johannalainen

Lite efter klockan ett på natten blev jag väckt ur min medvetslöshet av Micke som ringde och talade om att han precis fått tag i en taxi ute på flygplatsen och var på väg hem till mig. Jag skulle få sällskap i påsk.

Eftersom helgdagar har en viss benägenhet att orsaka totalstängda affärer och långfredagen var just en sådan, fick vi försöka roa oss på annat sätt. Givna turistmål var domkyrkan och Usbenskijkatedralen. Endast den första var öppen men utsikten var fin från båda och var extra värd klättringen uppför alla trappor en dag som denna då solen sken som bara solen kan.

Dagen till ära var även domkyrkan inte bara kritvit innuti utan även försedd med lite färg. Tråkigt nog var den färgen svart.

Det slog mig när vi var där inne och kikade att just den här helgen faktiskt handlar om det som altartavlan visade. Även om jag faktiskt vet varför vi firar påsk måste jag säga att fokus, precis som under julen, är mer på mat och socialt umgänge. Det här året hade jag siktet inställt på memman.

Vi travade ner till salutorget då tanken slog mig att vi skulle kunna åka ut till Suomenlinna och vandra runt lite där när det ändå var så fint väder. Båten skulle dock inte gå förrän om en halvtimme och det blåste så dant att jag började bli lite tveksam. Blåser det ordentligt inne i stan kan man räkna med att det är stormstyrka där ute på ön. Vi var i vilket fall tvungna att äta lite och en kinarestaurangslunch (där jag lyckades översätta allt utom "sötsur sås" från den finska menyn) senare var varken jag, Micke eller våra matsmältningssystem så sugna på att röra oss några längre sträckor. Förvånande nog tog vi direkt efter lunchen en promenad på några timmar i södra delen av stan, vilket inte i och för sig var trevligt, men inte ett alltigenom nöjsamt bestyr då jag, nyfiken som man är, hade smakat lite sambal oelek och varit tvungen att dricka sjukliga mängder vatten för att tungan inte skulle trilla av, vilket resulterade i mer eller mindre kronisk kissnödighet. Mina två offentliga toaletter Stockmann och Sokos hade ju stängt så det vara bara att knipa igen.

Är den inte ljuvlig? Vem skulle inte vilja ha en sån här påsktupp att pynta med? (Förmodligen jag själv om sisådär en 5 år.)

Vi gjorde ett försök till att turista lite i Johanneskyrkan, men den var stängd. Hur man kan hålla en kyrka stängd under påsken övergår mitt förstånd, men så var det alltså. P.g.a. tvångstankar provade jag alla fyra dörrar men sen gav vi upp, tittade lite på kartan och funderade på vart vi skulle traska vidare. Det blev rätt mycket kartläsande under promenaden för jag har inte varit i södra delen mer än med bil och då har jag ändå inte vetat var jag var. Mitt lokalsinne är som ni kanske vet inte det bästa.

Södra delen av stan är värd att gå till av två anledningar. För det första finns det där en massa små, spännande butiker och för det andra finns det en massa stora, spännande hus. Eftersom butikerna var stängda fick vi fokusera på husen. Micke visade sig vara en riktig industriromantiker så medan jag tittade på svulstiga fasader spanade han in gamla fabriksbyggnader i tegel.

Av någon anledning verkade det vara poppis att anlägga fotbollsplaner precis vid kyrkorna. Fanns både vid Johanneskyrkan och här vid Mikael Agricola-kyrkan.

Är det förresten bara jag som får rysningar av det här tornet?

Minipåskliljor har sålts runt vartenda hörn i stan de senaste veckorna. Hade det inte varit för min schweizresa nästa vecka och det faktum att de brukar vissna på några dar hur bra man än sköter dem, hade jag kanske köpt en kruka med dem. Som det är nu får man passa på att njuta varje gång man får förbi en blomsterkiosk eller -affär.

Tänk om man kunde bo i ett sånt här hus en bit ut på landet eller iaf med en trädgård utanför. Kolla förresten på det röda och gröna huset till höger. När såg ni senast en sådan färgprakt på ett hus? Jag avskyr de äckelbruna eller grå snabbyggena man hittar överallt i förorterna. Inte lustigt att ingen vill bo där. Mer färg åt folket!

Lite rolig graffiti vi hittade på en av tegelfabrikerna nere vid varvet.

När jag väl insåg var vi var någonstans och att jag faktiskt åkt förbi med bil där ett flertal gånger var det ju givet att jag skulle visa den nya Viking Line-båten de håller på att bygga. Vi gick och gick och letade och letade men allt vi såg var den där grotekst stora, nya Tallink (de som köpt upp Silja Line) -båten som låg där och fullkomligt jäste i solen. Efter kanske en halvtimme gav vi upp, konstaterade att vi iaf hade sett en båt hålla på att byggas och bestämde oss för att gå. Jag tror jag ändrade planer sju gånger från det att vi bestämde oss för att gå, tills dess att jag av någon anledning ville gå in på en tvärgata och kika lite. När vi lutade oss ut över räcket i änden av den upptäckte vi varför vikingbåten hade varit så svår att hitta. Den låg precis bakom den andra. Det värsta var nog att den såg rätt liten ut i jämförelse men ändå är det Viking Lines största och ska bli en riktigt svulstig lyxkryssare.


Efter att ha velat tio gånger om vi skulle ta spårvagnen eller inte bestämde vi oss för att gå in mot centrum istället och ta den därifrån eftersom vi skulle slippa byta då. Bra som jag inte var på att läsa spårvagnskartan hoppade vi på den som gick åt fel håll. Den går dock runt, runt så det var ingen större fara och vi fick åka lite på spårvagnssightseeing.

Vi kikade lite på stadiontornet, i vilket jag vägrade att ens tänka på att klättra upp (av orsaker som jag ska berätta om en annan dag) och hoppade istället av på vad vi hoppades var en hållplats nära sibeliusmonunentet. Den här gången lyckades jag iaf med kartläsandet.

Solen gnistrade i monumentet lika mycket som turisternas blixtar i mina ögon. Vi stannade tillräckligt länge för att kunna konstatera att det fortfarande är ett jäkligt snyggt konstverk och sen tog vi spårvagnen in till centrum igen.

Fazers café vet hur man gör ordentliga skyltfönster.

Mitt favoritguldsmedsskyltfönster. Lite kitschigt nu men vanligtvis är det väldigt enkelt och stilrent. Samma gäller smyckena.

Vi tog en kopp te/kaffe på Kapellcaféet nästan nere vid salutorget, där jag även var med stickningsgruppen dagen innan. Den här gången fick vi dock lyssna på livemusik från pianot vilket verkligen förhöjde stämningen (och resulterade i att både jag och Micke gick och nynnade på filmmusiken från Gudfadern resten av helgen). Tydligen spelades det pianomusik varje fredag från kl 17.00 och alla var välkomna att lyssna. Det slog mig att jag precis hade översatt en skylt enbart skriven på finska och jag blev mäkta förvånad. Ibland känns det som att finskan bara överföll mig i sömnen och att alla skyltar runtomkring en dag bara plötsligt började betyda något istället för att vara ett myller av underliga bokstavskombinationer. Jag kan inte påstå att jag har varit den flitigaste finskastudenten så något måste ha hänt. Kanske var det någon som hällde ett läs-och-förstå-pulver i mina ögon.

Påsk eller inte, något som skulle upplevas var karelska piroger. Jag har efter överkonsumtion i början av vistelsen inte ätit såna på flera månader nu så när det väl var dags igen slog jag på stort (eller rättare sagt så hittade jag inga andra i affären) och jag köpte frysta, ogräddade piroger som skulle lagas i ugnen i 15-20 min. Jag hånade finlandssvenskans ordval "pirogerna behöver inte smältas innan de stoppas i ugnen /.../ om de är smälta behöver de inte vara inne lika länge" tills jag öppnade påsen som legat i kylen i två dygn. Hade pirogerna varit tinade hade jag varit glad, nu var smälta det enda ordet som passade in.
Vi pratar obakad rågdeg fylld med risgrynsgröt. Det är svårt att förstå hur något som blir krispigt i ugnen så totalt kan sakna substans i ogräddat tillstånd. Men skam dem som ger sig! Jag försökte få ut gegget ur påsen och lyckades forma något som mest likade sex högar av färdigtuggad mat.

Micke som aldrig sett en karelsk pirog i hela sitt liv var dock ganska positiv och peppande. De åkte in i ugnen, ut ur ugnen och penslades med lite smör och trots att de fortfarande såg ut som rena katastrofen så hade de den där krämiga, lena smaken som gör dem till min absoluta favorit av finsk mat.


Lätt att jag köper den här sorten igen, men nästa gång ska jag ta finlandssvenskan på allvar och låta de vara frysta tills dess att ugnen blivit varm. Smälta piroger är inget man imponerar på sina gäster med (även om smaken gick hem).