Flyttlass till Espoo
Sådär ja, då var det i princip färdigflyttat för den här gången. Har flyttat till Espoo nu så brev till gamla adressen undanbedes. Vill ni ha den nya vet ni hur ni kan få tag på mig.
Området är nybytt och fräscht bortsett från att det kommer in ca 1 kg byggdamm genom fönstrena per dag p.g.a. att de fortfarande bygger i området. Skönt att ha ett stort shoppingcenter med affärer, post, bank och bio i närheten när plånboken börjar kännas tung. Smidigt med tågförbindelser till stan också men det är en sak som saknas här som gör att det är svårt att trivas riktigt ordentligt. Träd.
Som uppvuxen på landet med skog och åkrar runt knuten och en massa äppelträd vart man än går samt med en hemstad som under sommaren kan tävla med Vinterpalatsets fasad i grönhet, så känns det stora, nybyggda, stenbelagda området alldeles för artificiellt för mig. Kexet saknar havet också så det är nog tur att han som vi hyr av bara ska vara borta till början av september och jag ska hem i augusti så vi måste härifrån. Vi hade nog inte blivit långvariga här ändå.
Värt att nämnas är att jag häromdagen när jag skulle till banken och meddela min nya adress lyckades göra det helt på finska. (Undrens tid är inte förbi.) Jag satt länge och velade om jag skulle klara av det och till slut fegade jag som vanligt ur och bestämde mig för att göra det på engelska istället. När mitt nummer tutade gled jag fram till kvinnan bakom skrivbordet och frågade (av ren artighet) om hon pratade engelska (på finska givetvis). Jag fick ett nej till svar och blev lite paff men eftersom jag under de tio minutrarna av väntan iaf hade övat in början på finska så drog jag den och sen flöt det bara på. En mycket sympatisk kvinna som skippade talspråket och uttalade t.o.m. promoninerna på "skrivfinska". Mitt självförtroende var på topp! Det fick sig dock en rätt redig smocka när jag senare åkte in till stan för att köpa tågbiljetter för ett jobbesök i nordlig riktning och en tjurig finsk man begåvad endast med sitt modersmål satt bakom glaset och skrev högre och högre när jag inte svarade på hans frågor som han ville (och som jag inte förstod. Vem vill egentligen veta när tåget går? Jag ville bara veta när det var framme). Lyckades till slut efter mycket aggressioner köpa mina biljetter varpå jag ringre min kontakt på företaget och fick reda på att besöket där förmodligen inte kunde bli av den dagen han sagt ändå. Jag var inte förvånad med jag ville inte tillbaka till stationen och försöka avbeställa biljetterna igen. Vi sköt lite på beslutet så imorrn får jag reda på om jag måste öva in lite schyssta finska fraser som "jag vill köpa tillbaka de här biljetterna", "nej jag vill inte boka om dem" samt "nästa gång du möter nån som är så ung som jag kan du väl fråga om studentleg så jag slipper betala 98 euro istället för hälften".
Området är nybytt och fräscht bortsett från att det kommer in ca 1 kg byggdamm genom fönstrena per dag p.g.a. att de fortfarande bygger i området. Skönt att ha ett stort shoppingcenter med affärer, post, bank och bio i närheten när plånboken börjar kännas tung. Smidigt med tågförbindelser till stan också men det är en sak som saknas här som gör att det är svårt att trivas riktigt ordentligt. Träd.
Som uppvuxen på landet med skog och åkrar runt knuten och en massa äppelträd vart man än går samt med en hemstad som under sommaren kan tävla med Vinterpalatsets fasad i grönhet, så känns det stora, nybyggda, stenbelagda området alldeles för artificiellt för mig. Kexet saknar havet också så det är nog tur att han som vi hyr av bara ska vara borta till början av september och jag ska hem i augusti så vi måste härifrån. Vi hade nog inte blivit långvariga här ändå.
Värt att nämnas är att jag häromdagen när jag skulle till banken och meddela min nya adress lyckades göra det helt på finska. (Undrens tid är inte förbi.) Jag satt länge och velade om jag skulle klara av det och till slut fegade jag som vanligt ur och bestämde mig för att göra det på engelska istället. När mitt nummer tutade gled jag fram till kvinnan bakom skrivbordet och frågade (av ren artighet) om hon pratade engelska (på finska givetvis). Jag fick ett nej till svar och blev lite paff men eftersom jag under de tio minutrarna av väntan iaf hade övat in början på finska så drog jag den och sen flöt det bara på. En mycket sympatisk kvinna som skippade talspråket och uttalade t.o.m. promoninerna på "skrivfinska". Mitt självförtroende var på topp! Det fick sig dock en rätt redig smocka när jag senare åkte in till stan för att köpa tågbiljetter för ett jobbesök i nordlig riktning och en tjurig finsk man begåvad endast med sitt modersmål satt bakom glaset och skrev högre och högre när jag inte svarade på hans frågor som han ville (och som jag inte förstod. Vem vill egentligen veta när tåget går? Jag ville bara veta när det var framme). Lyckades till slut efter mycket aggressioner köpa mina biljetter varpå jag ringre min kontakt på företaget och fick reda på att besöket där förmodligen inte kunde bli av den dagen han sagt ändå. Jag var inte förvånad med jag ville inte tillbaka till stationen och försöka avbeställa biljetterna igen. Vi sköt lite på beslutet så imorrn får jag reda på om jag måste öva in lite schyssta finska fraser som "jag vill köpa tillbaka de här biljetterna", "nej jag vill inte boka om dem" samt "nästa gång du möter nån som är så ung som jag kan du väl fråga om studentleg så jag slipper betala 98 euro istället för hälften".
Kommentarer
Trackback
