johannalainen

Den bästa hotellfrukost jag någonsin ätit. Det fanns frallor, frukt, youghurt, ost, ost, ost, prosciutto och en massa goda kakor. Det tog en timme att äta varje morgon och efter det var man så slut i matsmältningssystemet att man behövde vila ytterligare en timme.

Det här var förresten en av tröjorna jag köpte dagen innan, fast inte den riktigt knallturkosa.


Mitt största nöje under frukosten var nog juicemaskinen där det trillade ner blodapelsiner som skars itu på mitten och pressades ur i ett och samma drag.

Det var söndag, det var skitkallt och allt var stängt, men vi skulle ut och titta på stan ändå. Om gårdagen hade varit fylld av shopping så blev den här dagen tvingad till att fokusera mer på fönstershopping.

Så här lortigt var det i stan. Jag ville springa iväg och köpa en gasmask med renande filter på direkten men allt var ju stängt.


Pratar han med hunden eller med duvorna på brunnen?


Om det här är ett försök till att sy en egen prideflagga så är det modigt att hänga ut den så den verkligen syns nerifrån gatan. Särskilt när man bor i Italien.


Vi hittade en gigantisk balettsko mitt på gatan. Tog ett bra tag innan vi faktiskt såg var det var.


Hade varit kul att kika in i den här inredningsaffären men den var stängd som allt annat.


På väg till slottet hittade vi en gammal, antik idrottsarena som fortfarande var i bruk. Fast det var nog snarare den som hittade oss med allt tjoande i högtalarna som dånade ut över stan. Jag var inte säger på att den var från romartiden (fick fråga grannen när jag kom hem) men utifall att så var jag bara tvungen att gå fram och känna på den för att få veta hur något så gammalt skulle kännas.


Det var som att musklerna bara svällde fram av blotta närvaron av arenan.


Tror ni jag hade haft en chans som gladiator?


Efter lite letande hittade vi till slut slottet Sforzesco. Det var ett massivt tegelbygge från 1360-talet. Vi klurade en del på alla hålen i väggarna och konstaterade att det vore dumt att bygga så många kanonhål in på sin egen borggård, så de var nog där av en annan anledning.





Det enda roliga med den här bilden var att när vi hade tagit den och gick iväg en bit för att få bättre vinkel på slottet som låg mitt emot fontänen, så såg vi ett par japaner som ställdes sig exakt likadant och fotade. Troligen trodde de att det här var en jättekänd plats och att man skulle ha ett sånt kort därifrån, precis som man ska ha ett "jag håller upp det lutande tornet i Pisa"-kort.


Observera den gula gubben på stoppljuset.


Jag tyckte att det här namnet var helt otroligt roligt. Troligen var jag den enda.


En dos arkitektur igen.


Santa Maria delle Grazie, en klosterkyrka med på UNESCO:s världsarvslista som är mest känd för Leonardo da Vincis tavla "Nattvarden".


Kyrkan var förvisso fin inuti men enda anledningen att vi ens var i den delen av stan var för att vi ville se just målningen. Jag undrade en hel del över varför den höll till i en liten skruttekyrka som denna tills jag läste (idag) att det är en muralmålning, d.v.s. den är antingen målad direkt på väggen eller så sitter den helt enkelt fast. Vilket av dem det är vet jag inte för när vi kom fram till kassan och skulle köpa biljetter till visningen fick vi ett snorkigt svar om att man fick ringa och boka platser en vecka i förväg - minst - och att det var fullt nu. Med hakan nere vid knäna och mer än bara lite besvikna gick vi därifrån. Vi funderade ett tag på att smita med en grupp japaner men insåg att vi inte skulle smälta in i gruppen så bra.


Det var långt efter matdags och vi var nu fokuserade på att hitta någonstans att äta. Eftersom Italien verkar vara Landet utan mataffärer där t.o.m. restaurangerna var stängda på söndagar blev det en knivig uppgift. Blev heller inte bättre av att man gick förbi skyltfönster med de mest dekorativa chokladförpackningar jag någonsin sett.


Lite da Vinci ville vi iaf ha så vi gick till det tekniska muséet eftersom de hade en utställning om da Vincis uppfinningar. Det var rätt kul att se sådant som han hade ritat och modellerna av det och att många av sakerna faktiskt hade byggts och fungerat, även om det i vissa fall var flera hundra år senare. Kan dock inte säga att muséet i sig var särskilt imponerande för det fanns knappt några beskrivningar eller bakgrundshistoria om sakerna och fanns det något så var det enbart på italienska.


Jag har alltid undar hur man tog sig upp på en sån här cykel. Fick man med sig en stege på köpet? Och hur allvarliga skallfrakturer fick man om man ramlade ner?


VI kikade på klockor och musikinstrument. Jag har alltid velat spela fiol, men när jag såg den här och sen läste namnet så visste jag vad jag egentligen borde ha ägnat mina nio år av pianospelande på musikskolan åt - jag borde ha spelat hurdy gurdy! (Det heter vevlira på svenska men det låter inte lika kul på något sätt.)


Precis innan vi skulle gå ramlade vi in på en interaktiv utställning om människokroppen och sjukdomar. Man fick klämma på bröst med tumörer i...


...och prova hur tungt det var att vara gravid. Med tanke på att jag inte ens fick på mig magen och mest tyckte att det var enormt obehagligt för ryggen så får nog det här med barn vänta ett tag. Mikael hade inga problem med att få på sig den och såg dessutom rätt nöjd ut så det kan hända att det är han som får stå för graviditeten istället.

Till slut lyckades vi slita oss från bebismagarna, djurbajset och bröstklämmandet och hittade en mataffär. Det mest fascinerande var enligt mig att apelsinerna hade bladen kvar när de låg i fruktdisken. Hade det inte varit för våra kökstapeter hemhemma så hade jag nog inte ens vetat att apelsiner har blad.

Det kluriga var nu att hitta färdigmat man kunde äta kall och utan bestick eftersom vi var en bra bit från hotellet. Vi köpte juice, bananer och varsin burk straciatellajoghurt. Tyvärr glömde vi i vår hungriga iver att leta efter plastskedar så vi fick äta joghurten med bananerna istället. Vi hittade ett elskåp vi använde som bord och jag kände mig något besvärad av att stå och slicka på i mig joghurt från en banan samtidigt som jag höll på att frysa ihjäl, medan folk gick förbi och tittade konstigt på oss. Man slickar inte på bananer.

Jag hade hittills vägrat att ens tänka tanken på att åka metro p.g.a. alla ficktjuvar, men nu var det så kallt och långt till hotellet att vi struntade i det och letade oss ner i Milanos underjord. Det var förvånansvärt lätta att använda biljettmaskinen och att ställa om den till rätt språk. Trots detta goda första intryck vi fick av tunnelbanan höll jag stenhårt i alla fickor och blev jättenervös när det kom på ett gäng musiker och spelade så taket i vagnen nästan lyfte.

Jag var glad när vi väl var uppe igen tills det kom en man och försökte sälja rosor på ett mycket hotfullt, desperat sätt. Efter det var jag skiträdd för alla vi mötte tills vi kom till hotellet igen - min trygghetsbas i en underlig stad.


Vi hittade en bil utanför hotellet. Som vanligt vet jag inte vad det var för någon, men det såg snabb ut och den var gul. Troligen blev Mikaels kompisar gröna av avund igen.


På kvällen gick vi på restaurang. Vi gick till en precis runt knuten, beställde förrätt, huvudrätt och husets vin. Vi hann inte till efterrätten för efter jag blev så dålig av vinet att vi fick gå hem. Efter knappt ett halvt glas blev jag jätteyr i huvudet och började må illa. Det var som en dunderfylla fast utan det roliga och orsakad av en minimal dos alkohol. Mikael mådde också illa ett tag men det gick över. Jag vet inte om det var vinet eller vad det var i det, men det var sista gången jag drack husets vin serverat ur öppen karaff.