Tango tango!
Innan jag flyttade hit hade jag, som några av er känner till, en lista med tre mål som skulle uppfyllas:
1. Lära mig finska
2. Lära mig dansa finsk tango
3. Lära mig kasta kniv
Vem kunde ha anat då att jag redan visste grunderna för en av punkterna? (Kanske t.o.m. två. Hur svårt kan det egentligen vara att kasta en kniv?).
ESN (gruppen som ordnar aktiviteter för utbytesstudenterna) har en del riktigt bra saker för sig. En av dessa är buddy-projektet, ett projekt där man får registrera sig som intresserad, välja tre intressen från en lista och tre saker man inte tycker om från en annan lista och sen hamnar man i en s.k. buddygroup där man förhoppningsvis träffar likasinnade. Meningen är att man ska träffa finnar såväl som andra utbytesstudenter och sen får man välja hur ofta man ska träffas och när. Min grupp håller fortfarande ihop sen i höstas och i den gruppen ingår bl. a. Säde.
Tydligen hade jag berättat om den här listan på någon av våra träffar för sist vi träffades för ett barquiz (och faktiskt vann!) så berättade Säde att det skulle hållas en tangokväll i Ravintola Kaisaniemi där de först skulle ha lektion och sen liveband som spelade tangomusik. Hon och hennes pojkvän John skulle dit och hon frågade om jag ville följa med. Om jag ville följa med?! Det måste vara århundradets underdrift, jag praktiskt taget räknade sekunderna tills att jag skulle få gå dit och drömde om tango på nätterna (nåja, kanske inte).
Igår var det så slutligen Dagen T, som i Tango. Stället visade sig vara ett sånt där riktigt gammalt danshak där hela byggnaden var byggd utifrån dansgolvet och följaktigen rund (dock stod det inte två bord mitt på dansgolvet som på bilden ovan). Mysigt, men det verkade som om byggnaden fortfarande levde i det förflutna för vi märkte inte av det minsta spår av luftkonditionering där och jag lovar att det blev varmt när minst 25 par klämdes på ett minimalt dansgolv och borden runtom var fullsmockade.
Lektionerna med någon gammal tangokändis vid namn Aira Samulin, var inte riktigt vad jag väntat mig. Jag hade hoppats på en timmes genomgång och sen lite dansande men så blev det inte. Det faktum att jag inte hade någon partner heller gjorde ju inte saken lättare men en kvinna på kanske 60 år förbarmade sig över mig. Jag kände mig dock lite associal för det här med att prata samtidigt som man försökte klura ut steg samtidigt var inte riktigt min grej.
Lektionen började iaf med att de bara satte igång att spela och så fick vi röra oss till musiken på valfritt sätt. Hade det varit wienervals harde jag ägt sönder dansgolvet men det är svårt att dansa tretakt när musiken inte vill. Jag som dessutom var en stjärna på foxtrot i somras hade totalt glömt bort stegen och utövade därför något som mer likande snubblande. Att det sen bara var kanske 7 par på golvet som faktiskt kunde dansa gjorde ju inte saken lättare. Det hela påminde mer om ett flipperspel än ett dansgolv.
Steg två var sen att lära oss den korrekta fattningen, vilken vi redan kunde så det blev en till runda flipperspel eftersom jag fortfarande inte kom ihåg foxtrotstegen. Något i min hjärna började dock vakna till liv vid slutet av låten och helt plötsligt sa det "pling!" och jag kom ihåg dem. Eftersom min partner (som dansade kavaljer) var ca 20 kg lättare än mig och kändes väldigt spröd var det lite svårt att få till någon ordentlig dans. Jag är van att dansa med Lars från doktorspromoveringarna och han är väldigt mycket stabilare, vilket gör att jag kan snubbla några steg (t.o.m. ganska många ibland) utan att det stör rytmen.
Trots att jag var glad över att foxtroten började komma tillbaka så var det ändå inte tango. Därför blev jag lycklig när låt tre på lektionen äntligen skulle ta itu med stegen. Först fick killarna ställa sig i en ring och tjejerna hålla sig ur vägen på sidorna ("männen och kvinnorna" var kanske mer korrekt för medelåldern låg väl på en 50-60). Det blev kaos och förvirring och enligt mig var det sjukt opedagogiskt att gå så fort fram med snurrar och allt på en gång - särskilt i det temopt hon hade. Sen var det våran tur. Jag sprang bort till Säde för simultantolkning av de finska instruktionerna, vilket medförde att jag tappade bort min "kavaljer".
Det magiska stegmantrat följde och trots oredan med folk som snurrade in i varandra och gick åt fel håll med fel fot så insåg jag: Det var foxtrotstegen hon lärde ut.
Total förvirring. Foxtrot = Finsk tango. Finsk tango = Foxtrot.
Vad var det här? Jag trodde att finsk tango var den övertempererade dansen man lekte som barn där man gick fram och tillbaka över golvet med armarna utsträckta framför sig som en plog. Tydligen inte. Visst visste jag att det fanns olika typer, den argentinska och den något lugnare, men i mitt stilla sinne (och med en temperamentsfull mamma som färgade håret knallrött i 15 år) så trodde jag ändå att finnarna skulle ha föredragit den argentinska varianten.
Efter att ha hört Annikki Tähti (ytterligare en tangokändis) framföra några gamla godingar på scen var det var bara att inse, den finska tangon var lika melankolisk som det sista, bruna höstlövet som faller från trädet. Men inte var jag ledsen för det (och inte var det heller begravningsstämning som man kunde tro efter den här beskrivningen), för nu visste jag att det här med att lära sig tango inte skulle bli så oöverkomligt som jag hade väntat mig.
Det var svårt att hitta kavaljerer men jag och Säde turades om lite att dansa, både det ena och det andra, med hennes pojkvän och varandra och en gång blev jag faktiskt uppbjuden och fick dansa tango med en som kunde på riktigt. Trots att stegen var desamma som i foxtrot så var det knepigt att komma in i rytmen. Tyvärr fick jag inte en andra dans på mig att riktigt få kläm på det hela för de bytte till någon studsig, livsfarlig dans där armbågar och fötter flög genom rummet och ingendera av oss visste vad det var för någon.
Vi stannade kvar till lite före elva, mest för att John hade köpt lotter och vi ville se resultaten. Trots att det inte blev så överdrivet mycket dansande för mig så var det kul att titta på de som verkligen kunde. Man märkte dock att de flesta av dem bara hade en uppsättning specialare som de körde om och om igen och då var det inte lika kul att titta längre. Något som var kul att se under hela kvällen var iaf gamlingarna på bortåt 80 år som körde på så att håret nästan flög av (det lilla som var kvar sen innan) och verkade ha bättre kondis än elitidrottare. Kvällens höjdpunkt var dock när de spelade jenka och hela salen nästan lyfte. Alla skulle ut på dansgolvet och det var skutt och snurrar så gardinerna virvlade och golvet sviktade. Jag blev förvirrad igen. Dansen på golvet påminde inte alls om den långdans som alla förknippar med namnet, utan det såg på pricken ut som det som jag alltid kallat för schottis. Tydligen var det också samma dans.
Ibland blir jag inte klok på världen.
1. Lära mig finska
2. Lära mig dansa finsk tango
3. Lära mig kasta kniv
Vem kunde ha anat då att jag redan visste grunderna för en av punkterna? (Kanske t.o.m. två. Hur svårt kan det egentligen vara att kasta en kniv?).
ESN (gruppen som ordnar aktiviteter för utbytesstudenterna) har en del riktigt bra saker för sig. En av dessa är buddy-projektet, ett projekt där man får registrera sig som intresserad, välja tre intressen från en lista och tre saker man inte tycker om från en annan lista och sen hamnar man i en s.k. buddygroup där man förhoppningsvis träffar likasinnade. Meningen är att man ska träffa finnar såväl som andra utbytesstudenter och sen får man välja hur ofta man ska träffas och när. Min grupp håller fortfarande ihop sen i höstas och i den gruppen ingår bl. a. Säde.
Tydligen hade jag berättat om den här listan på någon av våra träffar för sist vi träffades för ett barquiz (och faktiskt vann!) så berättade Säde att det skulle hållas en tangokväll i Ravintola Kaisaniemi där de först skulle ha lektion och sen liveband som spelade tangomusik. Hon och hennes pojkvän John skulle dit och hon frågade om jag ville följa med. Om jag ville följa med?! Det måste vara århundradets underdrift, jag praktiskt taget räknade sekunderna tills att jag skulle få gå dit och drömde om tango på nätterna (nåja, kanske inte).
Igår var det så slutligen Dagen T, som i Tango. Stället visade sig vara ett sånt där riktigt gammalt danshak där hela byggnaden var byggd utifrån dansgolvet och följaktigen rund (dock stod det inte två bord mitt på dansgolvet som på bilden ovan). Mysigt, men det verkade som om byggnaden fortfarande levde i det förflutna för vi märkte inte av det minsta spår av luftkonditionering där och jag lovar att det blev varmt när minst 25 par klämdes på ett minimalt dansgolv och borden runtom var fullsmockade.
Lektionerna med någon gammal tangokändis vid namn Aira Samulin, var inte riktigt vad jag väntat mig. Jag hade hoppats på en timmes genomgång och sen lite dansande men så blev det inte. Det faktum att jag inte hade någon partner heller gjorde ju inte saken lättare men en kvinna på kanske 60 år förbarmade sig över mig. Jag kände mig dock lite associal för det här med att prata samtidigt som man försökte klura ut steg samtidigt var inte riktigt min grej.
Lektionen började iaf med att de bara satte igång att spela och så fick vi röra oss till musiken på valfritt sätt. Hade det varit wienervals harde jag ägt sönder dansgolvet men det är svårt att dansa tretakt när musiken inte vill. Jag som dessutom var en stjärna på foxtrot i somras hade totalt glömt bort stegen och utövade därför något som mer likande snubblande. Att det sen bara var kanske 7 par på golvet som faktiskt kunde dansa gjorde ju inte saken lättare. Det hela påminde mer om ett flipperspel än ett dansgolv.
Steg två var sen att lära oss den korrekta fattningen, vilken vi redan kunde så det blev en till runda flipperspel eftersom jag fortfarande inte kom ihåg foxtrotstegen. Något i min hjärna började dock vakna till liv vid slutet av låten och helt plötsligt sa det "pling!" och jag kom ihåg dem. Eftersom min partner (som dansade kavaljer) var ca 20 kg lättare än mig och kändes väldigt spröd var det lite svårt att få till någon ordentlig dans. Jag är van att dansa med Lars från doktorspromoveringarna och han är väldigt mycket stabilare, vilket gör att jag kan snubbla några steg (t.o.m. ganska många ibland) utan att det stör rytmen.
Trots att jag var glad över att foxtroten började komma tillbaka så var det ändå inte tango. Därför blev jag lycklig när låt tre på lektionen äntligen skulle ta itu med stegen. Först fick killarna ställa sig i en ring och tjejerna hålla sig ur vägen på sidorna ("männen och kvinnorna" var kanske mer korrekt för medelåldern låg väl på en 50-60). Det blev kaos och förvirring och enligt mig var det sjukt opedagogiskt att gå så fort fram med snurrar och allt på en gång - särskilt i det temopt hon hade. Sen var det våran tur. Jag sprang bort till Säde för simultantolkning av de finska instruktionerna, vilket medförde att jag tappade bort min "kavaljer".
Det magiska stegmantrat följde och trots oredan med folk som snurrade in i varandra och gick åt fel håll med fel fot så insåg jag: Det var foxtrotstegen hon lärde ut.
Total förvirring. Foxtrot = Finsk tango. Finsk tango = Foxtrot.
Vad var det här? Jag trodde att finsk tango var den övertempererade dansen man lekte som barn där man gick fram och tillbaka över golvet med armarna utsträckta framför sig som en plog. Tydligen inte. Visst visste jag att det fanns olika typer, den argentinska och den något lugnare, men i mitt stilla sinne (och med en temperamentsfull mamma som färgade håret knallrött i 15 år) så trodde jag ändå att finnarna skulle ha föredragit den argentinska varianten.
Efter att ha hört Annikki Tähti (ytterligare en tangokändis) framföra några gamla godingar på scen var det var bara att inse, den finska tangon var lika melankolisk som det sista, bruna höstlövet som faller från trädet. Men inte var jag ledsen för det (och inte var det heller begravningsstämning som man kunde tro efter den här beskrivningen), för nu visste jag att det här med att lära sig tango inte skulle bli så oöverkomligt som jag hade väntat mig.
Det var svårt att hitta kavaljerer men jag och Säde turades om lite att dansa, både det ena och det andra, med hennes pojkvän och varandra och en gång blev jag faktiskt uppbjuden och fick dansa tango med en som kunde på riktigt. Trots att stegen var desamma som i foxtrot så var det knepigt att komma in i rytmen. Tyvärr fick jag inte en andra dans på mig att riktigt få kläm på det hela för de bytte till någon studsig, livsfarlig dans där armbågar och fötter flög genom rummet och ingendera av oss visste vad det var för någon.
Vi stannade kvar till lite före elva, mest för att John hade köpt lotter och vi ville se resultaten. Trots att det inte blev så överdrivet mycket dansande för mig så var det kul att titta på de som verkligen kunde. Man märkte dock att de flesta av dem bara hade en uppsättning specialare som de körde om och om igen och då var det inte lika kul att titta längre. Något som var kul att se under hela kvällen var iaf gamlingarna på bortåt 80 år som körde på så att håret nästan flög av (det lilla som var kvar sen innan) och verkade ha bättre kondis än elitidrottare. Kvällens höjdpunkt var dock när de spelade jenka och hela salen nästan lyfte. Alla skulle ut på dansgolvet och det var skutt och snurrar så gardinerna virvlade och golvet sviktade. Jag blev förvirrad igen. Dansen på golvet påminde inte alls om den långdans som alla förknippar med namnet, utan det såg på pricken ut som det som jag alltid kallat för schottis. Tydligen var det också samma dans.
Ibland blir jag inte klok på världen.
Kommentarer
Trackback
