johannalainen

Vad gör man egentligen kl 04.40 på morgonen när man inte har något att göra? Jag såg fel på busstiden så den går 10 minuter senare än jag trodde, så nu behöver jag fördriva tiden med något. Allt är packat, jag har passet i en påse på magen, pengar så det räcker till en taxi om jag missar bussen och min reservationskod på lappar lite överallt i packningen. Nu även uppskriven med bläck på handen - den ska jag väl ändå inte kunna tappa bort.

Efter lite planslöst lallade gick nu 5 minuter och det är dags att börja bege sig. Tar svängen förbi soprummet på vägen så jag slipper känna lukten av ruttet bananskal när jag kommer hem om en vecka. Dags att fara till "Schwedenland" som en med lite knackiga geografikunskaper sa på bussen häromdagen.

Vi hörs!

Sista dagen i Milano. Det var dags att kolla in stadens flashigaste shoppinggator och göra ytterligare ett försök att ta sig upp på domkyrkans tak.

Vi sa hej då till hotellet med den trevliga interiören men den inte fullt så magnifika utsikten.

Sa hej då till kassaköpet vi ängat 15 minuter åt att försöka ställa in och därefter gav upp.

Köpte frimärken och postade kort till nära och kära och begav oss sedan av in mot stan.

Praktiskt taget alla övergångsställen såg ut så här med den lilla solfjädern ner mot gatan. Otroligt praktiskt när man kom där med sin bråkande rullväska. Vi hade dock fått lämna bagaget på hotellet och skulle plocka upp det på väg till järnvägsstationen.

Så här såg det ut mer eller mindre överallt. Lägg märke till diset, det är inte fett på linsen, det är avgaser.

Kul att ha kontor här. Får jobbet att kännas ännu mer som ett fängelse.

Vi slank in på Via de la Spiga, en av de dyraste och lyxigaste shoppinggatorna i hela Milano. För första gången i hela mitt liv la jag märke till - och var tacksam över -att jag hade Dolce&Gabana-glasögon på mig. Det fick mig på något sätt att inte känna mig helt bondlurkig. Jag kände mig dock lite gravid med plånbok och kontokort i brösfickan som fick hela jackan att puta ut. Fast det måste sägas, det är väldigt smidigt när man inte vill bli uppkörd från sitt säte i bussen, bara att puta ordentligt så får man vara ifred.

Hjärtan överallt. Jag är inte så förtjust i hjärtan annars men jag kunde inte låta blir att bli lite kär i fåtöljerna en bit in som bestod av ihopsydda, små fluffiga sådana.

Här kunde det bli dyrt igen om man hade haft barn. En liten klänning med "pinsessa" på italienska, skrivet med paljetter längst ner på fållen.

Ett glas av varje sort hade definitivt piffat till dukningen. Vi drev runt lite planlöst i det dyra kvarteret och tittade på smaklösa och smakfulla utstyrslar.

En elegant klänning...

...till skillnad från änglatrumpetrabatten vi hittade i ett annat fönster.

Vem vill inte ha en aladdin- eller rödluvanväska?

Eller kanske en fjäril? Men varför nöja sig med en när man kan ta tre och matcha till aftonklänningarna där hemma.

Nu var vi nästan framme och det var dags igen! Vi skulle göra ett nytt försök att ta oss upp på taket av kyrkan och om inte vandra bland de vita molnen, så iaf bland den vita marmorn.

Inledningen gick inte så bra. Vi blev utslängda av en aggressiv gubbe som sålde trappbiljetter med hänvisning att trappan öppnade först kl 14. Egentligen var det en snäll turist som översatte för oss, han behagade själv inte prata ett ord engelska. (Jag tror dessutom att han hittade på.) Eftersom min buss och Mikaels tåg skulle gå vid fyratiden kändes det iaf inte som att vi ville vänta så vi fick släpa oss iväg till hissen. 7 euro per person kostade det att ta sig upp där. 7 euro för att åka i en liten stålburk som gick upp och ner mellan våningarna! Det var lätt värt det.

Det var en underlig känsla att gå runt på taket och dessutom på taket till en kyrka. Min enda erfarenhet av tak dittills var lekstugan hemhemma innan vi la på metalltak (vilket torde varit när jag var sådär en 4-5 år) och taket på Flamman inne i stan. Vi gick runt en sväng men sen tog det stopp. Hade det inte varit för att jag hade sett folk gå omkring en bit högre upp hade vi nog gått ner igen och muttrat över priset, men nu gick vi upp några trapport till och såg det mest magnifika jag sett i hela mitt liv.







Om det inte varit för att jag är så brutalt höjdrädd hade jag fått en nästan ohejdbar lust att åka rutchkana nerför här. Jag kan bara tänka mig hur det ser ut när det reknar och vattnet forsar ut genom munnarna på de lustiga djuren och figurerna på utsidan.


Äntligen allra högst upp!



Efter att ha njutit bra länge av solen var det dags att gå ner igen. Vi träffade två finnar i hisskön. Jag fattade inte ett ljud.

Vi hade köpt godsaker i ett bageri/café/underligt-ställe-med-underliga-regler. Först ville vi ha stora, men de fick man inte köpa om man inte åt upp dem på stället. Sen var det dessutom olika priser beroende på om man satte sig vid cafédelen eller stod vid kakbaren. De som jobbade där verkade tycka att vi var korkade som inte fattade det från början. Jag blev sur över deras attityd. Vi fick iaf det vi ville ha till slut (förhoppningsvis till rätt pris) och det var nästan som julafton (bortsett från att det var varmt och solen sken som aldrig förr) att öppna paketet.




Tadaaa! Minipajer med färska bär. De var väldigt stolta över sina smultron och marknadsförde dem speciellt och kallade dem "forest strawberries", något som de hoppades på skulle låta exotiskt. Vi var inte så imponerade av namnet men däremot väldigt förtjusta i smultron så det slank ner en sådan med.

Efter det här var det dags att ta sig tillbaka till hotellet och hämta packningen innan vi begav oss till lustigkurrarnas favorittillhåll - järnvägsstationen. Jag hittade till bussen utan problem, tog rätt flygplan hem och var inte ens nära att missa det (som vid ett visst annat tillfälle förra året när jag reste själv och fick bli upphämtad av specialpersonal) och kunde efter några timmars resande konstatera att jag var tillbaks i det gamla trygga Helsingfors igen. Hur förtjusta folk än är i sydligare breddgrader där solen skiner mer än 6 timmar under hela januari så vill jag gärna utsättas för en eller två köldknäppar varje vinter, men främst av allt föredrar jag att kunna gå lugnt och avslappnat på gatan utan att behöva oroa mig för att varenda kotte försöker sno min mobil och plånbok. Dessutom tycker jag inte om allt oväsen i stora städer eller när det är folk precis överallt hela tiden. I själ och hjärta är jag ändå en sann nordbo.

Den bästa hotellfrukost jag någonsin ätit. Det fanns frallor, frukt, youghurt, ost, ost, ost, prosciutto och en massa goda kakor. Det tog en timme att äta varje morgon och efter det var man så slut i matsmältningssystemet att man behövde vila ytterligare en timme.

Det här var förresten en av tröjorna jag köpte dagen innan, fast inte den riktigt knallturkosa.


Mitt största nöje under frukosten var nog juicemaskinen där det trillade ner blodapelsiner som skars itu på mitten och pressades ur i ett och samma drag.

Det var söndag, det var skitkallt och allt var stängt, men vi skulle ut och titta på stan ändå. Om gårdagen hade varit fylld av shopping så blev den här dagen tvingad till att fokusera mer på fönstershopping.

Så här lortigt var det i stan. Jag ville springa iväg och köpa en gasmask med renande filter på direkten men allt var ju stängt.


Pratar han med hunden eller med duvorna på brunnen?


Om det här är ett försök till att sy en egen prideflagga så är det modigt att hänga ut den så den verkligen syns nerifrån gatan. Särskilt när man bor i Italien.


Vi hittade en gigantisk balettsko mitt på gatan. Tog ett bra tag innan vi faktiskt såg var det var.


Hade varit kul att kika in i den här inredningsaffären men den var stängd som allt annat.


På väg till slottet hittade vi en gammal, antik idrottsarena som fortfarande var i bruk. Fast det var nog snarare den som hittade oss med allt tjoande i högtalarna som dånade ut över stan. Jag var inte säger på att den var från romartiden (fick fråga grannen när jag kom hem) men utifall att så var jag bara tvungen att gå fram och känna på den för att få veta hur något så gammalt skulle kännas.


Det var som att musklerna bara svällde fram av blotta närvaron av arenan.


Tror ni jag hade haft en chans som gladiator?


Efter lite letande hittade vi till slut slottet Sforzesco. Det var ett massivt tegelbygge från 1360-talet. Vi klurade en del på alla hålen i väggarna och konstaterade att det vore dumt att bygga så många kanonhål in på sin egen borggård, så de var nog där av en annan anledning.





Det enda roliga med den här bilden var att när vi hade tagit den och gick iväg en bit för att få bättre vinkel på slottet som låg mitt emot fontänen, så såg vi ett par japaner som ställdes sig exakt likadant och fotade. Troligen trodde de att det här var en jättekänd plats och att man skulle ha ett sånt kort därifrån, precis som man ska ha ett "jag håller upp det lutande tornet i Pisa"-kort.


Observera den gula gubben på stoppljuset.


Jag tyckte att det här namnet var helt otroligt roligt. Troligen var jag den enda.


En dos arkitektur igen.


Santa Maria delle Grazie, en klosterkyrka med på UNESCO:s världsarvslista som är mest känd för Leonardo da Vincis tavla "Nattvarden".


Kyrkan var förvisso fin inuti men enda anledningen att vi ens var i den delen av stan var för att vi ville se just målningen. Jag undrade en hel del över varför den höll till i en liten skruttekyrka som denna tills jag läste (idag) att det är en muralmålning, d.v.s. den är antingen målad direkt på väggen eller så sitter den helt enkelt fast. Vilket av dem det är vet jag inte för när vi kom fram till kassan och skulle köpa biljetter till visningen fick vi ett snorkigt svar om att man fick ringa och boka platser en vecka i förväg - minst - och att det var fullt nu. Med hakan nere vid knäna och mer än bara lite besvikna gick vi därifrån. Vi funderade ett tag på att smita med en grupp japaner men insåg att vi inte skulle smälta in i gruppen så bra.


Det var långt efter matdags och vi var nu fokuserade på att hitta någonstans att äta. Eftersom Italien verkar vara Landet utan mataffärer där t.o.m. restaurangerna var stängda på söndagar blev det en knivig uppgift. Blev heller inte bättre av att man gick förbi skyltfönster med de mest dekorativa chokladförpackningar jag någonsin sett.


Lite da Vinci ville vi iaf ha så vi gick till det tekniska muséet eftersom de hade en utställning om da Vincis uppfinningar. Det var rätt kul att se sådant som han hade ritat och modellerna av det och att många av sakerna faktiskt hade byggts och fungerat, även om det i vissa fall var flera hundra år senare. Kan dock inte säga att muséet i sig var särskilt imponerande för det fanns knappt några beskrivningar eller bakgrundshistoria om sakerna och fanns det något så var det enbart på italienska.


Jag har alltid undar hur man tog sig upp på en sån här cykel. Fick man med sig en stege på köpet? Och hur allvarliga skallfrakturer fick man om man ramlade ner?


VI kikade på klockor och musikinstrument. Jag har alltid velat spela fiol, men när jag såg den här och sen läste namnet så visste jag vad jag egentligen borde ha ägnat mina nio år av pianospelande på musikskolan åt - jag borde ha spelat hurdy gurdy! (Det heter vevlira på svenska men det låter inte lika kul på något sätt.)


Precis innan vi skulle gå ramlade vi in på en interaktiv utställning om människokroppen och sjukdomar. Man fick klämma på bröst med tumörer i...


...och prova hur tungt det var att vara gravid. Med tanke på att jag inte ens fick på mig magen och mest tyckte att det var enormt obehagligt för ryggen så får nog det här med barn vänta ett tag. Mikael hade inga problem med att få på sig den och såg dessutom rätt nöjd ut så det kan hända att det är han som får stå för graviditeten istället.

Till slut lyckades vi slita oss från bebismagarna, djurbajset och bröstklämmandet och hittade en mataffär. Det mest fascinerande var enligt mig att apelsinerna hade bladen kvar när de låg i fruktdisken. Hade det inte varit för våra kökstapeter hemhemma så hade jag nog inte ens vetat att apelsiner har blad.

Det kluriga var nu att hitta färdigmat man kunde äta kall och utan bestick eftersom vi var en bra bit från hotellet. Vi köpte juice, bananer och varsin burk straciatellajoghurt. Tyvärr glömde vi i vår hungriga iver att leta efter plastskedar så vi fick äta joghurten med bananerna istället. Vi hittade ett elskåp vi använde som bord och jag kände mig något besvärad av att stå och slicka på i mig joghurt från en banan samtidigt som jag höll på att frysa ihjäl, medan folk gick förbi och tittade konstigt på oss. Man slickar inte på bananer.

Jag hade hittills vägrat att ens tänka tanken på att åka metro p.g.a. alla ficktjuvar, men nu var det så kallt och långt till hotellet att vi struntade i det och letade oss ner i Milanos underjord. Det var förvånansvärt lätta att använda biljettmaskinen och att ställa om den till rätt språk. Trots detta goda första intryck vi fick av tunnelbanan höll jag stenhårt i alla fickor och blev jättenervös när det kom på ett gäng musiker och spelade så taket i vagnen nästan lyfte.

Jag var glad när vi väl var uppe igen tills det kom en man och försökte sälja rosor på ett mycket hotfullt, desperat sätt. Efter det var jag skiträdd för alla vi mötte tills vi kom till hotellet igen - min trygghetsbas i en underlig stad.


Vi hittade en bil utanför hotellet. Som vanligt vet jag inte vad det var för någon, men det såg snabb ut och den var gul. Troligen blev Mikaels kompisar gröna av avund igen.


På kvällen gick vi på restaurang. Vi gick till en precis runt knuten, beställde förrätt, huvudrätt och husets vin. Vi hann inte till efterrätten för efter jag blev så dålig av vinet att vi fick gå hem. Efter knappt ett halvt glas blev jag jätteyr i huvudet och började må illa. Det var som en dunderfylla fast utan det roliga och orsakad av en minimal dos alkohol. Mikael mådde också illa ett tag men det gick över. Jag vet inte om det var vinet eller vad det var i det, men det var sista gången jag drack husets vin serverat ur öppen karaff.

Dag två i Milano tillbringades med att gå en gata upp, titta i affärer, gå samma gata ner och titta i andra affären och sedan upptäcka att det redan var kväll och att det här var det enda vi hann med den här dagen. Tipset om gatan hade vi fått av min Milano-granne som sa att det var en av det två (bara två?!) gatorna i Milano där man kunde shoppa för hanterbara priser.

Shoppingsmöjligheterna i Milano skilde sig markant från det man skulle kunna krama ur Linköping eller någon annan, med sverigemått mätt, stor stad. Det fanns mer, det fanns konstigare och det fanns dyrare saker. Saker man aldrig hade trott att folk skulle ha ett behov av. Jag ville ha allt!

Jag är egentligen allergisk mot "Hello Kitty"-prylar men man var ju tvungen att bilda sig en uppfattning om vad för hemskheter de hade därinne. Det var helt överöst med puttenuttiga hjärtprylar från Alla hjärtans dag så den delen av hjärnar som reagerar på rosa fick ta semester resten av veckan p.g.a. överstimulans.

Jag vet inte om de är söta eller om de är det hemskaste jag har sett. I vilket fall så fick man tycka-synd-om-ångestkänslor av bara en av dem så när det var flera hyllor blev det för mycket. Sniglarna är värst, de har verkligen fått till de ledsna hundögonen. Får ni mördarsniglar i er trädgård, släpp för tusan inte ut S:t bernhardshunden! Ni vill inte ha såna där blickar på er från vartenda salladsblad i hela grönsakslandet.

Det ska börjas i tid. Jag vet inte jag men den erfarenheten jag har av barn är att 1. De tycker inte om skor. 2. De tycker om ler- och vattenpölar. 3. Om de ändå tycker om skor (oberoende av ler- och vattenpölar) så växer de så fort att man måste köpa nya efter en vecka, så varför ska man då köpa Armanis bebisskor för en halv månadslön? Och varför kostar de ens så mycket när det knappt är någon materialåtgång? Är det bebisar i Asien som har suttit och sytt dem?

Vi ramlade in på en bakgård och hittade det här huset. Kan ni tänka er att det är målat och inte riktiga stenar. Mitt emot stod en halvriven ruin med en palm bredvid och på gatan utanför hördes lyxbilarna dundra förbi. Kontraster, kontraster.

Det var svårt att komma på vad man skulle äta men till slut, under vapenhot från den helt tomma magsäcken, hittade vi ett ställe där de serverade någon typ av toastpizza. Givetvis tog jag en med mozarella i. Det var lite lite mat det där så Mikael köpte en korv i någon typ av degrulle också. Jag gjorde dock en ganska aktiv insats att försöka stjäla till mig hela. Jag hade aldrig i hela mitt liv ätit en så god korv. Jag vill inte veta vad det var i den, men den nästan smälte bort i munnen och jag har, på fullaste allvar, drömt regelbundet om den och pizzan från dagen innan, ända sedan dess.

Vi gick på café. Mikael beställde cappucino som jag, för sakens skull, var tvungen att smaka på.


Han fick tillbaks den och jag drack mitt te med citron istället.

Det var allt ett underligt ställde det där. Vi gick in, såg oss lite förvirrat omkring och hittade en skåp med kakor och pajer i. Vi valde ut de vi ville ha, såg oss än en gång förvirrat omkring tills det kom en servitris som tydligen inte pratade engelska. Vi pekade, viftade och hon ledde oss till ett bord och kom sedan tillbaka med det vi hade beställt. Efter kanske två minuter till kom hon tillbaks med ett kvitto. Vi tänkte inte så mycket på det tills hon kom tillbaka ytterligare en halvminut senare och sa "Pay now". Tydligen kunde hon några viktiga fraser på engelska ändå. Vi undrade vad det var för ett underligt sätt, men betalade och åt...och åt och åt. Nutellapajer med mycket deg tar ett tag att sätta i sig. Mikael blev klar först och inte mer än en halvminut efter att hans tallrik blivit tom så kom servitrisen igen och plockade bort den och koppen. Vi tittade förvånat på varandra och undrade vad det var för ett sätt. Så fullt var det inte att de behövde köra ut oss direkt, tyckte vi. Ett gäng män en bit bort hade suttit ända sen vi kom och pratat på italienskt vis (d.v.s. massor med viftande) och jag hade inte sett några tallrikar där på länge, så vi anade att det nog var ok att sitta kvar ändå men för säkerhets skull åt jag långsammare än jag gjort i hela mitt liv.

När jag kom hem igen frågade jag min granne varför vi inte hade fått äta ifred och hon berättade att när hon själv jobbade som servitris så blev de tillsagda att ta bort disken så fort som möjligt så att gästerna inte skulle känna sig besvärade av den. Det var dock helt ok att sitta kvar så länge man ville och prata och betala direkt fick vi göra för att servitrisen inte skulle glömma bort oss. Kulturkrock igen alltså.

---

När jag kom till Helsingfors väntade jag mig att jag skulle bränna massor med pengar på att köpa kläder i alla nya affärer som vi inte har där hemma. Det blev det motsatta; jag köpte nästan inga kläder alls eftersom jag inte hittade något jag gillade och vad gällde skor visste jag inte ens var jag skulle börja leta. När jag till slut hittade två tröjor blev det H&M och Lindex jag sponsrade med mitt studiestöd. Det motsatta hände i Milano. Jag är inte särskilt förtjust i att shoppa eftersom jag ändå aldrig hittar något som passar, så att det skulle vara modets Mecka brydde jag mig inte särskilt mycket om - jag skulle inte dit för att handla kläder. Vi gick in i en affär och kom ut med tre tröjor och ett par byxor. Allihop till mig.

Bara det faktum att jag fick med mig ett par byxor ut är värt att omnämnas i dagspressen. Finns det något jag avskyr så är det att handla byxor. Jag har tre par jeans varav ett par är "ärvda" från Maria i min klass och ett annat köptes till mig av samma Maria när hon var i Thailand.

Vi upptäckte världens underligaste provningsregler i affären. Först fick jag skäll av en av tjejerna som jobbade där för att jag tänkte prova bortåt 11 plagg när maxgränsen låg på 5. Instruktionerna satt på en nästintill osynlig plats och var bara på italienska. Hon tog hälften av kläderna och hängde dem på ett ställe där jag aldrig hittade dem igen. Det var dessutom bara kvinnor som fick röra sig i området kring provhytterna så när jag ville visa något till Mikael fick jag först hojta som en galning och sen strutta ut på golvet så han skulle kunna se mig från där han stod. Inte hörde jag vad han tjoade tillbaka heller så vi fick köra "tummen upp" eller "tummen ner". Vi anammade dock lite av den italienska kulturen efter ett tag och sket i några av reglerna och när jag var inne för tredje gången och provade, för att jag hade hittat byxorna på vägen ut, såg vi till att ställa oss i det yttersta provrummet där man kunde tumma på reglerna ännu mer.

Provhyttstjejen visade sig dock vara en riktig pärla. Hon fick nästan slag när jag provade en svart tröja och hetsade en massa om att jag inte skulle ha mörka kläder när jag var så ljus utan att jag skulle satsa på färg. Tydligen blev jag påverkad för efter det tyckte jag inte att jag passade så bra i svart längre och Mikael övertalade mig att köpa en knallturkos tröja som nästan gjorde mig sjösjuk i provhyttsbelysningen och som tjejen tyckte var "bella bella". Dock kunde hon inte stoppa mig från att köpa en mörkbrun (och skitkall upptäckte jag när jag kom tillbaks till Finland) tröja eftersom brunt är något av en favoritfärg när det gäller kläder.

Efter den här svängen var jag helt galet peppad och ville bara shoppa mer, mer, MER! Men förutom kläderna och lite klistermärken till syskonbarnen blev det inget mer den dagen.

På väg hem till hotellet hittade vi det här skyltfönstret. Jag vill inte veta vad det var innanför eller varför det marknadsfördes med Snövits små dvärgar men jag får en hel del underliga associationer.

Väl hemma på hotellet kunde vi konstatera att det fanns ett piano på våningen en trappa upp.

När vi sen gick upp en trappa till och såg att det fanns två pianon där började det surra uppe i hjärnkontoret. "Piano" betydde tydligen "våning" på italienska. Det påminde lite om mina "ofrivilliga" finskastudier. Jag såg ordet "ravintola" så ofta att det till sluta bara klickade till och jag insåg att det betydde "restaurang" utan att någon hade sagt det eller att jag hade slagit upp det. Det är lite så här det funkar när man åker utomlands för att lära sig ett visst språk, man snappar upp ord bara genom att se dem lite överallt i omgivningen, ord som man kanske inte hade lärt sig annars. Det är inte vidare effektivt att bara förlita sig på den här metoden men det är ändå kul när det fungerar och på något sätt känns det lite mer som att det var värt hela resan och flytten.

På något underligt vis lyckades jag faktist sova rätt bra natten innan. Däckade väl mer eller mindre av utmattning efter den hysteriska kvällen innan där jag insåg att jag inte hade en aning om var busshållplatsen där jag skulle byta buss låg och att jag borde kollat upp det samt packat några dar tidigare istället. Det hela blev ju inte heller bättre av att kartan på reseplaneringssidan inte stämde. Märkte det när vi satt och kollade på en satellitbild för att det skulle bli lite klarare med vad de menade. Givetvis var resvägen på kartan en ganska frikostig fågelväg vad gäller fysiska begränsningar, så det var utmärkt att jag bara skulle gå rakt över vägen till hållplatsen när den i själva verket låg på en bro och trappan dit låg i en helt annan ände av vägen. Datorer!

Det tog en kvart att flyga över Alperna. En kvart! Vad skulle det ta att gå? Jag satt hela tiden och undrade om jag skulle lyckas ta mig ner för bergen om vi kraschade och i så fall vilken väg som skulle vara närmast. (Som om jag skulle haft koll på det efter en krasch.)

Fascinerades över den gigantiska skåran som löpte genom bergskedjan. Såg ut som om det hade runnit en flod där för många tusen år sen. Jag blev dock ännu mer fascinerad över att det verkade bo folk där bland bergen. Bo i bergen?! Människan är en underlig art. Tack vet jag Östgötaslätten som ger upphov till en medelvindhastighet på 100 sekundmeter motvind varje gång man ska cykla nånstans.

Flyget blev försenat ungefär en halvtimme p.g.a. att cateringen var sen med att lasta in maten. För min del hade vi gärna kunnat åka utan den, flygplansmat ligger nämligen enligt mig någonstans mellan amöbor och blågröna alger i närings- och kulinaritetskedjan (näst efter universitetsmaten här i Helsingfors).

Nåväl, jag missade givetvis bussen eftersom flyget var sent, men det gick en var tjugonde minut så det var ingen kris. Jag började redan bygga upp en fördomsbank mot italienare för först åkte bussen inte på utsatt tid (Fördom 1: italienare är alltid sena. Jag med.) och sen när det kom två personer med resväskor och biljetter i högsta hugg så sa de bara "nope" och stängde bussdörren trots att båda biljettkontrollanten och chauffören stått kvar utanför när de kom (Fördom 2: regler är bara regler när det passar).

Jag hade bara en enda väska och den lämnade jag givetvis i luckan under bussen vilket medförde att jag var skiträdd att någon skulle sno den medan vi stannade på andra hållplatser. Min granne hemma hade ju som bekant skrämt upp mig ordentligt för ficktjuvar och annat löst folk så jag trodde att varenda person jag mötte var ute efter min plånbok, min kamera och min tandkräm.

Väskan klarade sig dock helskinnad till Milanos centralstation och jag underhölls hela den 50 minuter långa resan av en japan. Han hade varit på något affärsmöte och skulle bara mellanlanda i Milano i väntan på flyget hem och efter lite luskande fick jag veta att han jobbade på Toshiba. Han berättade varifrån namnet på företaget kom och lärde mig "grattis till bebisen" på japanska också, eftersom det var hans eget namn. Hur coolt är inte det? "Grattis till bebisen Dalsgräs" hette han för att vara lite mer exakt.

Teknikfreakland som Japan är försökte jag sälja in kogvet lite. Jag fick hans visitkort så jag tänkte skicka mejl och höra hur han hade det i Milano. Man vet ju aldrig, jag kanske kan skriva min magisteruppsats i Tokyo.

Väl framme på stationen väntade en liten lintott på mig. Kändes konstigt att träffas efter så lång tid, särskilt som den "långa" tiden i själva verket bara var en månad. Jag skulle själv ha gissat på en evighet.

Han sa att det hade varit så mycket underligt folk som lufsat runt stationen när han suttit där och väntat att han fått leka arga leken för att ingen slusk skulle vilja komma i närheten. Han ser rätt läskig ut när han kör den så hade jag varit slusk hade iaf jag hållit mig borta.

Är det något typiskt manligt, det här med att läsa kartor? Kexet tog iaf befälet på stört och ledde oss direkt (tja efter lite gatunamnsläsande) till hotellet. Jag var mest tacksam att jag slapp eftersom jag har en inbyggd, felaktig kompass i hjärnan som gör att jag går vilse på alla ställen som är större än en garderob (och ibland i såna också) och dessutom var rätt slutkörd efter att ha gått upp klockan fem på morgonen.

Hotellet hette Baviera och hade nyligen uppgraderats till fyrstjärnigt men det var tydligen för dyrt att byta ut porslinet och inredningen så nästan allt sånt hade fortfarande bara tre stjärnor. (Blev lite sugen på att gå loss med en vattenfast OH-penna.) Vi var iaf otroligt nöjda över det - rent, snyggt, nära till centrum och en frukost som fick ögonen att tåras av lycka och magen att brumma högljutt av protest.

Svulstig inredning med glansiga tapeter och mönstrat överkast. Hotellyx. Jag var överlycklig.

Jag vet inte om det fanns i alla rum, men i vårat hittade jag ett gigantiskt kvalster på sängen. Den pratade finska också, men mest engelska. Finns mycket konstigheter i Italien.

Mer konstigt blev det när man sen skulle på toa.
Ole dole... vilken ska man ta?

Jag letade efter tvålen i två dagar och fick sno flaskan från duschen istället tills jag kom på att den där oidentifierbara metallpinnen på ena handfatskanten var en inbyggd tvålkopp. Användbarhetsnörden inom mig led svåra kval. Den fullkomligt skriker ju ut att man ska vrida på den, inte trycka (fast ärligt talat kan den inte ha skrikigt särskilt högt för jag märkte den inte alls de första dagarna).

---

Vi gjorde oss hemmastadda på hotellrummet och sen begav vi os ut för att upptäcka Milano. "En stadskärna från Antiken" låter väl helt otroligt spännande? Jag hade väntat mig att Milano skulle vara en av världens vackraste städer. Det märktes att jag inte läst på så bra innan; Milano är en industristad. Milano är fult. En otrolig blandning av hus och stilar, smuts, lort och oväsen. Det var så mycket avgaser i luften att man kunde se dem, för att inte säga känna lukten. De flesta husen var täckta av en svart hinna, vilket är tragiskt för det fanns faktiskt en hel del fina ställen där också, men vita hus gör sig helt enkelt inte täckta av 90% blyföroreningar.

Vi inledde dock inte med att bli chockade över lorten utan vandrade genom en park på väg till centrum. Jag hittade ett gigantiskt träd som jag började klättra i men halkade mest. Slutade rätt snabbt för jag kände inte att mina noll år av italienskastudier skulle underlätta för mig på sjukhuset om jag ramlade och slog mig.



Nästan överallt finns det småbutiker som säljer alla möjliga grejer och är butikerna inte små så är de iaf specialicerade och säljer då ännu underligare grejer. Vi hittade en urflaschig lampaffär som sålde lamporkronor i vitt glas men vågade inte gå in för det såg så dyrt ut. Vi kunde dock lyckligt konstatera att det aldrig skulle gå att inreda med något annat än kolsvart om man ville ha en sån lampa och eftersom ingen av oss såg det som ett alternativ så behövde vi inte känna ångest över priserna heller.

Jag hade dock inte tackat nej till de här tallrikarna. Var små bilder av flickor som dansade eller hoppade runt på dem. Coolast hade ju varit om man kunnat välja egna bilder att trycka på. *lägger till på listan över saker som ska göras om jag någonsin blir rik*

Jag brukar säga att jag blir lycklig av mat och då kan ni ju gissa hur jag kände mig över en äkta italiensk pizza med ostarnas ost - mozarellan. Stället var väldigt mysigt också och vi upptäckte snabbt att även om alla inte pratar engelska så förstår de iaf och italienska är inte svårare än att man förstår när de i sin tur svarar på det (även om den enda kontakt med språket man haft är från Lady och Lufsen på Kalle Anka på julafton).

Kan man bli annat än jättesugen när man ser glassen upplagd på det här viset? Det fanns minst en gelateria i varje gathörn och alltså potential för några kilos uppgång.

Det var inte planerat för just den dagen, men på något underligt vis lyckades vi springa på La Scala, en av världens mest berömda teatrar. Några hade visst bestämt sig för att ta glidarbilen dit just denna eftermiddag. Vi gick inte in men tydligen finns det ett museum där och så ingår det i biljetten att man kan få titta in i själva salongen om det inte pågår någon repetition samtidigt.

Italienskt fågelbajs smakade något bättre än flygplansmaten.

Helt plötsligt blev avstånden på kartan väldigt små för när vi vände oss om stod vår vän Da Vinci där som staty och bakom honom låg den stora gallerian med det passande namnet La Galleria och då visste vi att dagens huvudmål, domkyrkan, skulle ligga på andra sidan.
Veckan innan hade det varit carneval och det märktes redan innan vi såg affischerna för överallt - och då menar jag överallt - låg det pappersconfetti. Här syns de lite i hålen i golvet men annars låg de på alla gator och i alla fontäner vi såg. Måste ha varit en sjujäkla fest det där (Fördom 3: italienarna är riktiga partyprissar). Gick säkert åt en smärre regnskog till allt papper.



Ingen blir väl egentligen förvånad att Prada hade en butik i La Galleria...

...men när man ser McDonald's i guldbokstäver med det klatschiga "McCafe" skrivet över entrén kan det inte annat än skära i hjärteroten.

Ballonger fångade i flykten. Något annat som fångades var duvor. Nu syns det inte på bilden men det var ett gigantiskt nät spänt över öppningen för att duvorna inte skulle fryga in och bajsa ner överallt. Smart. Jag menar, det vore ju fruktansvärt att komma ut från en butik med sitt välfriserade hår och pradadräkt och sen får en fågellort rakt på kupolen. Fördom 4: italienare, män såväl som kvinnor är mycket måna om sitt utseende (vilket för den skull inte betyder att en av sluskarna vid stationen skulle uppskatta en duvbajs i håret heller).

La Galleria från torget vid domkyrkan, Piazza Duomo.

Knasig turist på Piazza Duomo.

Så kom vi till slut fram till Il Duomo, domkyrkan. Jag hade sett lite suddiga bilder och visste att det fanns 135 torn i den, men ingenting hade kunna förbereda mig på det här. Den såg ut som en överkristyrbeprydd spettekaka. Marmor och krusiduller till tusen. Jag var helt såld. När man ser det här förstår man att det tog 500 år att bygga den. Den är egentligen inte klar än eftersom den renoveras hela tiden och som med alla kyrkor som inte ska fotas till en serie vykort var arbetet i full gång när vi var där och det satt stora fula reklamskyltar över halva framsidan. Synd för det förstörde en del, men tack och lov var satt de bara på den här sidan.

Någon hade lagt ner osunt mycket tid på att göra en bronsport till kyrkan. Lovar att den var minst 5 m hög. Helt otroligt. Vi stod där och funderade på hur det kom sig att man alltid känner igen Jesus på alla bilder, även om man inte känner igen motivet i övrigt. Måste vara för att han ser likadan ut jämt, men vem är det egentligen som började? Varifrån kommer det där ansiktet och varför blev just det så populärt?

Säkerhetsvakter stod i dörren innan man fick komma in i kyrkan. De protesterade bara om man hade väska med sig, men det faktum att mina fickor är stora nog att rymma en bomb - och det faktum att det faktiskt såg ut som de gjorde det (alternativt som att jag var gravid) - spelade tydligen ingen roll. Påminde mig om flygplatsen där jag i princip hade kunnat få med mig 18 kg knark genom kontrollen utan att någon hade reagerat. Tog man bara av sig bältet och inte pep på något sätt så var det bara att passera utan visitering. Att jag hade en stor HK Sininen (Finlands svar på falukorven) var det heller ingen som brydde sig om. Veckans tips blir alltså att tejpa fast knarkpåsar på hela kroppen och stoppa in lite i korven när du ändå är igång.

Men åter till kyrkan. Jag har alltid tyckt att Linköpings domkyrka har högt tak, men den framstod som en myra i jämförelse med det här. Svårt att tävla med världens näst största gotiska katedral dock.

Fick lite Morias-gruvor-i-Sagan-om-ringen-känsla av att vara där inne. Marmorgolvet var ju inte att leka med heller.

Kan ni fatta att det här är sten, bara sten? Det ser ut som någon har gått lös med schablon och pensel. Fantastiskt, men den här sista tar ändå priset. Fanns såna vapen lite här och där på golvet. Har dock ingen aning om vems de var.

Ute i "friska" luften igen. Månen tittade fram. Vi gick en runda för att försöka hitta trapporna upp till taket eftersom vi hade hört att utsikten var bra därifrån. De hade dock stängt och hissen hittade vi inte heller. Vi gav upp för solen började gå ner så det hade ändå varit för ont om tid att se allt där uppe.

Modestaden anfaller! Se och lär tjejer, det är så här sminkningen ska se ut i vår. Bedårande...inte.

Riktigt gamla hus fanns det här i stadskärnan. Huset till höger med tornet är gamla kungliga palatset. Ser inte så häftigt ut men stilen gav mig Tallinnvibbar och då måste det ha varit gammalt. (Kanske bör nämna här att jag aldrig varit i Tallinn, men okunskap har ju aldrig hindra folk från att uttala sig förut så.) Syntes bättre på det till vänster dock men jag gick mest och undrade varför i hela friden stuprören slutade halvvägs ner och försvann in i väggen.

Och här hade vi då "rumpan". Titta bara på fönstrena, underbart. Med alla dessa krusiduller så förstår jag att byggnationen tog så lång tid. Förvånansvärt att stilen är så enhetlig ändå med tanke på att de hållit på ett halvt millenium med den. I domkyrkan hemma är det ju knappt två fönster som är lika varandra och den tog ju också några hundra år att bygga.

Uttrycket "Fågel, fisk eller mittemellan?" fick helt plötsligt en ny, mycket mer svårtolkad innerbörd.

Någon blev lycklig av att hitta en bil mitt på torget. Någons vänner blev djävulskt avundssjuka och en av dem sa att om han rörde den skulle han vara evigt avundssjuk. Eftersom jag är totalt värdelös på bilar fick jag hjälp med att googla den. Tydligen en Alfa Romeo Competizione. Tjaa, den ser ju snabb ut. Och röd. Den har säkert en motor... i framänden. Jaa... eh... Över till något annat!

Nämen en kyrka! Vad trevligt. Vi skriver lite om den istället.
En gigantisk reklamskärm lyste och blinkade så dant att hela kyrkan lyste upp. Gjorde ett tappert försök att ta ett kort för varje färg i spektrum, men det blev bara tre, varav den bästa var rosa. Chickt!

Jag har nog blivit lite skadad av semiotiken och detta analyserande av konst (och allt annat man kan tänka sig att analysera också för den delen) för jag gick ganska hårt ut med den här statyn. Hästen ser verkligen livrädd ut och man riktigt ser hur den försöker bromsa in för något. Mikael körde den lite mer jordnära "det står något farligt framför" medans jag flummade iväg med att "hästen är folket och ryttaren är en stark ledare som för folket mot en farlig fiende för att besegra denne, trots att folket skälver av fruktan...". Min semiotiklärare är italienare. Fördom 5: italienare är mer passionerade av sig.

Vi gick lite på stan och hittade butiker som inte verkade sådär jättedyra. Vi förstod inte alls varför Milano sågs som "modets Mecka" om det fanns butiker som Pimkie och andra trikåkedjor med tröjor som håller en tvätt med priser därefter. Kom dock på när vi väl kommit hem att det var en av billighetsgatorna som grannen pekat ut på kartan åt oss. Handlade dock inget utan vi gick mest och strosade.

Små bagerier eller konditorier eller vad man nu ska kalla dem fanns överallt. Skyltfönstrena var alltid något utöver det vanliga. Marsipanfrukt har man väl sett förut, men marsipanlöständer? Fördom 6: italienare har konstig fantasi.

Vem köper förresten marsipanfrukt? Det är väl inte så att man klämmer i sig en hel sån bara sådär? Fördom 7: italienare äter konstig mat.

Det började bli riktigt mörkt ute, men vi märkte inte det förrän vi var på väg tillbaka till hotellet. Jag var skiträdd och trodde att det skulle komma läskiga människor och råna oss bara för att vi hade en karta i fickan. Vi klarade oss dock bra och hittade en schysst inredningsbutik på vägen. De hade en riktig, halvmeter stor snäcka och grodor och paddor av oidentifierbart material i fönstret.
Jag pussade en och då stod den där lintotten bredvid mig igen.

Anledningen till att vi gick in i affären var egentligen att jag blev kär i några tekoppar i fönstret.
De var vita med lite sluttande kant och örat var en snäcka i porslin. Det var mest snäckan jag förr för men när jag säg prislappen på 44 euro så kände jag mer av hopplösheten än entusiasmen. Hur snygga de än var så köper jag inte koppar för 44 euro styck, särskilt inte när det var svårt att hålla i örat ordentligt. (Fast jag kommer förstås för alltid fortsätta drömma om dem.)

Staden blev bara läskigare och läskigare och den där antika stadskärnan gjorde sig påmind för det var små, smala gator och gränder och så fort det passerade någon så spände vi oss och gick en bit ifrån dem. T.o.m. Mikael började känna sig obehaglig till mods.

Hittade ett så sjukt läskigt skyltfönster, det var säkert sött i dagsljus, men just då avspeglade ljuset stämningen på gatan ganska bra. Huh!

För att lugna ner oss lite unnade vi oss en glass. Började dock bli kallt som attans och jag hade inte tagit med vantarna eftersom de var av modell "dubbla lager för nordisk vinter". Frågade glassmannen om det fanns någon mataffär i närheten för vi behövde lite kvällsmat, men den låg där vi precis hade kommit ifrån och dit tänkte vi inte gå tillbaka till igen. Under hela vistelsen där såg jag bara två mataffärer varav den ena var ungefär lika stor som min lägenhet x 2. Fördom 8: italienare äter alltid på restaurang för det finns inga mataffärer.

Hur läskigt det än hade varit att vandra omkring i mörka gränder så försvann all läskighet när vi kikade in genom ett gallerifönster och såg den här tavlan. Jag har aldrig sett så mycket färg i hela mitt liv. Det roliga med tavlorna där var att de var tredimensionella och så blommorna tittade ut lite ur tavlan. Om man bara hade den här tavlan på väggen skulle jag lätt kunna stå ut med att resten av lägenheten var svart.

Om "om" fanns hade jag idag varit lite trött och mosig i hjärnan efter att ha kommit hem halv ett i natt. Jag hade varit förvånad över att det faktiskt går att göra underbart god flygplansmat och inte något blaskigt utan smak som simmar runt i 2 dl vatten i sin lilla folieform. Jag hade fortfarande haft svårt att smälta den stora staden Milano med alla konstraster och den totala oförmågan till enhetlighet i vardagsdesignen (varför har man två olika typer av trafikljus för fotgängare? Tog den svarta färgen till gubbarna slut?), varit väldigt tacksam över lugnet här i Helsingfors, och, främst, varit glad att jag här inte behöver lägga 90% av min uppmärksamhet på att hålla hårt i alla fickdragkedjor så att inte herr Ficktjuv skulle norpa kameran eller plånboken. Dessutom hade jag hade fortfarande försökt klura ut hur många betydelser av ordet "prego" det finns i italienskan.

Ibland är det tur att "om" finns.



(Bilder kommer så fort jag laddat ner dem från kexet.)

Usch, jobbansökningar till höger och vänster. Svårt att hinna med när man har kurser samtidigt också trots att de inte borde ta så lång tid. Har hamnat lite (läs: mycket) efter dock. Vet aldrig riktigt vad jag har i finskaläxa heller för läraren är lite spontan av sig och kollar inte alltid upp sakerna lektionen det var tänkt. Nåja, man får ju repetera iaf. Repetitio est mater studiorum, repetition är studiernas moder, som min visa engelskalärare på högstadiet en gång sa (tja, eller minst tio, när jag tänker efter).

Tänk om man kunde ta och jäsa iväg någonstans över helgen istället. Bara komma bort från tråkvintern som inte ens är vinter. Och var tog all kultur vägen? Har jag redan gått igenom hela Helsingfors? Knappast. Nåja, en storstad med mycket kultur vill jag ha. Helsingfors är faktiskt inte så stort när man tänker efter (fast om man tänker efter igen och har Linköping i huvudet samtidigt så är Helsingfors ändå rätt stort).

Jaha, vart skulle man fara då? Paris har jag ju varit i två gånger redan och London var jag i i somras. Nu vet jag iofs inte hur högt London står på kulturhimlen, det känns mest stort. Sjukt stort t.o.m. Andra förslag? Italien är ju fint annars. Eller det vet jag ju inte för jag har aldrig varit där, men jag föreställer mig att det är fint. De har rätt typ av kultur iaf; jag är ju lite nerkärad i romartiden. Rom är ju det givna valen men det är nog inte så skoj så här års och jag har hört att man behöver allra minst 10 dar för att ta sig igenom stan. Venedig kanske? Fast vem vill åka runt på en flotte med en skrålande gubbe i aktern mitt i februari? Inte jag iaf. Jaha, men jag gillar italienidén iaf så vad mer ligger i Italien? Sicilien? För mycket maffia. Milano...hm. Jag har sämst koll på världen kände jag nu. Vet ingenting om Milano. Eller jo, något säger mig att det finns ett fotbollslag som heter Milan. Synd bara att jag är totalt noll intresserad av fotboll. Jag får googla lite.

Jaha, här stod det att de hade en kyrka iaf. Ja, kyrkor är väl alltid kul att fota (*host* Helsingfors domkyrka *host*). Modestaden nr. 1 var det också. Jaha ja, tja det är ju inte mitt område direkt men jaja. Näst största staden i Italien låter ju iaf lovande. Det borde gå att klämma in mycket kultur där. Har jag lärt mig något den här terminen så är det att italienarna är fullkomligt galna i kultur. Fatta att de läser saker som italiensk litteratur och dessutom kan jobba med det sen! Verkar dessutom som det är halva befolkningen som gör det. Jag är helt förstummad. Kan ni tänka er om man skulle göra så i Sverige:

Anställningsintervju på SAAB:
- Jaha, kan du något om flygplan då?
- Ja, absolut! Moa Martinsson nämner i ett av sina tidigare -och faktiskt helt okända till för ett år sedan, när jag åkte ner till Ugglebys gamla bibilioteksarkiv och av en slump snubblade över ett gulnat utkast som låg i en kokbok för kålpudding ---
- Kålpudding?
- Javisst! Min mormor var mycket förtjust i kålpudding. Hon brukade laga det varje gång vi barnbarn var på besök. Ja för att vara helt ärlig så tyckte jag väl ---
- Ursäkta, men flygplanen då?
- Ja ja, precis! Jag skulle just komma till det. Nåväl, Moa Martinsson skriver i ett av sina tidigare verk om höken som jagar över skyn, kungen bland molnen, alla småfåglars ---
- Förlåt, höken? Men vad har det med flygplan att göra?
- Ja, men min tolkning - som jag för övrigt skrev min doktorsavhandling om, en mycket bra sådan om jag får säga det själv - är att det hon egentligen beskriver är concorden. Hur den klyver skyn och skrämmer alla andra flygplan på flykten på grund av den fysiska och mentala underlägsenhet de upplever vid sidan av denna smäckra varelse. Det faktum att concorden inte jungfruflög förrän 1969, 5 år efter Moa - ja, du förstår, vi som har läst och tolkat hennes texter brukar kalla henne vid förnamn - visar bara på hennes utomordentliga klärvoajans - en egenskap som faktiskt kunnat skönjas hos flera av våra svenska författare som jag studerat. Faktum är att Strindberg ---
- Eeh, jag tror nog att det var allt jag hade att fråga. Jag får tacka så mycket och så hör vi av oss när vi har fattat beslut angående tjänsten...

Ja ni ser ju, så här kan vi ju bara inte ha det. Om man får ur sig en sån här text bara sådär är man i ett stort behov av ledighet. Det får bli Milano. Jag åker redan imorrn, ingen idé att vara kvar längre. Får smita förbi grannen som faktiskt är från Milano och be om lite resetips och kanske en karta.

Nåväl, ha det så bra så hörs vi igen på tisdag!

Jaha, fråga mig inte hur, men mobilen fungerar igen. Den spottade ur sig 12 sms på raken när jag var i Loviisa i helgen. Härmed förklarar jag mobilen som brukbar igen.

Helgen var väldigt trevlig. Först var det lite konstigt att vara där utan Mikael, men jag vande mig rätt snabbt. Jenni och Lassi var där också och dem känner jag rätt bra vid det här laget.

Vi bakade bröd i stora stenugnen. Lite skillnad mot en vanlig elugn för den här eldade man varm först, sen borstade man bort allt kol och därefter var den varm i säkert ett dygn. Vi gjorde kanske 20 bröd och 10 pizzor. Smarr!

Gick lite promenader också. Halt som attans för isen låg kvar på vägen trots att det mesta av snön annars hade smält bort. Helgens roligaste var dock när Mikaels mamma visade gamla foton från när Mikael var nyfödd till att han var ungefär 3 år. Jag skrattade så jag nästan fick kramp i magen. Måste säga att jag fick en hel del aha-uplevelser när jag såg de där bilderna. Modeintresset väcktes redan som barn tydligen för han hade fluga på alla dagisfoton och en gång hade han haft så svårt att bestämma sig för vilken färg det skulle vara så han satte på sig alla fyra på en gång för att jämföra.

Jag vet inte vad som har hänt men helt plötsligt så har jag börjat förstå jättemycket finska. Jag kanske bara hade tur med folks ordval, men jag blev faktiskt riktigt förvånad. Blev sjukt peppad att verkligen börja prata nu också. Jenni och Lassi hade en liten grammtikkurs i plural på vägen dit också. Jag orkar ju inte vänta tills vi kommer dit i kursen heller. Fort ska det gå!

På fredagen, dagen efter att tjejerna hade åkte hem, var det då dags. Den stora hälsa-på-hans-föräldrar-dagen var där. Jag pendlade mellan att vara asnervös och att helt glömma bort att vi skulle dit. Egentligen hade jag gärna väntat längre med att träffa dem, men Mikael skulle ju resa snart och jag ville passa på att spendera så mycket tid som möjligt med honom. Såhär i efterhand känns det dock helt ok att jag åkte dit så tidigt ändå.

Mikael skulle "bara" köpa en laptop innan vi begav oss iväg till Loviisa men kombinationen av att vi blev lite försenade till stan (bl.a. för att jag sprang runt och yrade med packningen samtidigt som jag försökte äta frukost) och att datormodellen som fanns med i reklambroschyren inte fanns i en enda av kedjans butiker (bra sätt att göra reklam på...inte) gjorde att vi kom sådär en 20 minuter försent. Bortsett från kyrkan och rådhuset var i princip det första jag såg när vi kom fram Mikaels pappa som var lite irriterad över att vi var sena. Bra början, tänkte jag. Sen hann jag inte tänka så mycket mer eftersom vi yrade iväg till banken, bilbesiktningen och en reparatör som skulle byta oljefilter. Det luktade så mycket underliga grejer och gaser hos reparatören så jag undrade hur en hjärna kunde låta bli att lösa upp sig helt och hållet efter bara ett andetag av den luften. Jag stod förundrat och tittade på när han petade på det ena och det andra i bilen som han verkade känna lika väl som om det var hans egen kroppsdel. När jag får en bil som går sönder ska jag tacksamt tänka tillbaka på det här och vara glad att inte alla blir akademiker.

Hans pappa sprang förbi oss några gånger och lämnade bilnycklar till höger och vänster under dagen så jag slutade vara nervös rätt snart där. Han är ju finlandssvensk också så det var inte svårt att kommunicera, lite underligt i början att ställa om bara, jag är ju så van vid engelskan nu. Värre var det dock när jag skulle träffa hans mamma. Vi hade precis varit på promenad och jag visste att hon skulle vara hemma när vi kom så om det inte vore för att det var så kort sträcka mellan uppfarten (där jag kom att tänka på det) och ytterdörren så hade jag nog svimmat av nervositet. Nu hann jag nästan inte ladda upp någon. Av någon anledning känns det mer viktigt att göra bra intryck på mamman. Vet inte varför, kanske för att jag alltid har varit mammas flicka.

Jag som har lite problem med ansiktsigenkänning fick stirra både en, två och tre gånger på kvinnan som kom emot mig i hallen innan jag fattade att det var Mikaels mamma och inte hans syster. Ju mer jag ser dem desto mindre lika blir de, men den där första gången kunde jag svära på att de såg precis likadana ut. Jaja, ansikten är som sagt inte min starka grej.

Helgen ägnades åt hutlöst med slappande, en hel del promenader och massor med god mat. Mikael, jag, Jenni (hans syster) och Lassi (Jennis man) ansvarade för middagen på lördagen. Jenni och Lassi tog för- och efterrätten (som var bland det smarrigaste jag ätit) och jag och Mikael skulle göra potatisgratäng och oxfilé. Jag kände mig rätt bortkommen eftersom jag aldrig lagat någondera av rätterna och inte hittade ens en tesked i deras kök. Potatisgratängen blev hur bra som helst men köttet torkade till sig rätt bra när det fick vänta sådär en 40 minuter för länge. Så kan det gå. Vi bestämde oss för att göra fisk nästa gång.

Här har vi den smarriga efterrätten. Vaniljpannacotta med exotiska frukter. För första gången i mitt liv tyckte jag att granatäpplen var riktigt gott. Har nog fått omogna förut. De där spännande vita kuberna med små fluglortsfrön i är pitahaya, den neonrosa frukten som ser lite ut som en slimmad kronärtskocka (bildgoogla den så förstår ni). Tyvärr är det mycket färg utanpå men lite smak innuti, fast den funkar ju som dekoration och utfyllnad om inte annat. Apelsiner, passionsfrukt och äpple känner de flesta till redan litar jag på.

---

Det var kallt som attan den här helgen men solen sken och gjorde att allt såg så vackert ut. Ganska dött på vintern, sa de, men på sommaren kommer det mycket turister och hamnen är välanvänd av fraktfartygen. Fick se gamla stan med alla mysiga trähus. Varje år öppnar några av familjerna som bor i dem sina hem så allmänheten kan komma och titta hur det ser ut. Mycket uppskattat tydligen.

Finns ett utsiktstorn högst uppe på en kulle, men det var rostigt och i så stort renoveringsbehov att man fick inte klättra upp för trappan. Fick se ett kort från förra gången de renoverade det och då var tallarna runtomkring bara småfjuttar.
Namnet på platsen var bland de underligare jag hört. Kuckustenen. Låter mycket bättre på finska.

Stranden bara några hundra meter från deras hus. Blåste så in i den så det var nog skönt att ha den där miniskogen som växte mellan huset och havet. Känns underligt för mig som är uppväxt i inlandet med en smutsig å eller en simhall som enda vatten, att det går att bo med havet så nära. Folk brukar säga att det har en lugnande effekt och det kan nog stämma för det är jättehärligt när man går eller åker buss i Helsingfors och ser allt vatten överallt.

Båtbryggorna

Fastfrusna bojar.

Gamla lagerbyggnader. Möjligt att det var någon form av marknadsplats här också förut.

En stenlabyrint inbjöd till löprunda.

Gamla delen av stan.

Det bodde så många svensktalande här förut (och gör det fortfarande iofs) att det svenska namnet stod överst på skyltarna tills för inte alltför länge sen. Det är samma utmed vägarna i den här delen av Finland, en del orter har inte ens något finskt namn. Van vid den omvända ordningen som jag är undrade jag första gången jag såg det vad det var för ett underligt svenskt namn någon hade komponerat ihop, såg ju nästan lika ologiskt ut som finskan. Men på tal om det! Tack o lov så har hjärnan börjat vänja sig vid de där omöjliga bokstavskombinationerna nu så jag kan faktiskt komma ihåg ord redan efter första gången jag sett dem (bara höra är fortfarande lite svårt). Det finns hopp alltså. (Känns som det är min vanligaste kommentar när det gäller finskan. Antar jag behöver all pepp jag kan få.)

Så här kul har man på finska dagis =) Jag vill också ha en sån här i fönstret nästa jul.

Loviisa kyrka. Ser ni likheterna med domkyrkan hemma? Vadå vet inte hur den där hemma ser ut? Tur att arkitekturfreaket Johanna var i farten innan hon flyttade till Finland. Tillåt mig:

Hittade en väderkvarn uppe på en kulle och en liten bit bort vattentornet, som var, om ni ursäktar, bland det fulaste jag sett. Tydligen en jätteberömd man som har ritat det. Berömd eller inte, han har ingen smak.

Flippade ur lite där men det händer lätt när man har suttit sen kl 11 och pluggat till ett tentahärke. Har nu 40 sidor kvar varav de 30 sista är en sammanfattning av boken. Blir inget mer läsande idag dock för ögonen började vandra iväg åt slumpmässigt håll (och väldigt sällan samma) så istället satte jag mig framför datorn... Logiken fullkomligt slår mig i backen.

Här börjar det tydligen närma sig jul även om jag knappt vet vilken dag, än mindre vilket datum, det är. Snö fanns det en hel del av, innan det återgick till + 3 grader idag, och Aleksanderinkatu är pyntad med granris och lampor. Har inte varit utomhus mer än 10 minuter på två dagar nu dock så jag vet inte om de har tänt dem än. Får ta en titt när Jocke kommer hit på tisdag =D

Kombinationen "ta tag i allt" och "ta slut på allt (syre)" har en viss dämpande verkan på sinnet så nu har jag lugnat ner mig sen igår. Har skrivit klart en av dagböckerna, tentapluggat, stekt pannkakor (3 veckor med tortillas började gå mig på nerverna), sopat och moppat lägenheten och stickat vanten så långt jag kunnat (ska bara "stänga" den och göra tummen). Prinsesstårtan gick alldeles utmärkt att äta och vi han kika på en film också igår. The illusionist. Helt klart sevärd.

---

Sa jag att jag var på restaurang med två av mina sysslingar? I torsdags. Var riktigt kul och de var riktigt trevliga och tack och lov väldigt lättpratade (generna, ni vet ;)). Hade inte sett dem på flera år (om ens alls) så det var lite klurigt att hitta dem. Visste att det skulle vara så, så jag gav en detaljerad klädbeskrivning av mig själv så de fick leta upp mig istället ;) Ironiskt nog så gick vi till en texmexrestaurang och det var inte förrän vi satt och läste menyn som de där 3 veckorna med tortillas gjorde sig påminda. Och jag som ivrade mest om att vi skulle gå dit. Ibland alltså... Man undrar ju hur hjärnan och särskilt minnet är funtat.

Var rätt stolt över att jag lyckades lura kassörskan/servitrisen att jag pratade finska genom att bara säga "joo" och "aha". Blev dock lite mycket när hon frågade om jag ville ha kvittot så då fick jag avslöja mig. Har fått mitt finska uttal både sågad utmed verbstammarna och prisat för att det "faktiskt låter rätt bra" på en och samma vecka nu. Juho ägnade 15 minuter åt att upprört gorma om mjukare vokaler och dubbla konsonanter när jag försökte säga "pilkkiä" (pimpla) i bilen på väg till ett bondebesök i anda änden av Finland (som vanligt) i onsdags. Till slut frågade jag om det verkligen var så omöjligt att förstå mig och Tuomas sa "Nä, det är rätt bra. Det finns ändå ju inget annat ord som liknar det somman kan blanda ihop det med". Tack...tror jag.

Fler utflytker den här veckan. I fredags var vi hos sponsorn i Suolahti igen och jag kunde lägga ett till ord till min mycket glesa, finska kunskapsbas; suo = mosse. Märktes att det varit en lång dag när vi var på väg hem och efter ett bensinstationsbesök hetsade Mikael till att sladda på parkeringen. Tja, eller i ärlighetens namn det var nog mest jag, men jag blev lite åksjuk efteråt så jag fick skylla mig själv. Eftersom vi hade party i baksätet (stackars chauffören) slutade kvällen i en underlig bar i Töölö. Eller är det normalt att ha orientaliska mattor som bordsdukar?

Lyckades med bragden att bli utslängd från en spårvagn på vägen hem från baren. Det hade dock sin naturliga förklaring - den skulle inte åka längre. Lite svårt att förstå när föraren sitter och härjar åt en på finska dock. Jag hade bara skuttat på i all hast utan att titta eftersom Timo sa att det var den jag skulle ta. Upptäckte först efter lite gormande och aktivering av uppmärksamheten att vagnen var helt tom. Hoppade kvickt ut igen och vagnen susade iväg åt okänt håll.

---

Imorrn blir det sverigedag i Espoo där jag ska leda en egen grupp finska högskolestudenter. De ska komma på frågor på svenska till en paneldebatt om media (temat för dagen). Får ta med mig autografblocket och tigga lite signaturer av de svenska kändisarna som kommer dit ;)

Som om dagen inte hade varit bra nog som det var så fick jag världens mest komiska sms förut. Troligen är det bara kul för oss i traktorgruppen som personligen lärt känna Söpötti men jag ska försöka förmedla det komiska till er också.

Skulle till två traktorägare nära Hämeenlinna idag så jag tog mig till Otaneimi för att få skjuts av Linda. Väl där hittar jag henne djupt nere under huven dragandes och slitandes i en ett kaos av hemmabyggen. Fick reda på att bilskrället drog en hel dunk olja var fjärde månad och det nu var dags för påfyllning. Fick även lite mer information än vad som kanske var hälsosamt för nerverna när hon berättade att hon egentligen inte hade en aning om hur eller var man skulle fylla på. Detta EFTER att hon hällt i en halv dunk. Kändes skitbra (inte) med tanke på att mina egna erfarenheter av att fylla på olja resulterade i ett besök på vekstaden där de fick tömma bilen på typ en liter...

Resan dit gick bra. Alltid kul att åka med Tuomas för hans humor är oslagbar. Jag tog dock efter ett tag och lite mörker till världens mest effektiva tidsdödare: sömnen. När jag vaknade satt Tuomas och flabbade åt mig eftersom jag kört på "pimpelfiskestuket", en mer framåt-nedåt-riktad variant av vad som i min familj (och troligen också bara där) går under benämningen "moraklockan". Bilen dunsade på som vanligt och jag blev lika förvånad den här gången över att den inte föll i bitar när vi åkt snabbare än 70 km/h. Det bästa med den är ändå att när man kör för fort (eller bara av en helt slumpmässig anledning) så låter det som om någon ligger instängd i kofferten och dunkar på luckan.

Första bonden gav oss massor med idéer och var hur trevlig som helst. Den andra (som förresten inte var bonde) verkade lite seg (men jag förstod iofs inte ett ljud så jag ska inte döma) men när han sen fick en ficklampa som tack-för-hjälpen lyste han upp lika mycket som hans xenonlampor på traktorn och han började pladdra på som en galning. Jag funderade lite på kvalitéten på den där lampan när det ingick 10 batterier i förpackningen...

Resan hem gick också bra, inget pimpelfiske dock. Fick skjuts hela vägen vilket var skönt eftersom risken fanns att jag skulle få stå ute och vänta på bussen i en 20-30 minuter annars. (Jaaa, men jag ska köpa vinterskor. Snart.) Det fina var att vi den här gången faktiskt fick upp bakdörren (nästan) alla gånger, t.o.m. inifrån. Kanske bör tillägga att den på andra sidan inte funkar alls.

Så ni har nu fått en presentation av skruttbilen nr 1, vår projektgrupps maskot. Jag sa att jag skulle sakna den när jag åkte tillbaks till Sverige igen men tydligen får jag börja sakna den redan nu för i sms:et Linda skickade stod det "Damn. We lost Söpötti! Had to leave the car to Otaniemi =( ...". Med tanke på att hon bor i Helsinki och inte Espoo där Otaniemi ligger måste den har brakat ihop rätt totalt. Jag är bara glad att det inte hände 1½ timme från Jyväskylä där vi var förra veckan.

---

Var hos doktorn idag för att kolla magen. Han kunde inte säga så mycket eftersom livsmedelsallergier är sjukt svåra att identifiera, man får i princip testa sig fram. Dock fick jag ta ett blodprov för att kolla glutenintolerans och lite andra saker som inflammationer m.m. Fick två recept också som jag i ärlighetens namn inte riktigt vet vad de var till för. Tydligen bieffektsfria iaf så jag kan ju alltid testa. Han verkade iaf tro mest på någon form av överkänslighet i systemet och själv har jag inte en aning; vore bara skönt att få reda på om det är något konkret eftersom jag inte vet hur jag ska kunna åtgärda det annars. Har iofs inte haft några allvarliga problem på länge nu så jag är beredd att köpa överkänsligheten och se till att skärpa till matvanorna och -tiderna. Tortillas är sjukt gott men kanske inte jättebra att hetsäta 5 ggr i veckan ;)

Men på tal om mat! Blev så himla glad på lunchen idag. Har börjat med semiotikkursen nu (har en asskön italienare som lärare som är helt såld på fotboll, musik och film och tar alla exempel därifrån) och första lektionen träffade jag två grekiska utbytesstudenter som pluggar lingvistik. De var helt otroligt sociala och när jag sprang på dem i matsalen idag bjöd de mig till sitt bord. De hade en kompis från Estland som också var hur trevlig som helst så vi satt där och pratade ett tag och det hela slutade med att jag blev bjuden på internationell middag nästa fredag. De har en massa folk och lägenheter där varje nationalitet har ansvar för en lägenhet och en rätt (Middag på Hjul någon?) och jag har nu lovat baka princesstårta. Ska bli helt galet kul det här, hoppas bara jag hinner till vantstickkursen också ;)

Lyckades få den ena greken, Costas, att nästan trilla av stolen när jag visade att jag kunde skriva mitt namn på grekiska. Kom på att jag kunde när jag skulle skriva in namnet i hans telefon (dock med latiska bokstäver ;)) eftersom han först hade fått det totalt om bakfoten. Ibland lär man sig saker man aldrig tror att man skulle ha nytta av; vem trodde t.ex. att besök av en grek på en So-lektion på högstadiet skulle resultera i en tappad grekhaka i Helsingfors 7 år senare?

Jag har aldrig upplevt en sådan sjösjuka. Det gungar fortfarande lite ibland. Igår var det helt galet, jag och tyskarna kunde knappt vrida på huvudet utan att vi började svaja. Det skumma var att alla blev yra precis samtidigt varje gång. Hjärnan är ett underligt organ.

Resan dit var hemsk. Gungade otroligt mycket när vi skulle sova. Jag får erkänna att jag tycker det är sjukt läskigt och alltid tror att vi ska hamna på Östersjöns botten vilken sekund som helst. Till slut var jag så utmattad att jag tänke "sjunk då båtjävel, bara jag får sova!" och så somnade jag. Värsta var att jag visste att det inte skulle lugna ner sig förrän vi kom till Åland och slapp öppet hav. Tyvärr innebar det att jag fick vänta till ungefär kl 4 på morgonen. Gissa vem som var helt fel i knoppen dagen efter.

Var jag Thekla, Christin och Arto (Theklas favorit-finne och substitut för Vera som var i S:t Petersburg) som åkte och målet var väl lite att visa tyskarna svensk/finsk kultur på båten samt lite av Sverige. Ironiskt nog var detta vad som mötte oss när vi steg ombord:

Resan gick lite i Artos traditioners tecken, d.v.s. kyla öl i en vattenfylld papperskorg i duschen, sjunga karaoke (eller lyssna när han gjorde det samt försöka övertala mig om att själv fatta micken), samt sitta i hytten och pilla sig i naveln. Skärpte till mig lite på tillbakavägen dock när jag iaf tog en ordentlig runda i alla taxfreebutiker men båtfrukosten fick jag hoppa över.

Lyckades med bragden "att vinna utan att satsa", d.v.s jag och Christin hade inget att göra men eftersom knapparna på spelmaskinerna är så tryckvänliga så petade jag lite på en. Döm av min förvåning när det faktiskt hände något. Tryckte på en knapp till och insåg att jag just vunnit ytterligare 2,50 euro och nu var uppe i 9,60 =D =D =D *tömma maskinen* Stort tack till señor FörFullFörAttFatta.

"Tur i spel, otur i kärlek". Efter den här händelsen kommer jag förmodligen få vänta tills jag är 80 innan jag träffar någon och då blir han bara bortskrämd av mitt tydligen något underliga beteende. Jag vet inte men jag tyckte att det var ganska fiffigt att i avsaknad av mikrovågsugn värma karelska piroger till frukost med Theklas hårtork. Hon och Arto däremot betedde sig som om jag var något zoodjur som skulle fotas.

---

Givetvis så var det skitväder i Stockholm. Hade inte väntat mig något annat efter den där stormnatten. Dagen kretsade väldigt mycket kring svärande över blöta och kalla fötter men jag tror att tyskarna tyckte rätt bra om staden ändå. Jag var nöjd att jag hittade så bra som jag gjorde med tanke på att jag två dagar innan svarade "men jag vet inte vart det ligger heller" när mamma tipsade om sevärdheter. Till sist gav hon upp och jag letade fram en karta. Karl höll på att ramla av stolen när jag över msn kläckte ur mig "Nämen vad smidigt, slottet ligger i Gamla stan". Till mitt försvar får jag säga att jag faktiskt visste att Drottninggatan gick mellan riksdagen och Sergels torg, jag visste bara inte riktigt var någon av dem låg.

Det första vi såg när steg i land var ett lik. Eller så såg det ut vid första ögonkastet iaf. Borde ha dragit någon historia om att den svenska maffian dumpar kroppar i containrar nere i hamnen och när det blir för fullt lägger de dem utanför så fåglarna kan äta upp dem. Fast jag antar att de hade vänt tillbaks till båten direkt om jag hade gjort det så det var nog lika bra att jag höll tyst.



Har aldrig tänkt på att det faktiskt finns en del fina saker i Stockholm eftersom jag aldrig varit så förtjust i standen. Måste säga att det som räddade den från totalt fördömande från min sida var Gamla stan med alla mysiga gränder, men fy fasen för all trafik och allt oväsen. Christin och jag pratade om det och kom fram till att Helsingfors är mycket lugnare och det är inte lika mycket trafik där. Beror möjligen på var någonstans man är i staden men jag tror att ringvägarna slukar det mesta av den tunga trafiken istället för som i Stockholm, mullra fram på var och varannan gata man går på.


Det var en underlig känsla att gå på gatorna och faktiskt förstå precis allt som stod på skyltarna. Man vänjer sig rätt fort vid att inte fatta mer än ett ord per tio skyltar och man lever lite som i en bubbla när man pratar engelska hela tiden. Var svårt att fatta att jag faktiskt kunde prata svenska här och det kändes så ovant att jag hade svårt att få fram vanliga artighetsfraser. Får skylla på att jag vanligtvis har tre språk att välja mellan, nämligen svenskan som i början av finlandsvistelsen fortfarande kom automatiskt, engelskan som har tagit över nu och finskan som jag iaf försöker kläcka ur mig saker som "ursäkta" och "tack" spontant på. Blev helt ställd när vi gick till McDonald's för att äta frukost och jag möttes av en övertrevlig (eftersom jag inte är så förtjust i att blir ni-ad) kassörska som var så otroligt servicinriktad att jag blev helt mållös. Visste inte vad jag skulle svara eller på vilket språk så det blev en väldigt tafatt avslutning på en artighetsrit som normalt borde sitta intatuerad i ryggmärgen.

Mellan slottet och riksdagen. Thekla hävade trots blygråa moln så långt ögat kunde nå att det inte regnade så mycket och om hon bara lät bli att ta fram paraplyet skulle det definitivt sluta förr eller senare. Hon kom till slut på bättre tankar.

Traditionell sightseeing är för mesar. Sergels torg presenterades med "om någon skulle bomba en plats i Stockholm skulle det vara den här". Efter det var de inte så sugna på att stanna kvar där men jag tvingade ner dem till Designtorget och visade lite skumma designpryttlar och pekade ut en plats där två alkisar hade sjungit "like a roling stone" utanför fönstret när jag var på föreläsning här förra läsåret.

Givetvis ett besök till stadshuset för att visa var Nobelfesten hålls varje år. Lyckades hitta Briger Jarls tilltänkta grav (som tydligen är tom eftersom kyrkan han är begravd i inte ville låta flytta honom) och skulle förklara för tyskarna vad han var för en. Det gick inte. Som sista utväg tipsade jag om Jan Guillous Arn-böcker i trygg förvissning om att de ändå inte skulle komma ihåg hans namn.

Tyckte min demonstration av Stockholms kontraster var av rätt hög kvalitet. Först en sväng in på NK där vi totalt missade fotoförbudet och Christin brände på med blixt och allt. Måste erkänna att jag var djupt imponerad av deras mataffär på undre plan. Efter det kurrade det alltför mycket i magen för att vi skulle leta efter Sturekatten som jag nästan inte alls visste var den låg efter en beskrivning av mamma över telefon. Istället visade jag Stockholms förmodligen tråkigaste gata med sin lite underliga typ av underhållning: Malmskillnadsgatan. Dock var anledningen stans förmodligen godaste plankstek. Smarr!
Kocken verkade nöjde med min översättning av lunchmenyn (eftersom han slapp), men den verkliga utmaningen "fläsknoisetter" fick jag lite "charadhjälp" med eftersom jag knappt visste vad det var på svenska.

Efter lunchen började vi vandra tillbaka mot båten igen via Gamla stan där Christin köpte den dyraste cookien jag någonsin sett (men å andra sidan tog det ett dygn för henne att äta upp hela så det jämnade nog ut sig). Jag däremot är mer ekonomisk av mig och lyckades köpa ett glas mjölk för 1,35 euro väl tillbaka i Helsingfors. Fattar inte hur jag lyckas hela tiden. Mitt kontokort borde spärras för köp på innerstadsfik.

---

Båtresan hem var ännu värre än den till Stockholm. Ett tag var det skitskoj att man nästan lyfte från marken när bågen gungade så mycket och att man flög som en liten vante när man försökte komma till hytten genom korridoren, men sen blev det bara för mycket och både Christin och jag blev så sjösjuka att vi fick gå och lägga oss och hotade med att döda alla som tände lyset i hytten.

Mina skor var dyngsura efter allt regn så jag tassade runt på båten iförd endast strumpor och kände mig som nån trotsig treåring som vägrade ha på sig sina gympaskor eftersom det var Byggare Bob och inte Spiderman på dem. Folk tittade lite underligt på mig och jag var livrädd att någon skulle stämpla mig med sina stilettklackar. Klarade mig undan dock och när jag var för illamående för att stanna kvar i hytten-med-syrenivå-lika-med-noll snodde jag Christins skor och gick ut på däck. Nån dunderfull kille försökte ragga upp mig när jag var på väg tillbaks ner igen med repliken "du pratar väldigt bra engelska", vilket jag tyckte var en lite väl tilltagen analys med tanke på att jag ditills hade sagt hela två meningar på engelska och svarat på svenska innan dess. Han verkade ligga på samma "koll-på-världen-nivå" som den som glömde pengarna i spelmaskinen.

Borta bra men hemma bäst. Helsingfors hamn. Nu får det vara bra med båtåkande på ett tag. Funderar allvarligt på att börja flyga istället, tar dessutom inte alls lika lång tid. Nåja, vi får se... *gungar vidare*

Gud vilken dag! Mår päck och gör nog bäst i att gå och lägga mig illa kvick men en liten sammanfattning kan jag nog snyta ur mig.

Tog bussen hemifrån kl 7, blev hämtad kl 7.30 (lite försenat eftersom jag ställde mig vid en av tre möjliga busshållplatser, vilken visade sig vara fel), åkte bil drygt 3 timmar till Jyväskylä, frös ihjäl om fötterna i väntan på biljetterna till mässan (vinterskor någon?), snabb toapaus på 5 min innan vi drog iväg direkt igen medan resten av gruppen stannade kvar och spionerade på konkurrenter och användare. Bil ytterligare 1½ timme, intervjuade en bonde på finska ( = jag förstod inte ett skit), tittade på hans 9 traktorer (fatta att en kostar ungefär 100 000 euro och han hade 9 st), kort fika (goda bullar men fika ersätter tyvärr inte mat vidare bra), trodde vi skulle tillbaks igen men åkte istället och tittade på ytterligare två traktorer, åkte äntligen tillbaka igen (dock i 1½ h), hann gå på mässan i en kvart eftersom den stängde sen, åkte hem i tre timmar med ett matstopp efter kanske 45 min. Fatta att vara vaken sen 6 på morgonen och äta lunch först 12 timmar senare. Galet! Nästa gång tar jag med mig en fruktburk.

Sjukaste under hela dagen var förmodligen när vi kikade på den 10:e traktorn. Var två hundar där som förvisso var stora men knappt sa ett ljud och såg väldigt snälla ut. Bonden nämnde i förbigående att de hade haft ihjäl en annan lika stor hund för ett tag sen. Den hade stått bunden och kunde inte komma loss. Gissa vem som fick bråttom in i bilen. Vissa saker vill man bara inte få översatta för sig.

När jag berättade för folket från traktorkursen att jag och tyskarna skulle till Tammerfors och turista idag garvade de bara åt mig och undrade vad i hela friden vi skulle göra där. Ok att det inte är världens metropol direkt, men jag förstod ändå inte riktigt varför de var så skeptiska. Efter idag förstod jag. Alltså förlåt men det här var en av de fulaste städerna jag har sett, rent arkitekturmässigt alltså. Har varit där flera gånger som barn men då var jag mer inriktad på att titta på sälarna vid Särkänniemi och kom inte ihåg så mycket mer än ett torn och planertariet. Kanske förträngde det hela.

Vi pratar gedigen industristad och där finns det inte plats för en massa krusiduller på husen som jag är så förtjust i. Nej nej, vi dänger upp fyrkantiga fabrikshus och höga skorstenar i hela stan, tillsätter 200 000 invånare, en stadion och lite kyrkor och tada! vi har Nordens största ickehamnstad ("Skandinaviens störtsta" enligt Veras tyska resehandbok. Höhö, den här gånger skrattade vi åt det istället). Visst visst, stor sjö, massor med vatten men *rys*. Jag var såå lättad när vi kom hem till vackra Helsingfors igen. T.o.m. Sokoshuset framstod som ett arkitektoniskt mästerverk i jämförelse.

Av någon underlig anledning lyckades jag få en del bilder som visar intressanta platser ändå. Vet fortfarande inte hur det gick till... Här kommer iaf resan beskriven i bilder:

Ombord på hightechtåget. Tvåvånings, fast vi satt på nedre planet. Slöa studenter som vi är däckade vi givetvis på vägen dig. Jag ryckte upp ett ögonlock i Toijala bara av nostalgiskäl. Såg dock inte så mycket från stationen.


Anlände till Tampereen rautatieasema (järnvägsstation) vid elvatiden och hade till kl 16 på oss att göra stan. Min mobil ville uppdatera tidszonen och tyckte att den var en timme mer. Har gjort det konstant sen jag fick den. *hata* Ok, det är ungefär 200 km till Tammerfors från Helsingfors, men det ligger banne mig inte i en annan tidszon för det.

Dags för julbelysningen och på Stockmann hade de, förutom världens coolaste spainspirerade toaletter (hade kunnat stanna över natten där), börjat med julpyntet. Dah!

Hade varit najs att vara där på kvällen när det var mörkt för de hade satt upp lampor nästan överallt.

En orthodox kyrka (vet inte namnet). Vi hade flyt för vi kom 5 minuter innan de gick därifrån och låste. Gick bara in snabbt och ut igen dock för Thekla blev smått förgiftad av all rökelse där inne. Lovar att hade man tagit kort med blixt innuti hade man inte sett nåt alls p.g.a. all rök.

Nån mer än jag som ser en LiU-logga på den här bilden?

Spejsat pynt på huset. Dörrhandtagen var ännu mer krumeluriga. Hittade en lite butik här som sålde mjukisrenar och julpynt. Innehavaren sa åt oss att stänga dörren för att inte fåglarna skulle försöka ta sig in i värmen. Skumt. Fast jag förstår dem, var ungefär 2-5 grader varmt ute. Laddade upp med yllestrumpor så jag klarade mig bra.

Parkpromenad i solen.

Stadsbiblioteket Metos (=tjäder, eftersom det är inspirerat av just den fågeln). Riktigt cool byggnad faktiskt och jag är inte förvånad över att det har vunnit en del arkitekturpriser. Pinsamt nog priser med titeln "Årets betongkonstruktion" (1985).

Biblioteket sett uppifrån.

På bottenvåningen hade de mumintrollsmuseum som vi gick till. Var inte sådär jätteövertygande i början, mest illustrationer från böckerna och sen lite montrar där de hade byggt upp scener ur böckerna. Av någon anledning blev jag ändå sjukt sugen på att läsa muminböcker. Får ta det när jag läst klart Kalevala och Sju bröder dock.

Konst är till för att tolkas. Här av mig och Christin. Stor glaskupa precis vid biblioteket.

Hittade även den här klockrena statyn där. Döpte den direkt till "nyfikenhet", fast det verkade vara till minne av nån tidning/nyhetsmedium som fyllde 100 år. De tjuvkikar i tidningen och Vera tjuvkikar på oss.


Fatta att jag faktiskt klättrade upp i det där tornet. Sjukt höjdrädd blev jag också. Trodde hela tornet höll på att tippa när jag var där uppe. Ville gå ner flera gånger men väntade in de andra ändå eftersom det inte fanns ett dugg att göra där nere. Själva tornet var inte sådär jättehögt men med tanke på att det stod på stadens förmodligen högsta punkt blev det några meter totalt.

Fin utsikt var det iaf, även om staden som sagt var etstiskt tveksam.


Hittade till slut till utomhusteatern. Vera och jag spelade upp slutscenen ur Romeo och Julia där jag låg död (hysteriskt fnittrande) på stenen och hon stod allvarligt (också hysteriskt fnittrande) bredvid. Lyckades dänga kameran i backen när jag reste mig. Verkade dock klara sig tillräckligt bra för att fota en hobbyenbent anka.
Soft att sitta där på sin sten mitt ute i vattnet och låta sig värmas av solen.

Vet inte som det syns så bra, men den här tallen stod mitt ute i luften. Ett under att den inte bra kraschat ut i vattnet eller över stigen på andra sidan. Strikt gravitationsmässigt borde den nämligen inte kunna stå kvar sådär. Vågar inte tänka på hur mycket rötter som fortfarande sitter kvar i backen och håller kvar den.

Båtar, båtar, båtar längs hela stranden.

Hur många ansikten kan du hitta i den här björken?

Domkyrkan. Lite ovant att se en såpass ung domkyrka om man jämför dess 100 år mot Linköpings minst 800.

Satt en lapp på dörren när vi kom dit som sa att någon ceremoni pågick så vi kikade bara in genom dörren. Smet dock in tillsammans med två musiker och då verkade den vara över.

Vet inte riktigt vad jag tyckte om den. Kändes väldigt modern och ljus, men jag föredrar ändå den där hemma.


Den här målningen löpte runt hela kyrkan men jag har ingen aning om vad den skulle symbolisera.

---

Sov som härskna sillar på åbotorget på vägen hem också. Christin åkte hem men jag, Vera och Thekla skulle på kogvetfest i Nya studenthuset. Råkade dock blir kvar på Pizza Hut i två timmar så vi blev 2½ timme försenade till festen. Kan ju skylla på att betalar man 11,50 euro för pizza + cola så ska man banne mig njuta av vistelsen. Fattar inte hur jag lyckas hamna på dessa ruinerarmatställen hela tiden. Ser jag rik ut?? Nåja, var galet gott iaf och vi hade såna där "lära känna"-diskussioner som man har ibland då allt känns rätt.

Roliga var att när vi väl kom till festen sa de att de hade sett oss i stan redan vid 18-tiden (givetvis, det var då vårt tåg anlände). "Nej, nej det var inte vi. Vi såg också de där personerna ni pratar om och de såg verkligen ut som oss så vi förstår att ni tog fel *ljug ljug*" Själva festen var inte så mycket att ha. Lite lekar som gick ut på att en med ögonbindel skulle gissa vem en person var. När jag skulle gissa lyckades jag peta sektionsordföranden i ögat. Skillat. Folk övergick dock efter ett tag till att bunta ihop sig i klungor för att så många som möjligt skulle få chansen att klämma på så många som möjligt. Kogvetincest light, men LiU-kogvet slår fortfarande allt.

Vi åkte hem rätt tidigt, Thekla var trött och jag var väl inte världens mest engagerade människa då heller. Hade tänkt åka på temadag i Suomenlinna imorrn och sen gå på ljuskarneval på Linnanmäki, men sitter man uppe och bloggar till halv två på natten kan det vara svårt att komma upp dagen efter. Får se, blir nog 200 finskaglosor och bara ljuskarneval. Lite Kalevala också kanske...

Förlåt mig fader, jag har syndat. Jag har nakenbadat rökbastu med en grupp beståendes av 90% killar.

---

Låt oss ta det hela från början. Kl 05.00 på morgonen pep min mobil och talade om att det var dags att skutta ur sängen. Eftersom jag tillbringat de senaste 4 timmarna med att sova och de övriga innan dess med att fundera på om att gå upp och kräkas var ett alternativ så blev det inget skuttande. Snö var lovat men när jag gick ut sysselsatte sig vädret fortfarande med spöregn. Myyyyys...not. Blev blöt om fötterna =(

Hamnade iaf i en rolig bil med Linda (våran "team manager"), Timo (industriell designer), Jaakko och Mika L (?). Timo är en galet kul kille och vi har pratat en hel del tidigare eftersom han och jag är de enda i gruppen som pysslar med någon form av användarstudier. Han har världens roligaste skratt också, lite fnissigt sådär. Man blir glad varje gång man hör det =) Jaakko är också schysst, säger inte sådär jättemycket men vi hade en intressant diskussion på bussen hem till Helsinki härom veckan. Han har varit utbytesstudent nere i Tyskland så vi hade en del erfarenheter vi kunde jämföra.

Mika L (vi har två stycken men jag vet inte riktigt vilken som har vilket efternamn) var en väldigt anonym figur i början. Faktum är att jag inte visste att han gick i våran grupp och kunde svära på att jag aldrig sett honom förrän i onsdags på gruppmötet (vilket är lite underligt med tanke på att majoriteten av alla tjejer skulle drega ihjäl sig om de såg honom). Anonymiteten blev heller inte bättre av att han ägnade första timmen i bilen med att sova (iofs tillbringade jag den andra med det så jag ska inte klaga ;) ). Bästa var att han hade tagit med sig en egen kudde hemifrån eftersom han "inte riktigt funkar på morgnarna". Jag ska också börja göra så. Bästa var att hans flickvän ringde senare på kvällen och undrade varför det fattades en kudde där hemma =)

Linda är ju som sagt vår team manager (har alltid föraktat folk som inte kan använda vanliga svenska ord utan slänger sig med engelska, men den pinsamma verkligheten är att jag helt enkelt inte kan komma på det svenska uttrycket för det). Min bild av henne blir bättre och bättre för varje gång vi träffas. Känner igen mig själv, som jag var för två år sen, i henne när det gäller att ta på sig för mycket saker. Nåja, vi ska börja styra upp projektet ordentligt nästa vecka och då kommer hon förmodligen inse att hon inte kommer klara att göra allt själv.

---

Bilresan var ett sant nöje. Jag försökte passa på att lära mig lite finska och Timo var väldigt engagerad i att lära ut. Lärde mig ord som gran, björk, tall och mårdhund. Sjukt användbart.

Började snöa efter ungefär en timmes färd. Var verkligen sånt där väder som jag avskyr. Snö - blöt, sliskig snö. Dimma var det också. Landskapet tappade alla färger och jag som varit så glad sista veckan av att det är så vackert ute med alla höstfärger. Slutade dock snöa någon gång under tiden jag sov så jag vaknade upp och var på osunt bra humör.

Vi blev lite sena men Petteri, som är huvudansvarig på Valtra (sponsorföretaget) för det här projektet, verkade inte ta illa upp. Vi hade lite möten där vi pratade om hur företaget hade tänkt sig det hela och sen fick vi berätta vad vi gjort hittills och hur vi tänkte oss fortsättningen. Han var otroligt tillmötesgående, det kändes overkligt att vara del i en så uppskattad grupp. Jag satte nästan teet i halsen när han sa "Tja, men om ni då behöver en bärbar hårddisk så kan vi köpa det åt er utanför budgeten". Ursäkta, hörde jag rätt? Köpa den åt oss? Bara sådär? (Kan nån kolla om jag har smulor i örat eller nåt för jag börjar höra konstiga röster.) Läser man på filosofiska fakulteten är man inte direkt bortskämd med att folk hostar upp pengar till höger och vänster för att underlätta för en.

Ja, just det. Folk har kommit med kommentarer och undrar varför i hela friden vi har en traktor och vad sjutton det är vi ska göra egentligen. Tur för mig att jag var tillräckligt virrig för att inte berätta det för vi får nämligen inte göra det för att inte konkurrenterna ska snappa upp något. Kan ju säga att vi ska förbättra lite traktorgrejer och Valtra är ett företag som tillverkar just traktorer. Lagom generellt och ospecifikt där, varsågoda! =)

---

Vi blev bjudna (jag började vänja mig) på lunch och sen fick vi gå en runda i fabriken. Jag fick slag när jag såg maten för det var samma som vi äter hemma till julbordet. Leverlåda, lanttulaatikko (google säger mig att det är "kålrotslåda" på svenska. Vet inte om det är rätt för jag har aldrig använt det svenska ordet för det), småkorv (kryddigt substitut till prinskorven) och potatisgratäng. Efter att ha hittat rödbetssalladen också kändes det komplett och jag ville nästan föreslå att vi skulle sjunga julsånger vid bordet. Hittade ett infoblad på bordet och förstod 5 ord; "och", "är" samt någon böjning av "äta" och "dricka". Kände mig sämst i världen på finska.

Eftersom min mage fortfarande hatade mig och jag levde på mottot "om jag inte har nåt i magen kan jag ju inte göra bort mig genom att kräkas upp det någonstans där alla ser" så lyckades jag få i mig ca en halv potatis, sallad och lite vatten. Tydligen var det alldeles för mycket för resten av mötet antog mitt ansikte färgen askgrå och tydligen syntes det rätt väl för folket i gruppen undrade efteråt hur jag mådde. Detta var som tur var efter att vi vandrat runt i fabriken och tittat på alla testlaboratorier. T.o.m. jag som inte är maskiningenjör tyckte det var häftigt. Inte varje dag man ser hur en traktor blir ihopsatt steg för steg. (Micki, du hade nog gillat att spana på killarna som jobbade där, inte ens jag lyckades ju undgå att lägga märke till dem ;) )

Monstertraktorn. Stor som ett hus.

Vi kikade på lite CAD-ritningar och fick folk presenterade för oss hela eftermiddagen så vi hann inte med några intervjuer eller observationer hos bönder, men vi ska dit igen under hösten så det får bli då. Ska på någon jordbruksmässa i slutet av månaden också för att kika lite. Trodde aldrig jag skulle säga att det ska bli kul, men det ska det faktiskt. Mestadel för att jag tycker att min grupp är så skoj att umgås med och att det verkligen känns som att jag bidrar med något vettigt i det här projektet.

---

Hmm... jag ljög lite när jag sa att vi höll på hela eftermiddagen. Bastun var bokad från kl 16 så vi åkte iväg en bit för att komma dit. Jag hade väntat mig något litet anspråkslöst trärum á la bastun vi har hemma, lite större bara, så döm av min förvåning när vi inledde med att skjuta lerduvor. Eller det var egentligen plastduvor och vi hade inga riktiga gevär (säg det till den brutala träningsvärken i mina armar) utan det var nån lampa/laser som gjorde att man träffade. Gissa vem som förlorade *pekar på mig* Hehe, men det var faktiskt sjukt kul. Mest för att jag var så sämst i början att jag inte träffade en enda.

Tjaa, ni ser ju själva vem som inte kan hålla bössan ordentligt ;) Inte underligt att jag inte träffade.
Från höger till vänster: Jag, Linda, Mikko, Mikael och Mika L.

Jag skärpte dock till mig och fick en intensivkurs (på engelska den här gången) i hur man skulle sikta och lyckades träffa en hel del efter det. Bästa kommentaren var när jag träffade en för andra gången: "Oh, so it wasn't just luck!".

---

Dags för bastun sen då. Jag var sjukt nervös. Så här va: jag, Linda, 8 killar från projektgruppen och sen Petteri. JAG TÄNKER HA HANDDUK! (Och de gör bäst i att göra detsamma.) Folk var lite sega i början (jag tänkte inte ta något initiativ iaf) och ägnade sig åt att undersöka innehållet i kylen som var proppfull med öl och läsk och sitta framför brasan istället. Kom fram till sen att de inte var sega, de var bara artiga och väntade på vad vi tjejer skulle säga. Linda drog med mig till slut och vi skuttade in i bastun.

Har ni någonsin sett eller ens hört talas om en rökbastu? Jag hade inte gjort det. Visst, visst ångbastu vet alla vad det är och att man eldar i bastun hade jag hört talas om förut, men tanken på att gå och sätta sig i en eldstad hade jag aldrig slagit mig förut. Ok, elden hade slocknat och det mesta (långt ifrån all dock) av röken hade vädrats ut, men hela stället var kolsvart av sot, man fick ta med sig antingen en spånskiva i lite större än rumpstorlek eller en papperslapp att sitta på och glasdörren gick inte att se ut genom för den var så svart. Mörkt, stort och varmt. Tydligen inte tillräckligt mörk dock för att jag inte skulle bli asgenerad när resten av gänget dundrade in, givetvis utan handdukar. "Inte titta, inte titta, inte titta! Ok då, kanske kika bara lite."

Givetvis drar man till sig mer uppmärksamhet när man sitter där med sin handduk när alla andra är spritt språngade nakna, så jag kände mig lite lätt som ett ufo.

Blev givetvis ett fasligt ösande med vattenkaret så jag var inte därinne så värst mycket och dessutom hittade jag annat att underhålla mig med. Jacuzzin. Mhm, den var ni inte beredda på va? Två stycken hade de och utomhus var det också så man kunde sitta där i värmen och titta ut över ån samtidigt som man fick sin rygg masserad av jetstrålar. Var mycket förtjust.

Jag kan verkligen inte klaga på artigheten för Linda och jag fick gå ut och sätta oss i jacuzzin först, men jag fick ge upp det där med prydheten när folket invaderade de båda bara några minuter efter oss. Att hoppa i ån med handuk på var heller inte att tänka på och jag kunde bara inte åka därifrån utan att ha gjort det. Blev dessutom hotad med att om jag inte gjorde det den här gången skulle jag få göra det när det var is på vattnet istället.

Undrade flera gånger vad i hela friden vi hade gjort för att förtjäna detta tills någon som inte var helt hjärntvättad än konstaterade att det var för att vi skulle göra ett galet bra jobb som tack. Måste medge att det är en sjukt smart taktik, finns inget bättre sätt att få folk att jobba bra än genom att bygga upp en stark lojalitet.

Var så skönt att duscha och sätta på sig kläderna efteråt och bara sitta och prata med alla i ett av rummen i bastustugan. Underbar utsikt trots att det var så mörkt och alla verkade så avslappnade. Mys på riktigt.

---

Vi fick middag i stora huset efteråt och tack och lov hade min mage skärpt till sig under badet (den kanske blev för chockad av mitt hopp i den iskalla ån att den totalt tappade lusten att bråka) så jag kunde t.o.m. äta lite. Och när det nu serverades vin så smakade jag lite på det. Märkte av det efter knappt två klunkar dock så jag drack inte mer sen. Nån som däremot gick loss ordentligt var Juho. Killen är otroligt rolig. Han började prata svenska så fort han hörde att jag var från Sverige och han har redan författat ett mejl till mig på svenska angående intervjuerna, men den här kvällen tog priset. När han hade fått i sig för många öl var det dessutom svårt att skilja svenskan från tyskan så det blev en salig blandning. Det roliga var att helt plötsligt pratade alla andra bättre svenska (och tyska) och rättade honom hela tiden. Det är lite synd att folk är så blyga när det gäller språk (jag med), jag menar, han är egentligen inte särskilt bra på svenska men han tycker inte det är pinsamt att försöka och det är egentligen inte alls svårt att förstå honom, men de andra är för blyga för att prata alls och får därför ingen använding av vad de lärt sig. Jag tror jag ska följa Juhos exempel och bara prata finska så fort jag kan, även om det kommer låta skit =)

---

Bilfärden hem var obetalbar. Jag flabbade konstant hela tiden. Åkte först i Lindas bil med Jaakko och Juho men bytte sen till Mikaels och fick då åka med Tuomas, Mika L och Mikko. Tuomas visade sig vara en riktig pärla. Han har varit rätt tyst hittills, lite blyg kanske. Ger intrycket av att vara väldigt smart dock och igår kom han med den ena klockrena kommentaren efter den andra. Linda försökte tacka Petteri för allt den här dagen men det kom ärligt talat inte mycket vettigt ur munnen på henne så Tuomas uttryckte sin oro över att hon skull köra hem, hon verkade ju fullast av alla. Sen dissade han Mika L som försökte lära mig beställa en öl på finska (dock genom att sträcka fram två fingrar).

Fick stå på busshållplatsen en kvart innan bussen kom. Kallt. Undrade flera gånger om kyrkklockan jag kikade på hade stannat. Blev underhållen av lite fulla tonåringar som vände rumpan mot en polisbil som passerade. Kändes otroligt skönt att ha passerat den åldern, även om jag inte var särskilt bråkig. Däckade totalt när jag kom hem och vaknade i morse med en känsla av chock och förtjusning över gårdagen. Jag nakenbadade rökbastu med en grupp beståendes av 90% killar och jag tyckte om det.