johannalainen

Det tycks som att vi nordbor har en medfödd rätt att klaga på vädret, vare sig det är fint eller inte, torrt eller blött. Det är nästan lika självklart att man ska klaga på vädret som att man får ett personnummer när man föds. Fast ännu mer obligatoriskt är väl att klaga på dessa människor som faktiskt klagar på vädret, för man "ska vara tacksam över den lilla sol man får här uppe i norr!".

Jag har funderat lite över det här klagandet. För drygt en vecka sen var jag sur över att det inte var något riktigt sommarväder. Man tänker lätt att har man sommar bara tre månader om året, så vill man ju ha lite valuta för pengarna så att säga. Men vadå "bara tre månader om året"? Vad jag vet så går det 12 månader på ett år och det ska få plats tre andra årstider där också så "bara" tre månader med sommar känns ändå rätt rimligt från första början.

Men varför är det då alltid ett sånt himla liv om just sommaren? Jag har väl aldrig hört någon säga "har man höst bara tre månader om året så ska det banne mig vara regn och rusk och bruna löv i tre månader också". Om det inte blir exakt tre månader med sol och 25-30 graders värme hela tiden, då blir det ett jädra liv (för man ska minsann ha tid att odla lite malignt melanom på lunchrasten redan innan semestern börjar!). Och blir det det så blir det ett jädra liv ändå (för då har man ju fått malignt melanom och kan inte vistas ute i solen något mer!). Som nu till exempel. Kring 30 grader varmt i drygt en vecka, strålande sol och inte en droppe regn på flera dagar (ja, förutom den där lilla halvmeters översvämningen inne i Helsingfors i torsdags på grund av skyfallet, men det räknas liksom inte).

Nä, ett jädra lidande är det när man inte kan vara ute för att det i princip inte går att andas och man inte kan vara inne för att det är mot sommarprinciperna om att man ska vara ute och njuta av solen när den är framme. Det är till exempel förödande för effektiviteten att sitta på ett sjuktligt varmt bibliotek och försöka skriva exjobbsansökningar (ni ser ju själva vad jag gör istället). Dessutom är det fullkomligt omöjligt att ge sig ut i skogen och plocka blåbär före klockan ett på natten, vilket ställer till stora förtret för mig. Så gnälla och klaga och pusta och stöna tänker jag göra tills det hela går över och tills dess så tänker jag lovprisa de förfäder som bestämde sig för att faktiskt bosätta sig här uppe i norr, där vi tack och lov bara har sommar knappt tre månader om året. Jag skulle inte orka en sekund till.