johannalainen

...eller var det tio?

Nåväl, det finns få saker som går upp mot att komma hem, ta av sig de sunkiga strumporna, knaka lite i nacken, lägga sig på soffan och känna sig jäkligt nöjd över att man just avverkat 20 km på cykel. Det kommer säkert rycka i benen av ofrivilliga spasmer hela natten, rumpan kommer vara röd och svullen i en vecka och träningsvärken kommer vara väl värd att klaga över, men nu känns iaf den där chokladen vi köpte i Iittala i lördags som neutraliserad. Fler saker än den kommer förresten neutraliseras nu när jag ska börja cykla till jobbet. Tragiskt nog var sträckan vi cyklade idag exakt samma som jobbet tur och retur. Just nu känner jag mig nöjd, men det är nog knappast känslan som kommer infinna sig kl 06.15 imorrn när mobilen piper till väckning. Nåja, jag kommer iaf ha sjukt snygga benmuskler att visa upp på bröllopet om några veckor. Borde jag satsa på kortkort?

I princip sen jag klev ur klänningsbutiken där i tisdags har jag haft en ständigt malande obehagskänsla i magregionen. En dryg månadshyra för en klänning som jag sen kanske inte skulle kunna använda igen på flera år kändes helt enkelt inte bra. Särskilt inte när vi skulle få köpa till slipsen för 60 euro. Det hjälpte inte heller att jag ringde mamma och hon sa "Livet är till för att levas. Köp den!". Hur ska man kunna leva om man inte kan betala maten?

Idag dödade jag obehagskänslan genom att ringa och avbeställa klänningen. Lättnaden infann sig direkt. Nu ska jag bara ta mig ner på stan och hämta tillbaka förskottsbetalningen. Sen börjar en ny jakt på en ny, inte lika dyr, men mycket mer användbar klänning. Jag kanske kan presentera den för er på en sittning i höst.

Shit alltså nu blir det gröt resten av månaden. Förmodligen nästa månad också. Jag måste verkligen jobba på min självdiciplin.

Om lite drygt tre veckor gifter sig Mikaels kompis och vi har blivit bjudna dit. Bröllop är ju något som enligt mig är nästintill förbjudet att tacka nej till så givetvis ska vi gå. Roligare fest får man leta efter. Dock finns det vissa saker som hör till när man är bröllopsgäst. Man ska köpa en otroligt spännande present, vilket kan vara lite svårt eftersom brudparet brukar ha skickat ut en lista med önskemål. Det här brudparet hade gått så långt att de gjort en hemsida med önskemålen där gästerna sen kunde bocka för vilket de tänkte köpa så alla kunde se vad som fanns kvar. "Hemligt" är alltså inte nyckelordet när det gäller bröllopspresenterna. Under själva bröllopsdagen gäller det sedan som gäst att bete sig vettigt. Inte supa för mycket, inte svimma, inte kräkas, inte ropa "NEEEEEEEEEJ!" i kyrkan, inte stöta på brudgummen (eller bruden) eller berätta pinsamma historier om deras ex och dessutom måste man klä sig i något som inte ser ut att vara hittat i närmaste container eller på H&M. Följaktligen gjorde Mikael och jag i förrgår och igår en runda på Sello och på stan för att leta klänning.

Det har varit några baler och promoveringar genom åren för mig så jag har fått in en viss rutin för det här med klänningsprovande. Jag har dessutom lärt mig att det som ser fint ut på galgen vanligtvis är fel färg för mig och det som ser jättefult ut på galgen sitter som en smäck. Det gäller alltså att gå ett varv i butiken och konstatera att de inte verkar ha något för mig, ta med en klänning som ändå ser hyffsad ut till provrummet och sen brukar försäljerskan allt eftersom hon ser vad man passar i, presentera en strid ström av klänningar där den ena är bättre än den andra (förutom vissa totala misslyckanden om hon inte har någon känsla för färg och form eller är för säljgirig) och följaktligen även dyrare än den andra. Jag faller alltid för den senare kategorin. Förvånad blir jag också varje gång över att butiken som vid första anblick inte såg ut att ha något alls av intresse, var full av ena riktiga pärlor.

Första butiken igår var kanske inte någon lyckträff. Försäljerskan försökte sälja några riktiga fulingar med motiveringen "Oh, men den här sålde jag en av igår" och "Oh, men den här sålde jag en av i förrgår". Jaha? Det skiter väl jag i. Jag vet att det är ett försäljningsknep och att folk gärna gör som andra gör och följaktligen köper det andra har köpt, men jag blir snarast mindre motiverad av det eftersom risken ökar att någon mer på bröllopet ska ha samma klänning. Dessutom vill jag ha nåt som sitter bra och bara för att det passade någon solbränd blondin utan höfter så är det inte givet att jag passar i en isblå ballong med stora rosetter i svanken.

Varifrån kommer förresten alla dessa rosetter? *rys*

I vilket fall, målet med dagen var egentligen en annan affär på Fredrikinkatu som Mikaels mamma tipsat om. Samma sak hände där som i den andra, vi kikade runt lite på måfå men såg bara en som såg intressant ut och då var det för att färgen sken mot oss så vi mästan behövde solglasögon. Försäljerskan blev så i gasen när hon fick prata svenska med mig att jag trodde att hon skulle koppla på jetmotorerna och flyga ut ur butiken. Hon stannade dock kvar och det märktes att här var det en som visste vad hon gjorde för hon kom med den ena klänningen efter den andra, nålade och hade sig och förstod även - till skillnad från i den förra butiken - meningen "Jag vill inte ha något svart eller för mörkt eftersom det är ett sommarbröllop och jag redan har tre svarta klänningar".

Tyvärr gjorde jag misstaget att prova den där klänningen med den lysande färgen först av alla. Färgen passade otroligt bra men när jag inte tyckte att modellen var helt rätt blev Mikael (som både tyckte att den satt bra och att färgen var ännu bättre) sur och satt sen och muttrade över alla klänningar jag provade efter det. Till slut tog han sig samman och lyckades t.o.m. klämma ur sig några positiva kommentarer om en brun klänning trots att han hade förbjudit mig att köpa något brunt.

Hon hade påpekat flera gånger under kvällen att det gick att sy upp en klänning åt mig om jag ville ha en särskild modell i ett visst tyg som inte redan fanns färdig eller om det behövdes speciella ändringar av modellen. Jag hade svårt att sluta tänka på den blåa så efter att ha provat en överdel med annat snitt är klänningen fast i samma tyg (samt en kjol som kändes som fem storlekar för liten för min bak) vågade jag fråga vad det skulle kosta att sy upp en klänning fast med den typen av överdel. 40% extra på priset kändes hårt, men jag var beredd på det eftersom hon sagt det redan tidigare. Jag hade ju i princip hela kvällen bara letat efter en modell som satt bra och var tillräckligt billig för att jag skulle kunna få den i blått ändå. Priset som presenterades för mig var högt men lät inte helt oöverkomligt och när kexet sen lyckades pruta till sig en slips i samma färg var saken biff. Jag skulle ha den!

Visade sig sen att hon hade räknat fel på priset eftersom jag skulle ha den tvådelad ändå men hon hade kollat på helklänningspris. Fick några tiotals euro rabatt eftersom priset efter det inte längre kändes överkomligt, men slipsen försvann visst där i röran. Mikael stod på sig att han skulle ha den och jag var tyst för det brukar vara den mest effektiva metoden när det gäller nordisk prutning. Slutade med att hon skulle höra av sig när hon frågat sina kollegor.

Måtten är tagna, provtid är inbokad. Nu väntar jag bara på att mitt bankkonto ska tömmas och att mitt förnuft ska återvända så att jag aldrig mer köper en så dyr klänning. Det var lite väl mycket för min studentbudget - även om man räknar in sommarjobbet. Så länge man får nåt på köpet brukar man ju bli nöjd, men slipsen försvann ju så i det här fallet var det nog mest mardrömmar jag fick.

Flygresan gick bra bortsett från att jag fick några näradödenupplevelser vid starten eftersom ett litet plan för 50 passagerare studsar och har sig mer än de stora lite tyngre bjässarna. För att vara lågprisflyg från vad som kändes som världens minsta flygplats måste jag säga att servicen förvånade mig. Vi fick macka, dricka och en stor chokladbit trots att flygningen bara tog en timme. Ryanair, släng er i väggen! Fast ingen slår Finnair när det gäller smakupplevelsen. Deras mat är något alldeles extra. Jag säger bara det: färsch, kall, grillad kyckling med sweetchilisås och dessutom sallad som just är inne i sina bättre dagar. Det ni!

Underhållning verkade också ingå i priset. Jag fick sitta bredvid en jättetrevlig tjej från Norrköping som också skulle till sin pojkvän i Helsingfors. Vi pratade oavbrutet hela vägen tills hon i slutet av resan visade mig en liten bok som jag sträckläste på 10 minuter. Kände mig sjukt associal, men hjärnan var så inställd på läsande efter veckorna i Sverige så det gick av bara farten.

Efter 40 minuter kändes det pinsamt att fortfarande inte veta vad hon hette så då fick jag fråga. Hade dessförinnan fått veta att hon var av samma genuppsättningsmix som jag - finsk mamma, svensk pappa - och pratade därtill finska, vilket jag fortfarande inte med hedern i behåll kan skriva i CV:t att jag gör. Har dock sagt till kexet nu att det är skärpning så jag iaf kan få ur mig nåt annat än "Jag förstår inte. Jag är svensk" på kusinträffen i juli.

Kändes jättekonstigt att komma tillbaks och i taxin hem (Mikael hade varit på resa med företaget så vi delade en med hans kollegor eftersom deras plan landade en halvtimme efter mitt) orsakade jag dödstystnad hos alla och en chockerad blick från kvinnan i framsätet när jag började prata svenska med Mikael. Ingen försökte prata med mig efter det. Inte med varandra heller. Spännande fenomen.

Imorrn är det Juhanni, även känt som midsommar hemma i Sverige. Här i Finland verkar de ha blandat ihop traditionerna lite för det tänds det stora brasor á la Första maj. Som svensk nöjer man sig ju istället med en jättestor, lövklädd snopp som sticks ner i marken på bästa hednavis. Tacka vet jag svenska traditioner.

Vi tänkte dock inte (vad jag vet iaf) försöka elda upp halva finska skogen utan far ut till Mikaels familjs stuga borta vid Lovisa istället. Jag tog med bikinin från Sverige så jag hoppas verkligen att vattnet har blivit varmare än 11 grader den här gången för jag ska minsann i och ta ett dopp! Något som däremot stör mig att jag inte tog med från Sverige är hälften av mina nyinköpta tröjor samt mer eller mindre alla mina underkläder. Tröjorna tror jag har smugglat in sig under mammas tvätthög på bänken i hallen och underkläderskrisen får väl lösas med att tvätta ofta helt enkelt. Vi verkar ju ha gjort det till en grej att tvätta på olämpliga tider (läs: sent på kvällen) men det blir lätt så när maskinhärket tar 2½ timme på sig för en tvätt och centrifugeringen, av kända skäl, kommer sist i proceduren. Hoppas bara grannen har skrikiga smådjur i bur eller vaxpropp i örat. Jag vill gärna bo kvar.

Men inte med båt den här gången. Har tröttnat lite på det och nu vill jag inte slösa bort dyrbar tid ute på Östersjön. Sjösjuka i all ära, men den här gången blir det höjdskräck istället.

Ska göra ett nytt försök med projektet "jobba och bo i Helsingfors (ok, Espoo) hela sommaren". Vi får se hur det går. Känns iaf befogat att ta upp bloggandet igen. Om inte annat så för att redogöra för betygskriget som jag nu förklarat mot KogVet-institutionen på Helsingfors universitet. Jag ska tamejfan (ursäkta ordvalet men jag är så lack på det här nu) ha min 5:a! Har nu efter två månader dragit in Tekniska högskolan i leken. Nää, tacka vet jag LiU där professorn vet vem man är och t.o.m. har saknat en när man varit borta. Det ska bli skönt att komma hem och plugga igen. Men inte nu! Nu bär det iväg till Helsingfors igen (jaja, Espoo, men jag tänker inte byta namn på bloggen och ingen vet egentligen vad Espoo är för ett ställe) för en sommar i badstrandens och traktorns tecken.

Förresten, är det någon som känner någon med en inte alltför gammal valtratraktor som vill testa en prototyp? *tittar med stora bedjande rådjursögon* I så fall: Ring mig! Jag behöver rejäla användare som inte smygkonspirerar med företaget jag jobbar för. Sommaren är för kort för att utvärdera kommentarer som "Nae, alltså jag har inte testat den, men den SER bra ut." Blir det så kommer jag slänga skräpet i papperskorgen och flytta ut till Mikaels mökki (sommarstuga). Ett metspö i ena handen och en avstängd mobiltelefon i den andra. Vad mer kan man begära? Mygg. Ingen sommar utan mygg. Och det ska härdas ut för myggstift är tydligen giftigt, inte bara för myggor. Det har jag läst i Råd&Rön.

Nä men nu är det bäst jag tar mig i kragen innan jag skriver en roman här. Väskan ska packas och kexet ska ringas. Ringas ska även lite kusiner och morskusiner, men det får bli på andra sidan Östersjön. Ses där imorrn =)

Det var tydligen inte bara att packa väskan, sätta sig på båten och sen tro att man var hemma. Nu kommer bomben av administration igen. Eftersom jag fick åka hem i en hast hann jag inte ändra min folkbokföringsadress så jag räknas fortfarande till den finska befolkningen, vilket även medför att om jag blir sjuk så får Finland betala för mig här i Sverige. Måste åtgärdas relativt snabbt.

Första steget mot att acceptera att hemvändandet är permanent blev att avskriva mig från utbytesstudents- och kogvetmejlinglistorna. Ska ärligt talat bli skönt att inte får mejlkorgen bombad av "YEEAAAH! Vi har fest igen (som vanligt och alltid så varför ens påminna om det?) på torsdag. Kom till supercoola baren den-och-den (med namnet översatt till engelska följt av utroptstecken som om namnet vore något chockerande) och tävla med de andra utbytarna om vem som kan supa bort flest tentor den här veckan" samt kryptiska meddelanden på finska som hela första terminen sorterades in i mappen "oläsbar" och som under vårterminen bara skummades för att konstatera att de fortfarande inte innehöll ens en liten mening på engelska, trots att Thekla och jag bett om det flera gånger. Fast vid det laget hade vi redan gett upp hoppet och under våren träffade jag inte en enda inhemsk kogvetare mer än en gång när jag av en händelse sprang på en i trappan till biblioteket.

Fick ett mejl för några veckor sen från LiU:s ansvarige för utbytesstudenter med lite info om vad man skulle samla på sig för papper innan man kom hem. Jag måste säga att jag inte har en aning om vad jag ska göra med dem, hur jag ska få tag i dem eller om de ens gäller mig. Generellt gäller all info man får ERASMUS-studenter (typ organisationen för utbyten inom Europa) men jag åkte inte via den, utan vi ett nordiskt utbyte så jag vet aldrig om samma regler gäller mig eller inte. Tror inte att jag kan lämna in mina papper än heller för tydligen får jag inte mitt betyg för traktorkursen. Blir mer och mer arg över krånglet och att jag dessutom måste ta tag i det själv, när man tycker att det kursadministrativa borde hanteras av administratören direkt och utan att man behöver påminna 18 ggr innan man ens får svar via mejl. När man sedan kollar upp det intyg som behövs och inser att man inte kommer åt dem överhuvudtaget p.g.a. att man är registrerad vid ett annat universitet, vet man inte riktigt vart man ska ta vägen. Jag borde skriva ett mejl, men bara tanken på att skriva ett artigt, korrekt formulerat när man bara vill skrika åt dem får mig att tappa orken totalt.

En annan sak med att komma hem som inte har med krånglade papper att göra är att man märker hur mycket av det man tagit för givet som försvunnit ur minnet. Jag skulle ta bussen från universitetet in till stan för att åka och bada, men insåg att jag inte hade den blekaste aning om vilka nummer som gick vart eller om jag behövde byta. Tydligen hade linjerna lagts om också för jag höll på att hamna nere i Kisa när 202:an inte gick längre än till Resecentrum (trots att det bevisligen åkte en annan 202:a vidare därifrån eftersom jag mötte den när jag letade efter rätt hållplats). Jag kände ett visst behov av att vifta med busskortet för att bussen skulle stanna vid hållplatsen och blev förvånad över att jag behövde stoppa busskortet i läsaren och inte bara vifta lite med det framför den. Det här var bara för bussåkandet - jag undrar vad mer det är som jag glömt bort. Förmodligen hur man köper frimärken på svenska.

Igår när jag var på sjukhuset nästan hela dagen insåg jag att det fortfarande finns en person som ser fram emot att läsa mina inlägg och jag tycker dessutom alldeles för mycket om att skriva för att kunna sluta bara sådär. Ska därför försöka skriva klart inläggen från mina resor i Europa under våren som fått lite för lite uppmärksamhet. Orken är dock inte på topp just nu så det kan dröja ett tag och dessutom måste jag leta reda på bilderna som eventullt bara ligger på min nerpackade dator. Men dröj kvar så kommer det en rapport från Röda torget inom en snar framtid.

Den här bloggen var bara tänk som en upplevelseförmedlare under min tid i Helsingfors som skulle ha pågått till mitten av augusti. Nu blir det inte alltid som man tänkt sig och verkligheten har en synnerligen ful ovana att kraschlanda i ens planer och liv lite då och då.

Det spelar ingen roll hur länge och hur mycket man föreberett sig på att vissa saker ska hända - när det väl sker så sker det utan hänsyn till alla förberedelser och allt man kan göra är att släppa vad man än har för händer och ta hand om det som är viktigast. Att ta hand om det som är viktigast innebär för min del den här gången att jag flyttar hem till Sverige igen på obestämd tid. Det känns jobbigt att åka ifrån kexet efter alla sommarplaner som vi gjort upp och att sluta jobbet känns minst sagt lite bittert, men nu är det som det är och den här gången passar det sig inte att gnälla. Jag känner mig dessutom mycket lugnare när jag är här där jag kan göra något istället för att sitta flera timmar bort där allt man har är telefonsamtalen och en hjärna som målar upp det ena scenariet värre än det andra.

Det är mycket möjligt att det här är det sista som skrivs i den här bloggen och i så fall vill jag bara tacka alla trogna läsare som trots ofantliga mängder text ändå orkat läsa till sista raden (även om vad av det som fastnade i minnet var begränsat). Jag tycker dock inte det känns helt ok att ta död på bloggen så här, särskilt inte som jag har några utkast som ligger och väntar på att bli färdigskrivna, men å andra sidan speglar det livet ganska bra: man har en massa saker som man ska göra "lite senare" eller "en annan gång", som till slut aldrig blir gjorda för att det efter tillräckligt många "en annan gång" helt enkelt är försent. Vi får se hur det blir med det här, men en sak ska jag iaf verkligen försöka att skriva och det är min sammanfattade fördomslista om Finland och dess underliga folk.

Så, på återseende, men kanske inte här.