johannalainen

Förra onsdagen kände Mikael hur det riktigt ryckte i benen när han såg ut över det spegelblanka vattnet. Som tur var fanns det bot. Pekka, innehavaren av en lagom tung båt med en lagom grov stålbalk upptill och ett lagom långt och hållbart rep till denna, hade hört av sig och undrat om någon ville med ut och åka wakeboard. Det vanliga gänget nappade och eftersom jag hade drabbats av akut vara-ute-så-mycket-som-möjligt-hela-sommaren-sjuka så följde jag också med.

Vi lite sena iväg ner till båten för vi smällde i oss maten för fort och var sen tvungna att vila magarna lite så att inte eventuell sjösjuka skulle drabba dem för hårt. Jag, som är lagd åt det lite vingliga hållet, laddade även upp med åksjukepiller (kommer snart börja känna mig som en missbrukare). Det visade sig sen innan vi gick att Hannu och Marko som också skulle med var ca 40 minuter försenade så våra fem kändes helt plötsligt inte lika illa. Dock ville vi inte låta Pekka vänta alltför länge vid båten utan ginade över några gräsmattor. Vi fick sällskap av kanadagässen som gick där och spatserade och betade gräs. Tyvärr brukar ätande ha en lika naturlig som oundviklig konsekvens och följaktligen var hela gräsmattan full med bajs. Och då mejar jag bajs, överallt bara bajs. Jag hade mina nya skor på mig och Mikael sina sandaler. Jag tror att Mikael led mer än jag för jag är ändå rätt van vid att kryssa mellan komockor där jag går. Fast komockor brukar ligga lite mer utspritt så det gällde att få till den rätta hopp- och steppdanstekniken där man gick för att inte behöva sätta ner hela foten. Det hela slutade i alla fall oavgjort med bara en (åtminstone vad man såg) korv fastsatt under varsin av våra fötter.

Eftersom Hannu och Marko ändå var sena och skulle möta upp oss borta vid Otnäs/Otaniemi så började vi med att åka och tanka båten på Drumsö/Lauttasaari, något som fick mig att tacka högre makt för att jag tagit åksjuketabletten samt tidvis fundera på om det skulle vara bättre att hoppa i sjön för då skulle man i alla fall slippa allt gungande och dunsande med båten. Dock höll jag mig kvar eftersom jag inte var helt säker på att jag skulle överleva en dust med motorn om jag hamnade fel. Ihopkrupen där jag satt försökte jag koppla bort mitt medvetande från kroppens balanssystem men avbröts varje gång vi kom till någons svallvågor.
Stora moln var i antågande men vädret höll sig och vi fick t.o.m. en ordentlig dos kvällssol på slutet.

Jag försökte ta kort på Helsingfors med några luftbalonger svävandes över sig men det var svårt när båten gungade så man nästan flög ur och man var tvungen att hålla i sig med både händer, armar och kamera.

Till slut fick jag till det och till slut var vi äntligen framme vid "macken". Jag som har min enda sjövana från finlandsfärjorna tyckte det var hemskt spännande med en pumpstation bara för båtar (som om det var en nyhet att de också drevs av bensin eller disel och måste tankas). Lite av charmen låg nog också i att vi nu var nära land och inte mitt ute på guppande vågor.


Vi tog en lite lugnare väg till bryggan vid Otaniemi där Hannu och Marko redan stod och väntade på oss. Eller det kanske var jag som var lugnare för jag tittade mest på luftballongerna och tyckte nog att båten var en bättre plats att vara på än några 100 meter upp i luften. Ramlar man ur en båt är man inte lika körd som om man ramlar ur en luftballong.

Sen var den vanligt proceduren igång. Ombyte på bryggan för den som skulle åka. På med våtdräkt, släng i brädan, hoppa i själv och sätt fast fötterna i bindningarna samtidigt som någa försöker att inte trassla till repet. Pekka hade införskaffat några enorma plastväskor som han fyllde med vatten (ca 250 liter) för att båten skulle bli tyngre och vågorna högre. Ingen våg - inga coola hopp med brädan. Det luktade bajs när han öppnade luckan och gammalt havsvatten spred sin odör i båten.

Hannu visar hur man spänner fast fötterna i brädan. Han gjorde en start från bryggan, vilken enligt utsago resulterade i smärtande sträckta arm- och ryggmuskler fler dar efteråt.

Man måste vara minst två för att kunna wakeboarda, en som står på brädan och en som kör båten. Min enda slutsats till varför då våtdräkten är försedd med ett långt snöre för att man ska kunna dra upp dragkedjan själv är för att det är lite för omanligt och lite för pinsamt för att be någon annan om hjälp. Smart lösning i vilket fall. Det skulle jag behöva till mina klänningar.

Sen var det igång. Starta, åka, hoppa, åka, tappa snöret/inte orka mer/ramla, vända båten, se till att personen i vattnet får tag i snöret igen, åka, hoppa, hoppa, åka osv tills det fick vara nog och nästa tog över. Förra sommaren var jag med ut en gång och trodde jag skulle dö av tristess när folk bara ramlade hela tiden. Stanna, vända båten, få snöret på plats igen, starta upp, åka, hoppa, ramla och vända igen. För en som lätt blir åksjuk var det en mardröm. Detta eviga stannande, kunde de inte hålla sig upprätt åtminstone ett hopp? (Personligen är jag en stjärna på wakeboard och kan göra både volter till höger och vänster samt åka baklänges med ena foten lossad från brädan, men åker inte bara för att de andra inte ska få mindrevärdeskomplex. Faktum är att det är jag som är tjejen som wakeboardar på McDonald's pappmuggar. Det kan ju vem som helst se.)

En del höga hopp blev det och jag satt med min lilla kompaktkamera och försökte febrilt att ta inte alltför suddiga bilder.




Av någon för mig outgrundlig anledning ska man inte bara ha våtdräkt på sig utan även ett par coola shorts utanpå denna. Både jag och Mikaels mamma är rörande överens om att det bara ser töntigt ut (bara våtdräkt är bra mycket snyggare enligt mig). Själv var jag hollywoodcoolheten personifierad den kvällen där jag satt i båten med mina superschyssta, jättestora solglasögon. D.v.s. jag såg ut som en fluga med fasettögon i storlek XL.

Våtdräkten är förresten en spännande tingest. Man plumsar i vattnet och lite vatten åker in innanför den tajta dräkten (gärna genom öppningen i nacken så att det blir optimalt obehagligt när vattnet är kallt) där det sedan stannar kvar i ett lager runt kroppen och värms upp. Det hela funkar sedan som isolering tillsammans med dräkten och man klarar sig rätt länge utan att frysa. Eftersom dräkten är tajt så håller sig i princip samma vatten kvar hela tiden, något som kan vara till ens nackdel om man gör som en kompis till mig hemma i Sverige gjorde och kissar i dräkten. Det blir varmt och skönt fort som fasen, men att sen få ut det varma och sköna blir något av ett problem. Inget som rekommenderas alltså om ni hade planer på att någon gång testa våtdräkt.