johannalainen

Jag har aldrig upplevt en sådan sjösjuka. Det gungar fortfarande lite ibland. Igår var det helt galet, jag och tyskarna kunde knappt vrida på huvudet utan att vi började svaja. Det skumma var att alla blev yra precis samtidigt varje gång. Hjärnan är ett underligt organ.

Resan dit var hemsk. Gungade otroligt mycket när vi skulle sova. Jag får erkänna att jag tycker det är sjukt läskigt och alltid tror att vi ska hamna på Östersjöns botten vilken sekund som helst. Till slut var jag så utmattad att jag tänke "sjunk då båtjävel, bara jag får sova!" och så somnade jag. Värsta var att jag visste att det inte skulle lugna ner sig förrän vi kom till Åland och slapp öppet hav. Tyvärr innebar det att jag fick vänta till ungefär kl 4 på morgonen. Gissa vem som var helt fel i knoppen dagen efter.

Var jag Thekla, Christin och Arto (Theklas favorit-finne och substitut för Vera som var i S:t Petersburg) som åkte och målet var väl lite att visa tyskarna svensk/finsk kultur på båten samt lite av Sverige. Ironiskt nog var detta vad som mötte oss när vi steg ombord:

Resan gick lite i Artos traditioners tecken, d.v.s. kyla öl i en vattenfylld papperskorg i duschen, sjunga karaoke (eller lyssna när han gjorde det samt försöka övertala mig om att själv fatta micken), samt sitta i hytten och pilla sig i naveln. Skärpte till mig lite på tillbakavägen dock när jag iaf tog en ordentlig runda i alla taxfreebutiker men båtfrukosten fick jag hoppa över.

Lyckades med bragden "att vinna utan att satsa", d.v.s jag och Christin hade inget att göra men eftersom knapparna på spelmaskinerna är så tryckvänliga så petade jag lite på en. Döm av min förvåning när det faktiskt hände något. Tryckte på en knapp till och insåg att jag just vunnit ytterligare 2,50 euro och nu var uppe i 9,60 =D =D =D *tömma maskinen* Stort tack till señor FörFullFörAttFatta.

"Tur i spel, otur i kärlek". Efter den här händelsen kommer jag förmodligen få vänta tills jag är 80 innan jag träffar någon och då blir han bara bortskrämd av mitt tydligen något underliga beteende. Jag vet inte men jag tyckte att det var ganska fiffigt att i avsaknad av mikrovågsugn värma karelska piroger till frukost med Theklas hårtork. Hon och Arto däremot betedde sig som om jag var något zoodjur som skulle fotas.

---

Givetvis så var det skitväder i Stockholm. Hade inte väntat mig något annat efter den där stormnatten. Dagen kretsade väldigt mycket kring svärande över blöta och kalla fötter men jag tror att tyskarna tyckte rätt bra om staden ändå. Jag var nöjd att jag hittade så bra som jag gjorde med tanke på att jag två dagar innan svarade "men jag vet inte vart det ligger heller" när mamma tipsade om sevärdheter. Till sist gav hon upp och jag letade fram en karta. Karl höll på att ramla av stolen när jag över msn kläckte ur mig "Nämen vad smidigt, slottet ligger i Gamla stan". Till mitt försvar får jag säga att jag faktiskt visste att Drottninggatan gick mellan riksdagen och Sergels torg, jag visste bara inte riktigt var någon av dem låg.

Det första vi såg när steg i land var ett lik. Eller så såg det ut vid första ögonkastet iaf. Borde ha dragit någon historia om att den svenska maffian dumpar kroppar i containrar nere i hamnen och när det blir för fullt lägger de dem utanför så fåglarna kan äta upp dem. Fast jag antar att de hade vänt tillbaks till båten direkt om jag hade gjort det så det var nog lika bra att jag höll tyst.



Har aldrig tänkt på att det faktiskt finns en del fina saker i Stockholm eftersom jag aldrig varit så förtjust i standen. Måste säga att det som räddade den från totalt fördömande från min sida var Gamla stan med alla mysiga gränder, men fy fasen för all trafik och allt oväsen. Christin och jag pratade om det och kom fram till att Helsingfors är mycket lugnare och det är inte lika mycket trafik där. Beror möjligen på var någonstans man är i staden men jag tror att ringvägarna slukar det mesta av den tunga trafiken istället för som i Stockholm, mullra fram på var och varannan gata man går på.


Det var en underlig känsla att gå på gatorna och faktiskt förstå precis allt som stod på skyltarna. Man vänjer sig rätt fort vid att inte fatta mer än ett ord per tio skyltar och man lever lite som i en bubbla när man pratar engelska hela tiden. Var svårt att fatta att jag faktiskt kunde prata svenska här och det kändes så ovant att jag hade svårt att få fram vanliga artighetsfraser. Får skylla på att jag vanligtvis har tre språk att välja mellan, nämligen svenskan som i början av finlandsvistelsen fortfarande kom automatiskt, engelskan som har tagit över nu och finskan som jag iaf försöker kläcka ur mig saker som "ursäkta" och "tack" spontant på. Blev helt ställd när vi gick till McDonald's för att äta frukost och jag möttes av en övertrevlig (eftersom jag inte är så förtjust i att blir ni-ad) kassörska som var så otroligt servicinriktad att jag blev helt mållös. Visste inte vad jag skulle svara eller på vilket språk så det blev en väldigt tafatt avslutning på en artighetsrit som normalt borde sitta intatuerad i ryggmärgen.

Mellan slottet och riksdagen. Thekla hävade trots blygråa moln så långt ögat kunde nå att det inte regnade så mycket och om hon bara lät bli att ta fram paraplyet skulle det definitivt sluta förr eller senare. Hon kom till slut på bättre tankar.

Traditionell sightseeing är för mesar. Sergels torg presenterades med "om någon skulle bomba en plats i Stockholm skulle det vara den här". Efter det var de inte så sugna på att stanna kvar där men jag tvingade ner dem till Designtorget och visade lite skumma designpryttlar och pekade ut en plats där två alkisar hade sjungit "like a roling stone" utanför fönstret när jag var på föreläsning här förra läsåret.

Givetvis ett besök till stadshuset för att visa var Nobelfesten hålls varje år. Lyckades hitta Briger Jarls tilltänkta grav (som tydligen är tom eftersom kyrkan han är begravd i inte ville låta flytta honom) och skulle förklara för tyskarna vad han var för en. Det gick inte. Som sista utväg tipsade jag om Jan Guillous Arn-böcker i trygg förvissning om att de ändå inte skulle komma ihåg hans namn.

Tyckte min demonstration av Stockholms kontraster var av rätt hög kvalitet. Först en sväng in på NK där vi totalt missade fotoförbudet och Christin brände på med blixt och allt. Måste erkänna att jag var djupt imponerad av deras mataffär på undre plan. Efter det kurrade det alltför mycket i magen för att vi skulle leta efter Sturekatten som jag nästan inte alls visste var den låg efter en beskrivning av mamma över telefon. Istället visade jag Stockholms förmodligen tråkigaste gata med sin lite underliga typ av underhållning: Malmskillnadsgatan. Dock var anledningen stans förmodligen godaste plankstek. Smarr!
Kocken verkade nöjde med min översättning av lunchmenyn (eftersom han slapp), men den verkliga utmaningen "fläsknoisetter" fick jag lite "charadhjälp" med eftersom jag knappt visste vad det var på svenska.

Efter lunchen började vi vandra tillbaka mot båten igen via Gamla stan där Christin köpte den dyraste cookien jag någonsin sett (men å andra sidan tog det ett dygn för henne att äta upp hela så det jämnade nog ut sig). Jag däremot är mer ekonomisk av mig och lyckades köpa ett glas mjölk för 1,35 euro väl tillbaka i Helsingfors. Fattar inte hur jag lyckas hela tiden. Mitt kontokort borde spärras för köp på innerstadsfik.

---

Båtresan hem var ännu värre än den till Stockholm. Ett tag var det skitskoj att man nästan lyfte från marken när bågen gungade så mycket och att man flög som en liten vante när man försökte komma till hytten genom korridoren, men sen blev det bara för mycket och både Christin och jag blev så sjösjuka att vi fick gå och lägga oss och hotade med att döda alla som tände lyset i hytten.

Mina skor var dyngsura efter allt regn så jag tassade runt på båten iförd endast strumpor och kände mig som nån trotsig treåring som vägrade ha på sig sina gympaskor eftersom det var Byggare Bob och inte Spiderman på dem. Folk tittade lite underligt på mig och jag var livrädd att någon skulle stämpla mig med sina stilettklackar. Klarade mig undan dock och när jag var för illamående för att stanna kvar i hytten-med-syrenivå-lika-med-noll snodde jag Christins skor och gick ut på däck. Nån dunderfull kille försökte ragga upp mig när jag var på väg tillbaks ner igen med repliken "du pratar väldigt bra engelska", vilket jag tyckte var en lite väl tilltagen analys med tanke på att jag ditills hade sagt hela två meningar på engelska och svarat på svenska innan dess. Han verkade ligga på samma "koll-på-världen-nivå" som den som glömde pengarna i spelmaskinen.

Borta bra men hemma bäst. Helsingfors hamn. Nu får det vara bra med båtåkande på ett tag. Funderar allvarligt på att börja flyga istället, tar dessutom inte alls lika lång tid. Nåja, vi får se... *gungar vidare*