johannalainen

I onsdags förra veckan var det diplomering för Mikael och han blev då officiellt färdig som civilingenjör. Ceremonin lämnade en del att önska vad gäller den uppmärksamhet som varje person fick då var och en gick fram fort som bara den, tog sitt betyg och skyndade tillbaka igen till platsen bland bänkraderna utan att så mycket som vrida på huvudet. Av alla som var där såg jag bara två som tog sig tid att stanna upp och bocka mot publiken så att släktingarna fick sina foton. Fördelen med detta tillvägagångssätt var dock att man slapp vänta i 1000 år på att det skulle bli klart. När man bara känner en person som ska fram och hälsa på rektorn blir det lätt lite långtråkigt. Jag ägnade t.ex. osunt mycket tid åt att hitta olika geometriska mönster i gångjärnen på bänkarna framför oss (det mest framträdande var pinsamt nog ett hakkors) eller åt att störa mig på kvinnan bredvid mig som alltid klappade lite för tidigt och lite för högt, nästan som i protest mot något.

Efter ceremonin bjöds det på supergod jordgubbstårta som jag hade kunnat äta betydligt mer av om det inte var för att vi hade både paj och kladdkaka med vit chokladtryffel hemma. Vi åkte hem till lägenheten och firade med champange som smakade som champagne brukar (inte nödvändigtvis gott alltså) med Mikaels familj och lovade oss att inte äta upp resterna från kladdkakan själva eller på en gång för att undvika akut sockerkoma. Hittills har vi lyckats. Det är fortfarande en bit kvar i frysen.