka till den lilla svarta frustrationslådan med gummiknappar. (Tiden det tar att skriva ett sms - exklusive att komponera meningarna - kommer nu åter att ligga i snitt kring 7 minuter.)

Jag lämnade bakom mig ett land med fler banker än invånare (kändes det som iaf), där man istället för att ligga bakis i sängen hela helgen åker bil en timme, linbana 5 minuter och sen befinner sig på toppen av ett snöklätt berg. Ett land som är så ineffektivt vad gäller köande att det nästan fick oss att missa planet. Att säkerhetskontrollen sedan bestod av endast ett löpandeband, en person som hjälpte till att lasta i, en som lastade ur och 15 personer som stod bakom en skärm och kontrollerade röntgenbilder sköt ju inte direkt humöret till toppnivån direkt.

Med mig hem fick jag 4 förpackningar choklad, varav alla är till kusinens familj, en dålig mage, en äkta schweizisk armékniv (jag testade hur vass den var genom att skiva av mig hälften av skinnet på pekfringret. Skärpan godkänd) samt - det bästa av allt - en pojkvän.

Nu hoppas jag att jag får stanna kvar i stan ett tag och inte flänga runt så mycket fram till rysslandsresan i maj. Kommer vara fullt upp ändå. Karl kommer i veckan och sen hoppas jag på att mamma gör en visit och den 22:e har jag ett finskaprov att se fram emot. Blev terroriserad igår natt efter att vi kommit hem med att tvingas uttala finska alfabetet korrekt och räkna till 30 (sen tröttnade jag eftersom jag redan kan räkna till i princip hur långt som helst). I morse forsatte vi (fast då var det faktiskt min idé så jag får skylla mig själv) med att dra igenom alla tempusformer - positiva som negativa - så fort jag sa en mening på finska (t.ex. jag äter, jag äter inte, jag åt, jag åt inte, jag har har ätit, jag har inte ätit, jag hade ätit, jag hade inte ätit) men när vi kom till konditional futurum så sa jag att det fick räcka.

Snart ska jag upp till Thekla och se vad jag har missat i finskakursen under tiden jag har varit borta och sen måste jag skriva lite rapport till traktorkursen samt lära mig konstiga ljud till fonetikkursen, men först ska jag gå igenom mina 86 mejl. Voi voi.

Äntligen lördag med affärerna öppna!

Vi inledde med att gå till ett fik så Micke skulle få sitt morgonkaffe. Där gjorde han något som jag inte vågat göra en enda gång sen jag kom hit, han beställde på svenska. Jag trodde jag skulle ramla i backen när jag hörde det. Förvånansvärt nog blev vi inte utkastade utan tjejen i kassan log tvärtom ganska brett och när vi gick och sa till och med hej då på svenska.

Målet för dagen var att visa upp de stora galleriorna och varuhusen så vi började med Stockmann. Precis utanför stötte vi på en tomte som spelade gitarr och undrade om folk visste vad det var för skillnad på jul och påsk. Tänkvärt. Vi såg även ett gäng hare krishna-folk som sjöng och hade sig samt en clown på styltor som knöt ballongdjur till barnen för en liten slant. Jag undrade vad han skulle göra om något barn inte betalade, det var ju inte som att han kunde springa efter med de där käpparna under fötterna.


Som alltid när man effektivt vill gå igenom ett varuhus så börjar man längst upp och tröttnar efter halva. Jag som sprungit vilse på Stockmann många gånger upptäckte dock till min förvåning att jag nog missat hela översta våningen (ja eller nästöversta, men den översta är ändå bara för bröllopstjänster och biljettförsäljning). Vi hittade djuravdelningen med akvarier och hundkorgar och det ena med det andra med det fjärde. Jag blev lite fascinerad av en blå räka och ett stim fiskar som simmade uppochner. Drog slutsatsen att eftersom de var i samma akvarium allihopa så hade de nog fått fel foder den morgonen.

Vi ägnade säkert en kvart åt att beundra Alvar Aalto-vaserna samt beklaga oss över hur otroligt fula vi tyckte att Iittala-Marimekkoskålarna var. Jag vet att halva Finland (och min släkt) har minst 15 såna här skålar i olika färger där hemma men det hjälps inte. Finsk design kan man vänja sig vid, men när det gäller de här skålarna så kommer jag aldrig kunna tycka att de är snygga, än mindre tillåta någon i mitt eget hem. Jag skulle inte ens förvara toaborsten i en av dem.

Vi åt lunch i säkert två timmar på den nepalesiska restaurangen med bröd som ser ut som cykelsadlar och därefter gick vi till tempelkyrkan och stirrade upp på kopparn i taket en lång stund och kikade sen lite på borrhålen i väggarna. Vi gick igen när gudstjänsten började för att inte störa.

Vi hann med en lite runda inne på Kamppi också men de stängde kl 18 så då åkte vi hem. Micke tyckte busschauffören körde som en busstjuv och efterlyste en sån G-dräkt som astronauterna har. Jag tyckte det var en helt vanlig och dessutom ganska lugn busstur, vilket visar hur fördärvad jag har blivit här borta.

Vi var proppmätta efter nepalmaten men lyckades ändå klämma i oss det sista av godiset från dagen innan. Eftersom vi efter det inte var särskilt hungriga och jag dessutom inte orkade laga någon ordentlig påskmat fick det bli pastagratäng och till det ett kokt ägg (bara för att). Vi målade dock våra nougatfyllda Fazer mignonägg och åt hela respektive halva av dem, vilket gjorde oss ännu mer proppmätta och sockeröverdoserade.





Jag råkade tappa mitt ägg i bordet när jag skulle visa haren till Micke så jag fick laga det med en medföljande klisterlapp. Smidigt som bara den.


Färdigmålat, dags att smaka!

Ett kompakt nougatägg tar lite tid att gröpa ur och få i sig. Jag hade tack o lov lite självdiciplin och åt bara halva. Resterna mumsade jag i mig idag. Ett per år är nog ganska lagom.

Så var det då dags. Sist på menyn stod "memma", eller "mämmi" som det heter på finska.
Min mamma är i likhet med de flesta finnar helt galen i den här underliga efterrätten. Den görs på huvudsakligen rågmjöl, rågmalt och sirap och ser lite ut som halvfrusen plommonkräm (eller diarré om man nu ska vara frigjord och ärlig). Man kokar hela baletten så långsamt att det blir sött och det äts vanligen med socker och ovispad grädde - eller med vaniljsås fick jag höra nu i veckan (tror dock att det är något modernt påhitt och nåt sånt tänker inte jag hålla på med inte).

Jag har inte ätit memma sen jag var rätt liten av den enkla anledningen att jag inte gillade det. Har för mig att jag smakade lite snabbt för några år sen igen, men gillade det inte då heller. Erfarenheten säger dock att smaklökarna inte är helt omöjliga att bearbeta så i år var det alltså dags att försöka igen. Vi slevade upp lite gegg, strödde på rejält med socker och hällde över grädden. Min första reaktion var att jag satt och åt rågbröd. Rågbröd med mannagrynsgrötskonsistens. (Troligen var den här reaktionen bättre än en av utbytesstudenterna som hade tyckt att det smakade torkat öl.) Micke och jag tittade lite fundersamt på varandra, hällde på lite mer socker och gjorde ett nytt försök.

Jag vill inte påstå att det var äckligt, men det var inte heller någon delikatess. Det som var godast var egentligen grädden och då tyckte jag att det lika gärna kunde va. Idag gick jag upp med det som blev över i paketet till Thekla. Hon och vaniljsåsen kommer ha några trevliga memmakvällar ihop den här veckan. Själv laddar jag upp inför den schweiziska chokladen.

Lite efter klockan ett på natten blev jag väckt ur min medvetslöshet av Micke som ringde och talade om att han precis fått tag i en taxi ute på flygplatsen och var på väg hem till mig. Jag skulle få sällskap i påsk.

Eftersom helgdagar har en viss benägenhet att orsaka totalstängda affärer och långfredagen var just en sådan, fick vi försöka roa oss på annat sätt. Givna turistmål var domkyrkan och Usbenskijkatedralen. Endast den första var öppen men utsikten var fin från båda och var extra värd klättringen uppför alla trappor en dag som denna då solen sken som bara solen kan.

Dagen till ära var även domkyrkan inte bara kritvit innuti utan även försedd med lite färg. Tråkigt nog var den färgen svart.

Det slog mig när vi var där inne och kikade att just den här helgen faktiskt handlar om det som altartavlan visade. Även om jag faktiskt vet varför vi firar påsk måste jag säga att fokus, precis som under julen, är mer på mat och socialt umgänge. Det här året hade jag siktet inställt på memman.

Vi travade ner till salutorget då tanken slog mig att vi skulle kunna åka ut till Suomenlinna och vandra runt lite där när det ändå var så fint väder. Båten skulle dock inte gå förrän om en halvtimme och det blåste så dant att jag började bli lite tveksam. Blåser det ordentligt inne i stan kan man räkna med att det är stormstyrka där ute på ön. Vi var i vilket fall tvungna att äta lite och en kinarestaurangslunch (där jag lyckades översätta allt utom "sötsur sås" från den finska menyn) senare var varken jag, Micke eller våra matsmältningssystem så sugna på att röra oss några längre sträckor. Förvånande nog tog vi direkt efter lunchen en promenad på några timmar i södra delen av stan, vilket inte i och för sig var trevligt, men inte ett alltigenom nöjsamt bestyr då jag, nyfiken som man är, hade smakat lite sambal oelek och varit tvungen att dricka sjukliga mängder vatten för att tungan inte skulle trilla av, vilket resulterade i mer eller mindre kronisk kissnödighet. Mina två offentliga toaletter Stockmann och Sokos hade ju stängt så det vara bara att knipa igen.

Är den inte ljuvlig? Vem skulle inte vilja ha en sån här påsktupp att pynta med? (Förmodligen jag själv om sisådär en 5 år.)

Vi gjorde ett försök till att turista lite i Johanneskyrkan, men den var stängd. Hur man kan hålla en kyrka stängd under påsken övergår mitt förstånd, men så var det alltså. P.g.a. tvångstankar provade jag alla fyra dörrar men sen gav vi upp, tittade lite på kartan och funderade på vart vi skulle traska vidare. Det blev rätt mycket kartläsande under promenaden för jag har inte varit i södra delen mer än med bil och då har jag ändå inte vetat var jag var. Mitt lokalsinne är som ni kanske vet inte det bästa.

Södra delen av stan är värd att gå till av två anledningar. För det första finns det där en massa små, spännande butiker och för det andra finns det en massa stora, spännande hus. Eftersom butikerna var stängda fick vi fokusera på husen. Micke visade sig vara en riktig industriromantiker så medan jag tittade på svulstiga fasader spanade han in gamla fabriksbyggnader i tegel.

Av någon anledning verkade det vara poppis att anlägga fotbollsplaner precis vid kyrkorna. Fanns både vid Johanneskyrkan och här vid Mikael Agricola-kyrkan.

Är det förresten bara jag som får rysningar av det här tornet?

Minipåskliljor har sålts runt vartenda hörn i stan de senaste veckorna. Hade det inte varit för min schweizresa nästa vecka och det faktum att de brukar vissna på några dar hur bra man än sköter dem, hade jag kanske köpt en kruka med dem. Som det är nu får man passa på att njuta varje gång man får förbi en blomsterkiosk eller -affär.

Tänk om man kunde bo i ett sånt här hus en bit ut på landet eller iaf med en trädgård utanför. Kolla förresten på det röda och gröna huset till höger. När såg ni senast en sådan färgprakt på ett hus? Jag avskyr de äckelbruna eller grå snabbyggena man hittar överallt i förorterna. Inte lustigt att ingen vill bo där. Mer färg åt folket!

Lite rolig graffiti vi hittade på en av tegelfabrikerna nere vid varvet.

När jag väl insåg var vi var någonstans och att jag faktiskt åkt förbi med bil där ett flertal gånger var det ju givet att jag skulle visa den nya Viking Line-båten de håller på att bygga. Vi gick och gick och letade och letade men allt vi såg var den där grotekst stora, nya Tallink (de som köpt upp Silja Line) -båten som låg där och fullkomligt jäste i solen. Efter kanske en halvtimme gav vi upp, konstaterade att vi iaf hade sett en båt hålla på att byggas och bestämde oss för att gå. Jag tror jag ändrade planer sju gånger från det att vi bestämde oss för att gå, tills dess att jag av någon anledning ville gå in på en tvärgata och kika lite. När vi lutade oss ut över räcket i änden av den upptäckte vi varför vikingbåten hade varit så svår att hitta. Den låg precis bakom den andra. Det värsta var nog att den såg rätt liten ut i jämförelse men ändå är det Viking Lines största och ska bli en riktigt svulstig lyxkryssare.


Efter att ha velat tio gånger om vi skulle ta spårvagnen eller inte bestämde vi oss för att gå in mot centrum istället och ta den därifrån eftersom vi skulle slippa byta då. Bra som jag inte var på att läsa spårvagnskartan hoppade vi på den som gick åt fel håll. Den går dock runt, runt så det var ingen större fara och vi fick åka lite på spårvagnssightseeing.

Vi kikade lite på stadiontornet, i vilket jag vägrade att ens tänka på att klättra upp (av orsaker som jag ska berätta om en annan dag) och hoppade istället av på vad vi hoppades var en hållplats nära sibeliusmonunentet. Den här gången lyckades jag iaf med kartläsandet.

Solen gnistrade i monumentet lika mycket som turisternas blixtar i mina ögon. Vi stannade tillräckligt länge för att kunna konstatera att det fortfarande är ett jäkligt snyggt konstverk och sen tog vi spårvagnen in till centrum igen.

Fazers café vet hur man gör ordentliga skyltfönster.

Mitt favoritguldsmedsskyltfönster. Lite kitschigt nu men vanligtvis är det väldigt enkelt och stilrent. Samma gäller smyckena.

Vi tog en kopp te/kaffe på Kapellcaféet nästan nere vid salutorget, där jag även var med stickningsgruppen dagen innan. Den här gången fick vi dock lyssna på livemusik från pianot vilket verkligen förhöjde stämningen (och resulterade i att både jag och Micke gick och nynnade på filmmusiken från Gudfadern resten av helgen). Tydligen spelades det pianomusik varje fredag från kl 17.00 och alla var välkomna att lyssna. Det slog mig att jag precis hade översatt en skylt enbart skriven på finska och jag blev mäkta förvånad. Ibland känns det som att finskan bara överföll mig i sömnen och att alla skyltar runtomkring en dag bara plötsligt började betyda något istället för att vara ett myller av underliga bokstavskombinationer. Jag kan inte påstå att jag har varit den flitigaste finskastudenten så något måste ha hänt. Kanske var det någon som hällde ett läs-och-förstå-pulver i mina ögon.

Påsk eller inte, något som skulle upplevas var karelska piroger. Jag har efter överkonsumtion i början av vistelsen inte ätit såna på flera månader nu så när det väl var dags igen slog jag på stort (eller rättare sagt så hittade jag inga andra i affären) och jag köpte frysta, ogräddade piroger som skulle lagas i ugnen i 15-20 min. Jag hånade finlandssvenskans ordval "pirogerna behöver inte smältas innan de stoppas i ugnen /.../ om de är smälta behöver de inte vara inne lika länge" tills jag öppnade påsen som legat i kylen i två dygn. Hade pirogerna varit tinade hade jag varit glad, nu var smälta det enda ordet som passade in.
Vi pratar obakad rågdeg fylld med risgrynsgröt. Det är svårt att förstå hur något som blir krispigt i ugnen så totalt kan sakna substans i ogräddat tillstånd. Men skam dem som ger sig! Jag försökte få ut gegget ur påsen och lyckades forma något som mest likade sex högar av färdigtuggad mat.

Micke som aldrig sett en karelsk pirog i hela sitt liv var dock ganska positiv och peppande. De åkte in i ugnen, ut ur ugnen och penslades med lite smör och trots att de fortfarande såg ut som rena katastrofen så hade de den där krämiga, lena smaken som gör dem till min absoluta favorit av finsk mat.


Lätt att jag köper den här sorten igen, men nästa gång ska jag ta finlandssvenskan på allvar och låta de vara frysta tills dess att ugnen blivit varm. Smälta piroger är inget man imponerar på sina gäster med (även om smaken gick hem).

Jag har gjort mycket roligt och konstigt här i Helsingfors men det jag gjorde idag var så underbart att det lätt hamnar som nummer ett på topplistan. Jag och en grupp utbytesstudenter var på bakom-kulisserna-visning av operahuset.

Guiden var bra på att berätta, det var spännande att se alla saker man inte får se annars när man går på opera och ibland var jag så exhalterad att jag bara ville ta på allt, klämma på allt, prova att sätta på mig allt, att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Själva operabyggnaden är väldigt funktionalistisk utan en massa pynt. Den är byggd för att underlätta för de som jobbar där och för att fokus ska vara på pjäsen som framförs och inte på eventuella takmålningar (som jag vet att jag skulle ha distraherats väldigt mycket av) och därför är det här repkonstverket i princip det enda med färg man hittar i hela foaljén.

Nedre foajén

Första balkong. Rött från träet är den klassiska operafärgen, de svarta sätena är för att damernas klänningar ska komma till sin rätta och inte behöva tävla med brokadmönster i grälla färger och det blåa på stolsryggarna är för att finnarna, enligt guiden, inte klarar sig utan den färgen.

Syns en skymt av en skärm på utsidan av balkongen vi står på. Den är till för att skicka instruktioner från dirigenten. Jag fick dock inte riktigt kläm på hur det hela exakt fungerade. Har ett luddigt minne av färdigskrivna kommentarer från honom som sedan skrevs ner av andra på datorn och som sedan sändes via skärmen.

Beroende på sångarnas sinnesstämning kan ett stycke ibland variera 20 minuter i längd. Är sångaren uppåt kanske det går fortare, men är han eller hon deprimerad kan det gå långsammare. Dirigenten kan justera det till en viss grad, men inte för mycket för då kan det märkas p.g.a. otakt.

Vår guide visar konstverk som kan ses från utsidan av huset.

Amforan med barnansikten är gjord av en av de som jobbar på operan. Tror det var en av dansarna men jag är inte helt hundra. Totalt med alla tillfälliga arbetare och studenter som kommer för att lära sig något typ av handverk, jobbar det ca 1500 personer på operan. Det är svårt att förstå hur mycket folk det går åt till en enda pjäs när man bara är där och tittar.

Lite beroende på vilken pjäs det är så tar det 2-5 år från det att någon får en idé om att sätta upp den, till det att premiären är. Först tillsätts en grupp som undersöker varifrån man kan få tag på allt - musik, dirigent, dansare osv - vilka man måste betala för rättigheterna för pjäsen, vilka tolkningar man kan göra beroende på vad man får göra och hur det skulle passa publiken. Kläderna har de 6 månader på sig att göra från att de börjar skissa till att de ska vara helt klara. Alla skräddarsys efter personen som ska ha dem på sig och vissa måste göras i flera upplagor för att personen som har dem på sig svettas så mycket. Sångarna övar för det mesta hemma. Har de inte ett framförande på kvällen jobbar de åtta timmar som vanliga människor med att öva. Baletten däremot har dagliga repetitioner på operan.

Allting tillverkas på operan, kläder, belysning, peruker, skor, kulisser, allt. Vi fick se några av verkstäderna där de gjorde sakerna och jag blev helt till mig över att se alla kostymer. Operan har totalt ca 10000 dräkter på lager från tidigare pjäser vilket kräver en hel del underhåll bara det.

Ser ni hur stort det är?

Det var så mycket och så stort att jag inte ens vet om det här var samma rum eller om det var ytterligare ett. Är impad över arbetsytan de har iaf, det där bordet är troligen större än min lägenhet.

Vid det här laget kom det mest överförtjusta små pipljud från min mun men inga vettiga ord. En svart ballerinaklänning betyder vad jag vet Svansjön.

Glitter! Paljetter! Vilken dröm. Jag ville ta på allt, men det var se men inte röra.


Tänk er att få såna här teckningar och sedan omvandla dem till kläder. Kläderna får heller inte vara för tunga, de ska andas eftersom det är så varmt på scenen och allting måste vara välgjort så det inte börjar ramla av pärlor mitt i en pjäs. Inte sparas det på detaljerna heller trots att hälften inte ens syns när man sitter som publik.

Det sliter på både leder och skor att dansa balett. Vi fick gå och titta på dansarna när de hade dansrepetition. De hade haft uppvärmning i två timmar men rörde sig som om ingenting. Studsade som på fluffiga moln - vissa med och andra utan skor. Jag slogs av vilka underliga träningskläder de hade på sig. Alla möjliga konstellationer, färger och fromer. Hade det inte varit för att de rörde sig så graciöst hade det sett jättetöntigt ut.

Här målas det kulisser. Till vänster fanns en dörr som var lika hög som kulisserna och därigenom kunde man ta dem till scenen, hissa ner den nio meter och föra dem vidare till vart det nu var de skulle efter det. Allt utformat för att det ska vara så smidigt som möjligt för de som jobbar där.

Bakom scenen är det fullt med teknikprylar.

Vanligtvis får man inte gå ut på scenen men de gjorde ett undantag för vår grupp. Vi fick iofs inte gå ut på den riktigt stora men väl på sidoscenen precis bredvid. I taket hängde tusentals lampor och varje stång där man hänger dessa och kulisserna på kunde bära ett ton. För tillfället hände det kvar saker från Törnrosa eftersom de inte behövde utrymmet tills den skulle framföras igen, men annars måste man både plocka fram och sätta tillbaka allting före och efter varje föreställning. De har aldrig samma föreställning två kvällar i rad så ni kan ju tänka er att det blir en del plockande.

Mannen som var ansvarig för allt scenarebete berättade att det vanligtvis är runt 26-27 grader på scenen, vilket är bra för balettdansarna som ska hålla sig varma. Vad gällde sångarna som inte rörde sig lika mycket så var det deras problem enligt honom. Man förstod nu varför folk behövde byta kläder mitt under föreställningarna p.g.a. all svett.

Han berättade även att det är viktigt att hålla koll på temperaturen på scenen så att det inte blir för varmt. Vid 60-70 grader kan nämligen kläderna antingen börja gå sönder eller avges farliga gaser. Jag hade ingen aning om det tidigare men det är tydligen därför man inte får torka kläder i en bastu.

Vi fick även veta att golvet på scenen sviktar lite. Det är inte för att balettdansarna ska kunna hoppa högre utan för att det ska dämpa när de kommer ner. Känner på mig att det annars inte skulle vara många fungerande knän i den gruppen.

Sista stoppet var ett av greenroomen. Det här användes mellan scenerna när folk behövde byta kläder. Fyra pers i varje så enligt guiden var man tvungen att ha någon form av social förmåga.

Efter varje föreställning var det spurt till greenroomen. Varför? För att det bara finns en dusch och den som kommer först får gå hem först. Även och jag, och säkert många andra, tyckte att det här var det mest fantastiska vi varit med om, så är det vardag för de som jobbar där och de har ett liv även utanför operan.

Guiden lämnade av oss där turen hade börjat och fick sin applåd och jag började fundera på vilket datum som skulle lämpa sig bäst för att gå på opera på.

Innan jag flyttade hit hade jag, som några av er känner till, en lista med tre mål som skulle uppfyllas:

1. Lära mig finska
2. Lära mig dansa finsk tango
3. Lära mig kasta kniv

Vem kunde ha anat då att jag redan visste grunderna för en av punkterna? (Kanske t.o.m. två. Hur svårt kan det egentligen vara att kasta en kniv?).

ESN (gruppen som ordnar aktiviteter för utbytesstudenterna) har en del riktigt bra saker för sig. En av dessa är buddy-projektet, ett projekt där man får registrera sig som intresserad, välja tre intressen från en lista och tre saker man inte tycker om från en annan lista och sen hamnar man i en s.k. buddygroup där man förhoppningsvis träffar likasinnade. Meningen är att man ska träffa finnar såväl som andra utbytesstudenter och sen får man välja hur ofta man ska träffas och när. Min grupp håller fortfarande ihop sen i höstas och i den gruppen ingår bl. a. Säde.

Tydligen hade jag berättat om den här listan på någon av våra träffar för sist vi träffades för ett barquiz (och faktiskt vann!) så berättade Säde att det skulle hållas en tangokväll i Ravintola Kaisaniemi där de först skulle ha lektion och sen liveband som spelade tangomusik. Hon och hennes pojkvän John skulle dit och hon frågade om jag ville följa med. Om jag ville följa med?! Det måste vara århundradets underdrift, jag praktiskt taget räknade sekunderna tills att jag skulle få gå dit och drömde om tango på nätterna (nåja, kanske inte).


Igår var det så slutligen Dagen T, som i Tango. Stället visade sig vara ett sånt där riktigt gammalt danshak där hela byggnaden var byggd utifrån dansgolvet och följaktigen rund (dock stod det inte två bord mitt på dansgolvet som på bilden ovan). Mysigt, men det verkade som om byggnaden fortfarande levde i det förflutna för vi märkte inte av det minsta spår av luftkonditionering där och jag lovar att det blev varmt när minst 25 par klämdes på ett minimalt dansgolv och borden runtom var fullsmockade.


Lektionerna med någon gammal tangokändis vid namn Aira Samulin, var inte riktigt vad jag väntat mig. Jag hade hoppats på en timmes genomgång och sen lite dansande men så blev det inte. Det faktum att jag inte hade någon partner heller gjorde ju inte saken lättare men en kvinna på kanske 60 år förbarmade sig över mig. Jag kände mig dock lite associal för det här med att prata samtidigt som man försökte klura ut steg samtidigt var inte riktigt min grej.

Lektionen började iaf med att de bara satte igång att spela och så fick vi röra oss till musiken på valfritt sätt. Hade det varit wienervals harde jag ägt sönder dansgolvet men det är svårt att dansa tretakt när musiken inte vill. Jag som dessutom var en stjärna på foxtrot i somras hade totalt glömt bort stegen och utövade därför något som mer likande snubblande. Att det sen bara var kanske 7 par på golvet som faktiskt kunde dansa gjorde ju inte saken lättare. Det hela påminde mer om ett flipperspel än ett dansgolv.

Steg två var sen att lära oss den korrekta fattningen, vilken vi redan kunde så det blev en till runda flipperspel eftersom jag fortfarande inte kom ihåg foxtrotstegen. Något i min hjärna började dock vakna till liv vid slutet av låten och helt plötsligt sa det "pling!" och jag kom ihåg dem. Eftersom min partner (som dansade kavaljer) var ca 20 kg lättare än mig och kändes väldigt spröd var det lite svårt att få till någon ordentlig dans. Jag är van att dansa med Lars från doktorspromoveringarna och han är väldigt mycket stabilare, vilket gör att jag kan snubbla några steg (t.o.m. ganska många ibland) utan att det stör rytmen.

Trots att jag var glad över att foxtroten började komma tillbaka så var det ändå inte tango. Därför blev jag lycklig när låt tre på lektionen äntligen skulle ta itu med stegen. Först fick killarna ställa sig i en ring och tjejerna hålla sig ur vägen på sidorna ("männen och kvinnorna" var kanske mer korrekt för medelåldern låg väl på en 50-60). Det blev kaos och förvirring och enligt mig var det sjukt opedagogiskt att gå så fort fram med snurrar och allt på en gång - särskilt i det temopt hon hade. Sen var det våran tur. Jag sprang bort till Säde för simultantolkning av de finska instruktionerna, vilket medförde att jag tappade bort min "kavaljer".

Det magiska stegmantrat följde och trots oredan med folk som snurrade in i varandra och gick åt fel håll med fel fot så insåg jag: Det var foxtrotstegen hon lärde ut.

Total förvirring. Foxtrot = Finsk tango. Finsk tango = Foxtrot.

Vad var det här? Jag trodde att finsk tango var den övertempererade dansen man lekte som barn där man gick fram och tillbaka över golvet med armarna utsträckta framför sig som en plog. Tydligen inte. Visst visste jag att det fanns olika typer, den argentinska och den något lugnare, men i mitt stilla sinne (och med en temperamentsfull mamma som färgade håret knallrött i 15 år) så trodde jag ändå att finnarna skulle ha föredragit den argentinska varianten.

Efter att ha hört Annikki Tähti (ytterligare en tangokändis) framföra några gamla godingar på scen var det var bara att inse, den finska tangon var lika melankolisk som det sista, bruna höstlövet som faller från trädet. Men inte var jag ledsen för det (och inte var det heller begravningsstämning som man kunde tro efter den här beskrivningen), för nu visste jag att det här med att lära sig tango inte skulle bli så oöverkomligt som jag hade väntat mig.

Det var svårt att hitta kavaljerer men jag och Säde turades om lite att dansa, både det ena och det andra, med hennes pojkvän och varandra och en gång blev jag faktiskt uppbjuden och fick dansa tango med en som kunde på riktigt. Trots att stegen var desamma som i foxtrot så var det knepigt att komma in i rytmen. Tyvärr fick jag inte en andra dans på mig att riktigt få kläm på det hela för de bytte till någon studsig, livsfarlig dans där armbågar och fötter flög genom rummet och ingendera av oss visste vad det var för någon.

Vi stannade kvar till lite före elva, mest för att John hade köpt lotter och vi ville se resultaten. Trots att det inte blev så överdrivet mycket dansande för mig så var det kul att titta på de som verkligen kunde. Man märkte dock att de flesta av dem bara hade en uppsättning specialare som de körde om och om igen och då var det inte lika kul att titta längre. Något som var kul att se under hela kvällen var iaf gamlingarna på bortåt 80 år som körde på så att håret nästan flög av (det lilla som var kvar sen innan) och verkade ha bättre kondis än elitidrottare. Kvällens höjdpunkt var dock när de spelade jenka och hela salen nästan lyfte. Alla skulle ut på dansgolvet och det var skutt och snurrar så gardinerna virvlade och golvet sviktade. Jag blev förvirrad igen. Dansen på golvet påminde inte alls om den långdans som alla förknippar med namnet, utan det såg på pricken ut som det som jag alltid kallat för schottis. Tydligen var det också samma dans.

Ibland blir jag inte klok på världen.

Tänk dig att du sitter och skriver på datorn, kikar lite på klockan och den visar 12.53. Lugnt, du har en hel timme på dig innan du ska iväg. Ungefär en halvtimme senare tittar du på klockan och får en chock. Den är 13.22 och du har just missat din buss med 20 minuter. Med tanke på att det tar 25 minuter in till stan med bara en buss och du egentligen skulle byta för att komma till västra delen istället, är det här mer eller mindre en katastrof. Det enda du kan göra är att slita ur sladdarna ur datorn, skjuta sönder glödlamporna med slangbella (det tar för lång tid att strycka på en massa strömbrytare överallt), kasta sig ner i skorna, nerför trappen och ner för backen bara för att upptäcka att bussen gick för en minut sen och nästa går om nio. Med tanke på din synnerligen dåliga kondition är tiden tills nästa buss kommer samma som tiden det tar att hämta andan.

Det kommer en buss. Det är fel buss men du tar den ändå för du tänker att buss två du skulle bytt till för 20 minuter sen kanske är rätt iaf. Du hoppar av tre hållplatser längre fram. Det kommer en buss. Det är fel buss men den går tillräckligt mycket rätt för att du ska ta den.

Du skickar ett sms till kexet och blir sur över empatibristen i svaret tills du inser att det du skrev helt saknade spår av panikkänslan du själv i detta nu upplever.

Du förbannar att du inte satte på alarmet på mobilen som du hade tänkt, samtidigt som du försöker få dig själv att inse att så länge du sitter på bussen så finns det inget mer du kan göra, att hetsa upp sig är bara onödigt. Du hetsar upp dig ännu mer över att du inte kan sluta hetsa upp dig.

Du hoppar av bussen. Du springer som en galning till spårvagnshållplatsen, får väja för mer sansade människor med förmågan att läsa klockan rätt och därför inte har lika bråttom som du, bara för att få vänta på spårvagnen i 5 minuter. Under tiden får du inhalera röken från en man som står och bolmar precis bredvid dig och en protestaktion påbörjas nere i dina redan ansträngda lungor. Efter lite, inte helt och hållet fejkat, hostande slutar mannen bolma och du kan påbörja lungåterhämtningen.

Spårvagnen kommer. Du kastar dig på först av alla, livrädd för att den ska åka utan att ha öppnat dörrarna bara för att knappen inte fungerar. (Du vet att det kan hända för det har hänt förut.) Du förbannar det faktum att spårvagnen stannar på alla hållplatser vare sig det behövs eller inte, samtidigt som du lovordar dig själv för att ha tagit bussen såpass långt ändå. Bussen stannar nämligen tämligen ofta inte på busshållplatserna, vare sig det är nödvändigt eller inte.

Du kommer fram. Du har aldrig varit så lycklig över grön gubbe i hela ditt liv och springer över. Du väntar. Du har aldrig varit så frustrerad över röd gubbe i hela ditt liv och springer över, trots det tyskarna har försökt lära dig om att inte gå mot rött när det är barn i närheten. (Dock lyckas du först övertala din överaktiva hjärna om att det är dumt att bli ihjälkörd i onödan och tittar mycket noga på trafiken innan du springer över.)

Du vet efter mycken erfarenhet vilken väg som är kortast och springer. Din kondition har inte förbättrats nämnvärt på en halvtimme så du slutar springa. Du flåsar. Du har bråttom så du springer. Du slutar springa. Du flåsar. Folk tittar konstigt på dig.

Du stapplar in genom dörren, kastar dig ner på en stol framför anmälningsluckan och flåsar fram på ett språk som tycks ha vissa likheter med engelskan "Jag hade (märk tempus) en tid här kl 14. Allergicentrum. Eller jag menar labbet". Vad du däremot inte säger, som doktorn faktiskt sa veckan innan, är "I'm doing a prick test". Tjejen bakom luckan tittar konstigt på dig, du verkar ha en akut sjukdom så mycket som du flåsar. Hon knappar in något som måste ha minst samma omfattning som telefonkatalogen innan hon låter dig springa upp för trapporna till femte våningen. Eftersom du dock hör till den kognitivt högt utvecklade arten Homo sapiens sapiens, var fysiska arv du däremot inte riktigt tycks ha ärvt, inser du hissens överlägsna egenskaper och tar den istället.

Du ramlar ut på översta våningen, fullkomligt utmattad, där sköterskan precis läser upp ditt namn. Bara 7 minuter försenad. Om någon förtjänar en bragdmedalj i år så är det banne mig du!

---

Det tejpades en nummerförsedd tejpbit på min arm, droppades klara vätskor vid varje nummer, stacks i varje droppe med ett spetsig föremål och väntades en kvart. Enligt mig var jag allergisk mot minst 7 av 15 grejer - enligt sköterskan bara klibbal, timotej, hund och, mest av allt, dammkvalster. Det här med "perfect match" fick en något vidare betydelse när jag fick reda på att kexet också är jätteallergisk mot kvalster. Lika barn leka bäst.

Jag tiggde till mig lite medicin mot växter och hundar och frågade vad jag skulle göra åt kvalstrena. Vädra sängkläderna var svaret. Kändes ju inte så glamoröst. Antar jag kommer behöva städa mycket oftare nu i fortsättningen. Kanske är lika bra att flytta ihop med kexet direkt, då kan vi ju dela på städningen.

Det är väl bra att veta vad man är allergisk mot, men jag vet fortfarande inte vilket samband det här har med mina influensaperioder som var den egentliga anledningen till att jag sökte. Kanske immunförsvaret har fullt upp med att döda smådjur i min näsa så när det väl kommer ett virus så blir det överbelastat. Jaa, vem vet, jag är iaf glad att jag är student och inte har behövt betala för vården här hittills. Det är en av grejerna med att plugga i Finland jag gillar mest, att studenterna har ett eget "sjukhus".

Hade en trevlig kväll med sysslingarna idag. Vi åt äppelbiffar med fetaostfyllning och potatis och så givetvis kladdkaka till efterrätt, pratade en hel del, tittade på bilder från Milano och försökte reda ut vilka delar av min släkt som också var deras. Ett släktträd hade varit trevligt nu. Jag får ta och kika i den stora släktboken när jag kommer hem.

Det står nu en halv flaska vin på mitt fönsterbräde som rest från kvällen. Undrar vem som ska dricka ur den. Jag vågar inte för jag skulle bli så full att jag inte ens skulle hitta till min säng då. Tja men vinäger till salladen kanske skulle vara gott... Hur lång tid tar det?

Tyvärr slösades 3 av dagarna, veckan innan Mikael skulle åka, bort på två monstruösa möten och en utfärd till sponsorn i världens ände - Suolahti. Dock måste jag säga att denna gång var resan dit mer av ett nöje. Jag sov i princip 3½ av 4 timmars resväg, magen var i ordning och presentationen som jag och Mikael hade skrivit i 6 äckliga timmar (jag hatar att skriva presentationer när det tar så lång tid. Vid närmare eftertanke hatar jag allt som tar lång tid och som inte har med min fritid att göra) dagen innan gick bra. De gillade alla våra idéer, även om vissa krävde lite för mycket modifieringar av traktorn för den här gången. Det fina var att de valde ut min och Mikaels kombinerade idé som den vi skulle satsa på. P.g.a. arbetsbelasningstekniska skäl från min sida (kursen är faktiskt bara på 10h/vecka och person och jag tänker inte sitta i 30 h när jag inte får mer poäng för det) så sa jag att vi nog bara hade tid att satsa på den ena delen. Mikaels del var mer unik och förmodligen också lättare att få patent på så vi tog den. Känns lite dumt att jag inte kan förklara vad det är vi håller på med, men som jag förstod det så har de precis lämnat in en patentansökan nu och då vore det ju mer än bara korkat av mig att beskriva vad vi gör.

Ett julträd någon hade svetsat ihop på TaiK (konsthögskolan) där vi satt och skrev presentationen.

Också från TaiK. Man fick sätta upp lappar på olika ställen på helsingforskartan beroende på hur de var. Alternativen var:
rosa - romantiska
blåa - vackra
gröna - fula eller läskiga
röda - kompistätt område
orangea - alternativ sevärdhet

Ni kan ju gissa i vilken del jag bor.

Var i hela friden kom de gula lapparna ifrån? Kanske är sån där "konstnärlig frihet".

Bortsett från ändlösa idéväljarmöten, presentationsskrivningar och ytterligare idéväljarmöten så hann jag med en sväng förbi professorn för att se om jag kunde slinka in på kurser på två andra universitet istället (bl.a. TaiK). Jag skulle sammanställa en lista med kurser jag ville ta och sen skulle hon se hur dyrt det skulle bli (kostar pengar för HU om jag ska tenta kurser på andra universitet) och om jag kunde ta några av dessa. Får se om jag sammanställer den där listan eller inte. Satt precis och sökte lite kurser i studentportalen och hittade en som jag tror kan vara gruppsykologin som jag ändå skulle läsa hemma. Nu när Nordlys saftat på mig ett monstruöst stipendium (hade väntat mig kanske 1000-2000 kr när jag fick reda på det, och från början inte ett öre) vore det ju bra om jag uppfyllde kraven för det också, vilket bl.a. innebär att jag måste läsa kurser som jag kan tillgodoräkna. Kruxet är bara att jag inte vill tillgodoräkna det mesta som jag läser här eftersom det känns som kurserna hemma är av bättre kvalitet, eller iaf mer anpassade till vad jag vill jobba med.

I vilket fall, mötet med professorn piggade upp och hon sa även att jag kunde välja i princip vilken bok som helst och skriva en hemtenta på, vilket jag tyckte lät som en alldeles ypperlig idé. Jag hatar att skriva hemtentor för det burkar bli många, långa, sena nätter, men man slipper jag-kommer-sååå-kugga-tentan-för-jag-har-inte-pluggat-tillräckligt- och klarade-jag-verkligen-tentan?-ångesten. Hemtentor är helt enkelt ett ganska säkert kort om man vill suva åt sig poäng.

Näväl, allt var inte plugg och professorsmöten, vi hade en del svullkvällar också. Den första på tisdagen när vi först gick på restaurang och sen på bio. Eller allra först gick vi och köpte godis, vilket var en dum idé för jag köpte ungefär ett kilo (är man hungrig så är man och man måste ju få med minst 4 av varje sort). Min påse blev så stor att den inte fick plats i jackfickan, utan jag fick bära den i luvan istället. Kände mig som världens miffo och Mikael mobbade mig och sa att vi skulle ju iaf märka om påsen ramlade i backen för det skulle troligen orsaka en smärre jordbävning.

Nåväl, Satkar med sina sadelbröd var det som gällde även denna kväll. Mikael hade inte varit där och jag ville bjuda honom på något riktigt gott så det passade bra. Jag undrar om jag fick in fel kyckling för jag beställde vitlök, men såsen den var fullproppad med vanlig, gul lök. Lök som lök? Bröden var iaf sjukt goda denna gång med och för att undvika krig så beställde vi in fler. Efter två monstruösa luncher med tjejerna veckan innan hade jag lärt mig att lämna, men jag blev ändå proppmätt och det var nästan så vi fick rulla till bion. Eller rättare sagt, det är vad vi hade gjort om det inte var för att jag en halvtimme innan den började kom på att vi skulle hämtat ut de förbokade biljetterna en timme innan. Var bara att rusa iväg genom halva stan men en översvälld mage och en godispåse guppandes i luvan. Antingen var bion inte så populär, eller så var tisdagen ingen biokväll, för vi fick precis samma platser som vi hade förbokat ändå. Såg "Two nights in Paris" som i början var sjukt rolig och på slutet allvarade den till sig. Jag vet inte om det var paltkoman som satte in eller om den bara var för tråkig, men i vilket fall slocknade Mikael rätt bra i slutet så jag ägnade en kvart åt att sitta och peta honom i magen så att han inte skulle missa filmen. Nästan roligare än själva bion.

På torsdagen skulle vi ha åkt in till stan, tagit knasiga bilder i en fotoautomat och gått till en park i södra delen av stan (där jag, tro det eller ej, inte hade varit). Det blev för mörkt för parken och automaten var av typen "jävlig" för den skrev ut fyra versioner av samma bild istället för fyra olika som vi ville ha, men vi hann med en sväng till Mikaels kompis Jyrki (även känd som "björnen" eller "ölen" p.g.a. sitt efternamn) och satt där och pratade en stund.

Förutom besöket i Suolahti på fredagen, inkl. min något traumatiska körupplevelse med en automatväxlad bil mitt i snöstormens Finland (Mikael behövde också sova lite), slog vi världsrekord i fettsvull när vi träffade Marko och Hannu (två av killarna från nyår) för att äta och titta på film. Marko hade köpt 10 påsar (jag skojar inte) frityrmat, 3 flaskor rapsolja och hade med sig fritösen. Killarna inledde med bastu medan jag försökte att ställa in ögonfokuset på den abnormt stora TV:n Hannu hade. Efter den finska tvagningen var det dags att för ett sekel framåt inpränta den något kvalmiga lukten av flott i köket. Det blev pommes, lökringar, kyckling, jalapeños, mozarellapinnar och gudvetvad som stoppades i den bubblande fettbehållarn. Jag åt säkert 15 ostpinnar för att det var så gott men shit vad dåligt jag mådde efteråt. Ännu dåligare mådde jag av tanken på att det enda som hade gått att dricka till var något riktigt, sliskigt sött, nämligen den himmelska drycken coca-cola. 3 liter matloja, ost och en halvliter coca-cola, en kombination som skulle få vilken viktväktarledare som helst att hoppa ut genom närmaste fönster i ren fasa. Insulin kan man väl få tag på någonstans men tror ni att apoteket säljer galltabletter?

Helgen avslutades, precis som den förra, i Loviisa där Mikael skulle packa färdigt sin väska och säga hej då till päronen. Den här gången gjorde vi fisken och den blev en succé. Jag hann sticka klart en vante så jag hade måtten, men den andra fick vänta tills efter att han hade åkt. Yrket brevbärare finns ju fortfarande vad jag vet så man får se till att de har något att dela ut också.

Vi var iväg på en cykeltur också men vädret var så rått och kallt så vi åkte tillbaks ganska snart efter att vi hade tittat på de här murarna.

Jag leker älg.

Priset för helgens bästa kommentar (som jag dock inte hörde personligen) togs hem av Mikaels mormor där på söndagskvällen. Med tanke på att vi inte har pratat med varandra, eftersom jag inte förstår finska och hon inte pratar svenska, så är det underligt att jag har gjort så bra intryck på henne. Hon tyckte minsann att Mikael skulle köpa en ring till mig innan han åkte till Schweiz. Jag är hemskt smickrad, men att binda upp sig för resten av livet efter bra 1½ månad känns lite väl tidigt. Förlovningsringar har man om någon har friat, inte för att det ser snyggt ut.

Får ta och lära mig finska kvickt nu så jag kan börja prata med den där mormorn, hon verkar cool.

Sista dagen Lina, Louise och Chang var här rantade vi mest runt på stan. Blev lite mer fokus på shopping även om jag inte tror att någon köpte något. Med väskorna inlåsta på stationen lyckades vi avverka både Kamppi och Forum (kom på att vi gick till Sokos dagen innan och inte till Kamppi). Det var lite lurigt med förvaringsskåpen, men åt rätt håll så att säga. När mamma var här i höstas och vi använde dem då kostade de små 2 och de stora 3 euro. Nu satt det nya klisterlappar på dem med en höjning på 1 euro vardera, men det fina var att man fortfarande fick ut nyckeln efter att bara ha betalat det gamla priset. Dagens sensmoral: betala med så små valörer som möjligt så kan du komma undan billigare.

Torget utanför Kamppis galleria. Notera marimekkoryggsäcken i förgrunden. Jag vet inget annat folk som klär sig så speciellt som finnarna. Nu är en marimekkoryggsäck iofs inte så uppseendeväckande, men ni ska se mössorna. Om det inte vore för att det skulle vara så sjukt pinsamt om någon kom på mig och blev arg, så skulle jag lätt starta ett mössfotarprojekt. Det är det ena djurliknande, tofsprydda, svansutsmyckade föremålet efter det andra man ser på deras huvuden. Att titta på folk på stan har aldrig varit så roligt som nu.

Jag ser det nog som en medborgerlig skyldighet att tolka all konst jag kommer åt (fast jag hade nog fått en ordnigsvakt efter mig om jag klättrat högre än så här).

Vid magkurrningstid gick vi till Satkar, den nepalesiska restaurangen jag var på med kogvetarna för någon månad sen (eller var det mer...?). Jag åt så jag nästan sprack och det blev krig om bröden så vi fick utlysa en brödätarpaus så vi inte skulle äta för fort. Om sanningen ska fram var det nog jag som åt mest bröd och som utlös den där pausen. Men man måste ju ha lite förståelse, det är inte varje dag man äter bröd som ser ut som en cykelsadel.

Om det finns något de gör här hela tiden så är det att de bygger och renoverar. Så fort något är klart börjas det på något annat. I princip lika länge som jag har varit här så har de hållit på och grävt upp backen mellan gamla (Wanha) och nya studenthuset. Det som jag uppskattar är dock att de pyntar till det där de håller på och bygger så istället för ett gigantiskt lerhål (som bakom Kiasma) ser det ut så här:
Mysigt, och allt detta för en tillfällig gångtunnel. (Och för att förstöra stämningen kan jag säga att allt detta pyntande förmodligen beror på att folk har klagat så mycket på detta eviga fixande, donande och upprivande av asfalten.)

Ville visa Stockmanns maffiga julskyltning men det enda som inte var övertäckt och under ommöblering var sagofönstret för barnen. Vi ställde oss och tindrade lite med ögonen ivägen för en gubbe som ville ta kort på sitt barnbarn (fast barnbarnet verkade vara av en annan åsikt). (Kolla mössan! Jag kanske kan lyckas med det där projektet ändå om jag bara låtsas ta kort på något annat istället.)

Glitter, lampor, mys och mjuka djur som rörde sig fram och tillbaka. Nästan som ett riktigt sagoland. Jag förstår att det alltid var fullt med köande barn och halvstressade (de helstressade stannade säkert inte upp) julshoppande föräldrar där.

Släpade upp tjejerna i Alexi 13, en affär på 4 våningar (5 med restaurangen högst upp) mitt i stan. Jag var helt död efter dagen och fötterna gjorde ont så jag slöade i en fåtölj istället (gäspningen är autentisk). Bredvid mig satt en tämligen uttråkad man som förmodligen väntade på att frugan/flickvännen skulle shoppa klart så han kunde betala.
Jag gjorde ett tappert försök att hitta skor på skovåningen. Mikael skulle till föräldrarna i helgen och eftersom det bara var en dryg vecka kvar tills att han skulle åka så skulle jag haka på dit. Desperationen att hitta nya skor var alltså ett faktum, jag tänkte INTE åka dit i mina knappt ihopsittande, sunkiga, f.d. vita, numera grådassiga gympaskor. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det där med att skorna är det första man kollar på när man bedömer människor, men jag tänkte iaf inte chansa. Dessutom var det pinsamt varje gång mamma frågade och jag fortfarande inte lyckats hitta några skor. Det är ju inte som att det är direkt brist på skoaffärer i den här stan.

Vi hämtade ut väskorna igen från stationen och sen gick vi till Fazers café. Jag var fortfarande svullmätt efter Satkar men de andra tvingade i sig lite varm choklad och kaffe. Var även dags att intaga åksjuketabletterna inför nattens båttur över den stormiga Östersjön.

Det fina var att först efter att alla hade tagit sina så började Chang läsa bipacksedeln. Det verkade vara farliga grejer det där för man kunde tydligen drabbas av "torsk". Läs själva:

Fick ett sms lite senare på kvällen när de var ombord på båten att torsken nog hade börjat verka. Jag vågade inte fråga hur den tog sig uttryck.

När de väl var eskorterade till terminalen och ombordstigna på båten tog jag en promenad till salutorget. Meningen var att jag skulle gå tillbaka till Alexi 13 och köpa ett part gympaskor som jag kikat på lite tidigare, men kameran skrek så högt från ryggsäcken så jag var bara tvungen att fota lite. Har ju aldrig hänt förut menar jag.

Nästan lite förräderi att fota en Silja Line-färja men men. Båten närmast går till Suomenlinna och det var nästan så jag skuttade på den bara för att få ett litet äventyr. Med tanke på temperaturen och blåsten den kvällen hade äventyret förmodligen varit att sitta 5 timmar på sjukhuset medan läkaren transplanterade nya öron på mig. Tur att jag kom på senare att jag hade en luva.

Halt som bara den med all is. Ser ut som det regnar men det är faktiskt is överallt. Höll mig på avstånd för jag kände inte för att halka ner i vattnet.

Stadshuset

Salutorget med kvällens ihärdigaste kaffetält.

Saluhallen

Ramlade in på Sofiankatu (Sofiegatan) eftersom domkyrkan lyste så fint i ena änden. (Jaja, jag vet att det börjar bli lite mycket bilder av den där kyrkan, men den är ju så fin.) Upptäckte att hela gatan tjänstegör som museum samtidigt. Sitter såna upplysta infoskyltar (tänk busshållplatsreklamskyltar fast mindre) på jämna mellanrum och så står det en telefonkiosk mitt på gatan. Har attid undrat vad den gör där, men nu vet jag. Ska ta och läsa skyltarna någon dag också, den här gången var det lite för kallt och jag ville köpa de där skorna kvickt så jag kunde åka hem och träffa Mikael.


Som av en händelse tog jag vägen förbi Pertti Palmroth-affären där de säljer snuskdyra kvalitetsskor. Mamma hade pratat om att jag skulle köpa såna så jag fick ordentliga vinterskor men hittills hade jag inte hittat några vettiga vad gällde utseende, vinteranpassning och prisnivå. Jag var dock nu så trött på detta skoletande som pågått sen oktober, att jag var beredd att gå därifrån med blommiga gummistövlar, bara jag slapp mina stenhårda, trasiga gympaskor.

Gick relativt snabbt att bestämma mig för en modell, men sen skulle jag ju ha rätt storlek också. Man kan ju tro att det inte borde vara så svårt, men försäljerskan förklarade att just det materialet skulle tänja ut sig rätt mycket (hur mycket var dock lite svårare att få svar på) så jag skulle inte ta några som kändes för bekväma. Jag vet, det låter ju helt rubbat men så var det tydligen. Jag ägnade alltså en kvart åt att prova två olika storlekar av samma modell för att ta reda på vilken som var tillräckligt obekväm.

Jag hade gått in med stenhårda, söndertrampade, fula, dassiga gympaskor. Jag kom ut med ett par snygga, vattenavvisande, lågklackade (vinternapassat!), svarta mockastövlar som var så jäkla trånga och obekväma att jag bara ville skrika. Skrek gjorde jag också när jag stukade stortån bara genom att springa med dem. Den bredaste delen av mina fötter fick inte plats utan hela foten trycktes ihop som en halvmåne och det skavde så dant på högerhälen att jag allvarligt började fundera på fotförkortning.

Efter en veckas lidande vad jag nära att ge upp och gå och köpa nya skor i en halv storlek större (trots att de varit för stora i ena hälen). Då hände det otroliga, jag kunde använda dem utan plåster! Det var ren tur att jag upptäckte det för jag hade bara glömt sätta på ett nytt på morgonen innan vi gick. Ytterligare en halv vecka, lite snöblask och en himla rantande till olika platser och ställen senare upptäckte jag att jag inte kände av skorna längre, de bara satt där. Hade jag vetat att fukten skulle hjälpa hade jag satt mig med dem i badkaret redan första kvällen.

Jag tror att tanken med hela dagen var att vi skulle shoppa lite, men först var vi ju bara tvungna att besöka vissa sevärdheter i Helsingfors, sevärdheter som jag tyvärr redan sett artonhunda gånger och börjar blir lite lack på. Chang lyckades dock med sina fotoposer få in en ny dimension i turistandet så det var ett sant nöje att se alla platser igen. Till nästa gång måste jag dock komma på lite nya grejer för jag VÄGRAR gå till Tempelkyrkan igen (trots att den är ashäftig och alla borde se den).

Jag hade en något sånär planerad runda vi skulle gå, men jag lyckades ändra på den efter varje plats vi varit på så om tjejerna var annat än totalt förvirrade i mössan blir jag förvånad.

Vi gick förbi Brunnsplatsen på väg till Stockmann och fick se fenomenet "burriga duvor värmer fötterna på brunnslock". Bara för att sabba bilden var det såklart en duva som hoppade utanför och skulle ha smulor av oss, men precis innan hade alla duvor suttit på locket och inte en enda strosade runt på plattorna. Såg jättekul ut, särskilt som de fluffade upp sig så dant. Blev säkert dubbelt så stora.

Jag skulle till Lippupiste (biljettpunkten) inne i Stockmann och köpa operabiljetter till mig och Mikael, men när det bara fanns en enda biljett kvar till Carmen och resterande två föreställningar var slutsålda så kändes det lite kört. Förhörde mig dock om andra operor och tydligen går Trollflöjten någon gång i mars-april så den tänkte jag gå på. Har bara hört en massa om den, men vet inte hur den börjar eller slutar eller någonting (fast att Mozart har gjort musiken vet jag iaf). Måste bara vänta tills rysslandsresans datum är offentliggjorda så jag vet när jag kan åka till Schweiz också, och sen, först efter det, kan jag boka operabiljetten. Får hoppas det blir snart nu för biljetterna går rätt fort fick jag höra. Det fina är att parkett och första och andra balkong har studentrabatt. Halva priset - det ni!

När vi ändå var i krokarna kikade vi in på Eurokangas för Lina ville kika lite på tyg till en duk. Hon hittade inget med Chang blev lite såld på ett gardintyg. (Har du bestämt dig än om du ska ha det?) När vi ändå var inne på tygtemat och lämpligt nog på Esplanaderna kikade vi in i Marimekko (visste ni att mekko = klänning?) och Finlayson. Jag blev lite bitter i den sistnämnda för jag hade spanat in julpåslakan som det nu var halva priset på (iaf om man tittade på örngotten), men det verkade vara slutsålt.

Ville visa hamnen så vi drog oss nedåt. Inte särskilt långt dit, men ni anar inte vad man kan få ut av ett café och en staty, iaf om man heter Chang. Tror den här dagen var en bidragande orsak till att jag döpte om henne till "Kockobär" (kallar henne för "Bär" vanligtvis så hoppet var inte såå ologiskt stort).

Kaffekiosk på sommaren. Undrar hur man får plats med både en kaffekokare och en person där inne samtidigt.

Här fikade helsingforssocieteten ett antal årtionden tillbaka. Jag har dock fortfarande inte lyckats ta mig dit för att göra detsamma. Får väl slänga in det i schemat när Linda kommer och hälsar på någon gång i vår.

Och här kommer den, Changs egen tolkning av sjölejonen runt Havis Amanda. Likheten är slående, eller vad säger ni? Pryder numera min datorskärm i form av skrivbordsbakgrund.

Ett besök i saluhallen är ett måste. Kom en man och började peta på mig och sa att han kunde ta ett kort på oss allihopa (Mikael hade fått stanna hemma så jag kunde ägna mig helt åt tjejerna). Jag blev lite förvirrad först och trodde att han ville sno min kamera (det tror jag jämt att folk vill) tills han sa "för då kan ju ni ta en på oss" och pekade på sin fru. Franska turister av accenten att döma. Trevlig man, jag försökte ta ett så bra foto som möjligt.

Munkar!

Typiskt bås i saluhallen. Här säljs lite allt möjligt som pasta, marmelad och andra svindyra delikatesser. Finns även de som är specialicerade på kött, frukt, fisk, choklad eller korv. Min favorit är Vikströms som har den godaste nakki- och bastukorven jag någonsin ätit. Synd bara att det går ett CSN varje gång man ska handla något där, fast efter att ha provat Atrias gummismakande länkkorv är jag nästan beredd att offra de pengarna.

Det här är bland det läskigaste jag vet. Finnarna fullkomligt älskar de här siklöjorna (muikku) och äter dem så fort de får chansen. Jag frågade Mikael om det en gång och undrade om det verkligen vara HELA fiskar, man måste väl ändå ta bort huvudet? Efter svaret "klart att dom är hela" gav jag upp alla tankar på att någonsin smaka. Jag har lärt mig tycka om bastu nu men jag tänker INTE äta fiskhuvuden. Blä!

Det här tycker jag är lite schysst. Såhär i lövfria vintertider kan den genuine bastubadaren uppsöka saluhallen för att köpa sig ett påsförpackat torkat björkris att smiska sig med. Man kanske borde satsa på det här som affärsidé istället för sommarjobb; avverka några björkar, torka dem och sen sälja knippen för 5 euro styck. Man kanske kan bli rik.

Tog en sväng på salutorget också och kikade på turistprylarna de sålde där. Chang hade sitt eget sätt att testa kvaliteten på grejerna. En fingerborg i näsan kanske inte riktigt var vad som var tänkt med den. Jag säger bara det: Kockobär!


Lina och Louise tar det lite lugnare och spanade in årets pälsmode istället. Ren ska det tydligen vara i år.

Det blev lite bråttom med att komma till något ställe där vi kunde äta lunch så vi tog spårvagnen bort till Lasipalatsi istället för att gå. Åkte förbi "3 meder" och upptäckte att helsingforsbornas störtsta nöje hade blivit utfört igen; någon hade varit uppe och pillat på en av smederna. Undrar vad det stod på lappen.

Trädstammarna med utkarvade figurer ligger fortfarande kvar, och kan ni tänka er, helt utan vandalisering. Här ser ni min egen tolkningn av svanen.

Kinarestaurang med stans mest energiska servitris. Blev lite svårt i början att få dem att förstå att vi inte pratade finska och med Chang försökte de prata kinesiska. Hela konversationen slutade med att hon fick äta med pinnar.

Var på samma ställe med Mikael precis innan jul och beställde "dagens special". Var någon 4-delad måltid där jag inte var helt övertygad om alla delar (men vårrullen var grymt god) så jag ville inte ha den den här gången. Jag tog ananaskyckling som var helt otroligt god och tjejerna tog speciallunchen, vilken visade sig vara exakt samma som "dagens special" bara att den var 2 euro dyrare. Restaurangen lyckades fiffla bort min bananefterrätt också men jag snodde Linas eftersom hon inte kunde äta hela, så alla blev nöjda och glada och jag inte fullt lika fattig.

Målet med dagen var egentligen att shoppa på Kamppi och Forum, men p.g.a. mina ändras-varannan-minut-planer hann vi inte riktigt med det. Efter lunchen rullade vi bort till Tempelkyrkan och gick faktiskt igenom Kamppis köpcentrum på vägen, så det var nästan touch down. Är så trött på den där kyrkan nu så det blir inga bilder (den med koppartaket för er som inte riktigt kommer ihåg) men vi hittade en schysst turistshop utanför där en älg raggade upp Lina och Louise.

Hittade på vägen ner igen (kyrkan ligger på en kulle) världens mest färggranna skyltfönster.

Tror bestämt att vi gjorde en runda inne på Kamppi sen ändå innan vi begav oss hemåt igen. Varma smörgåsar blev det den här gången och vi var ju tvungna att smaka den rökta osten som vi hade köpt i taxfreebutiken på båten på vägen hit. Smakade mest rökt, men jag gillar ju det så det var gott.

Det fina med de här dagarna var att jag lagade mat och så hade jag några små hustomtar som helt frivilligt diskade åt mig. Hur bra som helst, jag borde ha behållit åtminstone en av dem.

Eftersom affärer får för sig att stänga när det är röd dag fick vi hitta på annat på nyårsdagen. Var ju bara tvungen att visa tunnelbanan med sin charmiga orangea färg så vi hoppade av bussen lite tidigare och kröp ner i underjorden vid Sörnäinen.
Man får lätt lite svindel i trapporna. Även om jag inte skulle testa så undrar jag alltid hur långt ner man skulle komma innan man dunsade i rulltrappan om man bara kastade sig rakt ut.

Sen 1:a december har de haft en skridskobana mitt på järnvägstorget. Jag har tänkt redan sen i somras, när jag först hörde talas om den, att jag skulle dit och leka lite Bambi, men jag hann inte innan jul så vi passade på nu istället. Man kunde hyra skridskor där och eftersom vi är fattiga studenter så fick vi lite rabatt på själva biljetten. För 7 euro hade vi den roligaste dagen på länge.

Chang hade aldrig åkt förut men hon lärde sig på fem minuter. Jag ser ju sjukt stadig ut på de här bilden, men kombinationen av nyslipade skridskor och det faktum att jag totalt saknar förmågan att bromsa, gjorde mig farligare än Jack Uppskäraren på isen. Mestadels hängde och klängde jag i ena änden av Mikaels arm och så fort han släppte kunde jag befinna mig i vilket hörn som helst av banan. Ramlade eller körde aldrig på någon, men jag lärde mig säga "Akta! Svensk på väg!" på finska bara utifall att. Det är i naturliga vardagssituationer man lär sig de viktigaste uttrycken i nya språk.


Lina och Mikael var som födda på isen, men några som förmodligen t.o.m. tillverkats på den var två ungar på sådär en 4 år som åkte som inget jag någonsin sett förut. Iklädda hockeytröjor och hjälmar med nät och en skridskokontroll bortom denna värld hade de lätt platsat i landslaget om det inte varit för att de knappt var en meter långa. Behövdes ingen hjälpställning till dem inte, men Chang ville hela tiden att vi skulle skaffa en till henne.



Rosiga kinder. Efter ungefär en timmes åkande började det kurra i magen så vi gick till Asematunneli under stationen och köpte lite piroger och pastejer innan vi lunkade iväg till Café Java och drack varm choklad och kaffe.

Potential för en efter-jobbet-öl eller -drink finns.

Sluuuuurp!

För att inte totalt gå vilse i fettförbränningsprocessen beslutade vi oss för att klättra upp i Torni igen och titta på utsikten. Givetvis klättrade vi med hissen.

Först gäller det bara att hitta rätt. Den här vägen ska man tydligen inte ta för det är en omväg. Det gick bara inte att förklara vad det var som var så kul med den här skylten eftersom vi inte kom på något vettigt kort ord för "vägen är omlagd p.g.a. reparationen så du måste ta den här istället för att komma fram".

Helsingfors by night och air.



På vägen tillbaka sprang vi på hetaste nyårsklänningen i ett skyltfönster. Tänk om man ändå kommit på idén med att klä ut sig i lila julgransglitter dagen innan!

Mycket ska man se innan ögonen trillar av med ett av de trevligare inslagen i Helsingfors gatukonst är det här växthuset fyllt av rosor som bara stod där en dag. Rutorna är lite underliga så om man inte stirrar in genom en i taget blir man lätt lite kalejdoskopig i huvudet.
Först trodde jag bara det var ett trevligt inslag i stadsbilden, men efter att ha tagit en närmare titt och sett nakna barbie- och ken-dockor hängandes upponer och i varandra mitt bland blommorna, samt några plastleksaker av typen "gris", "gigantisk myra" och "monstergorilla" var det inte svårt att lista ut att det rörde sig om ännu en attack av den moderna konsten.


Tog svängen förbi Kiasma och Mannerheim på sin häst och hamnade inuti Helsingin Sanomat-huset. Här snackar vi ljusgirlanger.

En pyntad ren hade de lyckats åstadkomma också. Visste inte att de hade affärer där inne, men så var det tydligen. Visste inte ens att det var öppet för allmänheten så sent på kvällen, men det var det tydligen också.


Sista etappen på promenaden blev Finlandiahuset som så här i juletid var upplyst med rött och grönt. Tur för mig att vi gick dit och tittade för här slutar man tydligen fira jul den 6:e januari och sedan dess har huset varit vitt igen.

Mikael skulle hem till sin syster där han sov sedan han sagt upp sin lägenhet, så han skuttade på sitt tåg till Espoo medan vi tog våran buss hem. Gjorde inget mer vettigt den dagen utan åt lite och började sedan ladda för morgondagens planerade shoppingrunda.

Bra som min hjärna är på att uppfinna inkompletta köpelistor på plats i mataffären hade vi glömt att köpa hälften av grejerna till nyårsaftonsmiddagen. Sen bjöd vi in 3 av Mikaels kompisar också (en kille till varje tjej ;)) så det var bara att vandra iväg till mataffären igen. Jag hade räknat med en rejäl sväng till stora köpcentrat Sello borta i Espoo, men vi lyckades slöa så mycket på morgonen och gick vilse i mataffärens övervåning (jag visste inte ens att den fanns) så vi hade till slut bara två timmar på oss att shoppa loss.

Vi inledde rätt starkt med att jag glömde bort att stället låg i Espoo (= extraavgift på bussen) så vi halvplankade lite genom att bara köpa helsingforsbiljett. Jag upptäckte till min stora förvåning (samma sak varje år) att det var mellandagsrea och att saker faktiskt hade kommit ner i hanterbara priser. Tyvärr hade inte modellerna på kläderna kommit ner i hanterbar ålderskategorianpassning så jag köpte inget ändå. Döpte däremot om Anttila till Tanttila p.g.a. alla helylleplagg (och då menar jag inte att de var gjorda av ylle). Tror jag provade minst 18 par skor, för nu fanns ju chansen att hitta ett par billiga vinterskor, men nehej, inget var gott nog för fröken Larsson. Kände mig som en gnällig femåring med beslutsångest när jag yrade runt där.

Vi gav till slut upp utan att ha spenderat ett öre och åkte hem för att förbereda middagen. Halplankningen hade dock satt sig i ryggmärgen så jag hade inte en tanke på att trycka på 2:an på biljettmaskinen förrän jag såg Mikael göra det. Förvirring uppstod när jag försökte förklara för tjejerna att de skulle betala mera och ännu mer när busschauffören skulle förstå. Det hela slutade med att jag klämde ur mig en mening på finska ("Vi åker till Helsingfors", men eftersom finskan saknar futurum så blev det t.o.m. rätt tempus) som han faktiskt förstod! Jag tillbringade bussturen hem med ett saligt leende på läpparna.

Trots litet kök så var själva matlagningen inget problem. Det var däremot det faktum att jag bara har två stolar och vi skulle bli 8 pers. Det hela löstes med att vi tillfälligt stal en hel parkbänk från balkongen på våningen över och släpade ner i lägenheten. Sen tog vi min fullkomligt värdelösa skohylla som inte får plats någonstans och min kusins mycket användbara vikbara extramadrass och använde som stolar.

Menyn bestod av två klara favoriter och en ersättare av den överproducerade kladdkakan:

Förrätt:
Fullkornstoast med rökt medvurst, brieost, sallad och körsbärstomater

Huvudrätt:
Ungsbakad ädelostfisk med pressad potatis och sherrysås.

Efterrätt:
Fruktsallad med vaniljglass

Duken som är sydd för mitt köksbord var aningens för kort för skrivbordet men nyårsservetterna som jag fick i julklapp av min moster kom väl till pass. Hittade lite schyssta julstjärnor i filt på Tiimari som vi också pyntade med. Ljuslyktorna som ser lite skumma ut på den här bilden är de jag fick av kusinen. De är förresten skumma på riktigt också för färgen pendlar mellan grön och rosa (lila, enligt Chang) beroende på ljuset.

Tydligen var det lite svårt att hitta hit för min adress är lite underlig så den siste (Marko), kom först när vi alla var klara med varmrätten. Jaakko verkade inte ha problem att hitta men han hade nog fått en något mer detaljerad vägbeskrivning än Hannu, som varit runt i halva stadsdelen och letat efter rätt hus.

Det var extremt dåligt med konversationen runt bordet så jag fyllde upp med vin så fort någon bara hade smuttat på det. Blev inte bättre förrän precis innan vi skulle med bussen men sen jädrar började folk prata. Tydligen hade jag varit lite för frikostig med vinet för någon blev lite väl på lyset (inga namn nämnda dock) och var lite bitter över sitt tillstånd när vi sen skulle gå och lägga oss. Pinsamt nog fick vi bara i oss två av de 24 öl vi hade köpt på båten (och de 22 står fortfarande här och väntar på att någon annan än elementet ska förbarma sig över dem).

---

Vi åkte in till senatstorget för att titta på fyrverkerierna därifrån. Kyrkan var upplyst med blått ljus så givetvis var jag tvungen att ta minst 18 kort i 10 olika vinklar. Var några underliga vita kattmonster (så såg de ut iaf) som dansade indiandans på trappan och sen fanns det en scen på torget där de hade någon form av uppträdande. Jag tittade inte riktigt dit så jag vet inte vad de höll på med.

Här har vi hela lasset (jag representerad av en snutt av min rosa vante).

Hahaha! Bajamaja.fi. Även finnarna behöver lätta på trycket ;)

Fortfarande 2007...

På andra sidan nyår...

Det var en otrolig känsla när klockan slog tolv och de började spela Finlandia på högsta volym samtidigt som raketerna började dåna (ok, det tjuvstartades minst en timme innan, men ändå). Tyvärr var huvudfyrverkerierna inte lika maffiga som tävlingen jag såg i höstas, men tydligen skulle det vara samma lag som vann då som stod för dem. Men jag kanske kollade åt fel håll eller så blev jag lite distraherad av den raket som något pucko brände av nästan vid örat på oss. Jag undrade dock lite över några (från en konkurrerande, troligen privat fyrverkerishow precis bredvid) raketer som bara hade en gnista men som lyste hur länge som helst tills Mikael upplyste mig om att det var nödraketer. Nyårsafton måste vara världens mest otacksamma natt att gå på grund på.

Vi träffade Mikaels syster och man på andra sidan torget efter hela showen och fick en till raket i örat. Skitkul. Passade på att ta lite fler bilder av kyrkan från en ny vinkel. Det gäller ju att passa på ;)

Jaakko, Hannu och Marko partade vidare någon annanstans i stan medan vi åkte hem. Var väl hemma vid ett - halv två någon gång och slängde ut bänken och möblerade tillbaks lägenheten igen så vi skulle få plats med alla madrasser och extrasängar. Fullt hus! Var väldigt nöjd med årets nyår, ett av de bästa måste jag säga. Trevligt sällskap, bra mat, riktiga fyrverkerier och en och annan nyårspuss.