johannalainen

Jag stod där i en hop med tjejer. Den förväntningsfulla spänningen låg tjock över salen. Jag försökte stå så långt bak i hörnet som möjligt eftersom jag ändå inte ville ha den. När den sen väl kastades såg jag hur den kom vinandes rakt emot mig, i perfekt vinkel. Något i min hjärna slog om och jag såg hur min arm sträcktes upp så högt som det vara gick för att fånga den. När mitt medvetande kom ikapp reflexerna kände jag hur jag höll den i ett stadigt tag precis där den är tänkt att hållas. Två andra hade också fått tag i några spröt men när de såg min blick kände det att det inte var värt att bråka. Den var min. Jag hade fångat brudbuketten.

När medvetandet vaknade till ordentligt kom jag ihåg att jag inte alls skulle fånga den. Tvärtom, jag skulle anstränga mig för att inte ta den. Några ögonblick hade jag funderat på att släppa taget och låtsas som ingenting, men det var så uppenbart att jag hade bästa greppet så det hade inte gott. Innerst inne tror jag också att en liten flicka som alltid drömt om att fånga buketten på ett bröllop hoppade upp och ner av lycka.

Skrället var stort och långt - säkert en meter långa grässtrån i en stor bunt - så det gick inte att smyga undan den lite diskret heller. Sista delen av kvällen tillbringades alltså med att bära runt på den utan att klubba nån i huvudet så fort man vände sig om. Var dock på det hela taget ganska nöjd till slut och beundrade den flera gånger de dagar den höll sig vid liv på vårt köksbord.


Bröllopet annars var väldigt trevligt. God mat, bra musik, trevlig folk och ett lyckligt brudpar. Särskilt brudgummen var en fröjd att se för han log så glatt hela dagen igenom och jag skulle inte bli förvånad om han just då var världens lyckligaste man.

Annars fanns det lite traditioner med på bröllopet som jag inte var van vid. Till att börja med så ledde brudens far fram bruden till brudgummen som sedan tog över. Trodde att det var någon amerikansk sed, men fick sen höra av mamma att man gör så om det är en korskyrka (gångarna bildar ett kors i mitten). En annan grej var ju så klart det här med brudbuketten, trodde att även det var typiskt amerikanskt men så var det visst inte. Får väl snart höra att det här är samma som med brasor på midsommar - det är bara i Sverige man inte gör det.


En man som spelade dragspel hela tiden när vi väntade på att brudparet skulle komma tillbaka efter kyrkan var tydligen inte heller helt ovanligt. Bruden kidnappades efter maten av några ligistgäster (däribland min kära pojkvän) och sen var brudgummen trvungen att utföra ett uppdrag (i det här fallet att rita en bild av var de skulle på smekmånad) som hon sen skulle godkänna för att komma tillbaka till honom. Har aldrig hört talas om nåt liknande förut.

Det sista som var lite annorlunda mot ett svenskt bröllop, men som jag faktiskt hade sett förut, var att när brudparet skar upp tårtan så skulle de stampa foten i backen så fort som möjligt. Den som stampade först var den som skulle komma att bestämma i äktenskapet. Min syster gjorde så här på sitt bröllop, men "glömde" informera den blivande maken om traditionen så det var ju bara fritt fram att riva av en steppdans om så hade velats.

Tårtan på fem våningar var så vinglig att man knappt vågade skära i den. Hallon och grädde på kardemummabotten. God, men inget som jag själv skulle välja till mitt eget bröllop. Framförallt inte i fem våningar.

Utanför kyrkan precis efter vigseln. Om ni tittar riktigt noga på stammen på det trädet som är längst till vänster så kan ni se hur champagnekorken flyger iväg.

Man behövde ju inte oroa sig för att småfåglarna skulle bli dåliga i magen av riset för det tog duvorna hand om. De kom som på beställning och visste precis vad det var frågan om. Några minuter senare var trappan precis dammsugen från riskorn.

Kvällen avslutades med en tur till teaterkrogen (eller något liknande namn) vid Svenska teatern. Flott ställe men vi åkte hem ganska tidigt för vi började bli slitna efter alla nätter vi suttit uppe och pysslat med bröllopspresenten. Marko, Mikaels kompis, höll nästan på att åka på stryk (och vi med i bara farten) när han kommenterade några biffiga killars bil. Jag fick be om ursäkt 100 gånger innan de lugnade sig och bestämde sig för att åka men jag var skiträdd i två dar efteråt. Så kan det gå när man umgås med fulla finnar.