johannalainen

Uppvuxen på landet som jag är får jag ibland ett väldigt sug efter att se och klappa på lite djur. Har man inte längre en lada full med lamm att tillgå, får man helt enkelt passa på när tillfälle ges. Alla djur går dock inte lika bra att klappa på har jag märkt. Här kommer ett urval av sådana jag sett på sistone eller för länge sen.

En gigantisk groda (Rana någontingis) hoppade förbi när vi var på väg till bilen från att ha badat i Kvarnträsk. Jag försökte fånga den, men den var inte inne på riktigt samma spår som jag. Kanske var lika bra det, vad skulle jag egentligen gjort om jag fått tag i den? Hållit den en stund och sen släppt den. Inte så givande för grodan kanske.

När vi var i stugan och byggde klart dasset bodde de här små raringarna (Aves pippinensis) bakom knuten. På midsommardagen var de dock borta. Vi vet inte om de hade festat så hårt att mamman slängt ut dem, eller om de bara tröttnade på att vi sprang fram och tillbaka och försökte installera dasstunnan.

Årets största snigel (kanhända en Arion hortensis) var tack och lov inte en mördarsnigel. När jag tänker efter så har jag förresten inte sett en enda sån här i Finland. Kanske inte finns några här. Än.

Den lilla gröna pluppen i bilden är mitt livs första lysmask (troligen en Lampyris noctiluca). Någon "årets bild" blir det väl inte av den här direkt, men det kanske är tur att den blev så mörk. Tog några bilder med blixt men problemet med dem var just att man då såg masken och det var bland det äckligaste jag har sett. Jag får obehagskänlsor i nacken och mellan tänderna (fråga mig inte varför just där) när jag tänker på hur den såg ut. Jag har lite svårt för insekter i allmänhet och tydligen för lysmaskar i synnerhet. Bläjk!

För att få lite perspektiv på det hela så var själva masken ungefär lika lång som överdelen på min tumme, men märkligt nog lyste bara de tre bakersta "kroppsdelarna" (högt vördade biologkusiner får här gärna komplettera med rätt term). Masken var annars brun och lite fjällig, nästan som en grankotte. Nej men blääää! Nu måste jag sluta skriva om den, jag får obehagsrysningar i hela kroppen. Ni får helt enkelt ta och googla lysmaskar om ni vill veta mer.

Åh fy fasen! Jag var tvungen att googla härket för att få fram det latinska namnet och givetvis var det en skitäcklig bild med på sidan. Nu mår jag dåligt på riktigt. *Ångest ångest ångest, stänger ner sidan fort utan att titta* Jag tar nästa djur fort så jag glömmer bort monstermasken. Tänk på mjuka, fluffiga små hästar. Fina djur, fiiina djur. Päls, lurv, mjuk mule.

Pjuh.

Lite hästar (Equus caballus) som vi såg när vi var på släktträff i Sääksmäki. Just det här var dock på ett ställe som hette Karllund där vi avnjöt lunchen. Orelaterade djurbilder måste vara det mest meningslösa man kan fota när man är ute och far. Ändå lyckas jag alltid komma hem med minst ett kryp (uähhh!) eller däggdjur på minneskortet. Den här gången försökte jag verkligen låta bli, men andra gången vi passerade pållarna så var kameran framme ändå. Ibland är man hopplös.

Den näsblödande svensken (Suedensis liquidum purpureum). En sällsynt art som man ska ha tur om man får syn på.

Finnen (Finlandensis major). En härborta vanligt förekommande figur som finns i lite olika varianter. Här ovan ses ett ovanligt närgånget exemplar av den lite mer ovanlige Midsommarfinnen. I bakgrunden skymtar en av hans flockmedlemmar - dagen till ära utstyrd i afroperuk.