Norden runt på 80 timmar
Lite så kändes det faktiskt när jag och Mikael gjorde en snabbvisit till mitt kära hemland. Det var dags för doktorspromovering igen och chefen Anders hade smiskhotat om jag inte kom dit. Inföll bra med månaden maj = då-jag-måste-flytta-ut-ur-min-lägenhet-i-Helsingfors, så vi packade bilen full till något som hade varit bristningsgränsen på Skodan, om det inte var för att vi nu hade en annan, större bil. Den blev därför bara "jättefull".
Jag som har en förmåga att leka sinuskurva med gaspedalen fick på den här resan uppleva fördelarna med automatväxlad bil med autopilot. Synnerligen sympatsik funktion, särskilt som någon varit och fifflat med trafikreglerna och ändrat fortkörningsgränsen från "+10% är ok" till "kör du fortare än 3 km/h över hastigheten sätter vi dit dig ditt as!!". Jag vet inte hur det är med resten av världen men hälften av min koncentration går p.g.a. detta åt till att stirra ner på hastighetsmätaren varannan sekund istället för att titta på trafiken. Vilket är farligare - en som kör fort eller en som inte har ögonen på vägen?
Helgen var överfull av aktiviteter och det enda vi hann se av hemmet var frukostbordet och sängen och det var knappt att vi såg dem heller för vi var så trötta hela tiden att ögonen gick på halvvarv. På väg tillbaka när vi var i Åbo (båten gick inte till Helsingfors alls den dagen) gick jag runt med bara ena ögat stängt så att jag kunde sova samtidigt som jag försökte verka som en normal människa ute i världen. Ni kan ju gissa hur det gick.
Hemma hann vi iaf med att träffa fem galna flasklamm, min syster med barn, min f.d. chef samt fyra andra kompisar (bortsett från de som jobbade på promoveringen). På fredagen jobbade jag från 16.30 till 23 och på lördagen var det full rulle från halv tio på morgonen till bortåt två på natten. När man sen inte bor precis runt knuten tog det kanske en timme extra innan man kom hem och i säng efter det. Blev ingen vidare sovmorgon på söndagen heller för då for vi till Stockholm och hälsade på Mikaels faster och hennes familj. God mat bjöds det på, men den där svindyra kaffemaskinen som ingen riktigt tycktes förstå sig på var jag lite skeptisk till. Samma sak med tepåsarna där man fick fylla på med löste själv och sen lägga i koppen som en vanlig påse. Detta för att "metalltesilarna var så osmidiga". Vissa saker borde tas ur NK:s sortiment av både det ena och andra skälet med främst av miljöhänsyn. Jag behöver iaf inte slänga min metallsil efter varje gång.
Promoveringsceremonin och festen efteråt gick prima ballerina och som vanligt överträffade maten sig själv, även om jag var lite missbelåten över att vi marskalker denna gång fick "den estetiskt mindre tilltalande" maten vilket innebar att någon hades glömt fylla på ordentligt med potatis till varmrätten och slabbat ner min ufo-liknande efterrättstallrik med rabarbersoppa. Tack och lov hade någon haft lammet inne i ugnen för länge, vilket passade mig utmärkt eftersom jag tycker att rött kött är bland det läskigaste som finns. Smaken på maten och särskilt hälleflundran i vitvinsmarinad gick inte att klaga på i något avseende och bordsgrannen blev nöjd då hon inte bara fick min utan även svärsonens tillhörande blåmussla. Jag kände att den kvällen inte var rätt kväll till att ta reda på om jag är allergisk mot skaldjur (eller så tycker jag bara det är läskigt med djur som har samma konsistens som en kokt studsboll) så jag lät bli.
Jag hade kunnat fira att jag klarade av mitt uppdrag att under ceremonin läsa upp namnet på varenda doktor (alltså inte några läkare utan de som blivit klara med sin doktorsavhandling) med neutral, jämnt betonad fröken ur-röst utan att hosta, rapa, nysa eller kommentera det som hände på scenen i micken så att alla hörde, med att sänka de 2+2+2 glasen vin vi fick till middagen, men det var bilkörning dagen efter som gällde så jag fick decimera intaget. Eftersom jag bäljt i mig några flaskor manuellt avkolsyrat mineralvatten för att får ur mig annat än smackande läten (och rapar) under namnuppläsningen kändes inte Loka som det mest tilltalande alternativet heller så det blev vin ändå till maten. Blev lite nostalgisk när jag insåg att det mousserande vinet som serverades till efterrätten (kardemummapanacotta med raparbersoppa och marinerade jordgubbar) var samma som jag haft med till champagnefrukosten på min student. Allt mousserande vin borde smaka som Asti, det får iaf inte munnen att dra ihop sig som en krampande muskel av surhetschocken.
Jag fick alltså ta det lugnt med drickandet, men någon som inte gjorde det var musselkvinnan mittemot som vid slutet av middagen skrattade så hon nästan ramlade av stolen, trots att inte en människa som var någorlunda nykter kunde få något vettigt ur landshövdingens (tämligen berusade) tal. På det hela taget tyckte jag dock att talen var enormt underhållande den här gången även om körerna inte var sådär överexhalterande som de brukar vara. Fint, men inget speciellt skulle jag säga, men det berodde kanske mer på att jag just då satt och koncentrerade mig på att inte börja hälla första bästa vätska - vilken som helst hade gått bra- i mina ögon för att blöta upp de förtorkade linserna som satt där och skavde. Det gick dock att stå ut med och sällskapet var så trevligt (hamnade bredvid en kogvetlärare från Skövde) att det här på det hela taget nog var en av de trevligaste middagarna jag varit på. Det enda som förstörde stämningen var att en brett flinande pojkvän dök upp i slutet av middagen och meddelade att Finland hade spöat skiten ur Sverige i bronsmatchen i hockey-VM. Hmpf! Jag hanterade det dock på ett mycket moget och sansat sätt för att visa att jag visste kunde hantera förlusten och sa: "Men jag har ju flyttat till Finland ju!".
Och flyttat i Finland har man också gjort... snart iaf. Idag får vi flytta in i den nya lägenheten. Jag får inte behålla min eftersom min tid som utbytesstudent är över och Mikael fick säga upp sin när han drog till Schweiz och har inte hittat en ny än, så vi hyr hans kompis lägenhet över sommaren när kompisen testar att flytta ihop med sin flickvän. Ett fasligt bärande av kartonger och skåp hitan ditan och jag kan knappt vänta tills jag får ett normalt hem igen. Hoppas dock att bristen på hem gör att datasalen och hemtentan känns mer lockande eftersom frågorna måste bli klara den här veckan. Tvång burkar få fart på maskineriet, får bara hoppas att jag inte känner något "tvång" att skriva mer blogg förrän den är klar.
Jag som har en förmåga att leka sinuskurva med gaspedalen fick på den här resan uppleva fördelarna med automatväxlad bil med autopilot. Synnerligen sympatsik funktion, särskilt som någon varit och fifflat med trafikreglerna och ändrat fortkörningsgränsen från "+10% är ok" till "kör du fortare än 3 km/h över hastigheten sätter vi dit dig ditt as!!". Jag vet inte hur det är med resten av världen men hälften av min koncentration går p.g.a. detta åt till att stirra ner på hastighetsmätaren varannan sekund istället för att titta på trafiken. Vilket är farligare - en som kör fort eller en som inte har ögonen på vägen?
Helgen var överfull av aktiviteter och det enda vi hann se av hemmet var frukostbordet och sängen och det var knappt att vi såg dem heller för vi var så trötta hela tiden att ögonen gick på halvvarv. På väg tillbaka när vi var i Åbo (båten gick inte till Helsingfors alls den dagen) gick jag runt med bara ena ögat stängt så att jag kunde sova samtidigt som jag försökte verka som en normal människa ute i världen. Ni kan ju gissa hur det gick.
Hemma hann vi iaf med att träffa fem galna flasklamm, min syster med barn, min f.d. chef samt fyra andra kompisar (bortsett från de som jobbade på promoveringen). På fredagen jobbade jag från 16.30 till 23 och på lördagen var det full rulle från halv tio på morgonen till bortåt två på natten. När man sen inte bor precis runt knuten tog det kanske en timme extra innan man kom hem och i säng efter det. Blev ingen vidare sovmorgon på söndagen heller för då for vi till Stockholm och hälsade på Mikaels faster och hennes familj. God mat bjöds det på, men den där svindyra kaffemaskinen som ingen riktigt tycktes förstå sig på var jag lite skeptisk till. Samma sak med tepåsarna där man fick fylla på med löste själv och sen lägga i koppen som en vanlig påse. Detta för att "metalltesilarna var så osmidiga". Vissa saker borde tas ur NK:s sortiment av både det ena och andra skälet med främst av miljöhänsyn. Jag behöver iaf inte slänga min metallsil efter varje gång.
Promoveringsceremonin och festen efteråt gick prima ballerina och som vanligt överträffade maten sig själv, även om jag var lite missbelåten över att vi marskalker denna gång fick "den estetiskt mindre tilltalande" maten vilket innebar att någon hades glömt fylla på ordentligt med potatis till varmrätten och slabbat ner min ufo-liknande efterrättstallrik med rabarbersoppa. Tack och lov hade någon haft lammet inne i ugnen för länge, vilket passade mig utmärkt eftersom jag tycker att rött kött är bland det läskigaste som finns. Smaken på maten och särskilt hälleflundran i vitvinsmarinad gick inte att klaga på i något avseende och bordsgrannen blev nöjd då hon inte bara fick min utan även svärsonens tillhörande blåmussla. Jag kände att den kvällen inte var rätt kväll till att ta reda på om jag är allergisk mot skaldjur (eller så tycker jag bara det är läskigt med djur som har samma konsistens som en kokt studsboll) så jag lät bli.
Jag hade kunnat fira att jag klarade av mitt uppdrag att under ceremonin läsa upp namnet på varenda doktor (alltså inte några läkare utan de som blivit klara med sin doktorsavhandling) med neutral, jämnt betonad fröken ur-röst utan att hosta, rapa, nysa eller kommentera det som hände på scenen i micken så att alla hörde, med att sänka de 2+2+2 glasen vin vi fick till middagen, men det var bilkörning dagen efter som gällde så jag fick decimera intaget. Eftersom jag bäljt i mig några flaskor manuellt avkolsyrat mineralvatten för att får ur mig annat än smackande läten (och rapar) under namnuppläsningen kändes inte Loka som det mest tilltalande alternativet heller så det blev vin ändå till maten. Blev lite nostalgisk när jag insåg att det mousserande vinet som serverades till efterrätten (kardemummapanacotta med raparbersoppa och marinerade jordgubbar) var samma som jag haft med till champagnefrukosten på min student. Allt mousserande vin borde smaka som Asti, det får iaf inte munnen att dra ihop sig som en krampande muskel av surhetschocken.
Jag fick alltså ta det lugnt med drickandet, men någon som inte gjorde det var musselkvinnan mittemot som vid slutet av middagen skrattade så hon nästan ramlade av stolen, trots att inte en människa som var någorlunda nykter kunde få något vettigt ur landshövdingens (tämligen berusade) tal. På det hela taget tyckte jag dock att talen var enormt underhållande den här gången även om körerna inte var sådär överexhalterande som de brukar vara. Fint, men inget speciellt skulle jag säga, men det berodde kanske mer på att jag just då satt och koncentrerade mig på att inte börja hälla första bästa vätska - vilken som helst hade gått bra- i mina ögon för att blöta upp de förtorkade linserna som satt där och skavde. Det gick dock att stå ut med och sällskapet var så trevligt (hamnade bredvid en kogvetlärare från Skövde) att det här på det hela taget nog var en av de trevligaste middagarna jag varit på. Det enda som förstörde stämningen var att en brett flinande pojkvän dök upp i slutet av middagen och meddelade att Finland hade spöat skiten ur Sverige i bronsmatchen i hockey-VM. Hmpf! Jag hanterade det dock på ett mycket moget och sansat sätt för att visa att jag visste kunde hantera förlusten och sa: "Men jag har ju flyttat till Finland ju!".
Och flyttat i Finland har man också gjort... snart iaf. Idag får vi flytta in i den nya lägenheten. Jag får inte behålla min eftersom min tid som utbytesstudent är över och Mikael fick säga upp sin när han drog till Schweiz och har inte hittat en ny än, så vi hyr hans kompis lägenhet över sommaren när kompisen testar att flytta ihop med sin flickvän. Ett fasligt bärande av kartonger och skåp hitan ditan och jag kan knappt vänta tills jag får ett normalt hem igen. Hoppas dock att bristen på hem gör att datasalen och hemtentan känns mer lockande eftersom frågorna måste bli klara den här veckan. Tvång burkar få fart på maskineriet, får bara hoppas att jag inte känner något "tvång" att skriva mer blogg förrän den är klar.
Kommentarer
Postat av: Micke
Neeej... Sebastian Tellier vann inte. Och Finland lyckades skicka ett bidrag som kom sämre än Sverige, det är lite av en bedrift. Greklands sockersöta bidrag gick rätt bra. Och nån halvkass låt från Ryssland vann. Men men, det kan ju va rätt kul med en Eurovisionfinal i Moskva.
Trackback
