johannalainen

På något underligt vis lyckades jag faktist sova rätt bra natten innan. Däckade väl mer eller mindre av utmattning efter den hysteriska kvällen innan där jag insåg att jag inte hade en aning om var busshållplatsen där jag skulle byta buss låg och att jag borde kollat upp det samt packat några dar tidigare istället. Det hela blev ju inte heller bättre av att kartan på reseplaneringssidan inte stämde. Märkte det när vi satt och kollade på en satellitbild för att det skulle bli lite klarare med vad de menade. Givetvis var resvägen på kartan en ganska frikostig fågelväg vad gäller fysiska begränsningar, så det var utmärkt att jag bara skulle gå rakt över vägen till hållplatsen när den i själva verket låg på en bro och trappan dit låg i en helt annan ände av vägen. Datorer!

Det tog en kvart att flyga över Alperna. En kvart! Vad skulle det ta att gå? Jag satt hela tiden och undrade om jag skulle lyckas ta mig ner för bergen om vi kraschade och i så fall vilken väg som skulle vara närmast. (Som om jag skulle haft koll på det efter en krasch.)

Fascinerades över den gigantiska skåran som löpte genom bergskedjan. Såg ut som om det hade runnit en flod där för många tusen år sen. Jag blev dock ännu mer fascinerad över att det verkade bo folk där bland bergen. Bo i bergen?! Människan är en underlig art. Tack vet jag Östgötaslätten som ger upphov till en medelvindhastighet på 100 sekundmeter motvind varje gång man ska cykla nånstans.

Flyget blev försenat ungefär en halvtimme p.g.a. att cateringen var sen med att lasta in maten. För min del hade vi gärna kunnat åka utan den, flygplansmat ligger nämligen enligt mig någonstans mellan amöbor och blågröna alger i närings- och kulinaritetskedjan (näst efter universitetsmaten här i Helsingfors).

Nåväl, jag missade givetvis bussen eftersom flyget var sent, men det gick en var tjugonde minut så det var ingen kris. Jag började redan bygga upp en fördomsbank mot italienare för först åkte bussen inte på utsatt tid (Fördom 1: italienare är alltid sena. Jag med.) och sen när det kom två personer med resväskor och biljetter i högsta hugg så sa de bara "nope" och stängde bussdörren trots att båda biljettkontrollanten och chauffören stått kvar utanför när de kom (Fördom 2: regler är bara regler när det passar).

Jag hade bara en enda väska och den lämnade jag givetvis i luckan under bussen vilket medförde att jag var skiträdd att någon skulle sno den medan vi stannade på andra hållplatser. Min granne hemma hade ju som bekant skrämt upp mig ordentligt för ficktjuvar och annat löst folk så jag trodde att varenda person jag mötte var ute efter min plånbok, min kamera och min tandkräm.

Väskan klarade sig dock helskinnad till Milanos centralstation och jag underhölls hela den 50 minuter långa resan av en japan. Han hade varit på något affärsmöte och skulle bara mellanlanda i Milano i väntan på flyget hem och efter lite luskande fick jag veta att han jobbade på Toshiba. Han berättade varifrån namnet på företaget kom och lärde mig "grattis till bebisen" på japanska också, eftersom det var hans eget namn. Hur coolt är inte det? "Grattis till bebisen Dalsgräs" hette han för att vara lite mer exakt.

Teknikfreakland som Japan är försökte jag sälja in kogvet lite. Jag fick hans visitkort så jag tänkte skicka mejl och höra hur han hade det i Milano. Man vet ju aldrig, jag kanske kan skriva min magisteruppsats i Tokyo.

Väl framme på stationen väntade en liten lintott på mig. Kändes konstigt att träffas efter så lång tid, särskilt som den "långa" tiden i själva verket bara var en månad. Jag skulle själv ha gissat på en evighet.

Han sa att det hade varit så mycket underligt folk som lufsat runt stationen när han suttit där och väntat att han fått leka arga leken för att ingen slusk skulle vilja komma i närheten. Han ser rätt läskig ut när han kör den så hade jag varit slusk hade iaf jag hållit mig borta.

Är det något typiskt manligt, det här med att läsa kartor? Kexet tog iaf befälet på stört och ledde oss direkt (tja efter lite gatunamnsläsande) till hotellet. Jag var mest tacksam att jag slapp eftersom jag har en inbyggd, felaktig kompass i hjärnan som gör att jag går vilse på alla ställen som är större än en garderob (och ibland i såna också) och dessutom var rätt slutkörd efter att ha gått upp klockan fem på morgonen.

Hotellet hette Baviera och hade nyligen uppgraderats till fyrstjärnigt men det var tydligen för dyrt att byta ut porslinet och inredningen så nästan allt sånt hade fortfarande bara tre stjärnor. (Blev lite sugen på att gå loss med en vattenfast OH-penna.) Vi var iaf otroligt nöjda över det - rent, snyggt, nära till centrum och en frukost som fick ögonen att tåras av lycka och magen att brumma högljutt av protest.

Svulstig inredning med glansiga tapeter och mönstrat överkast. Hotellyx. Jag var överlycklig.

Jag vet inte om det fanns i alla rum, men i vårat hittade jag ett gigantiskt kvalster på sängen. Den pratade finska också, men mest engelska. Finns mycket konstigheter i Italien.

Mer konstigt blev det när man sen skulle på toa.
Ole dole... vilken ska man ta?

Jag letade efter tvålen i två dagar och fick sno flaskan från duschen istället tills jag kom på att den där oidentifierbara metallpinnen på ena handfatskanten var en inbyggd tvålkopp. Användbarhetsnörden inom mig led svåra kval. Den fullkomligt skriker ju ut att man ska vrida på den, inte trycka (fast ärligt talat kan den inte ha skrikigt särskilt högt för jag märkte den inte alls de första dagarna).

---

Vi gjorde oss hemmastadda på hotellrummet och sen begav vi os ut för att upptäcka Milano. "En stadskärna från Antiken" låter väl helt otroligt spännande? Jag hade väntat mig att Milano skulle vara en av världens vackraste städer. Det märktes att jag inte läst på så bra innan; Milano är en industristad. Milano är fult. En otrolig blandning av hus och stilar, smuts, lort och oväsen. Det var så mycket avgaser i luften att man kunde se dem, för att inte säga känna lukten. De flesta husen var täckta av en svart hinna, vilket är tragiskt för det fanns faktiskt en hel del fina ställen där också, men vita hus gör sig helt enkelt inte täckta av 90% blyföroreningar.

Vi inledde dock inte med att bli chockade över lorten utan vandrade genom en park på väg till centrum. Jag hittade ett gigantiskt träd som jag började klättra i men halkade mest. Slutade rätt snabbt för jag kände inte att mina noll år av italienskastudier skulle underlätta för mig på sjukhuset om jag ramlade och slog mig.



Nästan överallt finns det småbutiker som säljer alla möjliga grejer och är butikerna inte små så är de iaf specialicerade och säljer då ännu underligare grejer. Vi hittade en urflaschig lampaffär som sålde lamporkronor i vitt glas men vågade inte gå in för det såg så dyrt ut. Vi kunde dock lyckligt konstatera att det aldrig skulle gå att inreda med något annat än kolsvart om man ville ha en sån lampa och eftersom ingen av oss såg det som ett alternativ så behövde vi inte känna ångest över priserna heller.

Jag hade dock inte tackat nej till de här tallrikarna. Var små bilder av flickor som dansade eller hoppade runt på dem. Coolast hade ju varit om man kunnat välja egna bilder att trycka på. *lägger till på listan över saker som ska göras om jag någonsin blir rik*

Jag brukar säga att jag blir lycklig av mat och då kan ni ju gissa hur jag kände mig över en äkta italiensk pizza med ostarnas ost - mozarellan. Stället var väldigt mysigt också och vi upptäckte snabbt att även om alla inte pratar engelska så förstår de iaf och italienska är inte svårare än att man förstår när de i sin tur svarar på det (även om den enda kontakt med språket man haft är från Lady och Lufsen på Kalle Anka på julafton).

Kan man bli annat än jättesugen när man ser glassen upplagd på det här viset? Det fanns minst en gelateria i varje gathörn och alltså potential för några kilos uppgång.

Det var inte planerat för just den dagen, men på något underligt vis lyckades vi springa på La Scala, en av världens mest berömda teatrar. Några hade visst bestämt sig för att ta glidarbilen dit just denna eftermiddag. Vi gick inte in men tydligen finns det ett museum där och så ingår det i biljetten att man kan få titta in i själva salongen om det inte pågår någon repetition samtidigt.

Italienskt fågelbajs smakade något bättre än flygplansmaten.

Helt plötsligt blev avstånden på kartan väldigt små för när vi vände oss om stod vår vän Da Vinci där som staty och bakom honom låg den stora gallerian med det passande namnet La Galleria och då visste vi att dagens huvudmål, domkyrkan, skulle ligga på andra sidan.
Veckan innan hade det varit carneval och det märktes redan innan vi såg affischerna för överallt - och då menar jag överallt - låg det pappersconfetti. Här syns de lite i hålen i golvet men annars låg de på alla gator och i alla fontäner vi såg. Måste ha varit en sjujäkla fest det där (Fördom 3: italienarna är riktiga partyprissar). Gick säkert åt en smärre regnskog till allt papper.



Ingen blir väl egentligen förvånad att Prada hade en butik i La Galleria...

...men när man ser McDonald's i guldbokstäver med det klatschiga "McCafe" skrivet över entrén kan det inte annat än skära i hjärteroten.

Ballonger fångade i flykten. Något annat som fångades var duvor. Nu syns det inte på bilden men det var ett gigantiskt nät spänt över öppningen för att duvorna inte skulle fryga in och bajsa ner överallt. Smart. Jag menar, det vore ju fruktansvärt att komma ut från en butik med sitt välfriserade hår och pradadräkt och sen får en fågellort rakt på kupolen. Fördom 4: italienare, män såväl som kvinnor är mycket måna om sitt utseende (vilket för den skull inte betyder att en av sluskarna vid stationen skulle uppskatta en duvbajs i håret heller).

La Galleria från torget vid domkyrkan, Piazza Duomo.

Knasig turist på Piazza Duomo.

Så kom vi till slut fram till Il Duomo, domkyrkan. Jag hade sett lite suddiga bilder och visste att det fanns 135 torn i den, men ingenting hade kunna förbereda mig på det här. Den såg ut som en överkristyrbeprydd spettekaka. Marmor och krusiduller till tusen. Jag var helt såld. När man ser det här förstår man att det tog 500 år att bygga den. Den är egentligen inte klar än eftersom den renoveras hela tiden och som med alla kyrkor som inte ska fotas till en serie vykort var arbetet i full gång när vi var där och det satt stora fula reklamskyltar över halva framsidan. Synd för det förstörde en del, men tack och lov var satt de bara på den här sidan.

Någon hade lagt ner osunt mycket tid på att göra en bronsport till kyrkan. Lovar att den var minst 5 m hög. Helt otroligt. Vi stod där och funderade på hur det kom sig att man alltid känner igen Jesus på alla bilder, även om man inte känner igen motivet i övrigt. Måste vara för att han ser likadan ut jämt, men vem är det egentligen som började? Varifrån kommer det där ansiktet och varför blev just det så populärt?

Säkerhetsvakter stod i dörren innan man fick komma in i kyrkan. De protesterade bara om man hade väska med sig, men det faktum att mina fickor är stora nog att rymma en bomb - och det faktum att det faktiskt såg ut som de gjorde det (alternativt som att jag var gravid) - spelade tydligen ingen roll. Påminde mig om flygplatsen där jag i princip hade kunnat få med mig 18 kg knark genom kontrollen utan att någon hade reagerat. Tog man bara av sig bältet och inte pep på något sätt så var det bara att passera utan visitering. Att jag hade en stor HK Sininen (Finlands svar på falukorven) var det heller ingen som brydde sig om. Veckans tips blir alltså att tejpa fast knarkpåsar på hela kroppen och stoppa in lite i korven när du ändå är igång.

Men åter till kyrkan. Jag har alltid tyckt att Linköpings domkyrka har högt tak, men den framstod som en myra i jämförelse med det här. Svårt att tävla med världens näst största gotiska katedral dock.

Fick lite Morias-gruvor-i-Sagan-om-ringen-känsla av att vara där inne. Marmorgolvet var ju inte att leka med heller.

Kan ni fatta att det här är sten, bara sten? Det ser ut som någon har gått lös med schablon och pensel. Fantastiskt, men den här sista tar ändå priset. Fanns såna vapen lite här och där på golvet. Har dock ingen aning om vems de var.

Ute i "friska" luften igen. Månen tittade fram. Vi gick en runda för att försöka hitta trapporna upp till taket eftersom vi hade hört att utsikten var bra därifrån. De hade dock stängt och hissen hittade vi inte heller. Vi gav upp för solen började gå ner så det hade ändå varit för ont om tid att se allt där uppe.

Modestaden anfaller! Se och lär tjejer, det är så här sminkningen ska se ut i vår. Bedårande...inte.

Riktigt gamla hus fanns det här i stadskärnan. Huset till höger med tornet är gamla kungliga palatset. Ser inte så häftigt ut men stilen gav mig Tallinnvibbar och då måste det ha varit gammalt. (Kanske bör nämna här att jag aldrig varit i Tallinn, men okunskap har ju aldrig hindra folk från att uttala sig förut så.) Syntes bättre på det till vänster dock men jag gick mest och undrade varför i hela friden stuprören slutade halvvägs ner och försvann in i väggen.

Och här hade vi då "rumpan". Titta bara på fönstrena, underbart. Med alla dessa krusiduller så förstår jag att byggnationen tog så lång tid. Förvånansvärt att stilen är så enhetlig ändå med tanke på att de hållit på ett halvt millenium med den. I domkyrkan hemma är det ju knappt två fönster som är lika varandra och den tog ju också några hundra år att bygga.

Uttrycket "Fågel, fisk eller mittemellan?" fick helt plötsligt en ny, mycket mer svårtolkad innerbörd.

Någon blev lycklig av att hitta en bil mitt på torget. Någons vänner blev djävulskt avundssjuka och en av dem sa att om han rörde den skulle han vara evigt avundssjuk. Eftersom jag är totalt värdelös på bilar fick jag hjälp med att googla den. Tydligen en Alfa Romeo Competizione. Tjaa, den ser ju snabb ut. Och röd. Den har säkert en motor... i framänden. Jaa... eh... Över till något annat!

Nämen en kyrka! Vad trevligt. Vi skriver lite om den istället.
En gigantisk reklamskärm lyste och blinkade så dant att hela kyrkan lyste upp. Gjorde ett tappert försök att ta ett kort för varje färg i spektrum, men det blev bara tre, varav den bästa var rosa. Chickt!

Jag har nog blivit lite skadad av semiotiken och detta analyserande av konst (och allt annat man kan tänka sig att analysera också för den delen) för jag gick ganska hårt ut med den här statyn. Hästen ser verkligen livrädd ut och man riktigt ser hur den försöker bromsa in för något. Mikael körde den lite mer jordnära "det står något farligt framför" medans jag flummade iväg med att "hästen är folket och ryttaren är en stark ledare som för folket mot en farlig fiende för att besegra denne, trots att folket skälver av fruktan...". Min semiotiklärare är italienare. Fördom 5: italienare är mer passionerade av sig.

Vi gick lite på stan och hittade butiker som inte verkade sådär jättedyra. Vi förstod inte alls varför Milano sågs som "modets Mecka" om det fanns butiker som Pimkie och andra trikåkedjor med tröjor som håller en tvätt med priser därefter. Kom dock på när vi väl kommit hem att det var en av billighetsgatorna som grannen pekat ut på kartan åt oss. Handlade dock inget utan vi gick mest och strosade.

Små bagerier eller konditorier eller vad man nu ska kalla dem fanns överallt. Skyltfönstrena var alltid något utöver det vanliga. Marsipanfrukt har man väl sett förut, men marsipanlöständer? Fördom 6: italienare har konstig fantasi.

Vem köper förresten marsipanfrukt? Det är väl inte så att man klämmer i sig en hel sån bara sådär? Fördom 7: italienare äter konstig mat.

Det började bli riktigt mörkt ute, men vi märkte inte det förrän vi var på väg tillbaka till hotellet. Jag var skiträdd och trodde att det skulle komma läskiga människor och råna oss bara för att vi hade en karta i fickan. Vi klarade oss dock bra och hittade en schysst inredningsbutik på vägen. De hade en riktig, halvmeter stor snäcka och grodor och paddor av oidentifierbart material i fönstret.
Jag pussade en och då stod den där lintotten bredvid mig igen.

Anledningen till att vi gick in i affären var egentligen att jag blev kär i några tekoppar i fönstret.
De var vita med lite sluttande kant och örat var en snäcka i porslin. Det var mest snäckan jag förr för men när jag säg prislappen på 44 euro så kände jag mer av hopplösheten än entusiasmen. Hur snygga de än var så köper jag inte koppar för 44 euro styck, särskilt inte när det var svårt att hålla i örat ordentligt. (Fast jag kommer förstås för alltid fortsätta drömma om dem.)

Staden blev bara läskigare och läskigare och den där antika stadskärnan gjorde sig påmind för det var små, smala gator och gränder och så fort det passerade någon så spände vi oss och gick en bit ifrån dem. T.o.m. Mikael började känna sig obehaglig till mods.

Hittade ett så sjukt läskigt skyltfönster, det var säkert sött i dagsljus, men just då avspeglade ljuset stämningen på gatan ganska bra. Huh!

För att lugna ner oss lite unnade vi oss en glass. Började dock bli kallt som attans och jag hade inte tagit med vantarna eftersom de var av modell "dubbla lager för nordisk vinter". Frågade glassmannen om det fanns någon mataffär i närheten för vi behövde lite kvällsmat, men den låg där vi precis hade kommit ifrån och dit tänkte vi inte gå tillbaka till igen. Under hela vistelsen där såg jag bara två mataffärer varav den ena var ungefär lika stor som min lägenhet x 2. Fördom 8: italienare äter alltid på restaurang för det finns inga mataffärer.

Hur läskigt det än hade varit att vandra omkring i mörka gränder så försvann all läskighet när vi kikade in genom ett gallerifönster och såg den här tavlan. Jag har aldrig sett så mycket färg i hela mitt liv. Det roliga med tavlorna där var att de var tredimensionella och så blommorna tittade ut lite ur tavlan. Om man bara hade den här tavlan på väggen skulle jag lätt kunna stå ut med att resten av lägenheten var svart.