johannalainen

Är det bara jag som får existentiella problem av att jobba heltid?

Så här va:
24 timmar på ett dygn.

Jag måste sova minst 8 timmar för att inte bli helt kocko i huvudet (hjälper inte alltid ändå har ni kanske märkt).
 16 timmar kvar

Eftersom jag, som jag sa igår, tar så lång tid på mig att avsluta det jag håller på med jobbar jag 8 timmar om dagen.
 8 timmar kvar

Det tar minumum 30 minuter för mig att ta mig till jobbet.
 7½ timmar kvar

Jag måste hem också.
 7 timmar kvar

Idag cyklade jag till jobbet. Det tog nästan en timme. Det kommer inte regna tillräckligt mycket idag för att jag ska kunna ta bussen hem.
 6 timmar kvar

Äta ska man göra och då ingår att handla mat, koka makaroner, duka och diska samt vila magen eftersom den annars ställer till med diverse obehagligheter.
 4 timmar kvar (5 om man slipper handla och bara kokar makaroner)

Nämnde jag att det tar i snitt 1½ timme för mig att både gå upp på morgonen samt gå och lägga mig på kvällen?
 
Ok, så jag har sådär i runda slängar 2-4 timmar ledig tid varje dag som jag känner ett starkt behov att att fylla med något vettigt, meningsfullt, givande, roligt, avslappnande, effektivt, häslosamt, självförverkligande osv... Hälften av dessa går helt enkelt inte att kombinera. Resultatet blir att jag slösar bort en massa tid på att planera vad jag ska göra (samt ligga på sängen och halvsova eftersom jag är för trött för att ta tag i nåt). Resten av tiden går jag runt och undrar hur jag ska hinna med att göra allt jag vill innan jag åker hem till Sverige igen, samt hur jobbet ska bli klart i tid. Inte mycket blir alltså gjort förutom att oroshjärncellerna hålls igång tämligen konstant.

Går säkert att hantera fram till mitten av augusti då universitetet börjar igen och man får gott om fritid, men en sak undrar jag. Om det är så här när man bara jobbar, hur är det då att ha barn samtidigt?