Framsteg med stormsteg
Såhär mindre än en månad tills jag ska tillbaks till Sverige tycks min hjärna ha fått stora megarycket och är nu - till skillnad mot tidigare - väldigt sugen på att lära sig finska. Jag försöker formulera meningar lite tyst för mig själv och fattas det ett ord frågar jag. Det är inte som förut att orden gick in genom ena örat och ut via andra näsborren (på så sätt slapp de ju passera hjärnan alls), utan nu verkar de t.o.m. fastna. Det här har gått så långt att jag blev gruvligt besviken när busschauffören utanför flygplatsen slutade prata med mig så fort jag erkände att jag inte förstod vad han sade. Jag som ville försöka! (Jag hade faktiskt fattat början att han undrade vilken buss jag väntade på men när folk sen bränner av sådär en 50 ord i sekunden blir t.o.m. min kunskapstörstande hjärna lite överbelastad). Jag var lite småbitter den resterande timmen jag fick vänta på bussen för att jag läst fel på tidtabellen, men sen kom det ett fyllo som var väldans socialt så då fick jag annat att tänka på. T.ex. att hålla mig undan.
Kexet har ju sin del i det hela också. Ibland får han för sig att jag verkligen ska lära mig finska, och det nu! Häromveckan tvingade han mig att ladda busskortet på finska. Jag var så nervös att han inte fick följa med in i kiosken. Repeterade meningen "20 euro på den här tack" ca 15 gånger innan jag vågade gå in. Till min fasa tog hon kortet ifrån mig precis innan jag skulle säga "den här" och då funkade det ju inte längre. Det skulle ju vara "den där". Nu ingick "den där" inte i mitt ordförråd så det som istället kom ur min mun var så nära grunddefinitionen för mummel man kan komma.
Gjorde även ett tämligen tappert försök att snyta ur mig några finska fraser på släktträffen i Fiskars. Fick stående ovationer över frasen "På fredag" men upphetsningen över detta hade mattats av något inför frasen "Jag förstår lite, men jag pratar inte" så då var det bara yngsta mostern som jublade. (Vilket iofs inte gjorde mig mindre glad.) Den äldre mostern försökte även ta tag i ungdomens förfall och pratade i princip bara finska med mig hela dagen. Tror iofs inte att hon märkte det hälften av gångerna och särskilt inte då hon försökte sig på en svensk översättning men fortfarande pratade finska. Jag sa inget för jag förstod ändå.
Den minst lyckade sammandrabbningen med finska språket var nog i lördags när vi var på bröllop. Juho, en av Mikaels kompisar fick för sig att efter kl 23 skulle han bara prata svenska och jag bara finska. Kl 23 var han så full att han inte märkte att jag knappt sa ett ljud men att han sa om och om igen hur dålig hans svenska var (den var nästan perfekt) och att min finska var mycket bättre. Eftersom jag bara fick prata finska kunde jag inte förklara för honom hur fel han hade - mitt ordförråd kändes lika med noll.
Så till dagens höjdpunkt och det som i en svindlande form av glädjeyra var det som fick mig att skriva detta inlägg (och det som gör att jag kommer behöva jobba över eftersom min lunch är slut nu). Ni vet såna där vridknappar i metall eller plast som man har för att stänga lock på handväskor eller fickor i allmänhet på väskor? Man vrider en "plupp" (ursäkta alla finsktalande. Det här är ett lite obestämt ord för saker i allmänhet som står upp en bit från något annat) 90 grader och voilá! den är stängd. Man vrider pluppen tillbaka lika mycket och voilá! den är öppen. Vad dom heter? Nä det visste inte jag heller så ni kan ju gissa hur glad jag var efter en timmes slumpmässigt googlande på "knapp", "spänne", "vridspänne" slutligen av en tillfällighet testar "vridlås" och det är rätt.
Jag slänger in en bild så ni vet vad jag pratar om.
Att veta vad de heter på svenska hjälpte dock inte särskilt mycket när alla dokument jag skriver till Valtra är på engelska och han som syr prototyperna bara pratar finska. Att googla fram det engelska namnet tog förvånandsvärt kort tid nu men det underlättar ju rätt mycket när man kan direktöversätta från svenskan. Kruxet låg nu i att hitta det finska namnet. Frågade Mikael, men han hade inte en susning, chefen hade jag inte sett på hela dagen, Kai som är den enda här idag som pratar svenska eller engelska var ute och ärligt talat tror jag inte han hade koll på namnet ändå. Pekka nr. 2 (chefen heter också Pekka) hade jag ingen aning om var han var någonstans och han pratar ändå bara finska han med. Dessutom springer han runt och skriker "perkele!" hela tiden så jag drar mig lite för mer konversation med honom än bara morgonhälsningen.
Nu fanns det bara en person kvar, men jag var 100% övertygad om att den här personen skulle veta vad det hette. Det var tomten inne på lagret som lagar väskor som tas hit från lite varstans, bl.a. då flygplatsen. Han är en såndär småmysig gubbe som kilar runt med sina öljetthammare och värmepistoler, har ett mercedesmärke i guld som smycke runt halsen och kommunicerar med omvärlden med hjälp av finska språket. Detta innebär alltså att vi inte kommunicerar alls.
Nåväl, det fanns uppgifter att hämta ute på lagret så jag förberedde mig genom att slå upp lite ord, träna in lite färdigformulerade fraser och dra några djupa andetag innan jag tassade ut dit. Med jordens brutalaste brytning lyckades jag haspla ur mig att jag hade en fråga och sen pekade jag på mitt utskrivna papper (ni kan ju själva försöka beskriva ovan nämnda knappsystem på ett språk ni inte kan och se hur sugna ni blir på det) och frågade vad det hette på finska. Till svar fick jag ett ord som hade kunnat vara i princip vad som helst som påminde om någon form av mäsnkligt tal. Jag tittade med stora undrande ögon på honom och han sa det igen. Jag tittade ännu större på honom, blev lite generad att jag faktiskt inte fattade ett skit och sen sträckte jag fram pennan. Kroppsspråk är universalt.
Fick två ord nedkrafsade på pappret. "Kääntö lukko". Vridbart lås. Finskan är ju så sjukt logisk i sin ordbildning att man nästan blir lite rörd ibland. Rörd blev jag inte, men väl lite mer röd i ansiktet när jag frågade tomten om han hade några själv och jag inte fattade nåt av svaret förutom "nej". Fick erkänna att jag inte förstod men han körde på lite till och jag lyckades snappa upp "hjul/cykel", namnet på han som syr prototyperna och sen att chefen säkert visste. Det sista lät bra så jag nickade, tackade och gick därifrån. Han såg rätt nöjd ut när jag gick, kanske för att jag under de fyra veckor jag suttit här inte sagt ett ljud på finska förutom möjligen "moi". Hoppas han inte skvallrar för de andra, jag brukar ju tjuvlyssna på dem när de pratar finska och låtsas som att jag inte fattar nåt. Man vet ju aldrig om man kan snappa upp något intressant.
Kexet har ju sin del i det hela också. Ibland får han för sig att jag verkligen ska lära mig finska, och det nu! Häromveckan tvingade han mig att ladda busskortet på finska. Jag var så nervös att han inte fick följa med in i kiosken. Repeterade meningen "20 euro på den här tack" ca 15 gånger innan jag vågade gå in. Till min fasa tog hon kortet ifrån mig precis innan jag skulle säga "den här" och då funkade det ju inte längre. Det skulle ju vara "den där". Nu ingick "den där" inte i mitt ordförråd så det som istället kom ur min mun var så nära grunddefinitionen för mummel man kan komma.
Gjorde även ett tämligen tappert försök att snyta ur mig några finska fraser på släktträffen i Fiskars. Fick stående ovationer över frasen "På fredag" men upphetsningen över detta hade mattats av något inför frasen "Jag förstår lite, men jag pratar inte" så då var det bara yngsta mostern som jublade. (Vilket iofs inte gjorde mig mindre glad.) Den äldre mostern försökte även ta tag i ungdomens förfall och pratade i princip bara finska med mig hela dagen. Tror iofs inte att hon märkte det hälften av gångerna och särskilt inte då hon försökte sig på en svensk översättning men fortfarande pratade finska. Jag sa inget för jag förstod ändå.
Den minst lyckade sammandrabbningen med finska språket var nog i lördags när vi var på bröllop. Juho, en av Mikaels kompisar fick för sig att efter kl 23 skulle han bara prata svenska och jag bara finska. Kl 23 var han så full att han inte märkte att jag knappt sa ett ljud men att han sa om och om igen hur dålig hans svenska var (den var nästan perfekt) och att min finska var mycket bättre. Eftersom jag bara fick prata finska kunde jag inte förklara för honom hur fel han hade - mitt ordförråd kändes lika med noll.
Så till dagens höjdpunkt och det som i en svindlande form av glädjeyra var det som fick mig att skriva detta inlägg (och det som gör att jag kommer behöva jobba över eftersom min lunch är slut nu). Ni vet såna där vridknappar i metall eller plast som man har för att stänga lock på handväskor eller fickor i allmänhet på väskor? Man vrider en "plupp" (ursäkta alla finsktalande. Det här är ett lite obestämt ord för saker i allmänhet som står upp en bit från något annat) 90 grader och voilá! den är stängd. Man vrider pluppen tillbaka lika mycket och voilá! den är öppen. Vad dom heter? Nä det visste inte jag heller så ni kan ju gissa hur glad jag var efter en timmes slumpmässigt googlande på "knapp", "spänne", "vridspänne" slutligen av en tillfällighet testar "vridlås" och det är rätt.
Jag slänger in en bild så ni vet vad jag pratar om.
Att veta vad de heter på svenska hjälpte dock inte särskilt mycket när alla dokument jag skriver till Valtra är på engelska och han som syr prototyperna bara pratar finska. Att googla fram det engelska namnet tog förvånandsvärt kort tid nu men det underlättar ju rätt mycket när man kan direktöversätta från svenskan. Kruxet låg nu i att hitta det finska namnet. Frågade Mikael, men han hade inte en susning, chefen hade jag inte sett på hela dagen, Kai som är den enda här idag som pratar svenska eller engelska var ute och ärligt talat tror jag inte han hade koll på namnet ändå. Pekka nr. 2 (chefen heter också Pekka) hade jag ingen aning om var han var någonstans och han pratar ändå bara finska han med. Dessutom springer han runt och skriker "perkele!" hela tiden så jag drar mig lite för mer konversation med honom än bara morgonhälsningen.
Nu fanns det bara en person kvar, men jag var 100% övertygad om att den här personen skulle veta vad det hette. Det var tomten inne på lagret som lagar väskor som tas hit från lite varstans, bl.a. då flygplatsen. Han är en såndär småmysig gubbe som kilar runt med sina öljetthammare och värmepistoler, har ett mercedesmärke i guld som smycke runt halsen och kommunicerar med omvärlden med hjälp av finska språket. Detta innebär alltså att vi inte kommunicerar alls.
Nåväl, det fanns uppgifter att hämta ute på lagret så jag förberedde mig genom att slå upp lite ord, träna in lite färdigformulerade fraser och dra några djupa andetag innan jag tassade ut dit. Med jordens brutalaste brytning lyckades jag haspla ur mig att jag hade en fråga och sen pekade jag på mitt utskrivna papper (ni kan ju själva försöka beskriva ovan nämnda knappsystem på ett språk ni inte kan och se hur sugna ni blir på det) och frågade vad det hette på finska. Till svar fick jag ett ord som hade kunnat vara i princip vad som helst som påminde om någon form av mäsnkligt tal. Jag tittade med stora undrande ögon på honom och han sa det igen. Jag tittade ännu större på honom, blev lite generad att jag faktiskt inte fattade ett skit och sen sträckte jag fram pennan. Kroppsspråk är universalt.
Fick två ord nedkrafsade på pappret. "Kääntö lukko". Vridbart lås. Finskan är ju så sjukt logisk i sin ordbildning att man nästan blir lite rörd ibland. Rörd blev jag inte, men väl lite mer röd i ansiktet när jag frågade tomten om han hade några själv och jag inte fattade nåt av svaret förutom "nej". Fick erkänna att jag inte förstod men han körde på lite till och jag lyckades snappa upp "hjul/cykel", namnet på han som syr prototyperna och sen att chefen säkert visste. Det sista lät bra så jag nickade, tackade och gick därifrån. Han såg rätt nöjd ut när jag gick, kanske för att jag under de fyra veckor jag suttit här inte sagt ett ljud på finska förutom möjligen "moi". Hoppas han inte skvallrar för de andra, jag brukar ju tjuvlyssna på dem när de pratar finska och låtsas som att jag inte fattar nåt. Man vet ju aldrig om man kan snappa upp något intressant.
Kommentarer
Trackback
