johannalainen

Att lära för livet och inte för provet har jag hört lärare säga otaliga gånger men jag vågade aldrig riktigt testa det där. Får väl se det som att jag nu tar tag i saken; det är iaf den mest förnuftiga förklaringen jag har till att jag för tillfället inte läser mer än 2½ kurs/termin. Små kurser dessutom. Ingen kommer heller upp till en på gatan och räcker fram en teaterbiljett bara sådär så ibland måste man, som med så mycket annat, ta saken i egna händer. Köpte därför en biljett till "Mannerheim - mannen och myten" på svenska teatern till ikväll. Har man huvudgatan i huvudstaden uppkallad efter sig måste man vara värd att höra mer om.

Tack o lov har mamma undervisat mig lite i teater-vett-o-etikett genom att ta med mig dit några gånger. Jag gick därför inte dit osminkad och i gympaskor utan tog på mig högklackat och "vår släkt har minsann finare anor än din"-minen som är grundläggande när det gäller ickeverbal statusbrottning med finlandssvenska hobbysocieteten.

Halva nöjet med att gå på teater är att titta på alla smidiga lösningar de har för att få kulisserna på plats och alla effekter som utklassar många biofilmer när man tänker på att det faktiskt är live. Kvällens favorit var det (tror jag) radiostyrda skrivbordet som åkte fram och tillbaka mellan scenerna. Såg inga trådar, men väl en liten dosa mitt på golvet där bordet alltid stannade.

Själva pjäsen handlade om två dagar i marskalk Mannerheims liv. Fattades en del bakgrundskunskap för att jag skulle förstå hela pjäsen men jag måste erkänna att andra världskriget som aldrig intresserat mig annars helt plötsligt blev otroligt fängslande. Visades autentiska filmklipp från strider och jag fick en obehaglig känsla när jag i pausen läste några gamla artiklar från tidningen Hufvudstadsbladet om när Ryssland bombade bl.a. Helsingfors. Visst, jag har sett lite granathål här och där men det har aldrig gått in i huvudet på allvar att det var krig just här, i staden där jag bor. Så stor skillnad från Sverige. Skulle säga att det här nog är den största skillanden mellan svenskar och finnar, man har en annan känsla för sitt fosterland när man varit i krig. Ja, ni har säkert hört det sägas tusen gånger förut, men det blev så påtagligt ikväll. Stämningen på teatern var ibland så att man kunde ta i den. Läskigt och medryckande på samma gång. Var tydligt att förlusten av Karelen fortfarande svider mycket, t.o.m. i mig.

Det enda som var synd med pjäsen var att en av karaktärerna bara pratade finska. Missade en hel del militärstrategi där (som faktiskt också den helt plöstligt blev otroligt intressant), men i övrigt var skådespelarna grymma. Nåja, jag var iaf stolt över att jag förstod tyskan som pratades när Hitler kom på besök. Här kan man tydligen inte gå på teater utan att kunna minst tre språk. Tur för mig att jag laddade hem ett glosförhöringsprogram idag då, så jag kan lära mig finskan också ;)