johannalainen

Efter finskakursen igår hade jag egentligen tänkt åka direkt hem. Dels för att jag var dödstrött efter veckan som gått, men också för att jag skulle hinna göra lite grejer här hemma som jag inte hunnit med annars. Det blev varken eller för jag och Maria gick och kikade på Tempelkyrkan istället. Blev några stopp på vägen först bara för jag hade mina sunkiga cykelkläder på mig (cyklar ju ungefär 9+9 km till och från kursen nästan varje dag) och ville byta om till andra som inte stank bäver och sen kurrade det så dant i magen att vi fick nödköpa piroger och juice att stilla hungern med.

Vi hade tur för precis när vi kom upp till kyrkan (ligger på en kulle) så såg vi att det skulle vara konsert där efter en kvart. "Prima!" tänkte vi och slog oss ned i bänkraderna. Visade sig vara en trio på flygel, cello och fiol som spelade lite Haydn och något engelskt stycke. Tyvärr blev det första stycket förstört av att folk kom och gick lite som de ville och även om ingen pratade särskilt högt så blev det rätt mycket surrande. Aja, man man förstå att man måste gå igen för att inte missa bussen som gett en 10 minuters intensiv fotopaus för att man sen ska kunna berätta för släkt och vänner att man minsann även sett den-och-den platsen/kyrkan/byggnaden/statyn/gatstenen. Andra stycket "förstörde" jag själv genom att jag somnade mitt under det. Hade kanske varit en bättre idé att åka hem...

Lite fotande hann jag med också, men inte lika mycket som jag hade velat. Får gå tillbaka dit någon mer dag. Hade tänkt samla ihop några och göra ett minikollage här i bloggen såsom jag tänkte med domkyrkan. Får se om det blir något.





Förresten, en grej som jag glömde berätta om. Häromdagen, kanske i tisdags, när jag var på väg hem från finskakursen så blev jag stoppad av en kille på stan. Jag fattade ingenting först tills jag kom på att jag kände igen honom. Jag lovar att det tog 10 sekunder (som när man för ett samtal är ganska lång tid) innan jag kom på vem han var. Det var mitt "fadderbarn" som var utbytesstudent i Linköping terminen innan jag själv åkte till Finland. Det slog mig inte förrän efteråt att han pratade sjukt bra svenska nu om man jämför med när vi träffades första gången och vi bara pratade engelska. Jag har inte sett honom sen kanske maj 2007 när jag sprang på honom på en cykelväg i Ryd. Visade sig att han jobbade i Stockholm för Nordea nu. Något med ekonomi har jag för mig. (Logiskt eftersom det är en bank.) Jag berättade att jag läser finska här nu över sommaren och lite sånt och sen var han och hans kompis tvungna att gå för de skulle hämta ut ett visum till Ryssland där kompisen jobbar. Kul att se honom men jag trodde faktiskt inte att man kunde springa på folk man känner i Helsingfors. För min del känns staden för stor för det och min lokala vänskapskrets för liten.