johannalainen

Igår var det tre veckor och tre dagar tills jag ska åka. Tyvärr missade jag att dokumentera detta finurliga tidsintervall (tre är något av ett favorittal) eftersom jag var i T1 och drack öl. Prytzen hade avvinkningsfest eftersom han också ska iväg ett år. Han tjuvstartar lite dock för han åker redan imorrn (tvärt emot vad hans msn säger).

Tror ett frö av resfeber såddes på festen igår men jag tar fortfarande hem europamästerkskapen i att förtränga att jag ska iväg. Eller jag kanske har insett att jag ska åka men att jag sen ska stanna kvar i ett år och dessutom försöka mosa in ett helt språk i hjärnan har inte riktigt sjunkit in. Det kanske är de 15 kasusen som motarbetar mig...

För tillfället behärskar jag hela 0 hela meningar på finska (vilket är något av en bragd med tanke på att min mamma är från Finland, pratar med min moster minst en gång i veckan och då nästan alltid på finska), har noll koll på ordföljden och är lite rädd för deras dubbelkonsonanter. Men jag ska inte säga att jag inte har försökt. Efter patetfesten i vintras fick jag en intensivkurs i bastun i hur man säger "Jag heter Johanna" av just Johanna (som behärskar den totala mängden av "väldigt många" meningar på finska).

Ångestvrålen från 6 generationer finska förfäder hördes eka över Ryd när jag dagen efter hade glömt bort hur man sa.

Jag misströstar dock inte utan väljer att se det så här: för att erinra sig sådant man lärt sig behöver man bara försätta sig i samma tillstånd som man befann sig i när man kodade in informationen. Jag behöver helt enkelt bara spela laserdometurnering i 4 timmar, trycka en pizza i ett bastuomklädningsrum till bredden fullt av pateter och fylla mig med lika mycket bibvin (givetvis av samma druva) och därefter skutta ut och rulla mig två varv i snön så lovar jag att det kommer tillbaka.
...det här kommer bli ett tufft år för min kropp.