johannalainen

Om mina bravader i Helsingfors

Det är inte lätt när det är svårt

Jag har just löst mysteriet med de jättelånga finska orden!

Ryktet säger att finska ord är jääääättelånga, mycket längre än de svenska. Jag har alltid tänkt att den här villfarelsen kommer ifrån att folk glömmer bort att även finskan kör med sammansatta ord. Ordet "badstrand" till exempel blir "uimaranta" på finska, inget särdeles långt ord kan man som svensk tycka. Det består ju dessutom av två tämliga korta ord, nämligen "uima" och "ranta".

Om man sen som i finskan i många fall har kasusböjningar (nominativ, ackusativ, genitiv osv. för er som läst tyska) istället för att, som i svenskan, använda en preposition, gör det att orden blir ännu lite längre. Men att skriva samma sak på svenska blir ju minst lika långt (och faktiskt längre om man räknar med mellanrummet mellan orden) eftersom "uimarannalla" motsvaras av "på badstranden".

Så här har jag trott hittills, men nu har jag alltså kommit på vad myten om de långa finska orden egentligen kommer ifrån. Se här bara:

Hmm... betyder det här att finskan egentligen har jättekorta ord eftersom uttrycken, även om man tripplerar några konsonater här och där, fortfarande är kortare än motsvarande svenska?

Du, jag fattade inte vad du menade, hur du menade... men jag ser att ni varit o badat igen ;) Asså, om nu finskan plockar på en massa prepositioner istf för svenskans plåttriga på o av o om o ut borde det väl blir lite längre helt naturligt, orden, rent grafiskt. Har du aldrig tyckt så själv? Du kanske dessutom börjar tycka att de int eär så långa när du har vet vad det betyder oxå, det är ju bara bokstäver för mig (märker du hur mkt finska jag anser dig kunna? ;))

Jag syftade på att det hade smugit sig in ett extra "n" i ordet. UimaraNNNalla. Men grejen är ju den att det inte nödvändigtvis bli längre, i alla fall inte om man jämför med svenska ord.