johannalainen

När man knappt ens får på sig sina strumpor eller boots och man inte har sprungit i uppförsbackar 4 veckor i sträck och tränat upp hiskeliga vadmuskler vet man att man borde lägga om sina kostvanor. Hade varit bra att börja redan nu men ni kan ju gissa vem som är sjuk igen. Har en igelkott och en kraxande skata boendes i halsen så jag stannar hemma från finskan idag. I och för sig hade vi prov i tisdags så det är väl ingen kris, men jag hade gärna gått och lärt mig lite till ändå. Har ju vart lite dåligt med inlärningsmängden i den här kursen. Provet var dessutom ett skämt, men så blir det när det ska vara så lätt att alla blir godkända. Det blir ju för krångligt för den stackars läraren att ordna omtentor för utbytesstudenterna. Hmpf.

Känns konstig nu när allt börjar gå mot sitt slut, finskan slutar på tisdag och imorgon har vi utställning och redovisning av alla projekten i den s.k. "traktorkursen". Lite missvisande namn eftersom min grupp är den enda som hållit på med traktorer och ingen annan grupp heller har gjort samma sak som någon annan. Jag är iaf nöjd med våran produkt, dock något mindre nöjd med att företaget kanske inte kommer fortsätta med projektet nu när kursen är slut. Tydligen är det vardag att man jobbar i flera månader med något som sen aldrig används, vilket inte tröstar särskilt mycket tyvärr. (Folk som vill komma och titta kan gärna göra det. Utställningen pågår från 9-17 med redovisningar emellan där våran är lite efter kl 16.)

Igår satt jag och tänkte på hur det var innan kursen började och vad som hade hänt om jag inte hade tagit den. Min egentligen enda anledning till att jag tvekade var att jag var asnervös inför den sista avslutande redovisningen samt halvtidsredovisningen vid jul. Rampfeber. Nu när vi är nästan där känns det bara larvigt att nästan missa en sån grej bara för lite redovisningsnerver. Jag höll ju den vid jul utan problem och den avslutande imorgon kommer vi ha en video till istället så det blir bara lite introsnack av våran gruppledare.

Jag har nästan lite känslan man hade när man gick i låg- och mellanstadiet och sommarlovet närmade sig, vädret slog om som om något tryckt på en knapp, saker tog slut och man visste inte vad som låg framför en riktigt. Man visste var man skulle vara, men inte vad man skulle göra. Jag har bara fått svar på två jobbansökningar och båda var nej. Håller på med en till nu, men jag vet inte om jag vill hoppas något på den. Jag har lite känslan av att jag kommer spendera hela sommaren med att skriva jobbansökningar och tanken på att ens få ett erbjudande framkallar samma känsla av läskighet och otillräcklighet som traktorkursen gjorde i början.

Något måste jag ha att göra iaf annars kommer det här bli en likadan sommar som det skulle varit där hemma. Sittandes ensam i en överhettad lägenhet i en stadsdel som för några månader fullkomligt tömts på människor, där ingen man känner som man kan umgås med är hemma och man räknar dagarna tills terminen börjar igen och man återigen får ett schema att följa med saker som ska göras och deadlines som ska följas. Nej, en sådan sommar klarar jag mig utan.