johannalainen

Sista dagen Lina, Louise och Chang var här rantade vi mest runt på stan. Blev lite mer fokus på shopping även om jag inte tror att någon köpte något. Med väskorna inlåsta på stationen lyckades vi avverka både Kamppi och Forum (kom på att vi gick till Sokos dagen innan och inte till Kamppi). Det var lite lurigt med förvaringsskåpen, men åt rätt håll så att säga. När mamma var här i höstas och vi använde dem då kostade de små 2 och de stora 3 euro. Nu satt det nya klisterlappar på dem med en höjning på 1 euro vardera, men det fina var att man fortfarande fick ut nyckeln efter att bara ha betalat det gamla priset. Dagens sensmoral: betala med så små valörer som möjligt så kan du komma undan billigare.

Torget utanför Kamppis galleria. Notera marimekkoryggsäcken i förgrunden. Jag vet inget annat folk som klär sig så speciellt som finnarna. Nu är en marimekkoryggsäck iofs inte så uppseendeväckande, men ni ska se mössorna. Om det inte vore för att det skulle vara så sjukt pinsamt om någon kom på mig och blev arg, så skulle jag lätt starta ett mössfotarprojekt. Det är det ena djurliknande, tofsprydda, svansutsmyckade föremålet efter det andra man ser på deras huvuden. Att titta på folk på stan har aldrig varit så roligt som nu.

Jag ser det nog som en medborgerlig skyldighet att tolka all konst jag kommer åt (fast jag hade nog fått en ordnigsvakt efter mig om jag klättrat högre än så här).

Vid magkurrningstid gick vi till Satkar, den nepalesiska restaurangen jag var på med kogvetarna för någon månad sen (eller var det mer...?). Jag åt så jag nästan sprack och det blev krig om bröden så vi fick utlysa en brödätarpaus så vi inte skulle äta för fort. Om sanningen ska fram var det nog jag som åt mest bröd och som utlös den där pausen. Men man måste ju ha lite förståelse, det är inte varje dag man äter bröd som ser ut som en cykelsadel.

Om det finns något de gör här hela tiden så är det att de bygger och renoverar. Så fort något är klart börjas det på något annat. I princip lika länge som jag har varit här så har de hållit på och grävt upp backen mellan gamla (Wanha) och nya studenthuset. Det som jag uppskattar är dock att de pyntar till det där de håller på och bygger så istället för ett gigantiskt lerhål (som bakom Kiasma) ser det ut så här:
Mysigt, och allt detta för en tillfällig gångtunnel. (Och för att förstöra stämningen kan jag säga att allt detta pyntande förmodligen beror på att folk har klagat så mycket på detta eviga fixande, donande och upprivande av asfalten.)

Ville visa Stockmanns maffiga julskyltning men det enda som inte var övertäckt och under ommöblering var sagofönstret för barnen. Vi ställde oss och tindrade lite med ögonen ivägen för en gubbe som ville ta kort på sitt barnbarn (fast barnbarnet verkade vara av en annan åsikt). (Kolla mössan! Jag kanske kan lyckas med det där projektet ändå om jag bara låtsas ta kort på något annat istället.)

Glitter, lampor, mys och mjuka djur som rörde sig fram och tillbaka. Nästan som ett riktigt sagoland. Jag förstår att det alltid var fullt med köande barn och halvstressade (de helstressade stannade säkert inte upp) julshoppande föräldrar där.

Släpade upp tjejerna i Alexi 13, en affär på 4 våningar (5 med restaurangen högst upp) mitt i stan. Jag var helt död efter dagen och fötterna gjorde ont så jag slöade i en fåtölj istället (gäspningen är autentisk). Bredvid mig satt en tämligen uttråkad man som förmodligen väntade på att frugan/flickvännen skulle shoppa klart så han kunde betala.
Jag gjorde ett tappert försök att hitta skor på skovåningen. Mikael skulle till föräldrarna i helgen och eftersom det bara var en dryg vecka kvar tills att han skulle åka så skulle jag haka på dit. Desperationen att hitta nya skor var alltså ett faktum, jag tänkte INTE åka dit i mina knappt ihopsittande, sunkiga, f.d. vita, numera grådassiga gympaskor. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det där med att skorna är det första man kollar på när man bedömer människor, men jag tänkte iaf inte chansa. Dessutom var det pinsamt varje gång mamma frågade och jag fortfarande inte lyckats hitta några skor. Det är ju inte som att det är direkt brist på skoaffärer i den här stan.

Vi hämtade ut väskorna igen från stationen och sen gick vi till Fazers café. Jag var fortfarande svullmätt efter Satkar men de andra tvingade i sig lite varm choklad och kaffe. Var även dags att intaga åksjuketabletterna inför nattens båttur över den stormiga Östersjön.

Det fina var att först efter att alla hade tagit sina så började Chang läsa bipacksedeln. Det verkade vara farliga grejer det där för man kunde tydligen drabbas av "torsk". Läs själva:

Fick ett sms lite senare på kvällen när de var ombord på båten att torsken nog hade börjat verka. Jag vågade inte fråga hur den tog sig uttryck.

När de väl var eskorterade till terminalen och ombordstigna på båten tog jag en promenad till salutorget. Meningen var att jag skulle gå tillbaka till Alexi 13 och köpa ett part gympaskor som jag kikat på lite tidigare, men kameran skrek så högt från ryggsäcken så jag var bara tvungen att fota lite. Har ju aldrig hänt förut menar jag.

Nästan lite förräderi att fota en Silja Line-färja men men. Båten närmast går till Suomenlinna och det var nästan så jag skuttade på den bara för att få ett litet äventyr. Med tanke på temperaturen och blåsten den kvällen hade äventyret förmodligen varit att sitta 5 timmar på sjukhuset medan läkaren transplanterade nya öron på mig. Tur att jag kom på senare att jag hade en luva.

Halt som bara den med all is. Ser ut som det regnar men det är faktiskt is överallt. Höll mig på avstånd för jag kände inte för att halka ner i vattnet.

Stadshuset

Salutorget med kvällens ihärdigaste kaffetält.

Saluhallen

Ramlade in på Sofiankatu (Sofiegatan) eftersom domkyrkan lyste så fint i ena änden. (Jaja, jag vet att det börjar bli lite mycket bilder av den där kyrkan, men den är ju så fin.) Upptäckte att hela gatan tjänstegör som museum samtidigt. Sitter såna upplysta infoskyltar (tänk busshållplatsreklamskyltar fast mindre) på jämna mellanrum och så står det en telefonkiosk mitt på gatan. Har attid undrat vad den gör där, men nu vet jag. Ska ta och läsa skyltarna någon dag också, den här gången var det lite för kallt och jag ville köpa de där skorna kvickt så jag kunde åka hem och träffa Mikael.


Som av en händelse tog jag vägen förbi Pertti Palmroth-affären där de säljer snuskdyra kvalitetsskor. Mamma hade pratat om att jag skulle köpa såna så jag fick ordentliga vinterskor men hittills hade jag inte hittat några vettiga vad gällde utseende, vinteranpassning och prisnivå. Jag var dock nu så trött på detta skoletande som pågått sen oktober, att jag var beredd att gå därifrån med blommiga gummistövlar, bara jag slapp mina stenhårda, trasiga gympaskor.

Gick relativt snabbt att bestämma mig för en modell, men sen skulle jag ju ha rätt storlek också. Man kan ju tro att det inte borde vara så svårt, men försäljerskan förklarade att just det materialet skulle tänja ut sig rätt mycket (hur mycket var dock lite svårare att få svar på) så jag skulle inte ta några som kändes för bekväma. Jag vet, det låter ju helt rubbat men så var det tydligen. Jag ägnade alltså en kvart åt att prova två olika storlekar av samma modell för att ta reda på vilken som var tillräckligt obekväm.

Jag hade gått in med stenhårda, söndertrampade, fula, dassiga gympaskor. Jag kom ut med ett par snygga, vattenavvisande, lågklackade (vinternapassat!), svarta mockastövlar som var så jäkla trånga och obekväma att jag bara ville skrika. Skrek gjorde jag också när jag stukade stortån bara genom att springa med dem. Den bredaste delen av mina fötter fick inte plats utan hela foten trycktes ihop som en halvmåne och det skavde så dant på högerhälen att jag allvarligt började fundera på fotförkortning.

Efter en veckas lidande vad jag nära att ge upp och gå och köpa nya skor i en halv storlek större (trots att de varit för stora i ena hälen). Då hände det otroliga, jag kunde använda dem utan plåster! Det var ren tur att jag upptäckte det för jag hade bara glömt sätta på ett nytt på morgonen innan vi gick. Ytterligare en halv vecka, lite snöblask och en himla rantande till olika platser och ställen senare upptäckte jag att jag inte kände av skorna längre, de bara satt där. Hade jag vetat att fukten skulle hjälpa hade jag satt mig med dem i badkaret redan första kvällen.