johannalainen

Idag var det äntligen dags för turen till Fazers chokladfabrik. Förväntningarna var stora och många och några av dem uppfylldes rentav. Hur mycket choklad skulle vi får äta, hur tillverkar man dumle och smög verkligen Johnny Depp omkring i fabrikslokalerna?

Det närmaste Johnny Depp vi kom var nog busschauffören. Tillåt mig:

Bussen såg för övrigt precis ut som en jag åkte med när jag gick i lågstadiet. Nostalgin fullkomligt öste över mig.

När vi skuttade ur bussen fullkomligt vällde lukten av choklad emot oss. Det var iaf vad jag trodde tills jag insåg att det var avgaserna från bussen.

Väl inne fick vi instruktioner om att inte fota i själva produktionslokalerna, att vi inte fick peta på något trots att vi tvättat händerna (föga förvånande) och att vi skulle få äta hur mycket choklad vi ville. Lycka. Fortsatte med att titta på lite filmer i ett konferensrum om historien om familjerna Cloetta och Fazer. Till min stora förvåning hade de båda företagen/familjerna slagit sig ihop för att bättre konkurrera ute på världmarknaden. Jag som trodde Cloetta köpte upp Fazer. Börjar förstå varför svenskar inte är så populära i Finland... Ska sluta berätta att jag är från Sverige när folk frågar, blir för mycket självuppfyllande storebrorsprofetia över det.

Guiden frågade om någon var från Sverige. Jag var den enda. Sen undrade han vilket företag jag föredrog av Cloetta och Fazer. Öööh... de gör choklad båda två, choklad är choklad för mig. Sa att de var likvärdiga. Han blev nöjd men dock lite förvånad över att jag föredrog center och inte, som resten av Sverige, tyckte att kexchoklad var favoriten. Sen undrade han om jag varit i Cloettafabriken någon gång. Jag var tvungen att ljuga och säga att jag varit där massor bara för att jag nästan bor granne med den (visst är jag hemsk?) =) Mycket roande när Ljungsbro i filmen beskrevs som "mitt ute i ingenstans" och därefter verkade klassas som världens metropol av honom. Jag sa som det var, det är trevligt där på sommaren.

Efter detta följde en hysteriskt rolig halvtimme där jag och Christin (mest jag) inte kunde sluta skratta. Vi var bara så himla glada över att vara där och det i kombination med vår utstyrsel utlöste någon form av "fnissig tonårspubertet". Kände mig som en kalv som just släppt ut på grönbete.

Ett smakprov från catwalken.





Det pinsamma var att vi stod och flabbade hela tiden när guiden berättade om kakaoutvinning och till slut sa han till oss för han trodde vi skrattade åt hans engelska. Jobbigt, särskilt som det inte var något fel på den. Christin försäkrade honom om att bara hade kul åt mössorna men jag vete tusan om han trodde på oss.

På det hela taget fick vi inte se så mycket av tillverkningen, bara där de fyllde på praliner i chokladaskarna. Det bästa var att det blev fel när vi var där så roboten började kasta praliner på golvet istället. Mycket underhållande. Guiden tyckte att det var lite pinsamt så han tog oss därifrån.

Tog lite bilder på gamla blandkärl och andra apparater, pappa brukar vilja se sånt.


Fick höra en del om själva företaget och hur det tog hand om sina anställda. Verkade måna väldigt mycket om dem för de hade dagisverksamhet, massor med idrottarmöjligheter med lag som vunnit flera företagstävlingar (tydligen hade de spöat Nokia några gånger) samt 4 bastuar (hade varit skandal annars) de kunde använda i samband med omklädningen. Ska man banne mig ha när man parkerar en fabrik i djupaste skogen (nåja) mitt ute i ingenstans (dvs Vanda).

Det bästa återstod dock: Provsmakningen!


Man fick äta så mycket man ville men inte ta med sig något därifrån. "Ville" begränsades väldigt effektivt av "kunde" och efter chockladchocken på Fazers café förra veckan höll jag mig sansat till bara en bit per smak och struntade i dem man kan få tag i hemma. Ser lite ut på bilden, men tänker man på att det var två smaker i varje låda blir det en hel del.

På tal om att inte ta med sig något därifrån... Och om någon undrar så är det inte min mage som sticker ut, utan jag har stoppat choklad innanför tröjan också *ljug ljug* (Ursäkta blurret.)