johannalainen

Sista dagen i Milano. Det var dags att kolla in stadens flashigaste shoppinggator och göra ytterligare ett försök att ta sig upp på domkyrkans tak.

Vi sa hej då till hotellet med den trevliga interiören men den inte fullt så magnifika utsikten.

Sa hej då till kassaköpet vi ängat 15 minuter åt att försöka ställa in och därefter gav upp.

Köpte frimärken och postade kort till nära och kära och begav oss sedan av in mot stan.

Praktiskt taget alla övergångsställen såg ut så här med den lilla solfjädern ner mot gatan. Otroligt praktiskt när man kom där med sin bråkande rullväska. Vi hade dock fått lämna bagaget på hotellet och skulle plocka upp det på väg till järnvägsstationen.

Så här såg det ut mer eller mindre överallt. Lägg märke till diset, det är inte fett på linsen, det är avgaser.

Kul att ha kontor här. Får jobbet att kännas ännu mer som ett fängelse.

Vi slank in på Via de la Spiga, en av de dyraste och lyxigaste shoppinggatorna i hela Milano. För första gången i hela mitt liv la jag märke till - och var tacksam över -att jag hade Dolce&Gabana-glasögon på mig. Det fick mig på något sätt att inte känna mig helt bondlurkig. Jag kände mig dock lite gravid med plånbok och kontokort i brösfickan som fick hela jackan att puta ut. Fast det måste sägas, det är väldigt smidigt när man inte vill bli uppkörd från sitt säte i bussen, bara att puta ordentligt så får man vara ifred.

Hjärtan överallt. Jag är inte så förtjust i hjärtan annars men jag kunde inte låta blir att bli lite kär i fåtöljerna en bit in som bestod av ihopsydda, små fluffiga sådana.

Här kunde det bli dyrt igen om man hade haft barn. En liten klänning med "pinsessa" på italienska, skrivet med paljetter längst ner på fållen.

Ett glas av varje sort hade definitivt piffat till dukningen. Vi drev runt lite planlöst i det dyra kvarteret och tittade på smaklösa och smakfulla utstyrslar.

En elegant klänning...

...till skillnad från änglatrumpetrabatten vi hittade i ett annat fönster.

Vem vill inte ha en aladdin- eller rödluvanväska?

Eller kanske en fjäril? Men varför nöja sig med en när man kan ta tre och matcha till aftonklänningarna där hemma.

Nu var vi nästan framme och det var dags igen! Vi skulle göra ett nytt försök att ta oss upp på taket av kyrkan och om inte vandra bland de vita molnen, så iaf bland den vita marmorn.

Inledningen gick inte så bra. Vi blev utslängda av en aggressiv gubbe som sålde trappbiljetter med hänvisning att trappan öppnade först kl 14. Egentligen var det en snäll turist som översatte för oss, han behagade själv inte prata ett ord engelska. (Jag tror dessutom att han hittade på.) Eftersom min buss och Mikaels tåg skulle gå vid fyratiden kändes det iaf inte som att vi ville vänta så vi fick släpa oss iväg till hissen. 7 euro per person kostade det att ta sig upp där. 7 euro för att åka i en liten stålburk som gick upp och ner mellan våningarna! Det var lätt värt det.

Det var en underlig känsla att gå runt på taket och dessutom på taket till en kyrka. Min enda erfarenhet av tak dittills var lekstugan hemhemma innan vi la på metalltak (vilket torde varit när jag var sådär en 4-5 år) och taket på Flamman inne i stan. Vi gick runt en sväng men sen tog det stopp. Hade det inte varit för att jag hade sett folk gå omkring en bit högre upp hade vi nog gått ner igen och muttrat över priset, men nu gick vi upp några trapport till och såg det mest magnifika jag sett i hela mitt liv.







Om det inte varit för att jag är så brutalt höjdrädd hade jag fått en nästan ohejdbar lust att åka rutchkana nerför här. Jag kan bara tänka mig hur det ser ut när det reknar och vattnet forsar ut genom munnarna på de lustiga djuren och figurerna på utsidan.


Äntligen allra högst upp!



Efter att ha njutit bra länge av solen var det dags att gå ner igen. Vi träffade två finnar i hisskön. Jag fattade inte ett ljud.

Vi hade köpt godsaker i ett bageri/café/underligt-ställe-med-underliga-regler. Först ville vi ha stora, men de fick man inte köpa om man inte åt upp dem på stället. Sen var det dessutom olika priser beroende på om man satte sig vid cafédelen eller stod vid kakbaren. De som jobbade där verkade tycka att vi var korkade som inte fattade det från början. Jag blev sur över deras attityd. Vi fick iaf det vi ville ha till slut (förhoppningsvis till rätt pris) och det var nästan som julafton (bortsett från att det var varmt och solen sken som aldrig förr) att öppna paketet.




Tadaaa! Minipajer med färska bär. De var väldigt stolta över sina smultron och marknadsförde dem speciellt och kallade dem "forest strawberries", något som de hoppades på skulle låta exotiskt. Vi var inte så imponerade av namnet men däremot väldigt förtjusta i smultron så det slank ner en sådan med.

Efter det här var det dags att ta sig tillbaka till hotellet och hämta packningen innan vi begav oss till lustigkurrarnas favorittillhåll - järnvägsstationen. Jag hittade till bussen utan problem, tog rätt flygplan hem och var inte ens nära att missa det (som vid ett visst annat tillfälle förra året när jag reste själv och fick bli upphämtad av specialpersonal) och kunde efter några timmars resande konstatera att jag var tillbaks i det gamla trygga Helsingfors igen. Hur förtjusta folk än är i sydligare breddgrader där solen skiner mer än 6 timmar under hela januari så vill jag gärna utsättas för en eller två köldknäppar varje vinter, men främst av allt föredrar jag att kunna gå lugnt och avslappnat på gatan utan att behöva oroa mig för att varenda kotte försöker sno min mobil och plånbok. Dessutom tycker jag inte om allt oväsen i stora städer eller när det är folk precis överallt hela tiden. I själ och hjärta är jag ändå en sann nordbo.