johannalainen

Det sägs att västerlänningar mår psykiskt dåligt inte bara för att de jobbar för mycket och för ofta, utan även för att det finns så många val att göra varje dag att hjärnan nästan kokar över. Jag vet precis vad de menar!

Idag var jag och handlade. Jag var trött för jag hade legat uppe halva natten och läst ut en jättespännande bok, precis varit på gymmet och släpade därför på en gigantisk gymväska samt var rätt irriterad eftersom klacken just hade pajat på det, för tillfället, enda paret skor jag har som inte är flip-flop-sandaler (de andra paret är på lagning). Jag blev inte mindre irriterad över att jag inte tog en kundvagn utan en liten sketen kundkorg som jag fick släpa fram och tillbaka genom en monstruöst stor mataffär som jag fortfarande inte hittar riktigt bra i. Jag blev ännu mer irriterad över att duschen jag tagit efter gymmet nu var totalt ogjord och att jag skulle stinka värre än en alkis på bussen innan jag var klar med handlandet.

Jag hade släpat mig till övervåningen för att köpa duschkräm. Givetvis fanns den i helt andra änden av den oändliga lokalen och jag började svära för mig själv. Tack och lov inte högt för mig själv, eftersom folk då hade hört att jag var svensk och man vill ju inte göra ett dåligt intryck sämre nu när fördomarna om svenskar redan hör till den mindre smickrande kategorin sådana.

I vilket fall. När jag irrat färdigt bland schampo- och duschkrämshyllorna, torkat av näsan som jag råkade spruta ner med lite Dove som jag skulle lukta på (min näsduk är fortfarande grön efter det, och det beror inte på att jag var snorig) råkade jag få syn på tandborstarna. Dags att byta snart, tänkte jag. Jag ögnade igenom hylla efter hylla för att se om de hade de utbytbara huvudena som miljövännen inom mig tvingar mig att köpa, men de fanns inte. Nähä, vad skulle man ta istället då?

Jag tittade på en, på två, på tre olika sorter. Jag tittade på fyra, fem, sex sorter till. Varje sort hade minst tre olika färger och tre olika förpackningar med en, två eller hundra tandborstar i. Jag behövde bara en, men de som såg trevligast ut fanns bara i två-pack. Vilken skulle jag ta? Den med snurrborst, den med plastborst, den med grön nylonborst, den med ekorrskinn, den med en Byggare Bob-bild, den med....? AAAAAAAAAAHHH! Hjärnan kokade över.

Det här hade inte varit ett problem om det inte vore för att 1a. den sorten jag brukar köpa inte fanns eller 1b. att jag inte har en tv. Det sista kan låta lite långsökt men jag skulle i det läget ha gjort vad som helst för att ha blivit hjärntvättad av någon käck pepsodenttandläkare med överexponerat vitt leende som under en månads tid i en 30-sekunders reklamsnutt, 5 gånger om dagen, berättade för mig varför just den nya superduper-whitening-deluxe-tandborsten med nya flimmerhår var så bra. Situationen i affären hade inte längre varit ett problem, beslutsångesten hade inte behövt infinna sig, frustrationen hade kunnat dö i en papperskorg i närheten. Jag hade bara scannat hyllorna efter den sorten jag kände igen, lagt den i min korg och nöjt och glatt (nåja, jag hade fortfarande en överfull kundkorg och en överhettad kropp) traskat iväg bort mot kassan.

Nu har jag ingen tv och den där käcka pepsodenttandläkaren har jag inte sett sen jag slutade titta på tv för kanske 10 år sen. Så klaga inte när barnen sitter för mycket framför tv:n och klaga inte när det visas mer reklam än film i rutan. Du slipper iaf göra som jag gjorde idag, du får iaf med dig en tandborste hem.