johannalainen

Att sitta på ett kontor dagarna i ända och pilla med papper och knappra på datorn var min vision om det största mardrömsjobbet när jag var liten. Aldrig att jag skulle ha något sånt! Döm av min fasa när jag efter några dagar på jobbet upptäckte att det var precis vad jag råkat ut för. 8 timmar per dag (egentligen är det 7,5 timmars arbetsdag men jag blir alltid en halvtimme försenad för jag är så kass på att avsluta det jag håller på med i tid) sitter jag och dör av värmeslag på ett kontor på en ö mitt emellan Helsingfors och Espoo. Jag petar på mina tygväskeprototyper, svär lite över att tillverkaren tagit egna initiativ som sabbat funktionaliteten av en av fickorna och undrar vilket material som skulle vara tillräckligt kostnadseffektivt. Lägg härtill till att jag vet precis noll om material, särskilt då PVC-belagd polyester, och får trots påtryckningar ur tillverkaren i genomsnitt noll prisuppgifter per dag. Jag är helt enkelt en dum student som jobbar för mycket och är lätt att utnyttja.

Jobbar för mycket gör jag kanske mer för att jag ibland får såna brutala inspirationskickar och inte kan sluta, eller för att jag känner mig jäkligt stressad över hur jag ska hinna klart det här i tid. Om det inte var för att chefen var på semester, och jag tycker att man ska respektera sånt, så skulle jag ringa dit direkt och säga "Jag gör det här, det här och det här, men det där får ni fixa själva". Nu kommer det istället bli en obehaglig överraskning när han kommer tillbaks från sin ledighet. Moahaha. Så går det när man skippar jobbet 4 veckor mitt under sommarn och lämnar stackars oerfarna sommarjobbare själva. (Japp det stämmer bra, jag är sjukt bitter.)

Vad gäller tillverkarens egna små påhitt så sitter jag lite i en knepig sits där. Jag skulle kunna bitcha hur mycket som helst och säga att "Vi har inte beställt det här så vi tänker inte betala det heller. Sluta hitta på egna grejer", men saken är den att det är just deras kontor jag jobbar ifrån och att börja jäklas med någon som låter en sitta i deras lokaler trots att jag inte jobbar för dem känns lite... tja, olustigt. Nåväl, jag ska ta i ordentligt till nästa gång och gå igenom minsta söm och så ska jag säga att "Jag har pratat med Valtra nu och de vill ha det exakt så här". Biter kanske lite mer än att det är jag som vill ha det så. Ska hetsa lite mer om prisuppgifter också. Har man tillverkat väskor i 65 år borde man vara rätt bra på att gissa sånt med hyffsat liten felmarginal.

Det här är mer eller mindre kontorsdelen av mitt jobb, men det finns andra saker att göra (något som min barndomsmardröm är väldigt tacksam för) och det är bland annat att pendla upp till Suolahti för att träffa användare eller Jenni på Valtra som lyckades myglas in i projektet via min chef för att jag skulle ha någon som översatte åt mig (och troligen även för att hon är en av de få som faktiskt inte har semester där uppe nu). Att pendla upp till Suolahti betyder sovmorgon för mig och detta trots att tåget går 06.12 på morgonen. Jag spenderar ungefär tre timmar med att leka moraklocka (pilkkiä på finska har jag fått lära mig) och vaknar upp tämligen utvilad men med en nacke som känner sig ungefär som Marie Antoinettes måste ha känt sig efter avrättningen - som om den var av på mitten.

Man kan ju tycka att åker man tåg i tre timmar - och dessutom får betalt för det - borde man ägna tiden åt att förbereda sig inför sitt möte med prototyptestarna. Det tycker inte jag. Morgontrött som jag är skulle jag somna mitt i genomgången av prototypens kylväska vilket skulle göra sämre intryck än om jag kom dit och improviserade lite. Dessutom spelar det ingen roll om man förbereder sig eller inte för bönderna hittar alltid på saker man inte räknat med och sen får måste man vänta i ungefär en halvtimme tills de gått igenom alla delar i hytten som de tycker borde ändras eller som borde har förblivit samma som i förra modellen innan man kan börja prata om det man är där för. (Fast att skriva ner deras kommentarer om alla möjliga delar av traktorn är egentligen en av de roligaste delarna av jobbet så jag har inget emot att det tar lite tid.)

Valtra T171. Så ser de flesta av traktorerna jag jobbar med ut. Något jag är sämst på är att känna igen de olika modellerna av traktorerna som finns. Har lyckats lära mig känna igen en Valtra på hyffsat nära håll, men där verkar gränsen gå. Den mest specifika indelningen jag kan göra är "Nyare modell" och "Äldre modell". Orkar inte engagera mig mer men blev ju mer eller mindre erbjuden jobb uppe i Suolahti till nästa sommar också så det kanske blir att jag får lära mig dom då. Vi får se.

Trots betalt sovande på tåget upplevdes den hittills bästa delen av mitt jobb på förmiddagen idag mitt ute på den sydfinska vischan. Tänk skog blandat med åkrar och öppna fält samt massor av blommor i varje dike. Tänk en stenig, backig grusväg och en liten, knallröd Hyundai som är så lätt att den skulle blåsa av vägen och någon så gott som nös på den. Med den bilen körde jag med hjälp av en synnerligen underlig vägbeskrivning vilse på rätt väg hela två gånger innan jag gav upp och ringde bonden jag skulle till. Det var nästan att det var värt att köra vilse bara för att få bränna nerför en gigantisk backe mitt i skogen två gånger.

Hur man kör vilse på rätt väg är något av en bedrift tycker jag. Helt plötsligt försvann ett vägnummer som fanns i beskrivningen från verkligheten. (Södra Finland verkar annars helt sjukt bra på att sätta ut vägskyltar med namn på mitt ute i ingenstans och det är vägnummerskyltar på allt som inte är ren grusväg. Sverige - fixa!) Jag körde rakt på en stor väg, hittade en busshållplats som jag svängde in på. Tittade på min på tog för lilla karta, läste i papprena och blev mer och mer förvirrad. Kom fram till att jag nog missat att svänga och körde rakt en liten bit till för att kunna förbi betongblocken mitt i vägen och över till andra sidan. Såg på vägen tillbaka ett vägnummer som fanns med i beskrivningen och när jag kommit tillbaks dit där förvirringen börjat insåg jag att rakt nog ändå hade varit rätt. Jag vände igen.

Andra gången jag körde fel rätt hamnade jag mitt på en hjortfarms gårdsplan. Jag tänkte att det kan omöjligt vara så att jag får en vägbeskrivning som dirigerar mig rakt igenom någons tomt. Vände och körde tillbaks till dit där jag visste att jag var rätt. Hjortfarmen verkade efter lite klurande som rätt riktning ändå. Var 20 minuter sen redan så jag ringde bonden för säkerhets skull och kollade vart jag skulle. Han undrade varför i hela friden jag kom från det hållet. Jag började undra detsamma.

Att gina över hjortfarmen var tydligen rätt ändå och efter några svängar hit och dit på grusvägar hittade jag fram till rätt ställe. Bonden var finlandssvensk och det var trevligt att för en gångs skull slippa prata engelska med tolkning. Han hade en himla massa kommentarer om allt möjligt men kanske inte så mycket om prototypen tyvärr. Var iaf himla kul att vara där och sen att slippa sitta inne utan istället kunna susa fram med sin lilla hyrbil på landsvägen och titta på den vackra naturen. Att susa fram på Ringväg 3 var också något av en upplevelse, särskilt som min bil hade rätt mycket mer servo än jag var van vid och trafiken var lite brutalare än hemma i Linköping. Följaktligen var jag både lite här och där på vägen hela tiden och det var nog mer än en person som blev irriterad. Särskilt en lastbil skulle jag tro för jag blev omkörd av honom två gånger.

Hittade till slut tillbaks till flygplatsen där jag skulle lämna bilen (varför jag hyrt den därifrån skulle ta ytterligare 15 blogginlägg att förklara så jag tycker att vi låter det vara osagt) men glömde tanka den så jag fick snurra ett varv till i området. Hittde en pump som slog av efter varannan sekund så det var i princip omöjligt att lista ut när tanken var full. Frågade personalen men fick inget vettigt svar eftersom det var en sommarjobbare och när någon lite mer rutinerad kom dit hade jag redan fyllt upp tanken så mycket att det rann över och jag ansåg mig vara klar.

Lämnade in nyckeln och det gick så lätt och smidigt att jag börjar undra om dom kommer länsa mitt konto i efterhand utan att säga till. Bilen verkade iaf hel när jag lämnade den men man vet ju aldrig med den där grusvägen. Det låg allt ena stora bumlingar på den.