johannalainen

På fredagen, dagen efter att tjejerna hade åkte hem, var det då dags. Den stora hälsa-på-hans-föräldrar-dagen var där. Jag pendlade mellan att vara asnervös och att helt glömma bort att vi skulle dit. Egentligen hade jag gärna väntat längre med att träffa dem, men Mikael skulle ju resa snart och jag ville passa på att spendera så mycket tid som möjligt med honom. Såhär i efterhand känns det dock helt ok att jag åkte dit så tidigt ändå.

Mikael skulle "bara" köpa en laptop innan vi begav oss iväg till Loviisa men kombinationen av att vi blev lite försenade till stan (bl.a. för att jag sprang runt och yrade med packningen samtidigt som jag försökte äta frukost) och att datormodellen som fanns med i reklambroschyren inte fanns i en enda av kedjans butiker (bra sätt att göra reklam på...inte) gjorde att vi kom sådär en 20 minuter försent. Bortsett från kyrkan och rådhuset var i princip det första jag såg när vi kom fram Mikaels pappa som var lite irriterad över att vi var sena. Bra början, tänkte jag. Sen hann jag inte tänka så mycket mer eftersom vi yrade iväg till banken, bilbesiktningen och en reparatör som skulle byta oljefilter. Det luktade så mycket underliga grejer och gaser hos reparatören så jag undrade hur en hjärna kunde låta bli att lösa upp sig helt och hållet efter bara ett andetag av den luften. Jag stod förundrat och tittade på när han petade på det ena och det andra i bilen som han verkade känna lika väl som om det var hans egen kroppsdel. När jag får en bil som går sönder ska jag tacksamt tänka tillbaka på det här och vara glad att inte alla blir akademiker.

Hans pappa sprang förbi oss några gånger och lämnade bilnycklar till höger och vänster under dagen så jag slutade vara nervös rätt snart där. Han är ju finlandssvensk också så det var inte svårt att kommunicera, lite underligt i början att ställa om bara, jag är ju så van vid engelskan nu. Värre var det dock när jag skulle träffa hans mamma. Vi hade precis varit på promenad och jag visste att hon skulle vara hemma när vi kom så om det inte vore för att det var så kort sträcka mellan uppfarten (där jag kom att tänka på det) och ytterdörren så hade jag nog svimmat av nervositet. Nu hann jag nästan inte ladda upp någon. Av någon anledning känns det mer viktigt att göra bra intryck på mamman. Vet inte varför, kanske för att jag alltid har varit mammas flicka.

Jag som har lite problem med ansiktsigenkänning fick stirra både en, två och tre gånger på kvinnan som kom emot mig i hallen innan jag fattade att det var Mikaels mamma och inte hans syster. Ju mer jag ser dem desto mindre lika blir de, men den där första gången kunde jag svära på att de såg precis likadana ut. Jaja, ansikten är som sagt inte min starka grej.

Helgen ägnades åt hutlöst med slappande, en hel del promenader och massor med god mat. Mikael, jag, Jenni (hans syster) och Lassi (Jennis man) ansvarade för middagen på lördagen. Jenni och Lassi tog för- och efterrätten (som var bland det smarrigaste jag ätit) och jag och Mikael skulle göra potatisgratäng och oxfilé. Jag kände mig rätt bortkommen eftersom jag aldrig lagat någondera av rätterna och inte hittade ens en tesked i deras kök. Potatisgratängen blev hur bra som helst men köttet torkade till sig rätt bra när det fick vänta sådär en 40 minuter för länge. Så kan det gå. Vi bestämde oss för att göra fisk nästa gång.

Här har vi den smarriga efterrätten. Vaniljpannacotta med exotiska frukter. För första gången i mitt liv tyckte jag att granatäpplen var riktigt gott. Har nog fått omogna förut. De där spännande vita kuberna med små fluglortsfrön i är pitahaya, den neonrosa frukten som ser lite ut som en slimmad kronärtskocka (bildgoogla den så förstår ni). Tyvärr är det mycket färg utanpå men lite smak innuti, fast den funkar ju som dekoration och utfyllnad om inte annat. Apelsiner, passionsfrukt och äpple känner de flesta till redan litar jag på.

---

Det var kallt som attan den här helgen men solen sken och gjorde att allt såg så vackert ut. Ganska dött på vintern, sa de, men på sommaren kommer det mycket turister och hamnen är välanvänd av fraktfartygen. Fick se gamla stan med alla mysiga trähus. Varje år öppnar några av familjerna som bor i dem sina hem så allmänheten kan komma och titta hur det ser ut. Mycket uppskattat tydligen.

Finns ett utsiktstorn högst uppe på en kulle, men det var rostigt och i så stort renoveringsbehov att man fick inte klättra upp för trappan. Fick se ett kort från förra gången de renoverade det och då var tallarna runtomkring bara småfjuttar.
Namnet på platsen var bland de underligare jag hört. Kuckustenen. Låter mycket bättre på finska.

Stranden bara några hundra meter från deras hus. Blåste så in i den så det var nog skönt att ha den där miniskogen som växte mellan huset och havet. Känns underligt för mig som är uppväxt i inlandet med en smutsig å eller en simhall som enda vatten, att det går att bo med havet så nära. Folk brukar säga att det har en lugnande effekt och det kan nog stämma för det är jättehärligt när man går eller åker buss i Helsingfors och ser allt vatten överallt.

Båtbryggorna

Fastfrusna bojar.

Gamla lagerbyggnader. Möjligt att det var någon form av marknadsplats här också förut.

En stenlabyrint inbjöd till löprunda.

Gamla delen av stan.

Det bodde så många svensktalande här förut (och gör det fortfarande iofs) att det svenska namnet stod överst på skyltarna tills för inte alltför länge sen. Det är samma utmed vägarna i den här delen av Finland, en del orter har inte ens något finskt namn. Van vid den omvända ordningen som jag är undrade jag första gången jag såg det vad det var för ett underligt svenskt namn någon hade komponerat ihop, såg ju nästan lika ologiskt ut som finskan. Men på tal om det! Tack o lov så har hjärnan börjat vänja sig vid de där omöjliga bokstavskombinationerna nu så jag kan faktiskt komma ihåg ord redan efter första gången jag sett dem (bara höra är fortfarande lite svårt). Det finns hopp alltså. (Känns som det är min vanligaste kommentar när det gäller finskan. Antar jag behöver all pepp jag kan få.)

Så här kul har man på finska dagis =) Jag vill också ha en sån här i fönstret nästa jul.

Loviisa kyrka. Ser ni likheterna med domkyrkan hemma? Vadå vet inte hur den där hemma ser ut? Tur att arkitekturfreaket Johanna var i farten innan hon flyttade till Finland. Tillåt mig:

Hittade en väderkvarn uppe på en kulle och en liten bit bort vattentornet, som var, om ni ursäktar, bland det fulaste jag sett. Tydligen en jätteberömd man som har ritat det. Berömd eller inte, han har ingen smak.