johannalainen

Det har flyttat hit två svenska tjejer. Coolt. Hörde dem prata häromdagen men jag var inte säker på att jag hade hört rätt, men precis nyss när jag skulle till tvättstugan hörde jag "Kom du ihåg kycklingen från igår då?", som inte kunde vara annat än mitt kära modersmål.

Ja, det var egentligen bara det jag skulle säga. Jag ska begrava mig i min jobbansökan nu, eller efter en powernap rättare sagt. Har mer eller mindre gjort klart CV:t och bara det tog i princip två hela dygn. Stöööön. Hoppas jag hinner klart, deadline nu på torsdag.

Uppdatering om turen till Porvoo kommer i helgen. Tills dess, ha det!

Jag blev så otroligt entusiastisk och peppad över nästan allting efter den här veckan. Det kändes som en befrielse att få komma ut ur lägenheten och då inte bara för att gå till affären och komma tillbaka med 5 kg frukt och fel mjölk, utan för att få åka till stan och t.o.m. gå på föreläsningar och lektioner. Jag avskyr egentligen föreläsningar, särskilt här där upplägget är "start kvart över, 1,5 h föreläsning, sluta kvart i" och inte som hemma där det är "start kvart över, rast hel, start kvart över igen, slut hel". Hjärnan kan generellt inte koncentrera sig mer än 40 minuter i sträck, så varför då sitta dubbelt så lång tid utan rast? Jag får myror i rumpan efter en kvart.

Inledde dock dagen med att åka till Töölö, som numera är synonymt med "gå till doktorn" för mig, och inte "en krog i varje gatuhörn" eller "Finlandiahuset, tempelkyrkan, operan och sibeliusmonumentet" som för den mer friska delen av befolkningen respektive turisterna. Tycker det är lite töntigt att gå till doktorn för influensa, men den här hade inte varit som de brukar vara (tro mig, jag har erfarenhet) och dessutom är det 4:e gången sen jag flyttade hit (jag sa ju att jag hade erfarenhet). Var likadant förra hösten där jag avverkade tre stycken på två månader, men doktorn då klämde lite här och där, ställde lite frågor och sen gick han ut och ringde till banken angående ett lån, kom tillbaka, ställde samma fråga igen och några till och konstaterade sedan att jag var överkänslig när jag precis varit sjuk. Proverna visade heller ingenting, så vad ska man göra? Min kropp valde tydligen vad att göra helt på egen hand, för jag tillbringade resten av våren med en mer eller mindre kronisk snuva.

Sköterskan jag träffade den här gången förvånade mig dock, jag var mer eller mindre på väg ut genom dörren när hon började prata om min hy. Hon konstaterade att jag var väldigt rödflammig och jag förklarade att det var mitt vinterskinn, det blir alltid torrt på vintern. Det ena ledde till det andra och till slut hade jag en tid inbokad hos en astmadoktor för att kolla om jag var allergisk mot något och om det var därför jag blev sjuk hela tiden. Min hudtyp är tydligen väldigt vanlig hos allergiker, det var därför hon hade tagit upp det. Vad vi lär oss av detta är att man aldrig kan veta hur kroppen hänger ihop eller vad som är symtom till vad. Gå aldrig till doktorn med smink och se till att du har metall i alla piercingar, man vet ju inte om ett hål i örat kan orsaka smärta i hälen. Din ischiasnerv kanske bara är abnormt lång.

Fick tips om att köpa en s.k. "nokkakannu", något som jag aldrig hade hört talas om förut och som krävde en hel del beskrivning innan jag började greppa vad vi pratade om. Först trodde jag det var en balja som man skulle andas in vatten ifrån, men så var det inte - det var ännu värre. Tydligen säljer apoteket en liten pipkanna där man häller varmt vatten och salt i ena änden och sen stoppar man helt enkelt upp pipen i näsborren och sköljer igenom näsan. Hur man lyckas med detta utan att fullkomligt dränka sig själv är för mig ett mysterium. Mina anatomikunskaper är dessutom tillräckligt bra för att veta att det man häller in i näsan kommer ut i munnen, och vad det nu skulle innehålla låter jag med glädje förbli osagt och otänkt. Men, men, jag kanske borde testa, man vet ju aldrig om man kan få igång högra näsborren som inte fungerat självständigt så länge jag kan minnas. Kanske är den täppt, kanske är jag felkonstruerad, eller kanske stoppade jag en pärla för långt upp i näsan när jag var barn.

Känner mig iaf otroligt trygg och lättad över att när man googlar "nokkakannu" förvisso inte får upp några bilder, men väl kan läsa "Nokkakannu on hyvä flunssalääke." (pipkanna är ett bra influensaläkemedel). Att det sedan står som kommentar i en blogg där jag förövrigt inte förstår ett ord låtsas jag inte om.

---

Onsdagskvällen ägnades åt ett hysteriskt mejlläsande och googlande av sommarjobbstips samt CV-korrigering och -översättingsförsök med inslag av genomgång av kursbeskrivningslistan jag knåpat ihop hittills. Det hela slutade mest i att jag blippade mellan dokument och inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till. Räddades dock av Mikaels syster och svåger, Jenni och Lassi, som kom för att hjälpa mig lite med det hela. De hade kommenterat mitt gamla CV och sen googlade de reda på lite jobbsökarsidor jag kunde titta på och gav lite tips på vad jag skulle skriva i ansökningarna. Vi åt scones och när de gick kände jag mig sjukt peppad att komma igång med skrivandet. Dock inte förrän till helgen eftersom jag skulle ha fullt upp både torsdag och fredag.

Hoppas det löser sig med mitt betyg också. Jag beställde en kopia till mejlen men satte nästan tangentbordet i halsen när jag läste vad det stod. Alla kurser, namn, födelsedatum och studentnummer var rätt, men så stod även detta:

Primary major:
Faculty of Biosciences
Degree Programme in Biology
Major: Bio Sciences

Jag blev chockad, rädd, förvirrad, irriterad, arg och trött på att det ska vara så jäkla svårt att skriva rätt. Mejlade professorn och frågade om jag var helt borta, eller om det, som jag trodde, var fel. Fick svar om att jo, det var fel och att hon mejlade vidare till vår amanuensis, som mejlade vidare till någon annan och ev. ytterligare någon annan och det är väl där det befinner sig för tillfället. I värsta fall får jag fråga Thekla vad det står på hennes och sen skriva dit det själv. Det lustiga är att här får man betyget som en textfil som man kan kopiera till Word och göra lite vad man vill med. Kursivt? Fetstilt? Båda? Nya kurskoder? Högre betyg? Bara att ändra efter eget behag! Tacka vet jag LiU:s lösenordsskyddade, okopierbara betyg där det ingår en kod som gör att man kan verifiera betyget på hemsidan. Tacka vet jag dem - men inte denna gång.

---

Finskalektionen på torsdagen flöt på, jag gillar läraren mer och mer och har inte nej-jag-måste-gå-till-finskalektionen-idag-men-vill-inte-känslan varje tisdag och torsdag som jag hade inför första och andra lektionen jag gick på. T.o.m. semiotiken var intressant i torsdags, den som annars är den mest myror-i-rumpan-framkallande kursen av alla. "Alla" tre. (Nåja, fyra med min dödstråkiga seminariekurs. Dags att börja skriva lite hemtentor kanske?)

Fördrev några timmar i Alexandria med att skriva rent semiotikdagboken (så jag slipper skiva tentan). Eftersom renskrivandet hör till kategorin "dödstråkigt" måste det göras på en gång, men distraktionsmöjligheten ligger på runt 99% så jag satt och tjuvkikade på vad grannen skrev på sin dator istället. Till min stora entusiasm satt hon och slog upp ord för att översätta en artikel på svenska och sen började hon krafsa ner en text på ett tomt papper. Vid ett tillfälle när hon inte verkade hitta vad hon letade efter kunde jag inte låta bli att fråga om hon behövde hjälp. Hon hade lånat min penna någon timme tidigare så det var inte helt socialt otillåtet att börja prata och hon verkade bli glad över hjälpen, även om hon tyckte att det var pinsamt att hon glömt bort ett så vanligt uttryck som att säga sin ålder. Hon frågade lite fler gånger när hon undrade över något, men sen var jag tvungen att gå och köpa garn till stickningskursen, så vi sa hej då.

Bestämde mig för att gå till en specialiserad garnaffär istället för Sokos och passade på att lämna tillbaka Kalevala till biblioteket på vägen. Har äntligen läst ut den nu så nu är jag mer finsk än vissa finnar här. Den slutade (mycket kortfattat) med att en flicka, Marjatta, blev gravid med ett lingon i skogen och fick en son. Sonen döptes till Kalevalas konung och Väinämöinen blev arg och stack iväg upp i himlen för att komma tillbaka när folket insåg att de behövde honom igen. Helt enkelt, kristendomen kom till Finland och de gamla historierna och gudarna ersattes med nya. Hade jag varit Väinämöinen hade jag också blivit irriterad.

Det där med att gå till biblioteket "på vägen" till stickningsaffären visade sig inte riktigt stämma. Jag villade bort mig bland en massa smågator, hamnade på en av stans största, men kunde fortfarande inte hitta den på kartan (den var för stor). Stod precis utanför en port eftersom det var upplyst och tak för regnet där, när två skjortklädda killar med sidenslipsar kom ut och tittade lite underligt på mig. Troligen stod jag utanför ett mycket flådigt hotell och de undrade vad det var för slusk som försökte spionera genom dörren, men när de såg kartan och min förvirrade min förstod de. Jag frågade var i hela friden jag var och den ena var väldigt hjälpsam (den andra hade gått ut) och visade både var jag var och hur jag skulle gå.

Hittade fram till affären utan större problem, även om jag inte hade tyckt så illa om att vandra runt eftersom det var en helt ny stadsdel för mig (hade dittills inte kommit längre söderut i Helsingfors än till magistraten på Bulevardi). Här fanns alltså potential till dagslånga utforskningspromenader och dessutom verkade alla världens pysselaffärer ligga här så jag får se till att "glömma" kontokortet hemma innan jag beger mig dit. Hittade kyrkan med dubbeltornen som jag bara sett på kort men inte på allvar trodde låg i Helsingfors (jag menar, kyrkor är såna man ser på håll, man ska inte ens behöva leta) och dessutom sprang jag förbi brandsstationen med tegeltornet som Christin hade visat kort på. Tornet var gigantiskt, mycket större än jag trott, så det är ju bara givet att jag ska dit och fota någon dag. Ligger dessutom en hel park i sydligaste delen av stan som bara väntar på att jag ska komma dit och föreviga den. Nästa vecka lär väl gå åt till ansökningsskrivande, men sen ska jag minsann på upptåg!

Köpte mitt garn och hann otroligt nog i tid till stickningskursen där jag började det nya projektet med att sticka strumpor, så nu vet alla vad de kommer få i julklapp några jular framöver. Stackars er som dessutom har födelsedag under vintern, för här blir det inga fler hårda paket!

---

Det är nog dags att ta tag i CV-skrivandet nu. Klockan är redan 18.15. Men jag har en bra ursäkt till att det har tagit så lång tid. För det första så gick jag upp först kl ett eftersom jag var så trött sen gårdagens utflykt till Porvoo och sen när jag stod i duschen och nästan var helt klar upptäckte jag att vattnet hade antagit färgen rödbrun. Bara att hoppa ut fort som fasen och hoppas att det inte såg ut så när jag tvättade håret också. Problem två var mitt gigantiska berg av disk som jag ärligt talat inte vet varifrån det kom. Jag tänkte iaf inte diska något i vatten med den färgen och kallvatten under vintern har en temperatur som ligger kring fryspunkten upptäckte jag när jag försökte använda det.

Var bara att koka upp kastruller med vatten och sen köra på. Det är vid såna här tillfällen man blir lite bitter över att vasken fortfarande inte är tät så att allt vatten rinner ut och man måste uppfinna något som kunde kallas "powerdiskning". Efter femte kastrullen vatten upptäckte jag dock att varmvattnet hade skräpt till sig (det fanns väl inget mer äckel kvar i rören), men jag var fortfarande lite misstänksam och använde det sista kokvattnet ändå.

Det var säkert bara lite järn, men man vet ju inte och jag tänker inte hälla i mig ett glas aluminuim till lunchpajen. Det är vid såna här tillfällen man önskar att man kom ihåg lite mer från kemin: "Häll i en tesked natriumklorid och om du får en fällning är det järnoxid", "Elda saltet och brinner det med röd låga är det ett strontiumsalt" eller nåt.

Jaja, inga fler ursäkter att inte börja skriva nu iaf. Ska bli klar med CV:t ikväll iaf.

Hmm... man kanske skulle ut och resa lite, se världen. Aten, Nizza, Boston, Toronto...? Vilken ska man välja, vilken ska man välja?

Nej men jag vet! Jag vill åka till Östersund!

Sådär i förbigående kanske kan nämnas att "lomalennot" betyder "semesterflygningar".

Köp laptopen idag och du får en groteskt stor lime som även kan användas som kjol på köpet!

---

Jaa... men något måste man ju hitta på för att fördriva tiden. Reseaffischen hittade jag nere i metrotunnlarna och limekjolen utanför affären där jag köpte webkameran. Det kanske kan bli mitt nya projekt att fota reklamskyltar till höger och vänster. Låter nyttigare än idén jag fick igår, nämligen att testa alla smaker av fazerchoklad. Har redan tagit mig igenom två stora kakor av både "Marianne" och "Röda bär". Hittills oavgjort.

Tyvärr slösades 3 av dagarna, veckan innan Mikael skulle åka, bort på två monstruösa möten och en utfärd till sponsorn i världens ände - Suolahti. Dock måste jag säga att denna gång var resan dit mer av ett nöje. Jag sov i princip 3½ av 4 timmars resväg, magen var i ordning och presentationen som jag och Mikael hade skrivit i 6 äckliga timmar (jag hatar att skriva presentationer när det tar så lång tid. Vid närmare eftertanke hatar jag allt som tar lång tid och som inte har med min fritid att göra) dagen innan gick bra. De gillade alla våra idéer, även om vissa krävde lite för mycket modifieringar av traktorn för den här gången. Det fina var att de valde ut min och Mikaels kombinerade idé som den vi skulle satsa på. P.g.a. arbetsbelasningstekniska skäl från min sida (kursen är faktiskt bara på 10h/vecka och person och jag tänker inte sitta i 30 h när jag inte får mer poäng för det) så sa jag att vi nog bara hade tid att satsa på den ena delen. Mikaels del var mer unik och förmodligen också lättare att få patent på så vi tog den. Känns lite dumt att jag inte kan förklara vad det är vi håller på med, men som jag förstod det så har de precis lämnat in en patentansökan nu och då vore det ju mer än bara korkat av mig att beskriva vad vi gör.

Ett julträd någon hade svetsat ihop på TaiK (konsthögskolan) där vi satt och skrev presentationen.

Också från TaiK. Man fick sätta upp lappar på olika ställen på helsingforskartan beroende på hur de var. Alternativen var:
rosa - romantiska
blåa - vackra
gröna - fula eller läskiga
röda - kompistätt område
orangea - alternativ sevärdhet

Ni kan ju gissa i vilken del jag bor.

Var i hela friden kom de gula lapparna ifrån? Kanske är sån där "konstnärlig frihet".

Bortsett från ändlösa idéväljarmöten, presentationsskrivningar och ytterligare idéväljarmöten så hann jag med en sväng förbi professorn för att se om jag kunde slinka in på kurser på två andra universitet istället (bl.a. TaiK). Jag skulle sammanställa en lista med kurser jag ville ta och sen skulle hon se hur dyrt det skulle bli (kostar pengar för HU om jag ska tenta kurser på andra universitet) och om jag kunde ta några av dessa. Får se om jag sammanställer den där listan eller inte. Satt precis och sökte lite kurser i studentportalen och hittade en som jag tror kan vara gruppsykologin som jag ändå skulle läsa hemma. Nu när Nordlys saftat på mig ett monstruöst stipendium (hade väntat mig kanske 1000-2000 kr när jag fick reda på det, och från början inte ett öre) vore det ju bra om jag uppfyllde kraven för det också, vilket bl.a. innebär att jag måste läsa kurser som jag kan tillgodoräkna. Kruxet är bara att jag inte vill tillgodoräkna det mesta som jag läser här eftersom det känns som kurserna hemma är av bättre kvalitet, eller iaf mer anpassade till vad jag vill jobba med.

I vilket fall, mötet med professorn piggade upp och hon sa även att jag kunde välja i princip vilken bok som helst och skriva en hemtenta på, vilket jag tyckte lät som en alldeles ypperlig idé. Jag hatar att skriva hemtentor för det burkar bli många, långa, sena nätter, men man slipper jag-kommer-sååå-kugga-tentan-för-jag-har-inte-pluggat-tillräckligt- och klarade-jag-verkligen-tentan?-ångesten. Hemtentor är helt enkelt ett ganska säkert kort om man vill suva åt sig poäng.

Näväl, allt var inte plugg och professorsmöten, vi hade en del svullkvällar också. Den första på tisdagen när vi först gick på restaurang och sen på bio. Eller allra först gick vi och köpte godis, vilket var en dum idé för jag köpte ungefär ett kilo (är man hungrig så är man och man måste ju få med minst 4 av varje sort). Min påse blev så stor att den inte fick plats i jackfickan, utan jag fick bära den i luvan istället. Kände mig som världens miffo och Mikael mobbade mig och sa att vi skulle ju iaf märka om påsen ramlade i backen för det skulle troligen orsaka en smärre jordbävning.

Nåväl, Satkar med sina sadelbröd var det som gällde även denna kväll. Mikael hade inte varit där och jag ville bjuda honom på något riktigt gott så det passade bra. Jag undrar om jag fick in fel kyckling för jag beställde vitlök, men såsen den var fullproppad med vanlig, gul lök. Lök som lök? Bröden var iaf sjukt goda denna gång med och för att undvika krig så beställde vi in fler. Efter två monstruösa luncher med tjejerna veckan innan hade jag lärt mig att lämna, men jag blev ändå proppmätt och det var nästan så vi fick rulla till bion. Eller rättare sagt, det är vad vi hade gjort om det inte var för att jag en halvtimme innan den började kom på att vi skulle hämtat ut de förbokade biljetterna en timme innan. Var bara att rusa iväg genom halva stan men en översvälld mage och en godispåse guppandes i luvan. Antingen var bion inte så populär, eller så var tisdagen ingen biokväll, för vi fick precis samma platser som vi hade förbokat ändå. Såg "Two nights in Paris" som i början var sjukt rolig och på slutet allvarade den till sig. Jag vet inte om det var paltkoman som satte in eller om den bara var för tråkig, men i vilket fall slocknade Mikael rätt bra i slutet så jag ägnade en kvart åt att sitta och peta honom i magen så att han inte skulle missa filmen. Nästan roligare än själva bion.

På torsdagen skulle vi ha åkt in till stan, tagit knasiga bilder i en fotoautomat och gått till en park i södra delen av stan (där jag, tro det eller ej, inte hade varit). Det blev för mörkt för parken och automaten var av typen "jävlig" för den skrev ut fyra versioner av samma bild istället för fyra olika som vi ville ha, men vi hann med en sväng till Mikaels kompis Jyrki (även känd som "björnen" eller "ölen" p.g.a. sitt efternamn) och satt där och pratade en stund.

Förutom besöket i Suolahti på fredagen, inkl. min något traumatiska körupplevelse med en automatväxlad bil mitt i snöstormens Finland (Mikael behövde också sova lite), slog vi världsrekord i fettsvull när vi träffade Marko och Hannu (två av killarna från nyår) för att äta och titta på film. Marko hade köpt 10 påsar (jag skojar inte) frityrmat, 3 flaskor rapsolja och hade med sig fritösen. Killarna inledde med bastu medan jag försökte att ställa in ögonfokuset på den abnormt stora TV:n Hannu hade. Efter den finska tvagningen var det dags att för ett sekel framåt inpränta den något kvalmiga lukten av flott i köket. Det blev pommes, lökringar, kyckling, jalapeños, mozarellapinnar och gudvetvad som stoppades i den bubblande fettbehållarn. Jag åt säkert 15 ostpinnar för att det var så gott men shit vad dåligt jag mådde efteråt. Ännu dåligare mådde jag av tanken på att det enda som hade gått att dricka till var något riktigt, sliskigt sött, nämligen den himmelska drycken coca-cola. 3 liter matloja, ost och en halvliter coca-cola, en kombination som skulle få vilken viktväktarledare som helst att hoppa ut genom närmaste fönster i ren fasa. Insulin kan man väl få tag på någonstans men tror ni att apoteket säljer galltabletter?

Helgen avslutades, precis som den förra, i Loviisa där Mikael skulle packa färdigt sin väska och säga hej då till päronen. Den här gången gjorde vi fisken och den blev en succé. Jag hann sticka klart en vante så jag hade måtten, men den andra fick vänta tills efter att han hade åkt. Yrket brevbärare finns ju fortfarande vad jag vet så man får se till att de har något att dela ut också.

Vi var iväg på en cykeltur också men vädret var så rått och kallt så vi åkte tillbaks ganska snart efter att vi hade tittat på de här murarna.

Jag leker älg.

Priset för helgens bästa kommentar (som jag dock inte hörde personligen) togs hem av Mikaels mormor där på söndagskvällen. Med tanke på att vi inte har pratat med varandra, eftersom jag inte förstår finska och hon inte pratar svenska, så är det underligt att jag har gjort så bra intryck på henne. Hon tyckte minsann att Mikael skulle köpa en ring till mig innan han åkte till Schweiz. Jag är hemskt smickrad, men att binda upp sig för resten av livet efter bra 1½ månad känns lite väl tidigt. Förlovningsringar har man om någon har friat, inte för att det ser snyggt ut.

Får ta och lära mig finska kvickt nu så jag kan börja prata med den där mormorn, hon verkar cool.

Wohoooo! Nu har dom släppt datumen till rysslandsresorna =) =) Lite ljus i missären (och solen lyste upp i 10 minuter idag också). Verkar som om jag ska dit i början av maj när jag ändå inte har några kurser kvar.

Ryssland är nog det läskigaste stället jag vet (eller inte vet, eftersom jag aldrig varit där) så därför måste jag passa på nu när jag kan åka tillsammans med en stor grupp galna utbytesstudenter. Tänkte mig en sväng till både Moskva och S:t Petersburg. Själva resan kostar 350 euro + sisådär en 45 euro för visumet men sen ska man ju på lite muséer, nattliga flodbåtsturer, vodkahävarmiddagar, balett och palats till höger och vänster så det lär bli ett stort hål i plånboken.

Thekla ska visst med på samma resa. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. Har känts sen ungefär två månader tillbaka nu som om vi egentligen inte har något gemensamt alls, så det blir mest ansträngt att umgås och jag drar mig lite för det. Nåja, vi har våra ljusa stunder och just nu känns det lite ensamt när Christin har åkt hem och Mikael är i Schweiz, så det är skönt att ha någon man känner kvar iaf. Tänkte ringa och bjuda hit kusinen och hennes familj någon kväll också, men jag har varit så jäkla sjuk nu sen i tisdags så det har bara känts meningslöst att boka in något om jag inte skulle bli frisk tills dess. Kanske borde ringa ändå och bara höra hur läget är, jag har ju ändå lånat hennes madrass i drygt en månad nu.

Jag är nog sämst i världen på att få saker ur ändan. Har haft en vecka på mig nu att skriva jobbansökningar tills i sommar, men har inte fått ur mig ett enda ord. Igår började jag iaf på allvar med att skriva kursbeskrivningar på engelska så folk har ett hum om vad det är för luddigt jag har läst. Lite av ett detektivarbete att hitta alla dessa kursmål och kursbeskrivningar bara på svenska, eftersom alla kurser fått nya koder och hemsidor i och med införandet av kandidat-/masterprogrammen. Är tacksam över att Chang kunde hjälpa mig hitta gamla kurskoder och sidor och att hon kom ihåg mer om vad kurserna handlade om än vad jag gjorde. Vissa kurser hade ändrats till hennes år, men målen torde vara desamma och lite minne har jag kvar.

Det fina med detta letande var att när jag läste igenom alla dessa labbar och lektionsoverheader så insåg jag hur mycket jag faktiskt lärt mig (även om begreppsorden oftast inte fastnat så bra) och jag blev lite nostalgisk när jag satt där och googlade frasstrukturgrammatik och korpuslingvistik. Insåg hur roliga och intressanta kurserna faktiskt varit och önskade nästan att jag fick läsa dem igen, bara för att jag skulle förstå så mycket bättre vad i hela friden vi gjort och varför. Främst varför.

Kunde inte somna igår kväll så jag gick upp igen och satt uppe till kl 4 och skrev lite på beskrivningarna. Fick gå och lägga mig när jag började känna mig febrig men det tog ändå 1½ timme till innan jag somnade. Drömde sjuka mardrömmar om att jag hoppade bungyjump. Med hög sannolikhet kopplat till att Micki och Jenny där nere på Nya Zeeland gjorde det häromdagen och Micki berättade om det igår. Så sjukt kul, men nu har min hjärna gått runt och frågat sig själv om jag skulle våga göra det också. Lite störande när jag har annat att tänka på. Eller varför inte: "Jag passar så otroligt bra för det här jobbet eftersom jag alltid undrat hur det känns att hoppa bumgyjump..."

Insåg att jag bara behöver ta 9 ECTS (poäng) till för att få ihop 75% studietakt det här året (d.v.s OM jag nu vill ha CSN-pengar den här terminen så kommer jag få det nästa höst också). Ska leta reda på lite kogvetböcker jag kan läsa och sen mejla professor Christina om hon kan slänga ihop någon form av hemtenta åt mig så jag får det gjort. Efter en hösttermins slappande och noll verksamhet den här veckan börjar stressen och pressen klämma fram motivationen igen. Först måste jag dock klämma ur mig lite jobbansökningar för Mikaels syster och svåger kommer imorrn och hjälper mig finputsa dem (tänkte baka scones som tilltugg). Hoppas hoppas hoppas jag får något kogvetjobb här i sommar! Då får jag träffa kexet mer och sen kunde jag ju ta en till kurs i finska för det behöver jag. Verkligen.

Får ta en paus i min kronologiska uppdatering och återvända lite till nuet. Fick ett headset i julklapp av kexet (tillsammans med en gigantisk mjukisval, kylskåpspoesi på finska och ett presentkort på gratis boende i Schweiz när jag ska dit) så att vi skulle kunna hålla kontakten bättre än bara genom msn-chattande. Min eviga webkamerafientlighet fick läggas på hyllan och jag åkte, dagen efter att han hade åkt, snällt iväg till metroändstationen för att köpa en i ett något halvsunkigt varuhus (var ett tag rädd att jag inte skulle hitta ut därifrån igen när jag hamnade nere i källaren och rulltrappan gick åt fel håll).

Nu är jag tacksam att jag köpte en kamera, det är så mycket roligare att prata när man ser varandra samtidigt och det ingår ju en del roliga tillbehör. Ett av tillbehören som inte officiellt ingår i själva mjuk- eller hårdvaran, men som ändå måste tas i beaktande är att man kan skicka sin kamera till t.ex. Chang och sen ägna en timme åt att ge henne skrattkramp i så många muskler som möjligt genom att sitta och göra fula miner. Datorn har aldrig varit så rolig. Passar ju bra nu också när jag åkt på årets dunderförkylning (4:e på 5 månader nu) och inte kan gå ut.

En annan funktion som jag hittade idag var bildförvrängningen och stillbildsfotograferingen. Den förstnämnda fick Mikael att trilla av stolen av skratt och ett tag trodde jag att han inte skulle komma upp igen. Blev dock lugnad av en näsduk som viftades fram och tillbaka framför skärmen.






Medge jag ser lite ut som den arga sekreteraren i Monsters Inc!



Nåväl! Jag ska försöka pallra mig iväg till affären nu och köpa lite mat. Thekla kom med frukt igår men om man bara äter spagetti och riven ost till så lär man inte bli frisk särskilt snabbt. Känner på mig att det kommer bli dyrt det här, jag tycker alltid lite synd om mig själv när jag är sjuk och nu sitter Mikael i andra änden och glufsar i sig schweitzisk choklad dagarna i ända. Blir nog en fazer sininen eller två.

---

Meeeeeeen kocko-jag! Så köpte jag vanlig mjölk av bara farten istället för laktosfri. Skitbra, mjölk var ju en av de saker jag verkligen behövde. Nåja, får väl göra ett test här nu o se om jag kan dricka vanlig mjölk på kvällen ifall att det bara är morgonmagen som kärvar.

På fredagen, dagen efter att tjejerna hade åkte hem, var det då dags. Den stora hälsa-på-hans-föräldrar-dagen var där. Jag pendlade mellan att vara asnervös och att helt glömma bort att vi skulle dit. Egentligen hade jag gärna väntat längre med att träffa dem, men Mikael skulle ju resa snart och jag ville passa på att spendera så mycket tid som möjligt med honom. Såhär i efterhand känns det dock helt ok att jag åkte dit så tidigt ändå.

Mikael skulle "bara" köpa en laptop innan vi begav oss iväg till Loviisa men kombinationen av att vi blev lite försenade till stan (bl.a. för att jag sprang runt och yrade med packningen samtidigt som jag försökte äta frukost) och att datormodellen som fanns med i reklambroschyren inte fanns i en enda av kedjans butiker (bra sätt att göra reklam på...inte) gjorde att vi kom sådär en 20 minuter försent. Bortsett från kyrkan och rådhuset var i princip det första jag såg när vi kom fram Mikaels pappa som var lite irriterad över att vi var sena. Bra början, tänkte jag. Sen hann jag inte tänka så mycket mer eftersom vi yrade iväg till banken, bilbesiktningen och en reparatör som skulle byta oljefilter. Det luktade så mycket underliga grejer och gaser hos reparatören så jag undrade hur en hjärna kunde låta bli att lösa upp sig helt och hållet efter bara ett andetag av den luften. Jag stod förundrat och tittade på när han petade på det ena och det andra i bilen som han verkade känna lika väl som om det var hans egen kroppsdel. När jag får en bil som går sönder ska jag tacksamt tänka tillbaka på det här och vara glad att inte alla blir akademiker.

Hans pappa sprang förbi oss några gånger och lämnade bilnycklar till höger och vänster under dagen så jag slutade vara nervös rätt snart där. Han är ju finlandssvensk också så det var inte svårt att kommunicera, lite underligt i början att ställa om bara, jag är ju så van vid engelskan nu. Värre var det dock när jag skulle träffa hans mamma. Vi hade precis varit på promenad och jag visste att hon skulle vara hemma när vi kom så om det inte vore för att det var så kort sträcka mellan uppfarten (där jag kom att tänka på det) och ytterdörren så hade jag nog svimmat av nervositet. Nu hann jag nästan inte ladda upp någon. Av någon anledning känns det mer viktigt att göra bra intryck på mamman. Vet inte varför, kanske för att jag alltid har varit mammas flicka.

Jag som har lite problem med ansiktsigenkänning fick stirra både en, två och tre gånger på kvinnan som kom emot mig i hallen innan jag fattade att det var Mikaels mamma och inte hans syster. Ju mer jag ser dem desto mindre lika blir de, men den där första gången kunde jag svära på att de såg precis likadana ut. Jaja, ansikten är som sagt inte min starka grej.

Helgen ägnades åt hutlöst med slappande, en hel del promenader och massor med god mat. Mikael, jag, Jenni (hans syster) och Lassi (Jennis man) ansvarade för middagen på lördagen. Jenni och Lassi tog för- och efterrätten (som var bland det smarrigaste jag ätit) och jag och Mikael skulle göra potatisgratäng och oxfilé. Jag kände mig rätt bortkommen eftersom jag aldrig lagat någondera av rätterna och inte hittade ens en tesked i deras kök. Potatisgratängen blev hur bra som helst men köttet torkade till sig rätt bra när det fick vänta sådär en 40 minuter för länge. Så kan det gå. Vi bestämde oss för att göra fisk nästa gång.

Här har vi den smarriga efterrätten. Vaniljpannacotta med exotiska frukter. För första gången i mitt liv tyckte jag att granatäpplen var riktigt gott. Har nog fått omogna förut. De där spännande vita kuberna med små fluglortsfrön i är pitahaya, den neonrosa frukten som ser lite ut som en slimmad kronärtskocka (bildgoogla den så förstår ni). Tyvärr är det mycket färg utanpå men lite smak innuti, fast den funkar ju som dekoration och utfyllnad om inte annat. Apelsiner, passionsfrukt och äpple känner de flesta till redan litar jag på.

---

Det var kallt som attan den här helgen men solen sken och gjorde att allt såg så vackert ut. Ganska dött på vintern, sa de, men på sommaren kommer det mycket turister och hamnen är välanvänd av fraktfartygen. Fick se gamla stan med alla mysiga trähus. Varje år öppnar några av familjerna som bor i dem sina hem så allmänheten kan komma och titta hur det ser ut. Mycket uppskattat tydligen.

Finns ett utsiktstorn högst uppe på en kulle, men det var rostigt och i så stort renoveringsbehov att man fick inte klättra upp för trappan. Fick se ett kort från förra gången de renoverade det och då var tallarna runtomkring bara småfjuttar.
Namnet på platsen var bland de underligare jag hört. Kuckustenen. Låter mycket bättre på finska.

Stranden bara några hundra meter från deras hus. Blåste så in i den så det var nog skönt att ha den där miniskogen som växte mellan huset och havet. Känns underligt för mig som är uppväxt i inlandet med en smutsig å eller en simhall som enda vatten, att det går att bo med havet så nära. Folk brukar säga att det har en lugnande effekt och det kan nog stämma för det är jättehärligt när man går eller åker buss i Helsingfors och ser allt vatten överallt.

Båtbryggorna

Fastfrusna bojar.

Gamla lagerbyggnader. Möjligt att det var någon form av marknadsplats här också förut.

En stenlabyrint inbjöd till löprunda.

Gamla delen av stan.

Det bodde så många svensktalande här förut (och gör det fortfarande iofs) att det svenska namnet stod överst på skyltarna tills för inte alltför länge sen. Det är samma utmed vägarna i den här delen av Finland, en del orter har inte ens något finskt namn. Van vid den omvända ordningen som jag är undrade jag första gången jag såg det vad det var för ett underligt svenskt namn någon hade komponerat ihop, såg ju nästan lika ologiskt ut som finskan. Men på tal om det! Tack o lov så har hjärnan börjat vänja sig vid de där omöjliga bokstavskombinationerna nu så jag kan faktiskt komma ihåg ord redan efter första gången jag sett dem (bara höra är fortfarande lite svårt). Det finns hopp alltså. (Känns som det är min vanligaste kommentar när det gäller finskan. Antar jag behöver all pepp jag kan få.)

Så här kul har man på finska dagis =) Jag vill också ha en sån här i fönstret nästa jul.

Loviisa kyrka. Ser ni likheterna med domkyrkan hemma? Vadå vet inte hur den där hemma ser ut? Tur att arkitekturfreaket Johanna var i farten innan hon flyttade till Finland. Tillåt mig:

Hittade en väderkvarn uppe på en kulle och en liten bit bort vattentornet, som var, om ni ursäktar, bland det fulaste jag sett. Tydligen en jätteberömd man som har ritat det. Berömd eller inte, han har ingen smak.

Sista dagen Lina, Louise och Chang var här rantade vi mest runt på stan. Blev lite mer fokus på shopping även om jag inte tror att någon köpte något. Med väskorna inlåsta på stationen lyckades vi avverka både Kamppi och Forum (kom på att vi gick till Sokos dagen innan och inte till Kamppi). Det var lite lurigt med förvaringsskåpen, men åt rätt håll så att säga. När mamma var här i höstas och vi använde dem då kostade de små 2 och de stora 3 euro. Nu satt det nya klisterlappar på dem med en höjning på 1 euro vardera, men det fina var att man fortfarande fick ut nyckeln efter att bara ha betalat det gamla priset. Dagens sensmoral: betala med så små valörer som möjligt så kan du komma undan billigare.

Torget utanför Kamppis galleria. Notera marimekkoryggsäcken i förgrunden. Jag vet inget annat folk som klär sig så speciellt som finnarna. Nu är en marimekkoryggsäck iofs inte så uppseendeväckande, men ni ska se mössorna. Om det inte vore för att det skulle vara så sjukt pinsamt om någon kom på mig och blev arg, så skulle jag lätt starta ett mössfotarprojekt. Det är det ena djurliknande, tofsprydda, svansutsmyckade föremålet efter det andra man ser på deras huvuden. Att titta på folk på stan har aldrig varit så roligt som nu.

Jag ser det nog som en medborgerlig skyldighet att tolka all konst jag kommer åt (fast jag hade nog fått en ordnigsvakt efter mig om jag klättrat högre än så här).

Vid magkurrningstid gick vi till Satkar, den nepalesiska restaurangen jag var på med kogvetarna för någon månad sen (eller var det mer...?). Jag åt så jag nästan sprack och det blev krig om bröden så vi fick utlysa en brödätarpaus så vi inte skulle äta för fort. Om sanningen ska fram var det nog jag som åt mest bröd och som utlös den där pausen. Men man måste ju ha lite förståelse, det är inte varje dag man äter bröd som ser ut som en cykelsadel.

Om det finns något de gör här hela tiden så är det att de bygger och renoverar. Så fort något är klart börjas det på något annat. I princip lika länge som jag har varit här så har de hållit på och grävt upp backen mellan gamla (Wanha) och nya studenthuset. Det som jag uppskattar är dock att de pyntar till det där de håller på och bygger så istället för ett gigantiskt lerhål (som bakom Kiasma) ser det ut så här:
Mysigt, och allt detta för en tillfällig gångtunnel. (Och för att förstöra stämningen kan jag säga att allt detta pyntande förmodligen beror på att folk har klagat så mycket på detta eviga fixande, donande och upprivande av asfalten.)

Ville visa Stockmanns maffiga julskyltning men det enda som inte var övertäckt och under ommöblering var sagofönstret för barnen. Vi ställde oss och tindrade lite med ögonen ivägen för en gubbe som ville ta kort på sitt barnbarn (fast barnbarnet verkade vara av en annan åsikt). (Kolla mössan! Jag kanske kan lyckas med det där projektet ändå om jag bara låtsas ta kort på något annat istället.)

Glitter, lampor, mys och mjuka djur som rörde sig fram och tillbaka. Nästan som ett riktigt sagoland. Jag förstår att det alltid var fullt med köande barn och halvstressade (de helstressade stannade säkert inte upp) julshoppande föräldrar där.

Släpade upp tjejerna i Alexi 13, en affär på 4 våningar (5 med restaurangen högst upp) mitt i stan. Jag var helt död efter dagen och fötterna gjorde ont så jag slöade i en fåtölj istället (gäspningen är autentisk). Bredvid mig satt en tämligen uttråkad man som förmodligen väntade på att frugan/flickvännen skulle shoppa klart så han kunde betala.
Jag gjorde ett tappert försök att hitta skor på skovåningen. Mikael skulle till föräldrarna i helgen och eftersom det bara var en dryg vecka kvar tills att han skulle åka så skulle jag haka på dit. Desperationen att hitta nya skor var alltså ett faktum, jag tänkte INTE åka dit i mina knappt ihopsittande, sunkiga, f.d. vita, numera grådassiga gympaskor. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det där med att skorna är det första man kollar på när man bedömer människor, men jag tänkte iaf inte chansa. Dessutom var det pinsamt varje gång mamma frågade och jag fortfarande inte lyckats hitta några skor. Det är ju inte som att det är direkt brist på skoaffärer i den här stan.

Vi hämtade ut väskorna igen från stationen och sen gick vi till Fazers café. Jag var fortfarande svullmätt efter Satkar men de andra tvingade i sig lite varm choklad och kaffe. Var även dags att intaga åksjuketabletterna inför nattens båttur över den stormiga Östersjön.

Det fina var att först efter att alla hade tagit sina så började Chang läsa bipacksedeln. Det verkade vara farliga grejer det där för man kunde tydligen drabbas av "torsk". Läs själva:

Fick ett sms lite senare på kvällen när de var ombord på båten att torsken nog hade börjat verka. Jag vågade inte fråga hur den tog sig uttryck.

När de väl var eskorterade till terminalen och ombordstigna på båten tog jag en promenad till salutorget. Meningen var att jag skulle gå tillbaka till Alexi 13 och köpa ett part gympaskor som jag kikat på lite tidigare, men kameran skrek så högt från ryggsäcken så jag var bara tvungen att fota lite. Har ju aldrig hänt förut menar jag.

Nästan lite förräderi att fota en Silja Line-färja men men. Båten närmast går till Suomenlinna och det var nästan så jag skuttade på den bara för att få ett litet äventyr. Med tanke på temperaturen och blåsten den kvällen hade äventyret förmodligen varit att sitta 5 timmar på sjukhuset medan läkaren transplanterade nya öron på mig. Tur att jag kom på senare att jag hade en luva.

Halt som bara den med all is. Ser ut som det regnar men det är faktiskt is överallt. Höll mig på avstånd för jag kände inte för att halka ner i vattnet.

Stadshuset

Salutorget med kvällens ihärdigaste kaffetält.

Saluhallen

Ramlade in på Sofiankatu (Sofiegatan) eftersom domkyrkan lyste så fint i ena änden. (Jaja, jag vet att det börjar bli lite mycket bilder av den där kyrkan, men den är ju så fin.) Upptäckte att hela gatan tjänstegör som museum samtidigt. Sitter såna upplysta infoskyltar (tänk busshållplatsreklamskyltar fast mindre) på jämna mellanrum och så står det en telefonkiosk mitt på gatan. Har attid undrat vad den gör där, men nu vet jag. Ska ta och läsa skyltarna någon dag också, den här gången var det lite för kallt och jag ville köpa de där skorna kvickt så jag kunde åka hem och träffa Mikael.


Som av en händelse tog jag vägen förbi Pertti Palmroth-affären där de säljer snuskdyra kvalitetsskor. Mamma hade pratat om att jag skulle köpa såna så jag fick ordentliga vinterskor men hittills hade jag inte hittat några vettiga vad gällde utseende, vinteranpassning och prisnivå. Jag var dock nu så trött på detta skoletande som pågått sen oktober, att jag var beredd att gå därifrån med blommiga gummistövlar, bara jag slapp mina stenhårda, trasiga gympaskor.

Gick relativt snabbt att bestämma mig för en modell, men sen skulle jag ju ha rätt storlek också. Man kan ju tro att det inte borde vara så svårt, men försäljerskan förklarade att just det materialet skulle tänja ut sig rätt mycket (hur mycket var dock lite svårare att få svar på) så jag skulle inte ta några som kändes för bekväma. Jag vet, det låter ju helt rubbat men så var det tydligen. Jag ägnade alltså en kvart åt att prova två olika storlekar av samma modell för att ta reda på vilken som var tillräckligt obekväm.

Jag hade gått in med stenhårda, söndertrampade, fula, dassiga gympaskor. Jag kom ut med ett par snygga, vattenavvisande, lågklackade (vinternapassat!), svarta mockastövlar som var så jäkla trånga och obekväma att jag bara ville skrika. Skrek gjorde jag också när jag stukade stortån bara genom att springa med dem. Den bredaste delen av mina fötter fick inte plats utan hela foten trycktes ihop som en halvmåne och det skavde så dant på högerhälen att jag allvarligt började fundera på fotförkortning.

Efter en veckas lidande vad jag nära att ge upp och gå och köpa nya skor i en halv storlek större (trots att de varit för stora i ena hälen). Då hände det otroliga, jag kunde använda dem utan plåster! Det var ren tur att jag upptäckte det för jag hade bara glömt sätta på ett nytt på morgonen innan vi gick. Ytterligare en halv vecka, lite snöblask och en himla rantande till olika platser och ställen senare upptäckte jag att jag inte kände av skorna längre, de bara satt där. Hade jag vetat att fukten skulle hjälpa hade jag satt mig med dem i badkaret redan första kvällen.

Jag tror att tanken med hela dagen var att vi skulle shoppa lite, men först var vi ju bara tvungna att besöka vissa sevärdheter i Helsingfors, sevärdheter som jag tyvärr redan sett artonhunda gånger och börjar blir lite lack på. Chang lyckades dock med sina fotoposer få in en ny dimension i turistandet så det var ett sant nöje att se alla platser igen. Till nästa gång måste jag dock komma på lite nya grejer för jag VÄGRAR gå till Tempelkyrkan igen (trots att den är ashäftig och alla borde se den).

Jag hade en något sånär planerad runda vi skulle gå, men jag lyckades ändra på den efter varje plats vi varit på så om tjejerna var annat än totalt förvirrade i mössan blir jag förvånad.

Vi gick förbi Brunnsplatsen på väg till Stockmann och fick se fenomenet "burriga duvor värmer fötterna på brunnslock". Bara för att sabba bilden var det såklart en duva som hoppade utanför och skulle ha smulor av oss, men precis innan hade alla duvor suttit på locket och inte en enda strosade runt på plattorna. Såg jättekul ut, särskilt som de fluffade upp sig så dant. Blev säkert dubbelt så stora.

Jag skulle till Lippupiste (biljettpunkten) inne i Stockmann och köpa operabiljetter till mig och Mikael, men när det bara fanns en enda biljett kvar till Carmen och resterande två föreställningar var slutsålda så kändes det lite kört. Förhörde mig dock om andra operor och tydligen går Trollflöjten någon gång i mars-april så den tänkte jag gå på. Har bara hört en massa om den, men vet inte hur den börjar eller slutar eller någonting (fast att Mozart har gjort musiken vet jag iaf). Måste bara vänta tills rysslandsresans datum är offentliggjorda så jag vet när jag kan åka till Schweiz också, och sen, först efter det, kan jag boka operabiljetten. Får hoppas det blir snart nu för biljetterna går rätt fort fick jag höra. Det fina är att parkett och första och andra balkong har studentrabatt. Halva priset - det ni!

När vi ändå var i krokarna kikade vi in på Eurokangas för Lina ville kika lite på tyg till en duk. Hon hittade inget med Chang blev lite såld på ett gardintyg. (Har du bestämt dig än om du ska ha det?) När vi ändå var inne på tygtemat och lämpligt nog på Esplanaderna kikade vi in i Marimekko (visste ni att mekko = klänning?) och Finlayson. Jag blev lite bitter i den sistnämnda för jag hade spanat in julpåslakan som det nu var halva priset på (iaf om man tittade på örngotten), men det verkade vara slutsålt.

Ville visa hamnen så vi drog oss nedåt. Inte särskilt långt dit, men ni anar inte vad man kan få ut av ett café och en staty, iaf om man heter Chang. Tror den här dagen var en bidragande orsak till att jag döpte om henne till "Kockobär" (kallar henne för "Bär" vanligtvis så hoppet var inte såå ologiskt stort).

Kaffekiosk på sommaren. Undrar hur man får plats med både en kaffekokare och en person där inne samtidigt.

Här fikade helsingforssocieteten ett antal årtionden tillbaka. Jag har dock fortfarande inte lyckats ta mig dit för att göra detsamma. Får väl slänga in det i schemat när Linda kommer och hälsar på någon gång i vår.

Och här kommer den, Changs egen tolkning av sjölejonen runt Havis Amanda. Likheten är slående, eller vad säger ni? Pryder numera min datorskärm i form av skrivbordsbakgrund.

Ett besök i saluhallen är ett måste. Kom en man och började peta på mig och sa att han kunde ta ett kort på oss allihopa (Mikael hade fått stanna hemma så jag kunde ägna mig helt åt tjejerna). Jag blev lite förvirrad först och trodde att han ville sno min kamera (det tror jag jämt att folk vill) tills han sa "för då kan ju ni ta en på oss" och pekade på sin fru. Franska turister av accenten att döma. Trevlig man, jag försökte ta ett så bra foto som möjligt.

Munkar!

Typiskt bås i saluhallen. Här säljs lite allt möjligt som pasta, marmelad och andra svindyra delikatesser. Finns även de som är specialicerade på kött, frukt, fisk, choklad eller korv. Min favorit är Vikströms som har den godaste nakki- och bastukorven jag någonsin ätit. Synd bara att det går ett CSN varje gång man ska handla något där, fast efter att ha provat Atrias gummismakande länkkorv är jag nästan beredd att offra de pengarna.

Det här är bland det läskigaste jag vet. Finnarna fullkomligt älskar de här siklöjorna (muikku) och äter dem så fort de får chansen. Jag frågade Mikael om det en gång och undrade om det verkligen vara HELA fiskar, man måste väl ändå ta bort huvudet? Efter svaret "klart att dom är hela" gav jag upp alla tankar på att någonsin smaka. Jag har lärt mig tycka om bastu nu men jag tänker INTE äta fiskhuvuden. Blä!

Det här tycker jag är lite schysst. Såhär i lövfria vintertider kan den genuine bastubadaren uppsöka saluhallen för att köpa sig ett påsförpackat torkat björkris att smiska sig med. Man kanske borde satsa på det här som affärsidé istället för sommarjobb; avverka några björkar, torka dem och sen sälja knippen för 5 euro styck. Man kanske kan bli rik.

Tog en sväng på salutorget också och kikade på turistprylarna de sålde där. Chang hade sitt eget sätt att testa kvaliteten på grejerna. En fingerborg i näsan kanske inte riktigt var vad som var tänkt med den. Jag säger bara det: Kockobär!


Lina och Louise tar det lite lugnare och spanade in årets pälsmode istället. Ren ska det tydligen vara i år.

Det blev lite bråttom med att komma till något ställe där vi kunde äta lunch så vi tog spårvagnen bort till Lasipalatsi istället för att gå. Åkte förbi "3 meder" och upptäckte att helsingforsbornas störtsta nöje hade blivit utfört igen; någon hade varit uppe och pillat på en av smederna. Undrar vad det stod på lappen.

Trädstammarna med utkarvade figurer ligger fortfarande kvar, och kan ni tänka er, helt utan vandalisering. Här ser ni min egen tolkningn av svanen.

Kinarestaurang med stans mest energiska servitris. Blev lite svårt i början att få dem att förstå att vi inte pratade finska och med Chang försökte de prata kinesiska. Hela konversationen slutade med att hon fick äta med pinnar.

Var på samma ställe med Mikael precis innan jul och beställde "dagens special". Var någon 4-delad måltid där jag inte var helt övertygad om alla delar (men vårrullen var grymt god) så jag ville inte ha den den här gången. Jag tog ananaskyckling som var helt otroligt god och tjejerna tog speciallunchen, vilken visade sig vara exakt samma som "dagens special" bara att den var 2 euro dyrare. Restaurangen lyckades fiffla bort min bananefterrätt också men jag snodde Linas eftersom hon inte kunde äta hela, så alla blev nöjda och glada och jag inte fullt lika fattig.

Målet med dagen var egentligen att shoppa på Kamppi och Forum, men p.g.a. mina ändras-varannan-minut-planer hann vi inte riktigt med det. Efter lunchen rullade vi bort till Tempelkyrkan och gick faktiskt igenom Kamppis köpcentrum på vägen, så det var nästan touch down. Är så trött på den där kyrkan nu så det blir inga bilder (den med koppartaket för er som inte riktigt kommer ihåg) men vi hittade en schysst turistshop utanför där en älg raggade upp Lina och Louise.

Hittade på vägen ner igen (kyrkan ligger på en kulle) världens mest färggranna skyltfönster.

Tror bestämt att vi gjorde en runda inne på Kamppi sen ändå innan vi begav oss hemåt igen. Varma smörgåsar blev det den här gången och vi var ju tvungna att smaka den rökta osten som vi hade köpt i taxfreebutiken på båten på vägen hit. Smakade mest rökt, men jag gillar ju det så det var gott.

Det fina med de här dagarna var att jag lagade mat och så hade jag några små hustomtar som helt frivilligt diskade åt mig. Hur bra som helst, jag borde ha behållit åtminstone en av dem.

Eftersom affärer får för sig att stänga när det är röd dag fick vi hitta på annat på nyårsdagen. Var ju bara tvungen att visa tunnelbanan med sin charmiga orangea färg så vi hoppade av bussen lite tidigare och kröp ner i underjorden vid Sörnäinen.
Man får lätt lite svindel i trapporna. Även om jag inte skulle testa så undrar jag alltid hur långt ner man skulle komma innan man dunsade i rulltrappan om man bara kastade sig rakt ut.

Sen 1:a december har de haft en skridskobana mitt på järnvägstorget. Jag har tänkt redan sen i somras, när jag först hörde talas om den, att jag skulle dit och leka lite Bambi, men jag hann inte innan jul så vi passade på nu istället. Man kunde hyra skridskor där och eftersom vi är fattiga studenter så fick vi lite rabatt på själva biljetten. För 7 euro hade vi den roligaste dagen på länge.

Chang hade aldrig åkt förut men hon lärde sig på fem minuter. Jag ser ju sjukt stadig ut på de här bilden, men kombinationen av nyslipade skridskor och det faktum att jag totalt saknar förmågan att bromsa, gjorde mig farligare än Jack Uppskäraren på isen. Mestadels hängde och klängde jag i ena änden av Mikaels arm och så fort han släppte kunde jag befinna mig i vilket hörn som helst av banan. Ramlade eller körde aldrig på någon, men jag lärde mig säga "Akta! Svensk på väg!" på finska bara utifall att. Det är i naturliga vardagssituationer man lär sig de viktigaste uttrycken i nya språk.


Lina och Mikael var som födda på isen, men några som förmodligen t.o.m. tillverkats på den var två ungar på sådär en 4 år som åkte som inget jag någonsin sett förut. Iklädda hockeytröjor och hjälmar med nät och en skridskokontroll bortom denna värld hade de lätt platsat i landslaget om det inte varit för att de knappt var en meter långa. Behövdes ingen hjälpställning till dem inte, men Chang ville hela tiden att vi skulle skaffa en till henne.



Rosiga kinder. Efter ungefär en timmes åkande började det kurra i magen så vi gick till Asematunneli under stationen och köpte lite piroger och pastejer innan vi lunkade iväg till Café Java och drack varm choklad och kaffe.

Potential för en efter-jobbet-öl eller -drink finns.

Sluuuuurp!

För att inte totalt gå vilse i fettförbränningsprocessen beslutade vi oss för att klättra upp i Torni igen och titta på utsikten. Givetvis klättrade vi med hissen.

Först gäller det bara att hitta rätt. Den här vägen ska man tydligen inte ta för det är en omväg. Det gick bara inte att förklara vad det var som var så kul med den här skylten eftersom vi inte kom på något vettigt kort ord för "vägen är omlagd p.g.a. reparationen så du måste ta den här istället för att komma fram".

Helsingfors by night och air.



På vägen tillbaka sprang vi på hetaste nyårsklänningen i ett skyltfönster. Tänk om man ändå kommit på idén med att klä ut sig i lila julgransglitter dagen innan!

Mycket ska man se innan ögonen trillar av med ett av de trevligare inslagen i Helsingfors gatukonst är det här växthuset fyllt av rosor som bara stod där en dag. Rutorna är lite underliga så om man inte stirrar in genom en i taget blir man lätt lite kalejdoskopig i huvudet.
Först trodde jag bara det var ett trevligt inslag i stadsbilden, men efter att ha tagit en närmare titt och sett nakna barbie- och ken-dockor hängandes upponer och i varandra mitt bland blommorna, samt några plastleksaker av typen "gris", "gigantisk myra" och "monstergorilla" var det inte svårt att lista ut att det rörde sig om ännu en attack av den moderna konsten.


Tog svängen förbi Kiasma och Mannerheim på sin häst och hamnade inuti Helsingin Sanomat-huset. Här snackar vi ljusgirlanger.

En pyntad ren hade de lyckats åstadkomma också. Visste inte att de hade affärer där inne, men så var det tydligen. Visste inte ens att det var öppet för allmänheten så sent på kvällen, men det var det tydligen också.


Sista etappen på promenaden blev Finlandiahuset som så här i juletid var upplyst med rött och grönt. Tur för mig att vi gick dit och tittade för här slutar man tydligen fira jul den 6:e januari och sedan dess har huset varit vitt igen.

Mikael skulle hem till sin syster där han sov sedan han sagt upp sin lägenhet, så han skuttade på sitt tåg till Espoo medan vi tog våran buss hem. Gjorde inget mer vettigt den dagen utan åt lite och började sedan ladda för morgondagens planerade shoppingrunda.

Bra som min hjärna är på att uppfinna inkompletta köpelistor på plats i mataffären hade vi glömt att köpa hälften av grejerna till nyårsaftonsmiddagen. Sen bjöd vi in 3 av Mikaels kompisar också (en kille till varje tjej ;)) så det var bara att vandra iväg till mataffären igen. Jag hade räknat med en rejäl sväng till stora köpcentrat Sello borta i Espoo, men vi lyckades slöa så mycket på morgonen och gick vilse i mataffärens övervåning (jag visste inte ens att den fanns) så vi hade till slut bara två timmar på oss att shoppa loss.

Vi inledde rätt starkt med att jag glömde bort att stället låg i Espoo (= extraavgift på bussen) så vi halvplankade lite genom att bara köpa helsingforsbiljett. Jag upptäckte till min stora förvåning (samma sak varje år) att det var mellandagsrea och att saker faktiskt hade kommit ner i hanterbara priser. Tyvärr hade inte modellerna på kläderna kommit ner i hanterbar ålderskategorianpassning så jag köpte inget ändå. Döpte däremot om Anttila till Tanttila p.g.a. alla helylleplagg (och då menar jag inte att de var gjorda av ylle). Tror jag provade minst 18 par skor, för nu fanns ju chansen att hitta ett par billiga vinterskor, men nehej, inget var gott nog för fröken Larsson. Kände mig som en gnällig femåring med beslutsångest när jag yrade runt där.

Vi gav till slut upp utan att ha spenderat ett öre och åkte hem för att förbereda middagen. Halplankningen hade dock satt sig i ryggmärgen så jag hade inte en tanke på att trycka på 2:an på biljettmaskinen förrän jag såg Mikael göra det. Förvirring uppstod när jag försökte förklara för tjejerna att de skulle betala mera och ännu mer när busschauffören skulle förstå. Det hela slutade med att jag klämde ur mig en mening på finska ("Vi åker till Helsingfors", men eftersom finskan saknar futurum så blev det t.o.m. rätt tempus) som han faktiskt förstod! Jag tillbringade bussturen hem med ett saligt leende på läpparna.

Trots litet kök så var själva matlagningen inget problem. Det var däremot det faktum att jag bara har två stolar och vi skulle bli 8 pers. Det hela löstes med att vi tillfälligt stal en hel parkbänk från balkongen på våningen över och släpade ner i lägenheten. Sen tog vi min fullkomligt värdelösa skohylla som inte får plats någonstans och min kusins mycket användbara vikbara extramadrass och använde som stolar.

Menyn bestod av två klara favoriter och en ersättare av den överproducerade kladdkakan:

Förrätt:
Fullkornstoast med rökt medvurst, brieost, sallad och körsbärstomater

Huvudrätt:
Ungsbakad ädelostfisk med pressad potatis och sherrysås.

Efterrätt:
Fruktsallad med vaniljglass

Duken som är sydd för mitt köksbord var aningens för kort för skrivbordet men nyårsservetterna som jag fick i julklapp av min moster kom väl till pass. Hittade lite schyssta julstjärnor i filt på Tiimari som vi också pyntade med. Ljuslyktorna som ser lite skumma ut på den här bilden är de jag fick av kusinen. De är förresten skumma på riktigt också för färgen pendlar mellan grön och rosa (lila, enligt Chang) beroende på ljuset.

Tydligen var det lite svårt att hitta hit för min adress är lite underlig så den siste (Marko), kom först när vi alla var klara med varmrätten. Jaakko verkade inte ha problem att hitta men han hade nog fått en något mer detaljerad vägbeskrivning än Hannu, som varit runt i halva stadsdelen och letat efter rätt hus.

Det var extremt dåligt med konversationen runt bordet så jag fyllde upp med vin så fort någon bara hade smuttat på det. Blev inte bättre förrän precis innan vi skulle med bussen men sen jädrar började folk prata. Tydligen hade jag varit lite för frikostig med vinet för någon blev lite väl på lyset (inga namn nämnda dock) och var lite bitter över sitt tillstånd när vi sen skulle gå och lägga oss. Pinsamt nog fick vi bara i oss två av de 24 öl vi hade köpt på båten (och de 22 står fortfarande här och väntar på att någon annan än elementet ska förbarma sig över dem).

---

Vi åkte in till senatstorget för att titta på fyrverkerierna därifrån. Kyrkan var upplyst med blått ljus så givetvis var jag tvungen att ta minst 18 kort i 10 olika vinklar. Var några underliga vita kattmonster (så såg de ut iaf) som dansade indiandans på trappan och sen fanns det en scen på torget där de hade någon form av uppträdande. Jag tittade inte riktigt dit så jag vet inte vad de höll på med.

Här har vi hela lasset (jag representerad av en snutt av min rosa vante).

Hahaha! Bajamaja.fi. Även finnarna behöver lätta på trycket ;)

Fortfarande 2007...

På andra sidan nyår...

Det var en otrolig känsla när klockan slog tolv och de började spela Finlandia på högsta volym samtidigt som raketerna började dåna (ok, det tjuvstartades minst en timme innan, men ändå). Tyvärr var huvudfyrverkerierna inte lika maffiga som tävlingen jag såg i höstas, men tydligen skulle det vara samma lag som vann då som stod för dem. Men jag kanske kollade åt fel håll eller så blev jag lite distraherad av den raket som något pucko brände av nästan vid örat på oss. Jag undrade dock lite över några (från en konkurrerande, troligen privat fyrverkerishow precis bredvid) raketer som bara hade en gnista men som lyste hur länge som helst tills Mikael upplyste mig om att det var nödraketer. Nyårsafton måste vara världens mest otacksamma natt att gå på grund på.

Vi träffade Mikaels syster och man på andra sidan torget efter hela showen och fick en till raket i örat. Skitkul. Passade på att ta lite fler bilder av kyrkan från en ny vinkel. Det gäller ju att passa på ;)

Jaakko, Hannu och Marko partade vidare någon annanstans i stan medan vi åkte hem. Var väl hemma vid ett - halv två någon gång och slängde ut bänken och möblerade tillbaks lägenheten igen så vi skulle få plats med alla madrasser och extrasängar. Fullt hus! Var väldigt nöjd med årets nyår, ett av de bästa måste jag säga. Trevligt sällskap, bra mat, riktiga fyrverkerier och en och annan nyårspuss.

Det är inte svårt att packa sin väska och bara dra iväg någonstans, man kommer ha så fullt upp med att sortera alla intryck, att lära sig hitta, lära sig kulturen och ev. lära sig språket att man inte har tid att längta hem. Nej, det jobbigaste är att vara den som blir kvar hemma. Där finns alla minnen, allt som påminner om den som åkt och ett stort tomrum av tid som måste fyllas med något annat.

Gick upp 04.45 imorse och vinkade hej då till Mikael på flygplatsen vid kl 6. Fick skjuts hem av hans syster och hennes man och däckade till kl 12. Fick en sms-uppdatering som sa att han och Marko, som han reser med, hade landat och att de letade tåg för att ta sig till Lausanne där de ska bo nu i drygt 4 månader.

Vem hade kunnat tro att åka till Finland som utbytesstudent skulle ta mig till Schweiz? Har inte bestämt när jag ska åka och hälsa på än, måste kolla kurser och sådant först och sen skulle jag ju ev. en sväng till Ryssland och en snabbis till Tallinn. Nåja, fullt upp kommer jag iaf ha under den här tiden. Vi har valt koncept till traktorkursen och ska försöka få patent på det, sen har jag dubbelt så många kurser att ta den här terminen som förra eftersom jag inte läste så mycket då, men först måste jag förstås hitta alla dessa kurser. En sväng till gymmet några gånger i veckan ska väl försöka slängas in i schemat och sen har jag lite släktingar jag tänkte avlägga visit hos. Allra sydligaste delen av Helsingfors är ännu outforskad vilket måste åtgärdas, gärna med kameran i högsta hugg.

Ju mer jag tänker på det, desto mer kommer jag på som jag ska göra. Kommer nog få prioritera bort lite. Blir till att börja med att städa bort julen (dvs plocka ner 3 julkort från väggen), söka kurser och söka sommarjobb samt, givetvis, skriva om de två veckor jag har försummat totalt här på bloggen. Men först, upp till Thekla och dricka te! Hörs

Jodå, jag lever fortfarande, oroa er inte. Har haft fullt upp bara. Kom tillbaks till Finland för en vecka sen och hade Louise, Lina och Chang i släptåg. Vi åkte dit en dag innan nyårsafton för att kunna slöa en hel dag innan stora fyrverkeri- och matfrossardagen, utifall att någon skulle vilja ge utlopp för sina partydjursinstinkter på färjan, men det blev inget sånt. Det var en jäkla resa måste jag säga, storm och skit. Jag valde att tillbringa natten i en kombinerad sjö- och magsjuka och fick därigenom en helt ny bild av Viking Line, nämligen den insidan av toalettstolen. Underbart! Vilken glans, vilket kvalitetsporslin. Jag rekommenderar alla som har möjligheten att ta sig en extra titt nästa gång ni åker båt hit till Finland!

Jag låg och räknade timmarna tills vi skulle komma i höjd med Åbo eftersom det förhoppningsvis skulle vara lugnare i Finska viken och Chang sa att det var som att ligga i en tvättmaskin när det gungade och hade sig. Gjorde väl inte saken bättre att vi fick en hytt på däck 2 (granne med kölsvinet) och varje gång det kom en riktigt stor våg (d.v.s en gång i minuten) så låt det som någon stol hål i skrovet med en hammare i storleksordningen "buss". För en gångs skull var jag iaf inte rätt att båten skulle kantra eller att vi skulle sjunka. Mest för att de andra klarade det så bra själva.

Vi blev tack och lov hämtade av Mikael i hamnen för jag tror inte vi hade pallat en bussresa med en helsingforschaufför efter den natten. Vi lunchade på Stockmann (för det är ju otroligt bra att äta 2 kg mat när man har haft magsjuka natten innan) och blev åktsjuka i hissen upp. Blev trappor resten av dagen. "Resten av dagen" blev för övrigt inte så lång. Vi hade gått lite på stan innan lunchen och efter den handlade vi för nyårsafton och kommande vecka. Resten av kvällen ägnades åt massivt slöande.

---

Kommer en mer detaljerad uppdatering samt bilder om de övriga dagarna och min helg i Loviisa som jag kom hem från idag. Nu blir det dock säng och sömn för jag ska till stan imorrn och träffa min professor och reda ut lite om kurser kommande termin. Natti natt!