Entusiasm!
Jag blev så otroligt entusiastisk och peppad över nästan allting efter den här veckan. Det kändes som en befrielse att få komma ut ur lägenheten och då inte bara för att gå till affären och komma tillbaka med 5 kg frukt och fel mjölk, utan för att få åka till stan och t.o.m. gå på föreläsningar och lektioner. Jag avskyr egentligen föreläsningar, särskilt här där upplägget är "start kvart över, 1,5 h föreläsning, sluta kvart i" och inte som hemma där det är "start kvart över, rast hel, start kvart över igen, slut hel". Hjärnan kan generellt inte koncentrera sig mer än 40 minuter i sträck, så varför då sitta dubbelt så lång tid utan rast? Jag får myror i rumpan efter en kvart.
Inledde dock dagen med att åka till Töölö, som numera är synonymt med "gå till doktorn" för mig, och inte "en krog i varje gatuhörn" eller "Finlandiahuset, tempelkyrkan, operan och sibeliusmonumentet" som för den mer friska delen av befolkningen respektive turisterna. Tycker det är lite töntigt att gå till doktorn för influensa, men den här hade inte varit som de brukar vara (tro mig, jag har erfarenhet) och dessutom är det 4:e gången sen jag flyttade hit (jag sa ju att jag hade erfarenhet). Var likadant förra hösten där jag avverkade tre stycken på två månader, men doktorn då klämde lite här och där, ställde lite frågor och sen gick han ut och ringde till banken angående ett lån, kom tillbaka, ställde samma fråga igen och några till och konstaterade sedan att jag var överkänslig när jag precis varit sjuk. Proverna visade heller ingenting, så vad ska man göra? Min kropp valde tydligen vad att göra helt på egen hand, för jag tillbringade resten av våren med en mer eller mindre kronisk snuva.
Sköterskan jag träffade den här gången förvånade mig dock, jag var mer eller mindre på väg ut genom dörren när hon började prata om min hy. Hon konstaterade att jag var väldigt rödflammig och jag förklarade att det var mitt vinterskinn, det blir alltid torrt på vintern. Det ena ledde till det andra och till slut hade jag en tid inbokad hos en astmadoktor för att kolla om jag var allergisk mot något och om det var därför jag blev sjuk hela tiden. Min hudtyp är tydligen väldigt vanlig hos allergiker, det var därför hon hade tagit upp det. Vad vi lär oss av detta är att man aldrig kan veta hur kroppen hänger ihop eller vad som är symtom till vad. Gå aldrig till doktorn med smink och se till att du har metall i alla piercingar, man vet ju inte om ett hål i örat kan orsaka smärta i hälen. Din ischiasnerv kanske bara är abnormt lång.
Fick tips om att köpa en s.k. "nokkakannu", något som jag aldrig hade hört talas om förut och som krävde en hel del beskrivning innan jag började greppa vad vi pratade om. Först trodde jag det var en balja som man skulle andas in vatten ifrån, men så var det inte - det var ännu värre. Tydligen säljer apoteket en liten pipkanna där man häller varmt vatten och salt i ena änden och sen stoppar man helt enkelt upp pipen i näsborren och sköljer igenom näsan. Hur man lyckas med detta utan att fullkomligt dränka sig själv är för mig ett mysterium. Mina anatomikunskaper är dessutom tillräckligt bra för att veta att det man häller in i näsan kommer ut i munnen, och vad det nu skulle innehålla låter jag med glädje förbli osagt och otänkt. Men, men, jag kanske borde testa, man vet ju aldrig om man kan få igång högra näsborren som inte fungerat självständigt så länge jag kan minnas. Kanske är den täppt, kanske är jag felkonstruerad, eller kanske stoppade jag en pärla för långt upp i näsan när jag var barn.
Känner mig iaf otroligt trygg och lättad över att när man googlar "nokkakannu" förvisso inte får upp några bilder, men väl kan läsa "Nokkakannu on hyvä flunssalääke." (pipkanna är ett bra influensaläkemedel). Att det sedan står som kommentar i en blogg där jag förövrigt inte förstår ett ord låtsas jag inte om.
Onsdagskvällen ägnades åt ett hysteriskt mejlläsande och googlande av sommarjobbstips samt CV-korrigering och -översättingsförsök med inslag av genomgång av kursbeskrivningslistan jag knåpat ihop hittills. Det hela slutade mest i att jag blippade mellan dokument och inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till. Räddades dock av Mikaels syster och svåger, Jenni och Lassi, som kom för att hjälpa mig lite med det hela. De hade kommenterat mitt gamla CV och sen googlade de reda på lite jobbsökarsidor jag kunde titta på och gav lite tips på vad jag skulle skriva i ansökningarna. Vi åt scones och när de gick kände jag mig sjukt peppad att komma igång med skrivandet. Dock inte förrän till helgen eftersom jag skulle ha fullt upp både torsdag och fredag.
Hoppas det löser sig med mitt betyg också. Jag beställde en kopia till mejlen men satte nästan tangentbordet i halsen när jag läste vad det stod. Alla kurser, namn, födelsedatum och studentnummer var rätt, men så stod även detta:
Primary major:
Faculty of Biosciences
Degree Programme in Biology
Major: Bio Sciences
Jag blev chockad, rädd, förvirrad, irriterad, arg och trött på att det ska vara så jäkla svårt att skriva rätt. Mejlade professorn och frågade om jag var helt borta, eller om det, som jag trodde, var fel. Fick svar om att jo, det var fel och att hon mejlade vidare till vår amanuensis, som mejlade vidare till någon annan och ev. ytterligare någon annan och det är väl där det befinner sig för tillfället. I värsta fall får jag fråga Thekla vad det står på hennes och sen skriva dit det själv. Det lustiga är att här får man betyget som en textfil som man kan kopiera till Word och göra lite vad man vill med. Kursivt? Fetstilt? Båda? Nya kurskoder? Högre betyg? Bara att ändra efter eget behag! Tacka vet jag LiU:s lösenordsskyddade, okopierbara betyg där det ingår en kod som gör att man kan verifiera betyget på hemsidan. Tacka vet jag dem - men inte denna gång.
Finskalektionen på torsdagen flöt på, jag gillar läraren mer och mer och har inte nej-jag-måste-gå-till-finskalektionen-idag-men-vill-inte-känslan varje tisdag och torsdag som jag hade inför första och andra lektionen jag gick på. T.o.m. semiotiken var intressant i torsdags, den som annars är den mest myror-i-rumpan-framkallande kursen av alla. "Alla" tre. (Nåja, fyra med min dödstråkiga seminariekurs. Dags att börja skriva lite hemtentor kanske?)
Fördrev några timmar i Alexandria med att skriva rent semiotikdagboken (så jag slipper skiva tentan). Eftersom renskrivandet hör till kategorin "dödstråkigt" måste det göras på en gång, men distraktionsmöjligheten ligger på runt 99% så jag satt och tjuvkikade på vad grannen skrev på sin dator istället. Till min stora entusiasm satt hon och slog upp ord för att översätta en artikel på svenska och sen började hon krafsa ner en text på ett tomt papper. Vid ett tillfälle när hon inte verkade hitta vad hon letade efter kunde jag inte låta bli att fråga om hon behövde hjälp. Hon hade lånat min penna någon timme tidigare så det var inte helt socialt otillåtet att börja prata och hon verkade bli glad över hjälpen, även om hon tyckte att det var pinsamt att hon glömt bort ett så vanligt uttryck som att säga sin ålder. Hon frågade lite fler gånger när hon undrade över något, men sen var jag tvungen att gå och köpa garn till stickningskursen, så vi sa hej då.
Bestämde mig för att gå till en specialiserad garnaffär istället för Sokos och passade på att lämna tillbaka Kalevala till biblioteket på vägen. Har äntligen läst ut den nu så nu är jag mer finsk än vissa finnar här. Den slutade (mycket kortfattat) med att en flicka, Marjatta, blev gravid med ett lingon i skogen och fick en son. Sonen döptes till Kalevalas konung och Väinämöinen blev arg och stack iväg upp i himlen för att komma tillbaka när folket insåg att de behövde honom igen. Helt enkelt, kristendomen kom till Finland och de gamla historierna och gudarna ersattes med nya. Hade jag varit Väinämöinen hade jag också blivit irriterad.
Det där med att gå till biblioteket "på vägen" till stickningsaffären visade sig inte riktigt stämma. Jag villade bort mig bland en massa smågator, hamnade på en av stans största, men kunde fortfarande inte hitta den på kartan (den var för stor). Stod precis utanför en port eftersom det var upplyst och tak för regnet där, när två skjortklädda killar med sidenslipsar kom ut och tittade lite underligt på mig. Troligen stod jag utanför ett mycket flådigt hotell och de undrade vad det var för slusk som försökte spionera genom dörren, men när de såg kartan och min förvirrade min förstod de. Jag frågade var i hela friden jag var och den ena var väldigt hjälpsam (den andra hade gått ut) och visade både var jag var och hur jag skulle gå.
Hittade fram till affären utan större problem, även om jag inte hade tyckt så illa om att vandra runt eftersom det var en helt ny stadsdel för mig (hade dittills inte kommit längre söderut i Helsingfors än till magistraten på Bulevardi). Här fanns alltså potential till dagslånga utforskningspromenader och dessutom verkade alla världens pysselaffärer ligga här så jag får se till att "glömma" kontokortet hemma innan jag beger mig dit. Hittade kyrkan med dubbeltornen som jag bara sett på kort men inte på allvar trodde låg i Helsingfors (jag menar, kyrkor är såna man ser på håll, man ska inte ens behöva leta) och dessutom sprang jag förbi brandsstationen med tegeltornet som Christin hade visat kort på. Tornet var gigantiskt, mycket större än jag trott, så det är ju bara givet att jag ska dit och fota någon dag. Ligger dessutom en hel park i sydligaste delen av stan som bara väntar på att jag ska komma dit och föreviga den. Nästa vecka lär väl gå åt till ansökningsskrivande, men sen ska jag minsann på upptåg!
Köpte mitt garn och hann otroligt nog i tid till stickningskursen där jag började det nya projektet med att sticka strumpor, så nu vet alla vad de kommer få i julklapp några jular framöver. Stackars er som dessutom har födelsedag under vintern, för här blir det inga fler hårda paket!
Det är nog dags att ta tag i CV-skrivandet nu. Klockan är redan 18.15. Men jag har en bra ursäkt till att det har tagit så lång tid. För det första så gick jag upp först kl ett eftersom jag var så trött sen gårdagens utflykt till Porvoo och sen när jag stod i duschen och nästan var helt klar upptäckte jag att vattnet hade antagit färgen rödbrun. Bara att hoppa ut fort som fasen och hoppas att det inte såg ut så när jag tvättade håret också. Problem två var mitt gigantiska berg av disk som jag ärligt talat inte vet varifrån det kom. Jag tänkte iaf inte diska något i vatten med den färgen och kallvatten under vintern har en temperatur som ligger kring fryspunkten upptäckte jag när jag försökte använda det.
Var bara att koka upp kastruller med vatten och sen köra på. Det är vid såna här tillfällen man blir lite bitter över att vasken fortfarande inte är tät så att allt vatten rinner ut och man måste uppfinna något som kunde kallas "powerdiskning". Efter femte kastrullen vatten upptäckte jag dock att varmvattnet hade skräpt till sig (det fanns väl inget mer äckel kvar i rören), men jag var fortfarande lite misstänksam och använde det sista kokvattnet ändå.
Det var säkert bara lite järn, men man vet ju inte och jag tänker inte hälla i mig ett glas aluminuim till lunchpajen. Det är vid såna här tillfällen man önskar att man kom ihåg lite mer från kemin: "Häll i en tesked natriumklorid och om du får en fällning är det järnoxid", "Elda saltet och brinner det med röd låga är det ett strontiumsalt" eller nåt.
Jaja, inga fler ursäkter att inte börja skriva nu iaf. Ska bli klar med CV:t ikväll iaf.
Inledde dock dagen med att åka till Töölö, som numera är synonymt med "gå till doktorn" för mig, och inte "en krog i varje gatuhörn" eller "Finlandiahuset, tempelkyrkan, operan och sibeliusmonumentet" som för den mer friska delen av befolkningen respektive turisterna. Tycker det är lite töntigt att gå till doktorn för influensa, men den här hade inte varit som de brukar vara (tro mig, jag har erfarenhet) och dessutom är det 4:e gången sen jag flyttade hit (jag sa ju att jag hade erfarenhet). Var likadant förra hösten där jag avverkade tre stycken på två månader, men doktorn då klämde lite här och där, ställde lite frågor och sen gick han ut och ringde till banken angående ett lån, kom tillbaka, ställde samma fråga igen och några till och konstaterade sedan att jag var överkänslig när jag precis varit sjuk. Proverna visade heller ingenting, så vad ska man göra? Min kropp valde tydligen vad att göra helt på egen hand, för jag tillbringade resten av våren med en mer eller mindre kronisk snuva.
Sköterskan jag träffade den här gången förvånade mig dock, jag var mer eller mindre på väg ut genom dörren när hon började prata om min hy. Hon konstaterade att jag var väldigt rödflammig och jag förklarade att det var mitt vinterskinn, det blir alltid torrt på vintern. Det ena ledde till det andra och till slut hade jag en tid inbokad hos en astmadoktor för att kolla om jag var allergisk mot något och om det var därför jag blev sjuk hela tiden. Min hudtyp är tydligen väldigt vanlig hos allergiker, det var därför hon hade tagit upp det. Vad vi lär oss av detta är att man aldrig kan veta hur kroppen hänger ihop eller vad som är symtom till vad. Gå aldrig till doktorn med smink och se till att du har metall i alla piercingar, man vet ju inte om ett hål i örat kan orsaka smärta i hälen. Din ischiasnerv kanske bara är abnormt lång.
Fick tips om att köpa en s.k. "nokkakannu", något som jag aldrig hade hört talas om förut och som krävde en hel del beskrivning innan jag började greppa vad vi pratade om. Först trodde jag det var en balja som man skulle andas in vatten ifrån, men så var det inte - det var ännu värre. Tydligen säljer apoteket en liten pipkanna där man häller varmt vatten och salt i ena änden och sen stoppar man helt enkelt upp pipen i näsborren och sköljer igenom näsan. Hur man lyckas med detta utan att fullkomligt dränka sig själv är för mig ett mysterium. Mina anatomikunskaper är dessutom tillräckligt bra för att veta att det man häller in i näsan kommer ut i munnen, och vad det nu skulle innehålla låter jag med glädje förbli osagt och otänkt. Men, men, jag kanske borde testa, man vet ju aldrig om man kan få igång högra näsborren som inte fungerat självständigt så länge jag kan minnas. Kanske är den täppt, kanske är jag felkonstruerad, eller kanske stoppade jag en pärla för långt upp i näsan när jag var barn.
Känner mig iaf otroligt trygg och lättad över att när man googlar "nokkakannu" förvisso inte får upp några bilder, men väl kan läsa "Nokkakannu on hyvä flunssalääke." (pipkanna är ett bra influensaläkemedel). Att det sedan står som kommentar i en blogg där jag förövrigt inte förstår ett ord låtsas jag inte om.
Onsdagskvällen ägnades åt ett hysteriskt mejlläsande och googlande av sommarjobbstips samt CV-korrigering och -översättingsförsök med inslag av genomgång av kursbeskrivningslistan jag knåpat ihop hittills. Det hela slutade mest i att jag blippade mellan dokument och inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till. Räddades dock av Mikaels syster och svåger, Jenni och Lassi, som kom för att hjälpa mig lite med det hela. De hade kommenterat mitt gamla CV och sen googlade de reda på lite jobbsökarsidor jag kunde titta på och gav lite tips på vad jag skulle skriva i ansökningarna. Vi åt scones och när de gick kände jag mig sjukt peppad att komma igång med skrivandet. Dock inte förrän till helgen eftersom jag skulle ha fullt upp både torsdag och fredag.
Hoppas det löser sig med mitt betyg också. Jag beställde en kopia till mejlen men satte nästan tangentbordet i halsen när jag läste vad det stod. Alla kurser, namn, födelsedatum och studentnummer var rätt, men så stod även detta:
Primary major:
Faculty of Biosciences
Degree Programme in Biology
Major: Bio Sciences
Jag blev chockad, rädd, förvirrad, irriterad, arg och trött på att det ska vara så jäkla svårt att skriva rätt. Mejlade professorn och frågade om jag var helt borta, eller om det, som jag trodde, var fel. Fick svar om att jo, det var fel och att hon mejlade vidare till vår amanuensis, som mejlade vidare till någon annan och ev. ytterligare någon annan och det är väl där det befinner sig för tillfället. I värsta fall får jag fråga Thekla vad det står på hennes och sen skriva dit det själv. Det lustiga är att här får man betyget som en textfil som man kan kopiera till Word och göra lite vad man vill med. Kursivt? Fetstilt? Båda? Nya kurskoder? Högre betyg? Bara att ändra efter eget behag! Tacka vet jag LiU:s lösenordsskyddade, okopierbara betyg där det ingår en kod som gör att man kan verifiera betyget på hemsidan. Tacka vet jag dem - men inte denna gång.
Finskalektionen på torsdagen flöt på, jag gillar läraren mer och mer och har inte nej-jag-måste-gå-till-finskalektionen-idag-men-vill-inte-känslan varje tisdag och torsdag som jag hade inför första och andra lektionen jag gick på. T.o.m. semiotiken var intressant i torsdags, den som annars är den mest myror-i-rumpan-framkallande kursen av alla. "Alla" tre. (Nåja, fyra med min dödstråkiga seminariekurs. Dags att börja skriva lite hemtentor kanske?)
Fördrev några timmar i Alexandria med att skriva rent semiotikdagboken (så jag slipper skiva tentan). Eftersom renskrivandet hör till kategorin "dödstråkigt" måste det göras på en gång, men distraktionsmöjligheten ligger på runt 99% så jag satt och tjuvkikade på vad grannen skrev på sin dator istället. Till min stora entusiasm satt hon och slog upp ord för att översätta en artikel på svenska och sen började hon krafsa ner en text på ett tomt papper. Vid ett tillfälle när hon inte verkade hitta vad hon letade efter kunde jag inte låta bli att fråga om hon behövde hjälp. Hon hade lånat min penna någon timme tidigare så det var inte helt socialt otillåtet att börja prata och hon verkade bli glad över hjälpen, även om hon tyckte att det var pinsamt att hon glömt bort ett så vanligt uttryck som att säga sin ålder. Hon frågade lite fler gånger när hon undrade över något, men sen var jag tvungen att gå och köpa garn till stickningskursen, så vi sa hej då.
Bestämde mig för att gå till en specialiserad garnaffär istället för Sokos och passade på att lämna tillbaka Kalevala till biblioteket på vägen. Har äntligen läst ut den nu så nu är jag mer finsk än vissa finnar här. Den slutade (mycket kortfattat) med att en flicka, Marjatta, blev gravid med ett lingon i skogen och fick en son. Sonen döptes till Kalevalas konung och Väinämöinen blev arg och stack iväg upp i himlen för att komma tillbaka när folket insåg att de behövde honom igen. Helt enkelt, kristendomen kom till Finland och de gamla historierna och gudarna ersattes med nya. Hade jag varit Väinämöinen hade jag också blivit irriterad.
Det där med att gå till biblioteket "på vägen" till stickningsaffären visade sig inte riktigt stämma. Jag villade bort mig bland en massa smågator, hamnade på en av stans största, men kunde fortfarande inte hitta den på kartan (den var för stor). Stod precis utanför en port eftersom det var upplyst och tak för regnet där, när två skjortklädda killar med sidenslipsar kom ut och tittade lite underligt på mig. Troligen stod jag utanför ett mycket flådigt hotell och de undrade vad det var för slusk som försökte spionera genom dörren, men när de såg kartan och min förvirrade min förstod de. Jag frågade var i hela friden jag var och den ena var väldigt hjälpsam (den andra hade gått ut) och visade både var jag var och hur jag skulle gå.
Hittade fram till affären utan större problem, även om jag inte hade tyckt så illa om att vandra runt eftersom det var en helt ny stadsdel för mig (hade dittills inte kommit längre söderut i Helsingfors än till magistraten på Bulevardi). Här fanns alltså potential till dagslånga utforskningspromenader och dessutom verkade alla världens pysselaffärer ligga här så jag får se till att "glömma" kontokortet hemma innan jag beger mig dit. Hittade kyrkan med dubbeltornen som jag bara sett på kort men inte på allvar trodde låg i Helsingfors (jag menar, kyrkor är såna man ser på håll, man ska inte ens behöva leta) och dessutom sprang jag förbi brandsstationen med tegeltornet som Christin hade visat kort på. Tornet var gigantiskt, mycket större än jag trott, så det är ju bara givet att jag ska dit och fota någon dag. Ligger dessutom en hel park i sydligaste delen av stan som bara väntar på att jag ska komma dit och föreviga den. Nästa vecka lär väl gå åt till ansökningsskrivande, men sen ska jag minsann på upptåg!
Köpte mitt garn och hann otroligt nog i tid till stickningskursen där jag började det nya projektet med att sticka strumpor, så nu vet alla vad de kommer få i julklapp några jular framöver. Stackars er som dessutom har födelsedag under vintern, för här blir det inga fler hårda paket!
Det är nog dags att ta tag i CV-skrivandet nu. Klockan är redan 18.15. Men jag har en bra ursäkt till att det har tagit så lång tid. För det första så gick jag upp först kl ett eftersom jag var så trött sen gårdagens utflykt till Porvoo och sen när jag stod i duschen och nästan var helt klar upptäckte jag att vattnet hade antagit färgen rödbrun. Bara att hoppa ut fort som fasen och hoppas att det inte såg ut så när jag tvättade håret också. Problem två var mitt gigantiska berg av disk som jag ärligt talat inte vet varifrån det kom. Jag tänkte iaf inte diska något i vatten med den färgen och kallvatten under vintern har en temperatur som ligger kring fryspunkten upptäckte jag när jag försökte använda det.
Var bara att koka upp kastruller med vatten och sen köra på. Det är vid såna här tillfällen man blir lite bitter över att vasken fortfarande inte är tät så att allt vatten rinner ut och man måste uppfinna något som kunde kallas "powerdiskning". Efter femte kastrullen vatten upptäckte jag dock att varmvattnet hade skräpt till sig (det fanns väl inget mer äckel kvar i rören), men jag var fortfarande lite misstänksam och använde det sista kokvattnet ändå.
Det var säkert bara lite järn, men man vet ju inte och jag tänker inte hälla i mig ett glas aluminuim till lunchpajen. Det är vid såna här tillfällen man önskar att man kom ihåg lite mer från kemin: "Häll i en tesked natriumklorid och om du får en fällning är det järnoxid", "Elda saltet och brinner det med röd låga är det ett strontiumsalt" eller nåt.
Jaja, inga fler ursäkter att inte börja skriva nu iaf. Ska bli klar med CV:t ikväll iaf.
Kommentarer
Postat av: KockoBär
Phaa.. det kallar jag novell^_^ En rolig sådan *vinkar*
Trackback
