johannalainen

Förra lördagen fick vi för oss att vi behövde lite friluftsliv så vi tog bilen bort till Nuuksio/Noux (världens minst svenskklingade översättning genom tiderna) nationalpark som ligger en bit utanför Espoo. Vädret blev lite halvdant när vi väl kom dit men det gjorde inget eftersom det är jobbigt att vandra i gassande sol. Vi hann precis färdigt med vår 4 km-runda när regnet kom (och alla turister också. Stackars dom).

Nationalparken var inte det coolaste jag har sett direkt, såg ut som en normal svensk blandskog, men det var ändå skönt att komma ut och vandra i skogen lite. Jag spanade in allt blåbärsris som på sina ställen fullkomligt ockuperade varenda liten markbit som fanns ledig. Om några veckor är det jag som ligger på knä i risen och plockar bär tills fingrarna blir blåa.

Om blåbärsriset ockuperade markytan så ockuperade myggen allt ovanför denna. Jääädrar vad mygg det var, helt sjukt. Jag kunde knappt stanna och ta kort på vissa ställen innan man halvt led av blodförlust p.g.a. myggattackerna.

Barr i skon efter ca 100 meters vandring.

Vissa delar av leden var lite tuffare än andra. Själv lyckades jag alltid hitta små stup mitt på stigen när jag fick gå först och välja väg.

Vi hittade en nattviol som vi, tro det eller ej, inte plockade eftersom något med växten (innan vi hade kollat upp den) sade oss att den var en orkidé och såna brukar det var ajabaja på att plocka.

Ibland är det sjukt spännande att gå i skogen.

Vi hittade en rätt schysst utsiktsplats där vi stannade och åkt matsäck. Tyvärr var det rätt schysst vind där också så vi frös halvt ihjäl. Ungefär här vände vädret ordentligt och det blev nästan obehagligt kallt. Vi försökte hitta ett ställe i lä där vi kunde vila magarna efter den massiva måltiden men när vi hade hittat ett så blev även vi hittade - av myggen. Det var bara att vandra vidare.

Det här är ingen stig. Det här är en motorväg.
(Observera alla rötter som låg och drällde. Har aldrig sett så mycket rötter i hela mitt liv.)

På vägen hem stannade vi till i en mataffär och såg att priset för de finska jordgubbarna hade börjat sjunka till mer humana (men ändå sjuktligt höga) nivåer. Första gången jag såg någon sälja kostade dom 5 euro för en halvliter. De svenska kostade samma för en hel.

Jag övade lite på finskan i affären eftersom mat ändå är ett område där man lyckats snappa upp orden och därför är lättast att börja prata om. Gick väl sådär, men det är en början. Jag börjar förlika mig med tanken på att jag alltid kommer ha en brutalt ful svensk brytning när jag pratar finska. Det kanske går att leva med. Jag har ju trots allt nästan samma brytning när jag pratar engelska.

Vi tittade på film på kvällen. "The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford". Rätt bra, men vemodig film. Bra att se på om man känner att det inte finns något meningsfullt att göra där man bor. Efter att ha sett folk bo mitt ute i ingenstans och inte ha kontakt med utomstående på flera månader så kommer man tycka det är skitspännande bara att gå till mataffären.