johannalainen

Dag två i Milano tillbringades med att gå en gata upp, titta i affärer, gå samma gata ner och titta i andra affären och sedan upptäcka att det redan var kväll och att det här var det enda vi hann med den här dagen. Tipset om gatan hade vi fått av min Milano-granne som sa att det var en av det två (bara två?!) gatorna i Milano där man kunde shoppa för hanterbara priser.

Shoppingsmöjligheterna i Milano skilde sig markant från det man skulle kunna krama ur Linköping eller någon annan, med sverigemått mätt, stor stad. Det fanns mer, det fanns konstigare och det fanns dyrare saker. Saker man aldrig hade trott att folk skulle ha ett behov av. Jag ville ha allt!

Jag är egentligen allergisk mot "Hello Kitty"-prylar men man var ju tvungen att bilda sig en uppfattning om vad för hemskheter de hade därinne. Det var helt överöst med puttenuttiga hjärtprylar från Alla hjärtans dag så den delen av hjärnar som reagerar på rosa fick ta semester resten av veckan p.g.a. överstimulans.

Jag vet inte om de är söta eller om de är det hemskaste jag har sett. I vilket fall så fick man tycka-synd-om-ångestkänslor av bara en av dem så när det var flera hyllor blev det för mycket. Sniglarna är värst, de har verkligen fått till de ledsna hundögonen. Får ni mördarsniglar i er trädgård, släpp för tusan inte ut S:t bernhardshunden! Ni vill inte ha såna där blickar på er från vartenda salladsblad i hela grönsakslandet.

Det ska börjas i tid. Jag vet inte jag men den erfarenheten jag har av barn är att 1. De tycker inte om skor. 2. De tycker om ler- och vattenpölar. 3. Om de ändå tycker om skor (oberoende av ler- och vattenpölar) så växer de så fort att man måste köpa nya efter en vecka, så varför ska man då köpa Armanis bebisskor för en halv månadslön? Och varför kostar de ens så mycket när det knappt är någon materialåtgång? Är det bebisar i Asien som har suttit och sytt dem?

Vi ramlade in på en bakgård och hittade det här huset. Kan ni tänka er att det är målat och inte riktiga stenar. Mitt emot stod en halvriven ruin med en palm bredvid och på gatan utanför hördes lyxbilarna dundra förbi. Kontraster, kontraster.

Det var svårt att komma på vad man skulle äta men till slut, under vapenhot från den helt tomma magsäcken, hittade vi ett ställe där de serverade någon typ av toastpizza. Givetvis tog jag en med mozarella i. Det var lite lite mat det där så Mikael köpte en korv i någon typ av degrulle också. Jag gjorde dock en ganska aktiv insats att försöka stjäla till mig hela. Jag hade aldrig i hela mitt liv ätit en så god korv. Jag vill inte veta vad det var i den, men den nästan smälte bort i munnen och jag har, på fullaste allvar, drömt regelbundet om den och pizzan från dagen innan, ända sedan dess.

Vi gick på café. Mikael beställde cappucino som jag, för sakens skull, var tvungen att smaka på.


Han fick tillbaks den och jag drack mitt te med citron istället.

Det var allt ett underligt ställde det där. Vi gick in, såg oss lite förvirrat omkring och hittade en skåp med kakor och pajer i. Vi valde ut de vi ville ha, såg oss än en gång förvirrat omkring tills det kom en servitris som tydligen inte pratade engelska. Vi pekade, viftade och hon ledde oss till ett bord och kom sedan tillbaka med det vi hade beställt. Efter kanske två minuter till kom hon tillbaks med ett kvitto. Vi tänkte inte så mycket på det tills hon kom tillbaka ytterligare en halvminut senare och sa "Pay now". Tydligen kunde hon några viktiga fraser på engelska ändå. Vi undrade vad det var för ett underligt sätt, men betalade och åt...och åt och åt. Nutellapajer med mycket deg tar ett tag att sätta i sig. Mikael blev klar först och inte mer än en halvminut efter att hans tallrik blivit tom så kom servitrisen igen och plockade bort den och koppen. Vi tittade förvånat på varandra och undrade vad det var för ett sätt. Så fullt var det inte att de behövde köra ut oss direkt, tyckte vi. Ett gäng män en bit bort hade suttit ända sen vi kom och pratat på italienskt vis (d.v.s. massor med viftande) och jag hade inte sett några tallrikar där på länge, så vi anade att det nog var ok att sitta kvar ändå men för säkerhets skull åt jag långsammare än jag gjort i hela mitt liv.

När jag kom hem igen frågade jag min granne varför vi inte hade fått äta ifred och hon berättade att när hon själv jobbade som servitris så blev de tillsagda att ta bort disken så fort som möjligt så att gästerna inte skulle känna sig besvärade av den. Det var dock helt ok att sitta kvar så länge man ville och prata och betala direkt fick vi göra för att servitrisen inte skulle glömma bort oss. Kulturkrock igen alltså.

---

När jag kom till Helsingfors väntade jag mig att jag skulle bränna massor med pengar på att köpa kläder i alla nya affärer som vi inte har där hemma. Det blev det motsatta; jag köpte nästan inga kläder alls eftersom jag inte hittade något jag gillade och vad gällde skor visste jag inte ens var jag skulle börja leta. När jag till slut hittade två tröjor blev det H&M och Lindex jag sponsrade med mitt studiestöd. Det motsatta hände i Milano. Jag är inte särskilt förtjust i att shoppa eftersom jag ändå aldrig hittar något som passar, så att det skulle vara modets Mecka brydde jag mig inte särskilt mycket om - jag skulle inte dit för att handla kläder. Vi gick in i en affär och kom ut med tre tröjor och ett par byxor. Allihop till mig.

Bara det faktum att jag fick med mig ett par byxor ut är värt att omnämnas i dagspressen. Finns det något jag avskyr så är det att handla byxor. Jag har tre par jeans varav ett par är "ärvda" från Maria i min klass och ett annat köptes till mig av samma Maria när hon var i Thailand.

Vi upptäckte världens underligaste provningsregler i affären. Först fick jag skäll av en av tjejerna som jobbade där för att jag tänkte prova bortåt 11 plagg när maxgränsen låg på 5. Instruktionerna satt på en nästintill osynlig plats och var bara på italienska. Hon tog hälften av kläderna och hängde dem på ett ställe där jag aldrig hittade dem igen. Det var dessutom bara kvinnor som fick röra sig i området kring provhytterna så när jag ville visa något till Mikael fick jag först hojta som en galning och sen strutta ut på golvet så han skulle kunna se mig från där han stod. Inte hörde jag vad han tjoade tillbaka heller så vi fick köra "tummen upp" eller "tummen ner". Vi anammade dock lite av den italienska kulturen efter ett tag och sket i några av reglerna och när jag var inne för tredje gången och provade, för att jag hade hittat byxorna på vägen ut, såg vi till att ställa oss i det yttersta provrummet där man kunde tumma på reglerna ännu mer.

Provhyttstjejen visade sig dock vara en riktig pärla. Hon fick nästan slag när jag provade en svart tröja och hetsade en massa om att jag inte skulle ha mörka kläder när jag var så ljus utan att jag skulle satsa på färg. Tydligen blev jag påverkad för efter det tyckte jag inte att jag passade så bra i svart längre och Mikael övertalade mig att köpa en knallturkos tröja som nästan gjorde mig sjösjuk i provhyttsbelysningen och som tjejen tyckte var "bella bella". Dock kunde hon inte stoppa mig från att köpa en mörkbrun (och skitkall upptäckte jag när jag kom tillbaks till Finland) tröja eftersom brunt är något av en favoritfärg när det gäller kläder.

Efter den här svängen var jag helt galet peppad och ville bara shoppa mer, mer, MER! Men förutom kläderna och lite klistermärken till syskonbarnen blev det inget mer den dagen.

På väg hem till hotellet hittade vi det här skyltfönstret. Jag vill inte veta vad det var innanför eller varför det marknadsfördes med Snövits små dvärgar men jag får en hel del underliga associationer.

Väl hemma på hotellet kunde vi konstatera att det fanns ett piano på våningen en trappa upp.

När vi sen gick upp en trappa till och såg att det fanns två pianon där började det surra uppe i hjärnkontoret. "Piano" betydde tydligen "våning" på italienska. Det påminde lite om mina "ofrivilliga" finskastudier. Jag såg ordet "ravintola" så ofta att det till sluta bara klickade till och jag insåg att det betydde "restaurang" utan att någon hade sagt det eller att jag hade slagit upp det. Det är lite så här det funkar när man åker utomlands för att lära sig ett visst språk, man snappar upp ord bara genom att se dem lite överallt i omgivningen, ord som man kanske inte hade lärt sig annars. Det är inte vidare effektivt att bara förlita sig på den här metoden men det är ändå kul när det fungerar och på något sätt känns det lite mer som att det var värt hela resan och flytten.