johannalainen

Alla gånger jag har flyttat så har jag haft lite krångel med att få i ordning mina dagliga rutiner, men i det här fallet verkar det som att de fick sig en törn i slutet av vistelsen också. Jag måste säga att jag försummade min kalender å det grövsta vilket resulterade i att jag började uppfinna lite underliga mötestider. Skulle träna på redovisningen till den ökända "Christmas Gala" till traktorkursen i Otaniemi (har jag sagt att det är där tekniska högskolan ligger? Om inte så säger jag det nu så ni vet vad det är jag yrar om. För tydligehetens skull så kan jag ju säga att det är en del av Espoo.) men kommer på när jag sitter på bussen att jag skulle ha varit där då i just det där ögonblicket och inte en halvtimme senare som jag trodde. Nåja, jag blev inte fullt så sen och alla andra var ännu senare så vi hann träna på redovisningen lite innan vi körde den för resten av gruppen också.

Gick väl hyffsat med framförandet, jag hade en del jag behövde få bättre koll på men jag var inte särskilt nervös. Hade väl inte fattat riktigt vad det var frågan om än. Lite ironiskt det hela att en av anledningarna till att jag tvekade att anmäla mig till kursen var att det skulle redovisas inför hela klassen (15 projektgrupper med 8-11 pers i varje) två gånger och då alltid på engelska och sen var jag en av dem som anmälde mig frivilligt till presentationsgruppen. Kan väl konstatera att mitt självförtroende när det gäller engelska har blivit mycket bättre.

På något vis tror jag att det är lättare för mig att prata engelska hela tiden för jag har inget val, medan de som bor där kan prata finska med resten av gruppen och ändå bli förstådda. Blir lite irriterad ibland på vissa som knappt ens försöker, men om jag känner mig rätt så hade jag nog också varit sådan om jag varit i deras situation och det bidrar ju till viss del till att jag blir mer motiverad till att lära mig finska även om det gått väldigt segt hittills.

Efter träningen stannade jag kvar och åt "lunch" (måste verkligen skärpa till mina matvanor) med Linda och det tog ungefär en minut innan hon frågade om mig och Mikael. Haha, jag hade väntat mig det för hon hade inte sagt något om det tidigare.

Åh! Men det roligaste var ändå innan vi gick och åt och hon skulle fixa något med datorn i deras "gillesrum" ("sektionsrum" är mer ordet vi skulle använda på LiU) och det kom fram en hel hord maskinare och undrade vad vi var för några och skulle visa mig deras hemmabygda koskenkorvatimglas och någon automatisk shotmaskin (som jag mer trodde var till för att slå ut framtänderna på folk med). Verkar vara fattigt med tjejer på det där stället, märks inte bara på uppmärksamheten man får utan även på att man får ju gå en mil bara för att komma till damtoan.

---

På onsdagen kravlade jag mig till sista finskaföreläsningen där vi egentligen bara skulle få tillbaka proven, men läraren ändå han gå igenom "finskans viktigaste verb" (tehdä = att göra) samt repetera lite partitiv. På något underligt vänster lyckades jag sätta en 5:a och hade rätt på det mest jag var övertygad om att jag hade skrivit fel på och fel på det som var alldeles för lätt. Favoriten var att jag hade skrivit satayksitoista (111) när det egentligen stod 110. Tja, men det började ju på 11 iaf. Skyller på influenser från tyskan som vänder numrena bak-o-fram. Fick även veta att det finska betygssystemet är lite annorlunda mot det (eller snarare de) jag är van vid. Även om 1 inte är sådär superbra så är alla steg mellan 1-5 fortfarande "godkänt". Helt plötsligt kändes den där 4:an på min andra tenta som ett riktigt lysande resultat.

Efter detta var det dags att bege sig till Otaniemi och lite sista-minutenträning inför Christmasgalan senare den eftermiddagen. Jag började bli något stressad för den men hade fortfarande lyckats förtränga det rätt bra. Lunchade (och för första gången på länge var det riktigt god mat) med Mikael och sen fick han för sig att vi skulle åka och köpa den där vinterkappan som jag hade tittat på söndagen innan. Jag var lite tveksam eftersom jag vill träna på redovisningen och nästan hade gått in i "presentations-mode", d.v.s. alla yttre intryck förträngs och jag går ner i känslomässig dvala, men blev övertygad att det inte skulle ta så lång tid.

Kikade runt i lite andra affärer först och så gick vi till Esprit där de hade fått in en storlekt mindre sen förra gången jag var där. Kunde konstatera att den inte satt särskilt bra så jag bestämde mig för att köpa den andra kappan ändå. Skulle bara ta mig en sväng förbi bankomaten och kontrollera att jag hade tillräckligt med pengar på kortet och det hade jag. Trodde jag. Väl i affären och efter att ha betalat en del kontant så säger mannen i kassan att mitt kort inte funkar. Jag bara "öööh... men det fungerade i bankomaten för 5 minuter sen". Slutade med att Mikael fick betala och jag fick dåligt samvete över att ha lånat så mycket pengar i flera dagar framåt (närmare bestämt tills idag när jag äntligen kunde betala tillbaka).

Jag var iaf sjukt nöjd med kappan och åkte glatt tillbaka till Otaniemi för att träna in det sista av redovisningen. Gick inte direkt felfritt och jag började bli nervös över att jag skulle prata för mycket om en av mina två delar, eftersom vi blivit upplärda på LiU att håller man inte tiden, så stänger de av mikrofonen. Började tycka att det var en dålig idé att gå med på att ta det mesta (tyckte jag då iaf) av redovisningen men det var ju lite sent att göra något åt det då.

Själva galan (det där namnet känns verkligen malplacerat) blev en riktig nagelbitare eftersom vi redovisade som nr 10 av 15 och jag blev bara nervösare och nervösare efter varje eftersom alla andra som presenterade verkade så oberörda. Blev inte bättre av att vi upptäckte att det inte fanns någon dator att kika på från där vi skulle stå heller utan ville man se slidesen fick man vända sig och om stirra upp mot duken på väggen. Folk verkade dessutom ha väldiga problem med fjärrkontrollen för den bläddrade baklänges eller för mycket lite då och då. Jag passade på att kika på den i pausen och man behövde ju inte vara kogvetare för att se vad det var för fel på den. Istället för en framåt och en bakåtknapp så hade de satt ett rullhjul mitt på, ett hjul som tydligen snurrade åt fel håll.

På väg fram till scenen kom den riktiga paniken. Jag hade INGEN ANING om vad i hela friden jag skulle prata om, jag visste inte vilka slides vi hade och jag hade inte den blekaste om vad det var för projekt jag jobbade med. Hoppades på att Linda skulle prata i en evighet så jag kunde hitta något sätt att smita därifrån på, men inte då. Hon lämnade över micken till mig och på något underligt vis tog ryggmärgen över och började styra mun och tal. Rösten svängde, jag stakade mig, jag sa fel, jag sa ingeting på en evighet för jag hade glömt bort ordet på engelska, jag fullkomligt darrade av nervositet.

Jag lämnade över micken till Jaakko.

Jag lyssnade.

Jag undrade varför han stod bakom pelaren där ingen i publiken kunde se honom.

Jag undrade vad jag skulle titta på, hur jag skulle se ut i ansiktet, var jag skulle göra av händerna. Jag funderade allvarligt på att be Linda ta resten av redovisningen eftersom jag inte skulle palla.

Jag fick tillbaka micken. För sent att backa ur. Jag pratade om något som jag för mitt liv inte kan minnas nu. Jag var fullkomligt livrädd för att snurra hjulet på fjärrkontrollen åt fel håll och tog vad som kändes som en timme på mig varje gång jag skulle byta slide. Jag snurrade hjulet åt fel håll. Jag sa "SHIT!". I mikrofonen så alla hörde dessutom. Jag bestämde mig för att göra ett avbrott. Jag tog upp fjärrkontrollen och viftade lite med den i luften och sa "Det här är bland det sämsta jag har sett. Den borde tas med i nästa års projekt så någon kan förbättra den." konstpaus "Ni borde anställa en kogvetare." ytterligare en paus och så något tystare utan att ens dra på munnen "...jag har hört att dom är bra."

Succé.

Resten av redovisningen flöt på hur bra som helst och vi fick mycket beröm från resten av gruppen. Givetvis fick jag skit av en "presentationsexpert" som suttit och besdömt våra framträdanden för att jag sagt "shit" i micken, men det sket jag i. Fick också höra från Linda, som var på bedömningsmötet efteråt, att de andra teammanagerna hade tyckt att experten hade fel så det kändes bra och jag tyckte att jag hade lyckats när professorn i sitt avslutningstal för kvällen tog upp kogvetarna först bland de kompetenser som är viktiga att inte bortse från när det gäller såna här projekt (eftersom resten av studenterna till 90% består av maskintekniker).

Efteråt gick vi till det lokala studenthaket Dipoli för att ta en öl och äta lite. Jag beställde kebab men fick något som liknade falukorv till konsistensen och med en läskig vitlökssås till. Jag som annars är väldigt förtjust i vitlök. Fick höra att huset inte har några parallella väggar alls och att man kan flytta och ta bort innerväggarna på något mycket mystiskt sätt på övervåningen. Var i hela friden förvarar man innerväggar?

Kikade på inspelningen av presentationen som Mikko hade gjort. Till min stora förvåning såg jag inte det minsta nervös ut. Gjorde en enligt mig något irriterande pingvindans med vänsterarmen, men annars inget att störa sig på. Hade tydligt inte märkts alls på min röst att jag var nervös heller och att döma av vad man såg på filmen såg jag ut att trivas där framme på scenen. Skit! Det här betyder att jag kommer få redovisa i vår också.