johannalainen

Nu har jag suttit i fyra månader och stört mig på att jag inte har skrivit om den här händelsen trots att den legat som utkast lika länge. Dags att ta tag i saker! (...och be om ursäkt för att jag glömde kameran och därför inte har några bilder)

I slutet av januari fick jag följa med mammas två kusiner Tuula och Seija samt Tuulas särbo Lasse till Porvoo/Borgå för att titta på teater. Tuulas son jobbade som ljudtekniker på föreställningen som hade premiär den kvällen. Vi åkte dock inte raka vägen till Porvoo utan landade i sonens och hans sambos lägenhet. Inredningsmässigt var det nog det coolaste jag har sett. Massor med gamla möbler från hennes hemgård och annorlunda prydnader (jag minns en hög med mjukdjur och dockor uppepå ett av skåpen) i kombination med en nyremoverad lägenhet i två etage. Jag var särskilt förtjust i bastun som påminde om ett lusthus och med en lite kristall hängades från mitten av taket. Nästan som en diskobastu med egen diskokula.

Vi åt lite mat och jag blev för första gången introducerad till den läskiga drycken Vana Tallinn, någon form av estnisk örtlikör, och ett pepparkakshus som ändrade min inställning helt till vad man kan göra med kristyr. Därefter blev det skiljsmässobattle där Lasses (icke-närvarande) pappa vann stort.

Väl i Porvoo hade vi lite tid över så vi turistade runt lite och Tuula köpte mig två påsar från Brunbergsaffären, en med tryfflar och en med Alku (svår att beskriva, måste provas. Hemsidan säger "helmjölkskaramell" vilket för mig är samma som att inte ge en beskrivning alls). Jag lovade mig själv att inte öppna dem och äta allt själv men efter en eller två dagar var jag där och slet i plasten. Det hela slutade med att jag tog med det som var kvar till mamma för att hon skulle få portionera ut dem lite som hon ville. Man kan säga att hon ber ett stort ansvar för mitt tryffelberoende, särskilt när det gäller brunbergstryfflar.

En sväng förbi domkyrkan hann vi med också. Minns inte om det var i år eller nästa den skulle bli färdigrenoverad. Kombinationen tonåringar + tändstickor kan ha en förödande effekt på medeltida kyrkor med trätak och det enda som var kvar efter branden 2006 var stenväggarna. Var ett under (och en jäkla tur) att inte hela Gamla stan precis bredvid brann ner samtidigt.

I entréhallen till teaterna pågick en fotoutställning för fullt. Förtjust i naturbilder som man är gick jag runt minst två gånger och tittade på löv, blad och "leende" solrosor. Såg något foto taget från Salutorget i Helsingfors en gryning under vintern och jag blev otroligt sugen på att själv åka dit och ta en liknande. Problemet är att när man väl märker att det är en sån gryning på gång är det redan försent; på den tid det tar att åka med bussen in till stan hinner solen nästan upp till zenit.

Halvdement som man är kommer jag inte ihåg titeln på pjäsen vi såg, eller pjäs och pjäs, det var en monolog. "En monolog för två". Tyckte de två skådespelarna gjorde ett bra jobb och ämnet var intressant. Handlade om fördomar mot araber och hur de alltid betraktas som terrorister. Låter sjukt pretentiöst, men så kändes det faktiskt inte.

Efter blommor, lyckönskningar och en nöjd publik var det dags att gå till restaurangen. När de för tredje gången sa att det var ett ställe specialiserat på "etana" fattade jag att de inte skojade. Jag hade på något sett hoppats att så skulle vara fallet eftersom jag inte hade några som helst planer på att äta ett slajmigt litet djur som bor i ett spiralformat hus. "Äta på snigelrestaurang" stod definitivt inte på listan över saker att göra innan jag dör. Lyckligtvis var de andra inte heller så intresserade av att äta sniglar utan det slutade med en bit kött på alla fyra tallrikarna. Jag tog oxfilé med pumpapaj och rödvinssås. Himmelskt gott!

Tyckte att restaurangen höll snigeltemat på en bra nivå och utnyttjade det till allt möjligt - både som mat och dekoration. Man fick t.o.m. ett litet skal till varje plats som man fick ta med sig hem om man ville. "Johanna 5 år" tyckte det var vansinnigt roligt att köra ner fingrarna så långt det gick i varje skal och sen försöka få till marackasljud med dem. Härtade dock ner mig och tog faktiskt bara med ett enda skal hem som sovernir.

På vägen hem frågade jag om svenska verb av Tuula som undervisar i svenska. Lovad vare finskan som inte har en hel grupp med "oregelbundna verb". Var konstigt att höra om grammatiken i sitt eget språk och man fick lite förståelse för att finnarna i 99 fall av 100 inte kan svara på varför det heter det ena eller det andra. Jag trodde jag hade fått en gedigen genomgång av svensk grammatik i högstadiet men jag inser att jag hade fel. Att kunna pluraländelserna är inte riktigt samma sak som att veta när de används. Eller som mamma sa en gång för många år sen: "De ord som slutar på -a får -or som plural. Förutom 'svan'". Tydligen hjälper det inte med gedigna genomgångar heller...